onsdag 23 december 2020

Jul

 

Toarpskrona, tror att det är en ganska lokal variant av ljushållare. 

Dagens inlägg på fina wiolettans blogg, fick mig att fundera. Över två  saker.

Hur många funderar i dessa dagar över varför vi firar jul?

Barndomens jular, hur var dom?

Den första frågan är nog ganska enkelt besvarad. Anledningen till julfirandet, det blir lätt bortglömt i alla bestyr med mat, klappar och tomteprydnader. Tur att Boney M påminner om vad som hände, i sin Mary´s boychild

Eller lyssnar vi bara, utan att tänka på innebörden.

Ja, jag vet, det finns en hel del som inte tror på det som hände.... MEN hur jag än tänker och tror, så måste det varit något speciellt som hände den gången.... Vad det sedan betyder i vår tid, jag det har jag svårt att riktigt förstå.... Jag avundas alla som har en trygg och fast kristen tro.

Tomten längst fram till höger, den fick jag av min morfar i julklapp på tidigt sextiotal.

Barndomens jular, därhemma på bondgården, den var fylld av förväntan.  Precis som det är för många barn även i denna tid. Sen vet jag att det finns barn som har det riktigt dåligt i juletid. Som tur är, så har jag ingen referens till ett sådant liv....så dem glömmer jag lätt bort, och tänker att julen är en förväntanstid för alla barn, precis som det var för mig, för våra barn och är för våra barnbarn. Och även var för min mamma under hennes barndom..
Tomten användes till att skrämmas med. Han såg allt.  Han ser allt ännu, och det är det väldigt bra att påminna lite stökiga barn om. De blir snabbt  betydligt beskedligare.

Ett minne som bitit sig fast från barndomen, det är minnet  då min mor och far ska sätta upp julgransbelysningen. Jag förstår inte varför min mamma var tvungen att trassla in den så förskräckligt, då hon plockade ner den i  ett iskallt "fina-rum" långt efter jul. ( Fina -rummet användes bara till jul- och då det kom gäster. ) Varje jul var det ett väldigt hallå, då julgranen skulle kläs på julaftonens förmiddag. Pappa svor så det osade( vilket han ofta gjorde) för att inte ljusslingan  låg snyggt i kartongen, och mamma grät, för att pappa skällde.  ( Där har ni förresten min barndom i ett nötskal, pappas vresiga ilska och mammas gråt... Det  fanns ingen form av våld dem emellan dock... så det kunde varit betydligt värre.  Däremot fick jag en tjolablängare ibland.... det var väl så barn skulle uppfostras...)

På en bondgård fanns det gott om mat. Fett och salt skinkspad, där  sedan rimmat kött från gris och ungnöt och hemmastoppad korv kokades. Naturligtvis doppades det i grytan. 
Mormor och morfar  bodde på ovanvåningen i det lilla   huset. De skötte normalt sin egen kosthållning, men på julafton kom de ner till vår familj. På nyårsaftonen bjöd sedan mormor upp till andravåning, och då vankades det lutfisk.

Lutfisk åts även på julaftonskvällen, tillsammans med Janssons frestelse, sillsallad, inlagd sill, omelett, prinskorv och köttbullar... och rödkål... Dessutom bjöds det på risgrynsgröt. En skål sattes ut till tomten, och jag kunde inte förstå hur han kunde sätta i sig en stor tallrik gröt på varje ställe som han besökte.

Knäck kokades på julaftonseftermiddagen, före det att alla bänkade sig framför den svartvita tvn för att se på Kalle Anka. 

Ja, jistanes vad mat det var.... och visst finns julaftonsfrosseriet kvar ännu, men det är mindre mängd av av varje rätt.

På kvällen, efter all julmat, så kom tomten.  Grannen var tomte i många år, och när min åtta år yngre bror var liten, så var det mamma som klädde ut sig. Hon sa väl att hon skulle till ladugården för att se till något djur. 

Julklappen som jag kommer ihåg allra mest, den måste jag fått då jag var i tolvårsåldern. En alldeles nymodern kassettbandspelare  var det. Så överlycklig jag blev! Bandspelaren  hade jag glädje av i många år. 

Julotta, det var en självklarhet. Under de år som jag sjöng i barnkör eller senare kyrkokör, så  förmodades man att vara på plats vid fyra -halv fem för att sjunga upp sig. Pappa fick skjutsa mig i den grå Volvon innan han själv  gick till ladugården och mjölkade. Han var aldrig i kyrkan, men han hjälpte resten av hushållet att ta sig de dryga tre kilometrarna dit... och hämtade oss sedan utanför kyrkan i gryningsljuset. 

Nej, nu får jag inte försjunka mer i barndomsminnen. I alla fall inte utformade i härstädes skrivna ord.

Jo, jag saknar granen. Denna furukvast har blivit ersättning för granen under minst fem års jular....

Önskar er, mina bloggvänner, EN FIN OCH FRISK JUL!






21 kommentarer:

  1. Så fint att få dela dina minnen Anna-Lena. ♥

    Tack för julhälsning och detsamma önskar jag dig!

