Hemma

Idag, denna klämdag, så blev det äntligen läge att åka "hem". 

Visst är det tokigt, men mitt barndomshem, min barndomsby är mera hemma för mig än vad det hem som jag har haft i nästan fyrtio år, är. 

Jag kände det som en skrämmande känsla, när jag förmedlade mobilbilderna inklusive det stämningsläge som bilderna gav, genom Instagram och Facebook i eftermiddags. Jag tänkte, lite skamset; Det nog är något fel med mig som känner så. Gensvaret på de båda sociala medierna talade om att det är så för många. "Hemma",  det är där barndomens stenar finns.

När det är vinter, så har jag ingen direkt hemlängtan. Visst är det trevligt att träffa bror och svägerska, det ombyggda barndomshemmets nuvarande ägare, men de får väldigt gärna komma och hälsa på oss under senhöst och vinter.
När det blir vår, så sätter hemlängtan igång. I blåsippstid kommer det första anfallet. Nu blev det ingen hemresa under den korta tid som hagarna lyste av blå sippor.
Tiden räcker inte till ibland....

Nästa hemlängtansanfall kommer vid den tiden som smörbollarna står i blom.
Precis i den tid som nu är.
Det fanns inte så många smörbollar i år, som det brukar göra. Min bror berättade att även blåsipporna var färre än vanligt. Sannolikt en följd av förra sommarens torka.

Liljekonvaljerna förnekar sig inte. De blommade lika rikligt som de brukar göra.
Nu har vi massor av liljekonvaljer nära Stockremma-hemmet också.
Men det vete sjutton om inte Finnekumla-blommorna är både större och vackrare...och mera doftrika... : )

En alldeles, alldeles fantastiskt fin runda gick vi. En runda som vi försöker få till att gå någon gång varje år. En runda som jag aldrig gick som barn eller ung.... då var promenaderna betydligt kortare än vad de är nu för tiden.
Ändå, så finns det minnen från nästa varje plats vi passerar på rundan.
Vi går ner för backen från barndomshemmet, på den gamla usla skogsväg som min far körde traktorn, med mor och mjölkflaskor bak på "bryggan", för att  ta närmsta vägen ner till maderna, när korna gick på bete där.Inte undra på att mors skelett var ganska så förstört, då hon blev "gammal", så som hopp och gupp och skakningar måste ha frestat på.
På byvägen går vi sedan genom blåsippshagarna, de som nu är ganska igenvuxna. Så småningom kommer vi till fuktigare marker.... och där....

... där finns en del smörbollar kvar. Fast mest smörbollar var det faktiskt nära den gamla traktorvägen, där växte de i stora grupper, även detta år.

Vandringsvägen fortsätter förbi "Tages". Jag sneglade på vägen som förr gick rakt över gårdsplanen, och ner till maderna. Nu har vägen flyttats nedanför backen.
De nuvarande ägarna till "Tomten" har alltid haft hästar. Så även nu. Den svarta hästen har varit med länge. Tidigare fanns där två hafflinger, idag bara en.

Genom den gamla sjöbotten går man, innan man kommer till backen till Ön. Ön har varit en ö en gång i tiden. Man lär ha sänkt sjön en bit in på nittonhundratalet, för att få betesmarker. De markerna brukas än idag.

Till Ön brukade min mamma och pappa åka och spela kort när jag var liten. Jag ville följa med, men det fick jag inte... inte förrän jag blev stort barn i allafall. För att avskräcka mig från att tigga om att få åka med, så sa min mor att man skulle åka till Öna och nacka kycklingar. Lite annorlunda sätt att skrämma barn i början av sextiotalet, än vad som biter på barn idag.....

Genom lilla byn Ön går grusvägen, och snart är man framme vid bron som går över Viskan.
Söderut har man röjt längs å-bädden under senaste året.

På den lummiga nordsidan, simmade en dopping med sin enda unge.

Följer man vägen rakt fram, genom ett par kilometer skog, så kommer man till Tärby.
Dit åkte jag på morfars trampmoped och utförde mitt första sommarjobb, när jag var fjorton. Jordgubbsplockning.
Tänker man på det lättvindiga sätt som mina föräldrar såg på femtonsårsgräns vad det gäller moped... och på ett antal andra lagar och regler.... så är det egentligen inte konstigt att jag inte alltid håller mig till de regler ( mest i skolsammanhang) som jag tycker är onödiga.

Vi tar höger efter bron, för att promenera utmed Viskan, till det röda huset på Kullen.
Dit gick jag och mormor ibland ( mamma var nog också med) och drack kaffe hos tanten som bodde där med sina båda nästan vuxna söner. Kommer inte ihåg att det fanns någon man med i huset, antagligen hade hon tidigt blivit änka.
Ena sonen, Olle, bor ännu kvar. Idag var han inte ute, trots det fina vädret. Olle måste vara gammal nu, säkert över åttio.

När jag och mormor gick till Kullen, så gick vi en brant backe ner, genom tät granskog, över Gustava gårdsplan, sedan längs en körväg till åkrarna, över en bro och slutligen över en äng. En sträcka på ca en och en halv kilometer.
Idag är den gamla bron ersatt med en ny. Och den är rätt gammal vid det här laget också.

En bro utan skyddräcken, hur bred och stabil den än må vara, gör mig orolig... och skapar yrsel.
Det kändes som jag skulle ramla i plurret, då jag stod mitt på bron för att ta de obligatoriska "sakta rinner Viskan"-bilderna.

När jag var ung, så tog vi kräftor här. Det fanns en hel del. Undrar hur det är med kräftbeståndet nu för tiden. Vad det gäller fiske, så kunde man i bästa fall få en abborre på metspöt.

Från Viskan, upp till översta Backgården, är det en ordentlig stigning.
Gott att känna att det faktiskt går lättare att ta sig uppför när man är gammal, än vad det gjorde när man var yngre. Får sannolikt tacka den pockande aktivitetsklockan för det.

Några av de "gamle" bor kvar i Finnekumla by. Många nya har tagit över. Tidens gång. Hade varit kul att träffa någon av de gamle, men ingen sågs till.
En gång på åttiotalets senare hälft, ordnade jag tillsammans med grannen Johannes, en byfest, dit bofasta finnekumlabor och utflyttade dito var inbjudna. Det blev bra uppslutning, och ett mycket uppskattat event. Vet inte, men kanske kunde det vara läge att upprepa en sådan tillställning. Tror bara inte lokalen som vi var i finns kvar för det ändamålet..... Och Johannes har varit borta länge.

I barndomshemmet väntade bror och svägerska med god grillmat till hungriga vandrare,

En fin dag, på den vackraste av platser.

Tänker det, när jag kommer hem till Stockremma-hemmet; Mitt hus, det är mitt hem, absolut. Men trakten, omgivningarna, Moghultsbyn, den kommer aldrig att bli min hemtrakt... för mitt "hemma", det är bland barndomens stenar, på den vackraste av platser.... Finnekumla by i Rångedala.

Kosläpp

Korna släpptes ut en vacker dag i maj, när jag var barn/ungdom.
Jag verkligen avskydde den dagen.
När korna kom ut, efter en vinter uppbundna i ladugården, så var de helt sjövilda.
De  lyfte upp sina fuktiga nosar i vädret, kände vårluft och vårdofter fylla de vidgade näsborrarna,  ruskade på huvudet och gav sig ut med vådliga frihetshopp, sparkande både med bakben och framben och med de hotfulla hornen i helt okontrollerande lägen. .

Jag var utkommenderad att mota korna som skulle släppas ut på årets första bete. Jag skulle se till att korna tog vägen ner till hagen/vallen, där de skulle få ha sin premiäsrutevistelse.Jag var livrädd. där jag stod med en stor björkkvist i handen, och försökte se hotfull ut.
Det hände ofta att någon våryster ko-madam  inte brydde sig om den livrädda, björkrisbeväpnade tjockisen, utan helt sonika tog in på den breda vägen, bort från hagen.
Varvid pappa fick ett av sina ständiga ilskeutbrott, hans odugliga dotter klarade inte ens av att mota in ett kreatur på rätt väg.
Ystra kreatur, en argsint svärande bonde och hans gråtande dotter ... och hans fru som antigen grät eller försökte blidka... eller tala om för tjocka dottern att detta kunde väl inte vara så svårt...

