Många möjligheter

Åkte till Rångedala en sväng i går eftermiddag.
Majvädret inbjöd till en utflykt efter skoldagens slut, trots att det bara var en alldeles vanlig tisdag.

Ett antal geocacher,"gömda" bland barndomens stenar, behövde såväl service som ersättning.
Dessutom fanns det en sista möjlighet att få uppleva favoritblommorna, blåsipporna, innan de gjort sitt för denna säsongen.

Sa hej till den nyss hemkomne brodern, sa hej då - vi återkommer - och så gav vi oss iväg på den runda, där vi lade ut geocacher för två år sedan.

En plastdinosaur  hade aviserats vara på rymmen. Den upphittades ca 20 meter från sin gömma under ett flyttblock. Undrar vilket djur som dragit iväg med den? Gissar på räven.



Ett par burkar behövde torra loggremsor. En annan burk tog vi bort, den låg lite dumt till  under odlingssäsongen.  Det är ingen hit att passera större fält. då gräs eller spannmål växer och frodas.
Lade i stället ut två nya cacher, för att leda folk på en bättre väg.

Funderade på vilka möjligheter som vår enkla fritidssysselsättning ger.

• Någon blir glad för att den kommer först ( någon var där redan klockan 7 i morse)
• Någon blir glad för att den kan fylla en dag i den årskalender. där man har som mål att få någon cache funnen varje dag.
• Någon blir nöjd för att en runda på elva cacher bättrar på den mängdstatistik som den vill öka på.
• Sådana som jag blir JÄTTEGLADA om man kan förlägga sin helgpromenad någon annanstans än på hemmaplan....och dessutom få nöjet att leta lite cacher. .....Otroligt vad lite billig plast kan ge för olika möjligheter, beroende på hur man vill utnyttja den! Dessutom är det ju så att en cache av god kvalitet, kan räcka i flera år!

När jag går förbi Ekelund, så kommer alltid ett tidigt barndomsminne över mig.
Isa och Nils Kroon bodde här på somrarna.  På femtio-sextio-talet så hälsade man på varann lite då och då. Knackade på dörren och välkomnades in.
Ibland blev man dessutom bjuden på eftermiddagskaffe. På den tiden behövde man inte bjuda på mat + kaffe och kaka.... utan bara lite kaffe med dopp. ( Bra tycker jag...)
Denna gång bjöds det dessutom lite portvin till kaffet.
Små glas ställdes fram till alla, utom till den lilla flickan Anna-Lena. Vätska hälldes upp i glasen. Den lilla flickan började gråta.
- Varför gråter hon, undrades det. Jo, för att hon är van vid att få några droppar av den starka vätskan i sitt glas, om sådant serveras.
- Bortskämd unge, hördes sägas... glas ställdes fram och några droppar hälldes upp. Liten tös slutade gråta.

Ja, så var det hos oss. Absolut inte ofta förekommande med alkoholhaltiga varor, men då det serverades "tantdricka", då fick även den lilla tösen vara med.
Man kan tycka vad man vill om det, men faktum är att jag blev inte alkoholiserad för det.

Där uppe i backen, bakom de olövade träden... ja, där finns mitt, numera renoverade, barndomshem.

Många barndomsminnen "ploppar upp" då man kommer tillbaka dit. Som t.ex. då jag satte mig i en obromsad "häck" - en vagn- som användes att dra bakom häst eller "grålletraktor". Liten flicka satt i vagnen, den började rulla nerför backen och stannade mot en stenmur.  Min mamma ansåg att änglarna hade vaktat över mig under färden.....

Eller när vår schäfer fått hön-vittring och börjat jaga några hönor. En av dem hittades alldeles stendöd  i samma stenmur som mina änglar stannat vagnen vid....

Nä, nu får det vara slut på nostalgi... iallafall för en stund....

Vi skulle ta oss en bit närmare havet, innan vi vände tillbaka till Backgården. Vi hade ytterligare en ordentlig nerförsbacke, innan vi var framme vid åa.
Jodå, följer man flodfåran, så når man Kattegatt en bit norr om Varberg.
För egen del, så är en promenad utmed Viskan en av de möjligheter, som jag gillar allra bäst då jag besöker min hembygd.
Viskanpromenaden, blåsippshagarna och smörbollsställena - ja, det är de platser som jag allra helst vill gå till, då jag kommer "hemåt".

Min cache vid denna bro, den behövde verkligen en ny loggremsa. Den gamla var helt dyngsur. Den lilla magnetiska burken funkade fortfarande.

När jag var barn, så fanns det inga bävrar vid ån. På den tiden sas det att det huserade uttrar här. Samt förvildade minkar. Det var de som fick skulden, då kräftorna inte vill krypa in i burarna under de mörknande augustinätterna
Tror inte bävrar är intresserade av kräftor. De gillar björkavverkning!

Vattenspeglar tilltalar mig mycket mer än vanliga speglar.  Av naturliga ( 60 +) -orsaker. 

Vid barndomens badplats finns det möjlighet att sitta vid ett bord och fika.
En macka och lite te smakade alldeles utmärkt, under det att vi fick möjlighet att njuta av riktig sjöutsikt över den nedre Marsjön.

Tror att den gamla ekan är en rest från min barndom, att jag satt i den och låtsades ro när jag var barn.
En ny eka fanns alldeles bredvid, ej sjösatt ännu, och inte alls lika intressant.

I Finnekumla by, finns det goda möjligheter för många växter att trivas.
Vårlöken är ett exempel.

För egen del, så är jag jätteglad att ha möjlighet att komma tillbaka och besöka mina barndoms stenar och mitt barndomshem, trots att det är fyrtio år sedan som jag lämnade det för gott.

Promenaden upp till Backgården, den ger möjlighet till bra pulsträning, för det är uppförbacke hela tiden.  Ordentlig uppförsbacke bitvis.

Härligt med den ljusa årstiden, som ger så många möjligheter till att njuta av Guds vackra natur.