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delar med dig av dina inte bara positiva minnen från dina barndomsjular. Kan säga att vi inte har mycket gemensamt alls vad gäller jular. Är uppväxt i en by utan mor- eller farföräldrar i närheten. Morföräldrarna bodde cirka 25 mil bort, och jag minns bara en jul där de besökte oss. Vi åkte aldrig ditt.
    Elektriska ljus på julgranen - minns ärligt talat bara levande ljus på den "riktiga" julgranen. Vilken brandfara - herregud, men då tänkte man inte på det alls. Minns julkulorna som var av glas och alltid var det någon kula som var eller gick sönder när mamma klädde julgranen på julaftonens morgon.
    Maten minns jag inte heller riktigt, kanske för att det inte var minnesvärd, detsamma gäller julottorna.
    En och annan örfil fick jag av pappa under åren, aldrig av mamma. I efterhand när jag tänker varför jag fick en örfil så var det för att jag förtjänade den. Med facit i hand var den uppfostran absolut inte helt fel...
    Mammas och pappas förhållande - ja, vad ska jag säga. Det var pappa som jobbade, mamma var hemmafru. Det enda jag minns mina föräldrar bråkade om var pengar. Så där lärde jag mig en lektion - pengar har jag aldrig bråkat om med min man till exempel.

    Så personligt min kommentar blev helt plötsligt. Ja, lång blev den ju också. Här fick du igång mig;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berättelser ur livet, visst är de de bästa. Och Visst är det lärorikt att få höra att livet är både up and downs för de flesta. Idag får man absolut inte visa på något negativt, man ska bara framhålla det positiva.
      Pengar bråkade mina föräldrar inte om. Man var medveten om att man inte hade det så fett, men de hade så de klarade sig. Och mat, det fanns det ju alltid.
      Tack för att du delade med dej!

      Radera
  3. God julaftonsmorgon!
    Ett härligt inlägg som berättar om din barndoms jular - så personligt och så intressant. Tack för det!
    Önskar dig och din familj en riktigt GOD JUL!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Din barndomsjular påminner mycket om hur mina var. Vi firade alltid hemma hos farmor och farfar som hade lantbruk. Mat i massor och kakor och godis...och allt hemlagat. Idag har vi dragit ner mycket på det men en del saker vill jag fortfarande ha kvar. Lite nostalgi måste finnas. Hoppas du flår en fin jul. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland känns det rätt mysigt att frottera sig i barndomsminnen. Även om alla inte är riktigt positiva. Men sådant är ju livet. Kram!

      Radera
  5. Nog är vi många som har minnen från vår barndom och speciellt från jularna. Intressant att få veta hur du hade det. Min mamma var minimalt intresserad av matlagning så några storkok blev det sällan hos oss. Julmaten var det min pappa som lagade och bakade även julkakorna. Däremot så växte jag upp i ett lyckligt hem vilket jag är så tacksam för

    Önskar dig och de dina en riktigt fin julafton!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men så underbart och ovanligt att ha en pappa som stod för maten. Min får kunde som mest steka sig ett ägg.
      Lyckliga hem skapar sannolikt lyckliga vuxna. Vi är nog många som har lite ätt i själen från vår barndom. Vilket avspeglar sig i vuxenlivet oxå. Kram!

      Radera
    2. Min farfar dog när min pappa var sex år så han och hans bror blev delaktiga i hushållet. Min farmor var lärarinna i en liten skola på landet och pojkarna fick hjälpa till med både det ena och det andra. Det fanns liksom inga typiska kvinnosysslor.

      Kram och god fortsättning!

      Radera
  6. Fin ljushållare, tråkigt när tomten kommer så sent, julgodis kan man göra även mellandagarna, mysig sysselsättning. God jul!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja... tomten hör fortfarande kvällen till och chokladkartonger av bättre kvalitet slår egengjort godis.

      Radera
  7. Så trevligt att få följa med på din barndoms jular. Att då bo på en bondgård på landet, det låter precis som en dröm. Själv har jag vuxit upp i storstaden och haft bara mor och mormor att fira jular med så de var rätt stillsamma. För min del även långtråkiga. Jag läste väl igenom julklappsböckerna under julhelgen. Någon religiositet var inte aktuell i mitt hem och vi besökte aldrig någon kyrka, varken vid jul eller andra tillfällen förutom då jag blev konfirmerad...vilket hyckleri.
    Vi delar dock en sak, den stora glädjen över att få en kassettbandspelare! Jag spelade in Svensktoppen (motsvarigheten i Finland) varje vecka.
    Ha nu sköna avkopplande dagar såhär i slutet av året, vi får hoppas det blir lättare att umgås snart

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så intressant att höra om så olika uppväxter. Tänk att du, som bor på landet, kommer från en storstad. Det hade jag inte gissat.
      Svensktopp, tio o topp, kvällstopp....det fanns flera listor att spela in.Eller att välja låt att spela in. Varvid man missade de första takterna. Kram på dej!

      Radera
  8. take a look at the site here Hermes Dolabuy her response Dolabuy Goyard Clicking Here best replica bags

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas