Begravning

Idag var det begravning. För vännen Karla.
Begravningar tröttar. Begravningar ger tankar. Begravningar ger gemenskap.
Ja, det är en motstridig företeelse, det där med begravning.

Stillar orgelmusik i kyrkan. Vackert!
Kistan. Blommorna. Känner fortfarande tårarna samlas i ögonen då jag tänker på känslan, då man stiger in i kyrkan och ser den blomsterprydda kistan..
Många människor på plats, alla speciellt inbjudna.

Men.... varför är den personen inbjuden, men inte den personen?
Blir lite konstigt i denna tid, då man inte får vara mer än 50 personer.
Snabbt räknat, så fanns det ca 40 inbjudna gäster. Det hade kommit plats med tio till .  Ungefär så många som stod vid graven och väntade på att få lägga en blomma på kistan.

Kändes så konstigt att inte de var inbjudna.
Men jag är inte den som kan döma, absolut inte. Det är inte det jag menar. det känns bara så konstigt att välja, och välja bort.

Fast....så gjorde jag och min bror, för nästan exakt nitton år sedan, då mina mamma begravdes. Vi valde ut och bjöd in, och vi bjöd bara dem som brytt sig om vår mamma under den tid hon levde i sin demens.
Det fanns säkert många tankar då också - varför blev jag/vi bortvalda?
Ibland blir det tokigt....och man tänker inte rationellt när man mist någon nära, när man mist sin mor.

Karlas begravning innehöll mycket musik. Både instrumentalmusik som spelades på plats och låtar från CD. Prästens tal var väl så där personligt... nej, jag ska inte klaga, han gjorde det bra.

Hästtjejernas hästskoformade  blomsterkrans, var otroligt vacker.

Den stora bukett som vi bybor samlat in till ( och skickat "överskottet" till Cancerfonden) var väl inte så snygg.  Blev lite för stor och prålig.....

Ja, begravningar ger många tankar, Tankar på Karla. Tankar på att jag ju faktiskt kunde hälsat på henne oftare än vad jag gjorde under hennes sista tid. Hon sa ju alltid att hon tyckte om att sitta och prata med mej. Ord som jag bär med mig....

Man tänker... vem står här näst på tur ..... de allra flesta som var inbjudna på begravningen, det var pensionärer - eller nästan pensionärer. Samt lite yngre hästfolk.  Det är allt så att man känner liemannen närvaro där ute i periferin, vid sådana här tillfällen.

Begravningen var sorglig, men vacker.

När Karlas kista sänkts ner i jorden, bredvid Bengts kista, som redan funnits där i mer än 20 år, så övergick begravningsakten i en social del.
Man träffade människor som man inte sett eller pratat med på länge.
Vid lunchen så hade vi riktigt trevligt vid vårt bord. Vi pratade förstås om Karla, men också om allt annat. Livet går vidare. Det gäller att ta vara på den tid man har, och göra det bästa av den.

Veckan

Halloeweentider. Spöktider. Förgänglighetstider .
Allahelgonatider, minnestider, tacksamhetstider.
Jag föredrar det senare.
Tycker extremt illa om halloween-traditionen.
Har inget med Sverige att göra.
En gammal irländsk högtid, som till viss mån likar allahelgona, men med ett stort mått av övernaturlighetstro.
Så blev det amerikaniserat, och kom över Storbritannien, i amerikanskt skick till oss.
Jag ogillar verkligen spökklädda, skelettprydda, blodig-gjorda barn.
Nej, nej, nej- finns inget positivt med amerikanska halloween-traditioner, enligt mig.
Man tycker olika. Det får man göra, förstås.

Är dålig på minneshögtiden också. Har inte besökt någon kyrkogård under helgen.
Kan bero på att det är sex mil till den kyrkogård, där mina förfäders  kvarlevor finns.
Känner tyvärr ingen samhörighet med den kyrkogård där min urna ska grävas ner.
Kände mest trötthet denna lördagskväll.

Men det är bättre idag.
Tog en långpromenad efter det att planeringen av nästa område i no ( el och magetism) var gjord.
Mår bra av att jobba med skola. Mår bra av att gå ut och gå.
Ger positiv energi.
Funderade igenom veckan som gick.
Tog bilder som jag själv gillar...
Förgänglighetsbilder kan också vara vackra....

Tantträffen gick av stapeln, kvällen efter förra blogginlägget.
Trevligt? Jodå! Javisst!
För många runt ett bord bara. Tolv tanter... en del fortfarande tjejer.
Blev inte möjlighet att prata med alla.  Man borde ha ett roterande system vid sådana sammankomster...
Sen finns det en som inte pratar med mig.... Gör mig så ledsen.... fast jag inte borde bry mig.

Två fina dagar i Malmö, lördag- söndag, med de båda "stora" barnbarnen.
Även vädret var helt otroligt fint, där nere i södra Sverige. Soligt, varmt och gott.....
Tid för både utevistelse, bus inomhus och bokläsning med morfar...

Måndag var det studiedag. En enda dag behövde jag jobba under veckan. Inte allt för betungande att lyssna på föreläsning och att gruppdiskutera med kollegorna.
Höll inte med föreläsaren i allt. Naturligtvis vinklas det utifrån vad man vill ha fram.
I detta fall att våra skolbarn har så mycket olikheter och måste bemötas på så många olika sätt.
Ja, barn med olika funktionshinder behöver man ta speciell hänsyn till förstås, man måste skapa relationer med olika barn på olika sätt, men man måste också kunna ställa krav.
Jag känner mig som expert, jag har faktiskt 44 år i yrket.
Nu är föreläsaren i nästan samma ålder, också expert, men har jobbat med de barn som har diagnoser, som specialpedagog och på BUP.
Så vi ser på eleverna från två olika håll.....

Tisdag- mormorsdag i vanlig ordning.
Mormorstisdagarna går in i varann, det är ofta tisdag.
Barnpasserska och hushållerska, så att "frun i huset" kan ägna sig åt sina hästar .... och även umgås en del med sina föräldrar.
Ja, det är en rolig dag... men man blir trött av den.

Onsdag: Begravning.
Vaktmästaren på min gamla skola, en god vän till oss alla som jobbade på skolan på den tiden, hade hastigt lämnat jordelivet.
Det var många som ville visa en sista uppskattning för honom, Kyrkan i Dalstorp var i det närmaste fullsatt.
En vacker begravning, och ett berörande avsked.
Det kändes som om en stor del av mitt liv passerade revy där i kyrkan. Så många bekanta ansikten, åldrade men ändå lätt igenkända.  Bekantskaper från tjugofem års lärarliv och från den nästan decennielånga perioden i Dalstorpsrevyn....

Torsdagens promenad ( ja, det har blivit en ordentlig promenad alla dagar- aktivitetsklockan är nöjd) gick till Kroken. Pratade en stund med Anders och var inne hos Karla en liten stund.

På eftermiddagen kom Johanna, Konrad och grannen deras i Ulås, Maria.
Konrad stannade hos morfar, medan vi andra begav oss till Göteborg.
Hade lite ångest för att köra ända till Operan. Tidigare har det varit lätt att hitta till Lilla Bommen, men med förra årets besvärliga resa i gott minne, så kändes det lite oroligt.  Förra året missade jag den nya avfarten och hamnade i tunneln under stan.  Vände när vi kom ut ur tunneln, någonstans i trakten av Masthugget och hittade sedan rätt väg.
Vägen ut var desto mer besvärlig, det var många kringelikrokar och många rondeller innan vi kom ut på riksväg 40 igen.

Hade kollat kartan ordentligt inför torsdagens resa, hade koll på vilken rondell jag skulle svänga av i.
Men icke, det var avstängt en bra bit innan den rondellen, så vi hamnade fel den här gången också.
Tack vare Marias gps-ledning, kunde vi ta oss till Operan på öppna vägar.
Puh! Jobbigt!

Musikalen "Oliver" var jättebra. Så många duktiga barn -ungdomar i många av rollerna.
Skönt med en historia som fick ett lyckligt slut.... till skillnad mot förra årets föreställning " Ringaren i Notre Dame".

Att köra från Operan till riksväg 40, det var betydligt enklare denna gång.  Nästan raka - gamla vanliga vägen....

Roligt att komma ut och se på god underhållning....borde man göra oftare.... fast ... på lördag är det ju dags igen.... "Spelman på taket" på Spira i Jönköping.

Konrad stannade hos morfar och mormor under fredagen.
Det blev besök på den helt otroligt fina lekplatsen i Limmared. Jistanes, vilket bygge! Där finns saker att göra för alla från tvåårsåldern ända upp i tonåren.
Fika på Glasets Hus, besök i Pers maskinhall... ja, det är roligt att ha barnbarnsbesök.

Ulåsdag, med återförande av "stora" pojken hem till mamma och lillebror, stod på lördagens agenda. Pappan jobbade, så barnpassning togs tacksamt emot av mamman.

Blev extremt trött. Det hade varit en jobbig vecka för en tant som inte är ung längre.

12 timmars sömn i det närmaste. Länge sedan sist. Men behövdes tydligen.
Skolarbete och långpromenad med kameran i fickan. Det är energigivande.

Tror att det kan vara sju veckor kvar till jul. Lite naggade i kanten av olika före-jul-aktiviteter.
Beredd att ta mig an de sista veckorna före sista jullovet, det känner jag mig. Trots tröttheten igår. så känner jag mig rätt så utvilad och jobbtaggad.

Minns Märta

Idag har jag varit på begravning. I min barndoms kyrka, i Rångedala.
Det var Märta som begravdes.
Märta, det var en vän till min mamma. Hon var också min brors bästa kompis mamma.

Det är lite märkligt med begravningar. En del av oss går på begravningar för att det så ska vara, jag går bara på de begravningar jag vill gå på, och där jag känner att jag haft en relation med den bortgångne.
Vid Märtas avsked ville jag vara med.

Märta var en märklig kvinna, en fantastisk kvinna.
Hon födde två döttrar som dog alldeles efter födseln. När sonen föddes, 1961, så var det en frisk krabat. Hon fick äntligen ett efterlängtat barn.

1967, då sonen var 6 år gammal, blev Märta änka. Hennes man dog hastigt i ett astmaanfall.
41 år gammal,  var Märta och hennes sexårige son ensamma på gården, med ansvar för alla djuren och dess skötsel. Märta har ända tills för någon månad sedan bott i det hus, där min far bodde som barn, en halv mil från samhällets centrum. Utan körkort,utan andra möjligheter att ta sig någonstans än på cykel, eller med hjälp av vänner/grannar.

Märta hon var en slitvarg, utöver det vanliga. Hon jobbade på gården, med alla de sysslor det innebär, hon uppfostrade sin son till en lika fin människa som hon själv var.
Hon var alltid positiv, alltid gladlynt, gick att skoja med, var påläst och hängde med i det som hände i världen och hon pratade aldrig skit om någon.
Märta var ingen som förhävde sig på något sätt.
Hon tog livet för vad det var, hon  hade inga krav på att det skulle vara annorlunda.

Märtas ringar var de läckraste bakverk som någonsin bakats. Trots att jag använder hennes recept med jämna mellanrum, och försöker mig på att baka sockerringar, så blir de aldrig lika goda.

Märta blev 89 år. I det allra längsta var hon pigg, "huvudet" sviktade aldrig,  men hon blev trött på att leva, då vännerna och släktingarna hade gått bort. Hon kände sig ensam. Livsolusten gjorde att hon inte behövde fortsätta leva, när hon inte längre ville.

Begravningen var enkel, precis i Märtas stil. Inga stora solistframträdanden, bara en kantor som sjöng till eget ackompanjemang. Prästen var väl ingen hit, direkt. En pensionerad man som inte hade engagemang nog att framställa Märta för den hon verkligen var, i sitt griftetal. Kanske inte är så lätt.

För egen del är jag väldigt glad över att ha känt en människa som Märta. Hon är ett föredöme för mänskligheten. Var nöjd med det du har och se livets glädjeämnen, istället för att bara vilja ha mer och mer... och tro att gräset där på andra sidan är bättre!  Om fler tänkte så, då skulle världen vara ett mycket bättre ställe för alla.

Fotofria fredagsfunderingar

Undrar om det har hänt förr... ett inlägg utan foto.
Tog inte med kameran då jag gick mig ut på fredagspromenad tur och retur till Karlas krok idag. Finns ju inget av värde att fota i detta gråa, trista. Ja, jag vet... jag har sagt att jag inte gillar snö... men detta gråväder är inte heller kul. Kollade på yr.no och konstaterade att prognosen lydde omkring 0 och moln, moln,moln under hela nästa vecka.
Snö eller gråväder? Pest eller kolera!
Vill ha barfrost och sol. Både ha kakan och äta den!

- Oj, vad tiden går fort, det är redan helg, sa jag då vi avslutade skolveckan.
- Jag tycker inte alls att tiden går så fort, svarade en av eleverna. Det känns som vi gått i skolan jättelänge.

Jag kan i och för sig hålla med. Terminen känns ha varat ett tag, men veckan bara rasslade i väg. Förklara det den som kan. Eller det faktum att det bara är tre veckor sedan det var annandag jul. Tomtetiden känns så avlägsen...
Antagligen beror känslan på att det var längesedan på, att vi nu är inne i vardagsrutinerna igen... eller ekorrhjulet som någon kollega uttrycker det.... och då känns helger och ledighet genast avlägsna.

Skolterminen rullar på och det är så roligt. Förstår inte vad jag skulle göra i ett liv utan skoljobb. Ser att ett antal av de gamla lärarna, framförallt på kommunens mest centrala skola, håller i så länge de "får" ... till 67.  - - Ingen tackar dej för att du jobbar hela livet, säger en del. Passa på och njut av pensionärstillvaron!
Vi tänker olika, tänker jag....

Träningsterminen har kommit igång. Har hunnit med tre pass i veckan.
-Hur hinner du? undrade en av de (få) spänstiga pensionärer som är med på Spinmixen,
- Jag har inte mycket förutom skola för mig, och då hinner jag, iallafall ibland. Och så är det ju en prioriteringsfråga.

Läste f.ö. i gårdagens Aftonblad att det är bättre att ha bra kondition än att vara smal. Speciellt som jag både gillar att träna/röra på mig och att äta ... både nyttigt och  ( ännu hellre) onyttigt.

Vår "avlägsne" granne begravdes idag. Jag var inte med på begravningen. C-E däremot var med vi avskedet till vår bybo. Tycker att det där med begravningar är lite "svårt", på det sättet att jag känner att jag VILL gå på en del., medan jag egentligen inte alls behöver närvara på andra. Hade inte begravningen legat på skoltid, så hade jag gått, förstås. Nu var det redan några som behövde vikarie idag, och då vill jag inte göra det ännu mer besvärligt att få till det. Inte heller hade jag någon direkt relation till den bortgågne, mest var det så att han var en del av byn, ända från sin födsel. Visst finns det begravningar man "måste" gå på... men de allra flesta kan man ju faktiskt välja att närvara vid eller inte. Tycker jag. En del är nästan begravningsfreakar, tycker jag.... andra vill inte ens närvara på vänners avskedsceremoni.

Bloggvännen Bosse  ställde idag en fråga på sin blogg: Vilket socialt media skulle du inte vilja vara utan.
Facebook, svarar jag ganska tveklöst. Där ligger hela min fortbildning ... och så har man en del koll på många vänner/bekanta.
"Grej of the day" är ju bara så bra. Det är så kul när eleverna kommer och frågar om dagens ledtråd och försöker lista ut. Diskussionerna/ elevinläggen/frågorna under den korta "mikrolektionen" kan bli så många, att mikrolektionen blir en helt vanlig lektion. Denna vecka blev det fyra "grejer". Tanken är att det ska vara tre, ja, i min värld... må, ti och fre. Men jag hittade en PP om "Tändstickor" i FB-gruppen, och den kunde jag inte motstå.
I övrigt så var det tulpaner, 20.dag Knut och terrorism som var veckans egentillverkade "Grej" -PP.
Allmänbildande och hjärnkopplingsbildande för många ( förhoppningsvis alla)
På måndag blir det Raoul Wallenberg.

Fredagsmaten klar ropar C-E. Lyx att få sätta sig vid dukat bord. Att jag får ta hand om disken sedan är helt OK.

Tisdag- torsdag

Tanten håller bra fart på påsklovet också. 

Att man ska ta vara på livet och göra det man vill, det inser man mer och mer, ju äldre man blir.

I tisdags åkte tanten till Länghem och till Peterson Rum.  Affärsinnehavaren är min vän och kollega, och hon ska vikariera för mig, då jag ska rätta (eländiga) nationella prov i so på onsdag.

Jag ville lämna planering och aktuella texter till henne.....och så hade jag två andra saker i åtanke också. Lite geocaching i samhället. Hittade snabbt fem stycken och var nöjd. Fick gå över Länghems fina fotbollsplan och hittade två cacher där. Letade också  upp en gömma, som fått massvis av favoritpoäng, bakom reningsverket. Förstår inte där med favoritpoäng, men det beror säkert på mitt sätt att se på mitt fritidsintresse. Jag skulle aldrig lämna favoritpoäng för en plats som inte har något att visa, mer än en lite annorlunda burk. Det skulle vara en jättemycket annorlunda burk, som är mer än en burk, där det t.e.x finns ljud eller ljus inkopplat...

Jag vill ha en ordentlig naturupplevelse ( eller annan platsupplevelse) för att ge gömman extra poäng.

Min andra tanke var förstås att kolla om Elisabeth hade några kläder från Braintree i storlek XL för tanten. 

Det hade hon.  Klänningen ovan föll tanten direkt för. Synd bara att man har så mycket volanger där på mitten, när man är välvuxen tant. Det fyller ut onödigt mycket i maghöjd. Nu fick jag personlig rådgivning av affärsinnehavaren. Hon tog fram tröjan som syns till vänster. Även om den blev betydligt mer utfylld än på bilden, så blev det SNYGGT, klänning och tröja tillsammans. Så nu är tant sommarklädd... och har köpt något som kan användas både som finkläder och halv-finkläder. 

Några T-shirts och några bambusockar hittade också ner i tantens kasse. 

Nöjd åkte hon där ifrån. Hemma tog hon en långpromenad för att möjligen motionera bort lite volang. Det har i och för sig  inte funkat tidigare... men det är gott att komma ut och röra sig iallafall.

Läste f.ö. i Illustrerad Vetenskap igår att det där med att vara tjocklagd eller magerlagd, handlar om vilka bakterier man har i sin tarmflora. Jag förstår ju vad jag har för några... :) Snart kan man få en injektion med smal-tarmbakterier. Metoden har testas på råttor. Fast..... ser jag mig omkring bland gummor på 55+ som har bantat intensivt, så behåller jag nog  mina volanger. De som bantat tenderar att bli extremt rynkiga  i ansiktet..... Gillar volanger mer än rynkor.

Så blev det onsdag.
I väntan på två härliga kvinnor som tycks ha samma uppfattning som jag om rynkor och volanger  :), så rättade jag de nationella proven i geografi. Tjuvrättade. Tror nämligen bara att det är min klass som testades i geografi. Är det fler, och/eller man inte tilltror läraren med 38 års lärarerfarenhet att hon kan rätta efter mall.... ja, då får vi väl göra om det på onsdag.

Inga och Katrin dök upp strax före halv tolv, och sedan for vi i rask fart i nordvästlig riktning i Ingas lilla fartvidunder.
Vi skulle leta upp några gömmor i trakten av Fristad, tänkte vi.... och så ville jag gärna visa upp min hemtrakt för mina vänner.

För några veckor sedan försökte jag och C-E öppna ett klurigt lås till en brevlåda. Vi gav upp. Med mina kloka vänners hjälp så gick det, även om det tog lite tid.

Vi åkte runt Gingri och sedan vägen mot Sparsör.
Tomtegömman från adventstid hade stått sig väldigt bra.

 Det är inte ofta som jag är utmattad av hunger, men så kändes det denna dag, då klockan började närma sig halv tre. Lunchmaten på den något bedagade restaurangen, exteriört sett, i Fristad centrum, smakade supergott.

Mätta i magen och med normal blodsockerhalt bestämde vi oss för att promenera en bit. Kollade Munkåns dalgång. Den såg bra ut. Det var ingen runda, utan en promenad längs dalen....så det blev en betydligt längre promenad än vad vi tänkt oss.

Det var fint där nere i dalgången. Dessutom hade man lagt ner mycket arbete med att sätt upp broar och spångar, så att man på ett behagligt sätt kunde tas sig fram längs den kraftigt meandrande lilla vattenvägen.

 Gömmorna ger jag väl inte så mycket för.... en del var onödigt svårt gömda i den risiga omgivningen.
Kände att jag fortfarande är rookie i geocachingsammanhang, då jag är ute med mina nästan tredubbelt erfarna vänner. Jag hittar inte mycket.....eller kanske är det så att jag omedvetet låter de som är bäst på att hitta, får bli det.
Tänker på att det ofta är så i grupparbetessammanhang i skolan också, den som är "bäst" tillåts fortsätta vara det... man tar det som en ( omedveten) självklarhet, och lutar sig lite tillbaka i "samarbetet".

Trötta i benen åkte vi vidare mot Finnekumla by.
Blåsipporna blev superglada av att se mina naturälskande vänner, och slog ut alla tillgängliga kronblad mot dem.
Blåsippsgömman signerades av klokare och forjoi, och många blåsippsbilder knäpptes.

Här blir de smörbollar om några månader. Och fullt med liljekonvaljer. Det är en av gömmorna i den ca 3 km långa Finnekumlarundan.

Vid barndomens "vinterskolskjutsställe" hade jag gömt en liten burk. Tyckte att det var en superenkel gömma, men den hade gömt sig på ett bättre sätt än jag tänkt. Även jag hade svårt att hitta den... men det lyckades.

Vi åkte upp till Backgården, bytte några ord med Anki och Roger och kollade utsiktsgömma och ladugårdsgömma.

Tre trötta tanter ( f-låt Katrin och Inga... ni är ju bara kvinnor i er bästa ålder) vände hemåt igen, nöjda med dagens upplevelser och med dagens jakt på burkar.

Skärtorsdagen började med att jag var på en begravning.
Vår "mattant" Linda, som kämpat med cancer i 11 år, hade slutligen fått ge upp, ett knappt halvår innan pensionsålderns inträde.
Grymt!
Hedrar Linda med denna blåsippsbild. Hon älskade blommor, och blåsippor var hennes favorit. Bara två dagar före hennes bortgång, så hade hennes som tagit med henne till deras blåsippsställe.

Det var en kvinna som förrättade begravningsgudstjänsten. Oj, vad bra och personlig den var. Väldigt vacker, väldigt gripande.
Tänk om vi kunde ha en god kvinna som präst i vårt stora pastorat!
Då skulle jag med största sannolikhet återuppta mina kyrkobesök.
I ett av Sveriges mest kvinnoprästfördömande distrikt, där blir kyrkan väldigt otidsenlig och alldeles för fördömande för att passa mig.

 C-E slutade jobbet efter lunch på skärtorsdagen.
Jag skulle lämna tillbaka en ganska oanvänd låda till Navet före deras stängningstid och sedan skulle vi se matchen Elfsborg - Helsingborg på Borås Arena.
Det blev en hel del tid över. Ingen av oss kände för att shoppa.
Föreslog att vi skulle ta en geocachingpromenad i Fristad. Lilla turen, 2,5 km.
Ok, tyckte C-E.
Vi kom fram till en skogsväg.... och det var kanske inte världens roligaste plats. Rundan var tänkt som en "komma ut i luften"-runda, så det var väl ändå ok..
Vi hann bara kolla tre gömmor innan det började regna ordentligt, och vi bestämde oss för att avsluta promenaden.
Gömmorna var långt ifrån mina favoriter... hintarna gran eller björk, var inga önskehintar, då det bara fanns granar och björkar och ris.
Regnet påverkade säkert negativismen. Hade det varit fint väder, så hade gömmorna säkert varit ok. Och vi kollade som sagt bara tre... och fann två.

Åkte till Borås och åt Sveriges bästa pizza, Granada på pizzeria Granada.
Sen åkte vi till Arenan.
Lagkramen påminner om min tid som "revyartist". Då gjorde vi också så. Till vilken nytta, det fattade jag ju inte ... jag som är lite knäpp. Ibland gick det bra, ibland gick det sämre.

Igår gick det bäst för Elfsborg.
Det räcker att göra ett mål om det andra laget inte gör något.
Så blev det igår.
Tycker att det är kul att se fotboll irl.
Så det blir säkert något mer besök på arenan under den långa säsongen.

Dags att svida om till långfredagens göromål.
Johanna och Martin lär dyka upp en stund. De ville åka till blåsippsställena och geocacheställena i Finnekumla. Det är alltid roligt att träffa "morbror" Roger och Anki... och så lär kusin Johan och hans sambo Malin vara hemma från Norge. Först ska vi äta brunch på Glasets hus. Har aldrig ätit brunch i hela mitt långa liv. Ska bli spännande att se vad det finns för godsaker på buffebordet... antagligen mest sådant som gör mittenvolangerna ännu större.....

Beträffande begravningar

Visst kommer det en hel del funderingar när man är/har varit på begravning.

Alla har vi en begränsad tid på jorden. Det enda vi vet om vår framtid, det är att den har ett slut.
Tänker ibland; det kan ju inte vara så farligt att dö, eftersom t.o.m. min mor, som alltid oroade sig för att allt, klarade det.

Begravningar samlar ofta många människor.
Det är då "alla" kommer, även om man inte hade något större umgänge under en stor del av livstiden.
Gamla människor är ofta ensamma. De uppskattar besök.
Visst är det viktigare att se varann när man lever, än att vara närvarande då livslågan slocknat.
Samtidigt förstår jag att avslutet är viktigt.

Tänker om begravningar; Det är en ganska kort ceremoni.... kanske det kunde förlängas lite, inte genom prat, utan bara rent meditativt under det att stämningsfull musik framförs.
Ett tal som berättar om den avlidne på ett personligt sätt skulle kännas bra. 80 % tal kring den bortgångne, 20 %  bibelord, det kunde vara lagom. Inte tvärtom.

Dysterheten i klädsel. Är det inte dags att klä sig i vanliga finkläder när man går på begravning? Inte det svarta.... Man sörjer ju inte med kläderna. När min mamma begravdes, så hade jag en mörkblå klänning med turkos och gröna prickar. Det kändes alldeles lagom. Sorgsenheten sitter inte i kläder. Är det inte dags för förändring?

Mer personliga psalm/sångönskemål, gärna utifrån vad den avlidne gillar för musik. Återigen min mammas begravning, då sjöng vi "Barnatro", en sång som hon verkligen gillade. Man måste väl kunna sjunga annat än psalmer, trots att man har begravning i kyrkan?

Mat i samband med begravningar? Jag tror att det är bra med mat och "minnesstund".Man hinner lätta på anspänningen som blir i kyrkan, man får ha människor runt omkring sig. Mat är bra för då blir magen mätt och glad, och är den det, ja då blir livet något mindre tungt.

Tiggeri i samband med begravning? Minnesgåva alltså. Personligen gillar jag inte det alls, men jag förstår att det är olika från person till person.

Begravningsplats? Jag ser ju minneslund, där namnen på dem som har sin aska där finns angivna, som den bästa begravningsplatsen. Då blir det inget tvång på gravsmyckning för efterlevande. Det är ju långt ifrån alla som bor kvar i hembygden, och har möjlighet att komma till anhörigas gravplatser så här i gravsmyckningstider.

Lite tankar en dag som denna, en fin begravningsdag, då många tog avsked av en uppskattad person.