torsdag 26 mars 2020

Molnfritt


Molnfritt, har det varit i flera dagar. Helt ljuvligt att se sol och blå himmel efter en lång och grå vinter.
Världen, den är  allt annat än molnfri, det är väl bara att konstatera.

Men nog finns det en viss fascination i att ett elakt litet virus kan lamslå hela vår jord.

Kanske är jag lika blåögd som himmelens färg, men faktum är; jag känner mig ganska så trygg här ute i våra skogar.
Det stora hotet, det är  alla obetänksamma, ansvarslösa personer som drar till storstad eller fjäll - ja, till platser där många människor befinner sig nära varann och där någon eller några delar med sig av de otäcka små osynliga sakerna som man bär med sig. Små otäcka celldelningsmaskiner som de ansvarslösa i sin tur överför till dem - oss- som försöker skydda sig.


När man är gammal och varit med under många år, så vet man att orosmoln hopar sig med ojämna mellanrum. Det kan vara orosmoln som hotar många, det kan vara tunga moln som skymmer den personliga dagern.
Tunga moln, oroliga tider, de finns, de kommer och de går.

Jag kommer inte ihåg asiaten, en jag har hört talas om den. Hongkonginfluensan, däremot, den minns jag. En miljon människor uppskattas ha dött under det år som Honkonginfluensan spred sig över världen.
Coronaviruset har spridit sig snabbare, antagligen delvis beroende på att vi rör oss mer mellan länder och kontinenter än vad vi gjorde för femtio år sedan.


Krigshot var ofta närvarande under min barndom och ungdom. Jag har ett minne av att min mamma grät, till synes utan anledning. Det var i oktober 1962. Jag minns att jag frågade varför hon var ledsen. - I morgon ska det bli världskrig, blev svaret. Inte lätt för ett barn, som alltid levt i trygghet, att förstå vad hon menade.
Nu löste sig Cubakrisen utan  att USA och Sovjet kom i krig med varann. Kennedy och Chrustjev valde att inte utlösa dödliga kärnvapen.

I början av 80-talet, då jag själv var mamma till två riktigt små barn, stod världen återigen på randen till ett krig, stormakterna emellan. Jag kan fortfarande känna den ångest som jag upplevde, då jag lyssnade på de dagliga nyheterna.  I Stockholm skulle det anordnas en konferens, där ett antal mäktiga länder skulle delta.
 Jag skrev ett brev till den konferensen och bad dem som skramlade med vapen att besinna sig. Samtidigt skickade jag texten till flera stora dagstidningar. Jag vet att mina ord publicerades på DNs insändarsida och att jag fick många tröstande ord tillbaka.
Om mitt brev lästes av någon som var med på Stockholmskonferensen, det vet jag inte.... men visst har jag tänkt.... jag har varit med och stoppat ett världskrig...


Dagens hot, viruset från Kina, det kan jag inte vara med och stoppa.  Förhoppningsvis kommer duktiga forskare att framställa ett vaccin. Det tror jag absolut, bara det att det kan ta tid.
Tills dess kan vi bara hoppas på att slippa de otäcka kroppsinkräktarna, skydda oss så gott vi kan, men ändå försöka leva så nära normalt som vi kan.

Den molnfria himlen, den kan vi alla njuta av. Och trots alla osynliga orosmoln, så kan vi försöka se det positiva i tillvaron, så länge vi har någon liten strimma av ljus kvar.

Faktum är, jag är ganska så övertygad om att alla som kommer ur Coronakrisen med livet i behåll, kommer att se en förändrad värld och se världen med förändrade ögon.  Det mesta som dessa ögon får se, det är positiva förändringar... och förhoppningsvis en molnfri himmel, iallafall för ett tag.


4 kommentarer:

  1. Vilka kloka tankar du delar med dig av. Hongkonginfluensan minns jag också men tror inte att någon av oss fick den. Vissa saker upprepar sig och det lär visst gå tio år mellan varven. Vi kan inte göra mer än att agera med omdöme. Själv träffar jag barn dagligen vilket känns sådär i dagsläget men jag har inget val. Däremot kan man hålla sig på hemmaplan tänker jag. I vår lilla stad och i grannstaden finns det många stockholmare som har sommarhus. Jag räknar kallt med att de kommer till påsk... Självklart är det olämpligt men tyvärr tror jag att det blir så.

    Vädret är i alla fall fantastiskt just nu och jag har precis varit ute på morgonrundan. Underbart och det kändes nästan varmt. Till helgen blir det sämre här men jag är tacksam över att veckan i alla fall bjudit på soliga och fina dagar!

    Ha en fin start på helgen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker att det är helt fritt från snörvlande och hosta i skolan just nu. Hostade till en gång under gårdagens musiklektion, det kollade i halsen, och kände mig som en stor bov.
      Förstår vilka sydskånska sommarstäder du menar. Ja, där finns många fina dyra hus, som ägs stockholmare. Eftersom det finns mest spridning där, så bort de ha utreseförbud från området. God helg!

      Radera
  2. Kloka ord och tankar! Så är det och så har det varit genom tiderna - olika hot drabbar oss mer eller mindre allvarligt. Min make hade asiaten som barn, född 1943 ... och var i stort sett medvetslös i två veckor, enligt vad svärmor berättade. Honkonginfluensan minns jag, men inte att någon var svårt sjuk.
    Härliga bilder - den blå himlen är underbar!
    Ha en fin fredag och en trevlig helg!

    SvaraRadera
  3. Ja, den övre bilden har Konrad tre år tagit. Han fick använda mormors filmkamera, när vi var där på sedvanliga mormors och morfarstisdagen.
    Oj, var även barn och unga så dåliga i asiaten? Hongkong kommer jag inte ihåg att vår familj drabbades av. Ha det så bra du kan!Kram!

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas