Starten

 Det är både fläckigt och trasigt. Förklädet. Favoriten, Som blir använt en hel del nu i jultid, när det både ska bakas och lagas extra mycket mat.

Det var i Zandvoort, några mil utanför Amsterdam, som fröet såddes. Fröet som skulle växa sig till en snart tretton år gammal blogg. 

På den "gamla goda tiden", då när milleniet fortfarande var riktigt ungt, anställde vår lilla kommun en EU-koordinator. Joanna hette hon. En driftig tjej, som kom ut till skolorna och berättade om all skolsamverkan som fanns ( finns?) inom EU. Man behövde bara söka olika kurser, så skulle man från kommunens sida, se till att det gick att ordna med vikarier om man kom med. Allt, utom vikariekostnad, betalades av EU.

E-twinning berättade hon också om. Enkla- eller mer komplicerade- samarbeten europeiska skolor emellan.  Joanna uppmanade oss att söka till någon e-twinningkurs, för att bekanta oss med samarbetsformen.

Klart att jag nappade på detta. Det är ju sådan jag alltid var, då jag var "riktig" lärare, och inte en avdankad en. ( Jaja, jag vet.... det låter bittert... men jag fortfarande lite svårt för pensionärstillvaron.... ) Jag ville testa allt nytt som kom i min väg. Ibland blev det jättebra, ibland blev det mindre lyckat. Men just e-twinning, det var nog det mest lyckade jag gett mig in i. Framförallt för min egen skull, men även för  eleverna.

Näväl, kursen jag sökte tog mig till Nederländerna. Ytterligare två lärare från Sverige var med på kursen. Marie från Visby och en tjej från Kalix.  Vi som pratade samma språk kom ju att umgås lite under kursens gång. Marie berättade att hon bloggade. Tror att hon kallade sin blogg "Öpedagogen", Hon använde Blogger, och hon skrev uteslutande om arbetsrelaterade ämnen.   Men visst kunde man skriva om annat också. Hon för sin del, var helt anonym på bloggen, och funderade på om hon skulle våga komma ut med vem hon var.

Vem satte igång att blogga, bara dagarna efter hemkomst? Den som måste pröva allt som hon tyckte lät spännande... förstås.

Bloggen gav mig snabbt några lärarvänner i närområdet. Inga, som jag umgicks mycket med, och som jag lärde mig så mycket av. Hon gick bort i cancer för mer än fyra år sedan. Bodil träffade Inga och jag då och då under några år. Sen slutade Bodil  att blogga, och träffarna blev färre. Men vi följer varann på Instagram och Facebook.... Samma med Mia i Jönköping. Geocaching var ett gemensamt intresse  för oss två och vi var ute på flera geocachingresor tillsammans.

Marie gick ganska snabbt över till WordPress i son blogg.  Den var bättre påstod hon. Numera följs vi åt på Instagram och skriver några rader i bland. 

E-twinningen gav mig så mycket. Ett antal samarbetsprojekt, där det största var Schoolovision. en variant av Eurovision song contest. Mina klasser var med i många år. Projektet fick pris och vi lärare, från alla hörn i Europa,  träffades på ett stort event i Sevilla.

 Jag blev senare "årets E-twinnare" i Sverige. Fick åka till BETT ( Brittiska IT-mässan)  i London i samband med detta....

Förklädet då? Jo, vi skulle laga mat i olika grupper, där i Nederländerna. Kommer inte ihåg  maten, men vi fick med  förklädet som minne.

Nej, jag bor inte här . Det är grannhuset. Vackert i vinterskrud. Ägs av makens kusin. De är sällan där.

Bloggandet har gått upp och ner under dessa nästan 13 år. I början skrev jag mest varje dag. För bara några år sedan, så blev det inte alltid ens ett inlägg per vecka.  Bloggandet ställde till det en del i början. Efter ett par månaders bloggande hade jag fått betala 1600 kr för att jag använt en otillåten bild ( från Ulricehamns tidning) och jag hade blivit kallad till skolchefen, där jag fick en skriftlig varning, för att jag skrivit  något negativt om några pojkar, vilka skulle kunna identifieras, utifrån mina ord....

Några år senare blev det ett allvarligt samtal hos rektorn, eftersom jag uttryckt min besvikelse över att inte kollegor - och rektor- ville vara med i ett större samarbete via EU.

Men allra mest har bloggen varit till glädje, och en slags ventil, för ibland har jag skrivit saker på gränsen av vad man bör skriva offentligt.  Under senare år har jag fått många nya vänner via bloggen. Det är så roligt att följa er alla, och att få kommentarer på det jag skriver. 

Det slitna förklädet är tillbakahängt på sin plats för denna gång. För nu är julmaten klar. Så gott att ha trappat ner ordentligt mot vad som jag "krävde" av mig själv förr. Julgodiskok är borta. Det är ju ändå bara jag som äter, och jag behöver då inte en massa onödiga kalorier. Sillinläggningarnas tid är förbi. Har aldrig lyckats  lägga in någon sill som blir riktigt god. Det finns det proffs som gör, och de sillarna kan man köpa. Sillsallad är det heller ingen som äter, den köpta rödbetssalladen smakar jättebra. Inte ens köttbullarna rullas här hemma längre, Mannerströms frysta smakar jättebra. Bättre att spara  köttbullsrullandet till en lunch. Då kan man ju njuta av dem... i julbordsblandningen känner man (jag) 

inte vad de smakar....

Önskar er alla en fin och god jul! Kram till er alla!

                                        

Jul

 

Toarpskrona, tror att det är en ganska lokal variant av ljushållare. 

Dagens inlägg på fina wiolettans blogg, fick mig att fundera. Över två  saker.

Hur många funderar i dessa dagar över varför vi firar jul?

Barndomens jular, hur var dom?

Den första frågan är nog ganska enkelt besvarad. Anledningen till julfirandet, det blir lätt bortglömt i alla bestyr med mat, klappar och tomteprydnader. Tur att Boney M påminner om vad som hände, i sin Mary´s boychild. 

Eller lyssnar vi bara, utan att tänka på innebörden.

Ja, jag vet, det finns en hel del som inte tror på det som hände.... MEN hur jag än tänker och tror, så måste det varit något speciellt som hände den gången.... Vad det sedan betyder i vår tid, jag det har jag svårt att riktigt förstå.... Jag avundas alla som har en trygg och fast kristen tro.

Tomten längst fram till höger, den fick jag av min morfar i julklapp på tidigt sextiotal.

Barndomens jular, därhemma på bondgården, den var fylld av förväntan.  Precis som det är för många barn även i denna tid. Sen vet jag att det finns barn som har det riktigt dåligt i juletid. Som tur är, så har jag ingen referens till ett sådant liv....så dem glömmer jag lätt bort, och tänker att julen är en förväntanstid för alla barn, precis som det var för mig, för våra barn och är för våra barnbarn. Och även var för min mamma under hennes barndom..

Tomten användes till att skrämmas med. Han såg allt.  Han ser allt ännu, och det är det väldigt bra att påminna lite stökiga barn om. De blir snabbt  betydligt beskedligare.

Ett minne som bitit sig fast från barndomen, det är minnet  då min mor och far ska sätta upp julgransbelysningen. Jag förstår inte varför min mamma var tvungen att trassla in den så förskräckligt, då hon plockade ner den i  ett iskallt "fina-rum" långt efter jul. ( Fina -rummet användes bara till jul- och då det kom gäster. ) Varje jul var det ett väldigt hallå, då julgranen skulle kläs på julaftonens förmiddag. Pappa svor så det osade( vilket han ofta gjorde) för att inte ljusslingan  låg snyggt i kartongen, och mamma grät, för att pappa skällde.  ( Där har ni förresten min barndom i ett nötskal, pappas vresiga ilska och mammas gråt... Det  fanns ingen form av våld dem emellan dock... så det kunde varit betydligt värre.  Däremot fick jag en tjolablängare ibland.... det var väl så barn skulle uppfostras...)

På en bondgård fanns det gott om mat. Fett och salt skinkspad, där  sedan rimmat kött från gris och ungnöt och hemmastoppad korv kokades. Naturligtvis doppades det i grytan. 

Mormor och morfar  bodde på ovanvåningen i det lilla   huset. De skötte normalt sin egen kosthållning, men på julafton kom de ner till vår familj. På nyårsaftonen bjöd sedan mormor upp till andravåning, och då vankades det lutfisk.

Lutfisk åts även på julaftonskvällen, tillsammans med Janssons frestelse, sillsallad, inlagd sill, omelett, prinskorv och köttbullar... och rödkål... Dessutom bjöds det på risgrynsgröt. En skål sattes ut till tomten, och jag kunde inte förstå hur han kunde sätta i sig en stor tallrik gröt på varje ställe som han besökte.

Knäck kokades på julaftonseftermiddagen, före det att alla bänkade sig framför den svartvita tvn för att se på Kalle Anka. 

Ja, jistanes vad mat det var.... och visst finns julaftonsfrosseriet kvar ännu, men det är mindre mängd av av varje rätt.

På kvällen, efter all julmat, så kom tomten.  Grannen var tomte i många år, och när min åtta år yngre bror var liten, så var det mamma som klädde ut sig. Hon sa väl att hon skulle till ladugården för att se till något djur. 

Julklappen som jag kommer ihåg allra mest, den måste jag fått då jag var i tolvårsåldern. En alldeles nymodern kassettbandspelare  var det. Så överlycklig jag blev! Bandspelaren  hade jag glädje av i många år. 

Julotta, det var en självklarhet. Under de år som jag sjöng i barnkör eller senare kyrkokör, så  förmodades man att vara på plats vid fyra -halv fem för att sjunga upp sig. Pappa fick skjutsa mig i den grå Volvon innan han själv  gick till ladugården och mjölkade. Han var aldrig i kyrkan, men han hjälpte resten av hushållet att ta sig de dryga tre kilometrarna dit... och hämtade oss sedan utanför kyrkan i gryningsljuset. 

Nej, nu får jag inte försjunka mer i barndomsminnen. I alla fall inte utformade i härstädes skrivna ord.

Jo, jag saknar granen. Denna furukvast har blivit ersättning för granen under minst fem års jular....

Önskar er, mina bloggvänner, EN FIN OCH FRISK JUL!

Traditioner

Läste ett inlägg från en av mina nyfunna bloggbekanta om att man firade Lilla julafton idag.
Vadå? tänkte jag. Har aldrig hört det begreppet. Idag är det "Dan före dan", en dag full med bestyr och sannerligen ingen julafton. En tanke utifrån julafton är f.ö. att när jag var barn, så var det mycket som skulle fixas på julafton också, julfriden- i den mån man fann någon sådan- den behövde inte infinna sig förrän på julaftonskvällen. Speciellt som det är juldagen som är den riktiga DAN.

Iallafall, lilla julafton, nej, det har jag inte hört talas om.
Lillajul, däremot, den pratade man om när jag var barn. Julgranen kunde stå som längst till lillajul. Som tur var så kom den ut tidigare, oftast i samband med "julgransruskning" - en liten festlighet där barnen gick från hus till hus, fick äta kakor och saft, leka lekar och sedan klä av granen och slutligen bära ut den barrande förtorkade veden.
Vid lillajul, så åt man lutfisk, sparad sedan julen. Dopp i grytan förekom också,  fast skinkspadet, det hade man  nog inte sparat. I en bondes hus, där fanns det mycket fett kött, insaltat kött, att göra doppespad av.

Lillajul, den infaller i början av februari. Marie kyrkogångsdag, kyndelmässodagen, ljusbärardagen- ja, den har många namn. Den firas till minne av att Jesus bars farm i templet iallafall. Sen förstår jag själv inte riktigt hur evangelierna hör ihop, i något av dem så flydde den heliga familjen till Egypten för att undkomma Herodes och hans uppmaning att döda alla pojkar i Judalandet.
Men det kanske var senare.....

Vi har olika traditioner, i olika delar av vårt land. Det är roligt att få ta del av varandras sätt att fira högtiderna på.
Toarpskronan kom fram i kväll. Den får komma fram då man är klar med julbestyren, och julen verkligen står där utanför dörren och väntar. Tror att just denna typ av ljusstake/krona är typisk för min hembygd, Toarps socken.
Eller kanske bara jag inbillar mig, det kanske finns massor av liknande skapelser med olika namn.

 Tog dagens promenad före lunch och passerade denna plats. Här står hjulen verkligen för dörren... eller också har de bara däckat av den långa "för-hjul-förberedelsetiden". I morgon släpper vi äntligen in det som stått utanför och väntat i över en månad ...

GOD JUL ALLA!

Mat, motion och magsyra

 Matblandningen är ganska så katastrofal, så här i juletid, åtminstone för oss som har  lättretlig magsyreproduktion.
Så har det alltid varit för min del, och faktum är att jag tycker att jag klarat julmaten relativt bra detta år.... det är inte mer utvecklad magsyreproduktion än att det bara blir halsbränna av det.... andra år har det hänt att jag mått ordentligt magdåligt.
Dessutom finns det bra basiska tabletter som neutraliserar den sura tanten.
Synd att inte sådana finns för annan surhet också, förresten... en medicinalprodukt som skulle kunna sälja bra. Eller är det kanske så, att det går lika bra med choklad eller annan sötsak, om man är mer mentalt sur än magsur.

Juledagarna går snabbt över.
Två roliga dagar med döttrarna blev det, innan de gav sig hem till sina respektive egna hem, för några timmar sedan.
På julaftonsförmiddagen skulle de gå ut på promenad med sin ganska välmotionerade moder.
Modern är dock nästan trettio år äldre och tjugo-trettio kilo tyngre, och då blir hon avhängd av sådana som tränar för göteborgsvarvet, även om det denna gång bara gällde promenad.

Det måste ha varit en syn för alla som passerade oss på landvägen: Först rödklädd snabbgångare, femtio meter där bakom blåklädd inte riktigt lika snabbgångare och ytterligare 50-60 meter därefter tjock, lilaklädd tant med stavar.

Och jag som trodde att mor och döttrar-promenad skulle vara något där man går tillsammans och socialiserar.
Nu väntade blåklädd snabbgångare in sin gamla moder, där skogsvägen som vi skulle gå för att få till Stockremma-rundan, lämnar landsvägen. Stavtant stretade på ganska bra, blåklädd snabbgångare höll igen några procent av max-fart för att tjocka tanten skulle hänga med.
Nytt rekord, 52,5 minuter på rundan som är 5, 3 kilometer ungefär....

Dopp i gryta smakade ovanligt bra efter det.
Hemmavarande matlagande herre doppar gärna i grytan, tjock tant tycker att hon både kan ha och mista detta, döttrarna vill inte alls smaka fettdrypande brödbit. Tror att vår generation är de allra sista dopparna.

 Julklädda systrar med kusin, smakade gärna på det julbord dom vi med förenade krafter hade framställt för julaftonskvällens firande hos kusinens föräldrar.
Trevligt att umgås en stund  i det extremt julpyntade huset.
Många julklappar var det, trots att alla numera uppnått minst myndighetsåldern.

Såväl mor som dotter i det extremt julpyntade huset,  är talangfulla konditorer. Till kaffet bjöds det tre olika sorters biskvier, traditionella chokladbiskvier, jordgubbsbiskvier samt passionsfruktsdito. Nu fixar man inte att smaka tre stycken, men två går det bra att klämma ner för vidare retning av magsyreproducerande organdel.  Hoppade ( förstås)  över chokladbiskvin... sådana har man ju ätit förr. Jordgubbsbiskvin var god, passionsfruktsditon var helt underbart smakfull.

Från dottern i huset fick vi dessutom en uppskattad present, riktigt goda julkakor, limecurd och lakritskola. Tycker att Helena och Caroline ( tillsammans med Carros pojkvän) skulle öppna gourmetcafé. De gör så otroligt goda bakverk och konfektyrer.

Lite spel hann vi förstås också. Spelet på bilden är ett gammalt spel, som familjen Andersson fått i julklapp av vår snabbast promenerande dotter, för flera år sedan.
Innan detta så spelade vi det spel som jag fick i julklapp i år, Timeline. På Timeline gällde det att placera  ut olika händelser i rätt ordning på en tidsaxel. Ett spel som passade mig utmärkt.
Johanna ( och Martin) hade också fått ett roligt spel, som vi spelade idag. Det handlade om att skaffa sig så många djur som möjligt i olika inhägnader. Det tog en stund att läsa igenom reglerna, men sedan var det ganska så enkelt.
Tänker så här, att om jag har förmånen att få uppleva en tid som pensionär, så ska jag hyra någon ledig Grimsås-lokal för regelbundet återkommande sällskapsspelande. Det måste finnas fler än vår familj och Helenas familj, som verkligen gillar att spela olika spel.

Roligaste julklappen var den från döttrarna, en fotoskrivare, som skriver ut foton i vykortsstorlek.
Skrev ut några bilder från gårdagen för att testa. Det blev jättefina bilder. En superkul julklapp, som jag aldrig kunnat komma på att köpa på egen hand.

När döttrarna gav sig hemåt, så var den roligaste delen av julen över, tyckte den gamla modern.
Samtidigt så blev det läge för motion i egen takt. Har kört igenom Åsas tisdagspass, funktionell träning, varannan dag under lovet här hemma. Funkar väldigt bra framför dator och med en spellista från Spotify. Funktionell träning är ganska så jobbig muskel och konditions-träning, men övningarna är enkla och det enda man behöver det är ett par hantlar. Den gamla kroppen njuter verkligen av att de allra flesta muskler för en genomkörare.
Ska försöka få till antingen ordentlig promenad eller träningsprogram dagligen under lovet. Det behövs för att uppväga den mat/godiskonsumtion som det gärna blir  i dessa tider. Magsyran.... jo, det är ju så att det skvimpar omkring rätt bra när tung tant hoppar, studsar och står på alla tentaklerna. Men det får man väl ta ... och en tablett efteråt.

God Jul-fortsättning!

God Jul!

Funkade ínte att redigera julkortet nedan. Då försvann det .... men med det hyperhäftiga julkortet vill två bonnungar ( 56) säga GOD JUL!

Härligt att se sig så smidig ! De var nog varken jag eller C-E när vi var 10 år ens....

Toarpskronan är framme, det är den sista förberedelsen inför julen. Tog skymningspromenad och kollade julmysstatus i husen jag gick förbi. Snön höjer graden av julkänsla ordentligt!

Kolla på juleljusen, ha en GOD JUL Ann-Charlotte, Britt, Caroline, Daniel, Erik, Felicia, Gunilla, Helen, Iréne, Johan, Kerstin, Lena, Mats, Nils-Åke, Olle, Pia, Quintus, Roger, Susanne, Torbjörn, Ulla-Britt, Viktoria, Ylva, Zita, Åsa, Ärling, Östen och allt vad ni kan heta. Speciell hälsning till vännerna som bloggandet gett, Inga, Bodil och Ingela.

Nu ska jag försöka ta lite helgledigt från bloggen... kanske det går..... kanske det inte funkar.....

GOD JUL!