Nä, det där med kosläpp är en ångestfylld upplevelse för mig.

Idag fick jag en bild på Konrad, då han var på kosläpp, Även hans syssling Elvira, hade bevistat ett sådant, fast på en annan plats.

Idag är kosläpp  en upplevelse. Något som drar  till sig barnfamiljer. Något som samlar många.
Kosläppet i Backgården, för så där ett halvt sekel sedan, hade nog också varit en upplevelse att titta på. Men knappast barnvänligt, med tanke på  svordomar, ilska och ledsenhet.

Idag behövs nog inga ko-motare. Djuren har direktutgång i hagen. Och skulle någon behöva ge sig i närheten av de ystra korna, så är det  inga dödsförskräckta jäntungar. Tiderna har förändrats. Klart till det bättre.

På sextiotalet var det inga koutsläpp på första maj. Man väntade några veckor ytterligare, tills dess gräset var tillräckligt långt kommit för att ge bra bete.
När utesäsongen för kor börjat, ja, då var det ute som gällde. De skulle in och mjölkas... och jag fick mota även då. Men det var inte lika skräckinjagande, för de mjölkstinna djuren ville in och bli av med sin tunga juver-börda.
Efter några dagar så behövdes inte min hjälp, för även om kor anses dumma, så visste de vilken väg som var den rätta, både in och ut ur ladugården.

När korna skulle flyttas från ett bete till ett annat, då fick återigen den välgödda bondtösen träda i tjänst.
Det var inget jag såg fram emot, det där med att flytta korna, men det var inte samma "traumatiska" upplevelse som kosläppet var.

Från betesmarkerna kring gården och till sensommar-betena på maderna, så var det en koförflyttning på dryga kilometern. Det gick till så att ledarkon + någon annan bestämd ko tjudrades i traktorns lilla lastbrygga. Därefter gick några lösa kor eller också ledde mamma ett par. Jag fick leda de två snällaste i var sin grimma. Oftast tog det två vändor att få de 12-15 korna fram och tillbaka till maderna.
Pappa körde traktorn, och vad jag kommer ihåg, så gick det för det oftast ganska så lugnt till.
Korna hade ju varit ute i närmare två månader, då det var dags att ta dem till sensommarbetet, till återväxten efter höskörden.

Idag gick jag en sträcka längs koflyttar-vägen. Vi hade ett ärende till bror och svägerska i barndomshemmet, en plats som ser helt annorlunda ut än då jag bodde där, men som ändå finns kvar.
Jag är ytterst tacksam att kunna åka tillbaka till min barndomsby i de vackraste av blomstertider.

Blåsippor och vitsippor delade på utrymmet i hagarna. är vi var här för tio dagar sedan var markerna helt blåskimrande av blåsippor. Jag tycker att det var ännu vackrare idag.

Om en månad så kommer det att vara gult av smörbollar blandat med rödlilafärgade skogsnävor, på samma plats. Finnekumla hagar är paradisiska under vår och försommar.

Bilderna i första delen av inlägget är fotade i Hofsnäs, under en förmiddagspromenad i ytterligare en paradisisk trakt. Vi hade tänkt oss lunch där, men det var vi inte ensamma om. Med fullt hus på Hofsnäs, så åt vi en minst lika god första-maj-lunch på restaurangen vid Torpa stenhus.

Första maj blev en resa bland vårblommor och framlockande minnesbilder från barn/ungdom.
Korna är släppta på bete. Kor på sommarbete är vackra bilder. Kosläpp - nej, det hoppar jag gärna över.

Flashbacks

Det har blivit en del sådana, under veckan. Flashbacks, alltså.
Det är rätt fantastiskt vad facebook kan återkomma. Och vad det kan påverka.
Metoo-kampanjen tog oss alla med storm.
Fick mig att flashbacka till barndomen och ungdomen, och komma ihåg vilka friheter en del pojkar tog sig. Ofredande, absolut. Och jag fattade inte varför man "tafsade" på tjocka Anna-Lena, och inte på det snygga tjejerna. Det gör jag f.ö. fortfarade inte.

Det är som sagt otroligt vad FB kan påverka. På gott och ont. Naturligtvis, självklart;  mäns maktutövande,  brist på respekt, kvinnoförnedrande synsätt, det förtjänar absolut att komma upp i ljuset och att stanna där. Men jag tycker inte om att vissa män blir mer uthängda än andra, som de mediapersoner som just nu blir grillade i tidningar och t.o.m i tv. Det finns många lika stora "skitar" som dem, "skitar" som  inte alls behöver stå till svars för vad de gjort,
Nä, man måste vara lite rädd om alla, t.o,m om mansgrisar!

Besökte Backgården idag.
Har inte varit i Rångedala sedan tidigt i somras.
Skylten till Backgården har försetts med patina.
Skylten sattes upp ganska så långt efter att jag lämnat hemmets härd.
Inte konstigt att man själv också är är utsatt för samma nedbrytande patinaliknande företeelse. Lite fint kan det också vara... om man tänker positivt.

Det blev en långpromenad i hemtrakterna idag.
Över Viskan, in i Tärby socken, förbi Kullen, Ön, Tomten och tillbaka till Finnekumla by, med avslutning i den sugande backen upp emot Backgården.
Det blir ju ofta flashback efter flashback, då man går i samma spår som i sin barndom/ungdom.

Med ett undantag i tänket kring spåren;  När jag var barn/ung, så var aldrig promenaden 6-7 km lång... nä, den inskränkte sig till högst halva sträckan, och då var den LÅNG!

Tur att man blivit betydligt mera "hurtig" med åren....

Vid Tomten, träffade vi ägare till hästarna, som jag tagit så många bilder på, under alla promenaderna i Finnekumla med omnejd.
Vi kom att tala om mannen som bodde i hans hus tidigare. Tage. Tage var ungkarl. Vad han försöjde sig på, det vet jag inte. Kanske räckte inkomsterna från mjölken, från hans fyra-fem kor, till hans behov?

Min starkate flashback till Tage, det har inte ett dugg med hans person att göra.

Bakom hans ladugård fanns/finns en naturlig källa. I den källan kylde mor och far mjölkflaskorna, då de hade sina kor på maderna, alldeles bredvid Tomten. Kvällsmjölkens tjugoliters ( ?) flaskor stod i den kylade källan, tills nästa morgon, då de tillsammans med morgonmjölken forslades till mjölkbordet två kilometer därifrån.
Där hämtades flaskorna av mjölkbilen. Senare samma dag kördes flaskorna tillbaka till samma ställe, efter det att mjölken tagits hand om på mjölkcentralen i Borås.
Det var andra tider det..... Mjölkflaskorna ersattes ganska snart av kyltank i ett nybyggt mjölkrum...det var väl inte alltid toppkvalitét på flaskmjölken....

Hann faktiskt med lite geocaching idag också. Oplanerad.  Annki ringde, när vi nästan var framme i Rångedala, och informerade om att hon och Roger inte var hemma ännu på en timme, men att hon gärna ville gå med på den planerade långpromenaden.
Då kan vi väl leta upp några cacher i närheten, tyckte jag.
Vi tog vägen mot Varnum, och letade upp några enkla cacher där.

Det blev en resa längs vägen till simskolan i Marsjön. Från sju års ålder till (tror jag) 12 års ålder... från sommarlovet i ettan och genom hela skoltiden i Rångedala....cyklade den rultiga tjejen 5-6 kilometer, för att sedan simträna/ta simmärken i kallt hummusfärgat sjövatten.
Man gjorde så på sextiotalet.... barnen fick fixa en hel del på egen hand... det fanns ju inga föräldrar som hade tid att skjutsa sina barn mitt i höskörden. Knappast någon annan gång heller, det fick vara riktigt kallt och vinter för att man skulle köras med bil. Cykel var det naturliga färdmedlet.

Efter nästan 1,5 -2 kilometer på min väg till simskolan, så anslöt flera barn till den cyklande gruppen med  målet Marsjön. Det var Bengt, Ing-Britt, Lars, Lena, Britt... och sannolikt några jag inte kommer ihåg....
Simma lärde vi oss ! Kul hade vi! Kallt var det ibland, men det var säkert bara nyttigt!

Man har mycket att flasha back till, när man snart är 64. Även om livet går fort fram, så har man hunnit med en hel del. Häftigt när man får stimulin, som gör att hjärnan sätter igång att leta upp gamla minnen.

Det är alltid lika roligt att komma tillbaka till det gamla hemmet.

Något som jag inte ser fram emot, det är att bli gammal och behöva hamna på "hemmet". Eller ännu värre inte få plats på "hemmet", fast jag skulle behöva.

Det gäller att njuta av livet som det är nu. Vid 64 ( minus en månad) så är det oförskämt bra.

Många möjligheter

Åkte till Rångedala en sväng i går eftermiddag.
Majvädret inbjöd till en utflykt efter skoldagens slut, trots att det bara var en alldeles vanlig tisdag.

Ett antal geocacher,"gömda" bland barndomens stenar, behövde såväl service som ersättning.
Dessutom fanns det en sista möjlighet att få uppleva favoritblommorna, blåsipporna, innan de gjort sitt för denna säsongen.

Sa hej till den nyss hemkomne brodern, sa hej då - vi återkommer - och så gav vi oss iväg på den runda, där vi lade ut geocacher för två år sedan.

En plastdinosaur  hade aviserats vara på rymmen. Den upphittades ca 20 meter från sin gömma under ett flyttblock. Undrar vilket djur som dragit iväg med den? Gissar på räven.



Ett par burkar behövde torra loggremsor. En annan burk tog vi bort, den låg lite dumt till  under odlingssäsongen.  Det är ingen hit att passera större fält. då gräs eller spannmål växer och frodas.
Lade i stället ut två nya cacher, för att leda folk på en bättre väg.

Funderade på vilka möjligheter som vår enkla fritidssysselsättning ger.

• Någon blir glad för att den kommer först ( någon var där redan klockan 7 i morse)
• Någon blir glad för att den kan fylla en dag i den årskalender. där man har som mål att få någon cache funnen varje dag.
• Någon blir nöjd för att en runda på elva cacher bättrar på den mängdstatistik som den vill öka på.
• Sådana som jag blir JÄTTEGLADA om man kan förlägga sin helgpromenad någon annanstans än på hemmaplan....och dessutom få nöjet att leta lite cacher. .....Otroligt vad lite billig plast kan ge för olika möjligheter, beroende på hur man vill utnyttja den! Dessutom är det ju så att en cache av god kvalitet, kan räcka i flera år!

När jag går förbi Ekelund, så kommer alltid ett tidigt barndomsminne över mig.
Isa och Nils Kroon bodde här på somrarna.  På femtio-sextio-talet så hälsade man på varann lite då och då. Knackade på dörren och välkomnades in.
Ibland blev man dessutom bjuden på eftermiddagskaffe. På den tiden behövde man inte bjuda på mat + kaffe och kaka.... utan bara lite kaffe med dopp. ( Bra tycker jag...)
Denna gång bjöds det dessutom lite portvin till kaffet.
Små glas ställdes fram till alla, utom till den lilla flickan Anna-Lena. Vätska hälldes upp i glasen. Den lilla flickan började gråta.
- Varför gråter hon, undrades det. Jo, för att hon är van vid att få några droppar av den starka vätskan i sitt glas, om sådant serveras.
- Bortskämd unge, hördes sägas... glas ställdes fram och några droppar hälldes upp. Liten tös slutade gråta.

Ja, så var det hos oss. Absolut inte ofta förekommande med alkoholhaltiga varor, men då det serverades "tantdricka", då fick även den lilla tösen vara med.
Man kan tycka vad man vill om det, men faktum är att jag blev inte alkoholiserad för det.

Där uppe i backen, bakom de olövade träden... ja, där finns mitt, numera renoverade, barndomshem.

Många barndomsminnen "ploppar upp" då man kommer tillbaka dit. Som t.ex. då jag satte mig i en obromsad "häck" - en vagn- som användes att dra bakom häst eller "grålletraktor". Liten flicka satt i vagnen, den började rulla nerför backen och stannade mot en stenmur.  Min mamma ansåg att änglarna hade vaktat över mig under färden.....

Eller när vår schäfer fått hön-vittring och börjat jaga några hönor. En av dem hittades alldeles stendöd  i samma stenmur som mina änglar stannat vagnen vid....

Nä, nu får det vara slut på nostalgi... iallafall för en stund....

Vi skulle ta oss en bit närmare havet, innan vi vände tillbaka till Backgården. Vi hade ytterligare en ordentlig nerförsbacke, innan vi var framme vid åa.
Jodå, följer man flodfåran, så når man Kattegatt en bit norr om Varberg.
För egen del, så är en promenad utmed Viskan en av de möjligheter, som jag gillar allra bäst då jag besöker min hembygd.
Viskanpromenaden, blåsippshagarna och smörbollsställena - ja, det är de platser som jag allra helst vill gå till, då jag kommer "hemåt".

Min cache vid denna bro, den behövde verkligen en ny loggremsa. Den gamla var helt dyngsur. Den lilla magnetiska burken funkade fortfarande.

När jag var barn, så fanns det inga bävrar vid ån. På den tiden sas det att det huserade uttrar här. Samt förvildade minkar. Det var de som fick skulden, då kräftorna inte vill krypa in i burarna under de mörknande augustinätterna
Tror inte bävrar är intresserade av kräftor. De gillar björkavverkning!

Vattenspeglar tilltalar mig mycket mer än vanliga speglar.  Av naturliga ( 60 +) -orsaker. 

Vid barndomens badplats finns det möjlighet att sitta vid ett bord och fika.
En macka och lite te smakade alldeles utmärkt, under det att vi fick möjlighet att njuta av riktig sjöutsikt över den nedre Marsjön.

Tror att den gamla ekan är en rest från min barndom, att jag satt i den och låtsades ro när jag var barn.
En ny eka fanns alldeles bredvid, ej sjösatt ännu, och inte alls lika intressant.

I Finnekumla by, finns det goda möjligheter för många växter att trivas.
Vårlöken är ett exempel.

För egen del, så är jag jätteglad att ha möjlighet att komma tillbaka och besöka mina barndoms stenar och mitt barndomshem, trots att det är fyrtio år sedan som jag lämnade det för gott.

Promenaden upp till Backgården, den ger möjlighet till bra pulsträning, för det är uppförbacke hela tiden.  Ordentlig uppförsbacke bitvis.

Härligt med den ljusa årstiden, som ger så många möjligheter till att njuta av Guds vackra natur.

Nöjd nationaldagsnyttjare

Kändes lite konstigt med en ledig dag mitt i veckan. Men tänk, det gick bra med den sådan också. När jag nu, fram på kvällskvisten, summerar hur jag nyttjat nationaldagen, ja, då känner jag mig riktigt nöjd.
Efter lite skolarbete under förmiddagstimmarna, under det att C-E jobbade några timmar, så åkte vi till barndomens stenar i Rångedala.
Har inte varit där på hur länge som helst, ja, iallafall inte under detta året.
Flaggan i topp hade man när syster och svåger kom på besök, jo, jag tackar jag!

 Tess har inte växt ifrån lekåldern ännu, trots att hon i omräknade hundår har hunnit bli medelålders. En vilt skällande hund, rusande efter en sparkad boll, ja, det kunde t.o.m. få 58-årig tant lite lekfull igen.

Tindra katt blev motvilligt inhämtad av bror min. Hon fick gå in, för säkerhets skull. Kanske skulle den stora otäcka slåttermaskinen komma, och då kunde det vara farligt för sorkjagande katt att befinna sig på åkermark.

Jag ville åka till Rångedala-Finnekumla för att gå långpromenad och njuta av blommorna.
Tänk att allt som har med naturupplevelse att göra,  är strået vassare i Rångedala än här, i klimatzom 5. Liljekonvaljerna var mycket större, jag kunde t.o.m. ta ett blomkort på dylik växt, som jag blev nöjd med.

Smörbollarna var de som lockade allra mest. Tycker att de är så otroligt fina. Har försökt ta hit och plantera hos oss, men det funkar inte. Tror att vi har det för surt här.
Är f.ö. inte riktigt nöjd med Nikon-kameran vad det gäller blombilder. Den suddar gärna till bilden, trots att den ser skarp ut i på kamerans display.

 Roger och Anki gjorde oss sällskap på den ca 7 km långa promenaden. En härlig promenad som går genom hagar, längs Viskan,   på öppna fält och på gammal sjöbotten. En sjö som min morfar var med att sänka, och som nu används till jordbruksmark.
Här var slåtterarbetet igång.

Genom skogar, över hyggen och oslagna ängar fick man gå. Och plötsligt upptäckte man att man klätt sig alldeles för varmt.

Vid bron över Viskan är det urskogskänsla. Roger berättade att han en gång stått på denna bro och sett en gädda fånga en and. Ett skrik hördes från anden, och sedan var den borta.
Visste inte att gäddor äter änder .... eller så gör de inte ... och då finns det sannolikt ett Viskanodjur som lurar under det mörka vattnet.
Spännande tanke!

Från Viskan och upp till barndomshemmet, numera Roger och Ankis fina hus, är det mycket uppför och stundtals ganska brant uppför.
Så det blev bra träning idag också.
Bilden ovan visar min favoritblomsteräng. Där blommar det alltid en massa olika blommor. Just nu mandelblom, ängssyra och smörblommor. Här har jag passerat MÅNGA gånger när jag var barn!

Efter långpromenaden så blev det fika i Rogers och Ankis Backgårdshus.

 Dags för lite geocaching som avslutning på denna nationaldag. Hade kollat upp ett antal i Gingri, bara några kilometer från vår tidigare vandringsled.
Började vid Gingri kraftverk....

 ... och spetsfabrik.
Följande kunde man läsa i cachebeskrivningen för Gingri spetsfabrik
Spetsfabriken grundades 1892 av Fabrikör Axel Rydin.
Arbetsstyrkan 1893 bestod av nio arbetare, tre män & sex kvinnor. Kvinnornas
arbetslön var 67 öre om dagen,
för att så småningom ökas till 1 krona - vilket på
den tiden var en stor inkomst för en kvinna.
Arbetstiden var tolv timmar. Det fanns 15 vävmaskiner och tillverkningen
uppgick till 360 meter spets per dag.
På 1950-talet var antalet arbetare 125st och det fanns 500 maskiner i
rörelse. Den dagliga tillverkningen uppgår till 2,5mil.
1971 slutar tillverkningen och fabriken läggs ned.

Skarbostugan ligger bara några hundra meter från Spetsfabriken. Har aldrig noterat denna gamla stuga, trots att jag passerat med bil  hundratals gånger.

Längs den 5,5 km långa Gingrileden ligger ett antal cacher. Vi tog de tre som fanns i anslutning till vår lilla runda.
Gingri är jättefint, stora höjdskillnader, stora skillnader på naturen... här hamnade vi en forntida skog... Superhäftigt!

Kommer att återvända till leden för att gå en längre promenad och för att hitta de andra gömmorna. Fin natur, lätta gömmor.... sån´t gillar även C-E. ( Även om han inte riktigt erkänner det)

 Kyrkoruinen blev den sista Gingrigömman.
Åkte välbekanta Rångedalavägar mot gamla riksväg 40 och beslöt att ta vägen över Ulricehamn hem. Kändes som om vi behövde få oss något till livs, och det kunde åtgärdas på pizzeria Rhodos.
Kollade över dagens cacheskörd och upptäckte att det fattades en till jämna 300.
Lika bra att hitta en till, ja, det tyckte C-E också.

Kallbadhuset  låg närmast. Hade just läst på FB att unga kollegan Emma hittat sin första egenhittade cache där, just denna nationaldag.
Bra att ha en vän att ringa, eftersom  det var en gömma som gäckade oss.
Emma berättade var hon lagt tillbaka den, och se, där var den.... på det första ställe vi letat på... men inte tillräckligt väl.
Tredje gången denna dag, som en känsla av att vara på en exotisk plats infann sig.
Tänk vad många vackra platser det finns i vårt land!

Det var dags att hala nationalsymbolen när vi lämnade U-hamn och vände hemåt.
Tycker att vi nyttjat denna extra ledighet på allra bästa sätt.
I morgon är det vardag igen.... svårt att få till det som torsdag... men det ska nog gå det också.