Dan före dan....

... är det inte ett ganska så knäppt uttryck? Dan före dan... vad då före för dag?
Jo, jag vet att julen var viktig när man var barn.... men jag kan inte begripa att uttrycket används av vuxna till vuxna. Nä, julen är allt lite för överdriven i sin storhet som årets dag. Fina dagar har jag haft gott om detta år.... flera dagar som skulle kunna nomineras till "The day of the year".

Tänker på dem som har haft ett tungt år eller just nu lever under press.... allt sådant kom så nära under veckan som gått. För dem är sannolikt julen riktigt jobbig... julen ska ju vara så glädjefull.... och kan den inte leva upp till det, ja, då kan det bli  extra jobbigt. Tänker på er, och hoppas att alla ni kan hitta ett sätt att hitta lite ljus i mörkret.

 Julmusiken flödar från Spotify´s speciella jullista. Väntar på att julkänslan ska infinna sig. Förhoppningsvis gör den det när döttrarna anländer om en stund och då C-Es lutfiskkok sprider sin doft/odör ( välj själv) i hela huset.
Granen hämtades igår och C-E placerade alla paket därunder. Vi är väl lite konstiga i vår familj, vi köper fortfarande en hel del julklappar, trots att alla i familjen sedan lång tid kan betraktas som vuxna.
Men det är allt lite kul med paket.....

 Julebrödet bakades i går, det blev jättebra. Julgodiset kokades idag, det blev alldeles för hårt... som vanligt. Så en knäck räcker länge.... Bara man är medveten om konsistensen, så är för hårt godis att föredra framför för mjukt... tycker jag.

Har äntligen fått lite tid för att ta ordentliga promenader under den ljusa tiden av dygnet. Riktigt halt är det i hjulspåren på vår grusväg, så det gäller att se var man går. I skogen är det en hård yta på snön, som man trampar igenom och får till en bra träning i uppförsbackarna. Bara att konstatera att gammal tant mår bra av att röra på sig.

Önskar alla en God Jul, utifrån de förutsättningar som var och en har. Hoppas att alla har någon att dela sin jul med, i sorg och i glädje. Skickar också en önskan om att vara rädda om varann. Vi vet inte hur länge vi har varann, och varför ska man under den korta tid man lever ägna sin kraft åt att skapa osämja och rädsla människor emellan?

GOD JUL ALLA!

Många minnen

Två fina avsked har jag fått vara med om. Igår sa vi tack och hej till Inger och idag var det Janabo som vi fick ta avsked av.
Igår var avskedet och minneshögtiden i kyrkan, idag var den i bygdegården. Båda var lika fina, den senare hade en mer personlig utforming, vilket ju blir naturligt.
För mig är det absolut inte självklart att en minneshögtid ska vara i kyrkan. Det är svårt det där med religion och tro, vi är nog många som tror på att det finns någon högre makt, en makt som alla människor, oberoende vad de kallar sin religion, kan ställa sitt hopp till när det är svårt.... och kanske kunna säga ett tack till i glädje. Vi är nog också ganska många som har svårt att tro på himmel och uppståndelse.... det kan ju lika väl vara så att vår själ återföds i någon annan kropp, såsom man tror i hinduism /buddism. Av denna anledning har jag lite svårt för själva begravningsakten och de ord som prästen läser ... samtidigt som kyrkan som lokal är helt fantastiskt vacker och passande för avskedceremonin.
Så egentligen skulle den finaste minnesceremonin, ur min synvinkel vara ett personligt program,  utan präst, eller med mycket liten delaktighet av präst, i en kyrkolokal.

 Det blir många minnen som väcks till liv när man måste ta avsked av någon som varit ens vän.
Vad det gäller Inger, så inser man hur mycket man umgås med sina arbetskamrater, hur väl man känner dem och hur viktiga de är för en.
Inger och jag har inte jobbat tillsammans på över tio år, men vi har behållit kontakten, många av oss i det gamla dalstorpsskolegänget har träffats flera gånger per år.
Letade efter foton när jag kom hem igår, och hittade foton från många olika ställen som vi besökt tillsammans.
Här är vi på Marstrand. En gång var jag och Inger på "Tidningen i skolan" kurs i Stockholm. "Allsång på Skansen" hann vi också med.
Hittade också bilder från Jylland. Där var vi en gång på en studieresa med hela rektorsområdet.

 I slutet av nittiotalet gjorde många av kommunens lärare en resa till Prag och Berlin. På de tjeckiska barerna vankades det öl, knödel och dragspel.
Mitt livs roligaste skolresa gjorde jag med Inger och vår gemensamma fem-sexa 1998. Vi cyklade till Lagmanshagasjön, tältade, badade och hade två dagars lägerskola i helt underbart väder och med underbara elever.
Privat har vi träffats lite sporadiskt. En fjällresa gjorde vi tillsammans med våra familjer, en bussresa till vackra Ottsjö. Där tog vi oss under kontrollerade former nerför de "snälla" skidbackarna,  Våra barn hade kul ihop ... och på kvällarna satt vi gärna tillsammans i något av husen eller i baren på värdshuset.

Vi var jämngamla Inger och jag. Under tre år kämpade hon med sin skitsjukdom. Sista mötet var på Carlssons skafferi i augusti.

Minnesstunden i kyrkan innehöll vacker sång och musik. "Here comes the sun" gav det starkaste intrycket. Efter en lång kamp så kände Inger att allt skulle kunna bli allright utan henne och hon önskade att solen skulle komma tillbaka hennes familj så småningom.

 Min relation till Mr Dalstorp, Janabo, har till största delen varit de revyer vi tillsammans snickrade ihop och framförde, under /( tror jag) sex roliga år.
Revytiden, hösten som gick åt att skriva sånger och sketcher, repetitionerna började med möten en gång i veckan och sedan blev det täta repetitioner direkt efter jul och premiär i mitten av januari. Vi brukade köra tre -fyra helger och sedan blev det tomt  och man längtade redan till nästa år.
Det var fruktansvärt roligt att spela revy, förstår idag inte hur man orkade med både revy, skola, andra kvällsaktiviteter och halvstora barn.
Jag hoppas att inte familjen blev alltför lidande av min ego-tid....

Jo, jag finns med på båda bilderna... det känns lite otroligt att man själv varit både ung och tämligen otjock.

Janabo har varit klassmorfar i Dalstorpsskolan under många år. Han började med detta redan under mina sista år på den skola, där jag jobbade under ett kvarts sekel. Under en period så började alla elever med tyska eller franska redan i sexan. ( Jag hjälpte f.ö. min sista klass att skriva en skrivelse till de politiker som styrde skolan, för att få in spanska som alternativ också. Den dåvarande rektorn,som jag i övrigt hade en jättebra relation med, tyckte inte om detta tilltag.Ett år efter det att  i det närmaste alla föräldrar skrivit under skrivelsen och den blev inskickad till nämnden, så fick vi svar:NIX! Idag är spanska det mest populära valet av B-språk)
Iallafall så fanns det ett antal elever som hade lite svårt med engelska, och i stället för att väla tyska eller franska, valde att få extra träning i detta ämne. Eftersom jag själv alltid har sett min begränsning i inlärandet av främmande språk, och aldrig hoppade på den kommunala kompentesutvecklingen i tyska eller franska, så fick jag ta hand om engelskagruppen. Janabo var alltid med på dessa lektioner, han såg det som en möjlighet att själv förbättra sin ganska ringrostiga engelska. Allra roligast var det när han fick hjälpa mig att sätta upp enkla engelska pjäser med eleverna.

Sista gången jag träffade honom, det var för fyra veckor sedan. En tidig fredagsmorgon hade vi båda ärenden till distriktssköterskan. Vi fick fick en trevlig pratstund under det att vi väntade på att hon skulle starta upp sin arbetsdag.

Under dagens minnesstund talade hans båda barn, de läste flera av Janabos kloka texter och så bjöd Åsas båda äldsta pojkar på vacker sång och musik. Anton, som är sin morfar upp dagen, hade själv komponerat en fantastiskt fin ballad till Janabo. Så roligt att Janabos barnbarn går i hans fotspår, som  musiker och med intresse för skådespeleri.

Jorden ahr inte gått under ännu denna årets mörkaste dag... trots flera års profetior om att den så skulle göra. Om den så skulle göra, under den ganska långa tid som är kvar innan hela jorden snurrat sig till den mindre ödesmättade 12-12-22, så har jag haft två fina dagar ... som både varit sorgsna och lite glada... och som gjort att så många minnen kommit till ytan.

Finns det en morgondag, ja, då kan vi glädja oss att nu går i mot ljusare tider.... Here comes the sun again...

Sista skoldan

... för detta året. Faktiskt! Läsåret har dock bara kommit halvvägs.
Känns alltid lite "tomt" när paketkorgen är tom och när jag packar ner den använda adventsgranen. Granen fick jag när jag fyllde femtio, för nio år sedan. Tillhörande kasse med paket fanns även då med... hänvisningar fanns i luckorna... ja, det var en kul present från döttrarna som på den tiden bodde nära varann i södra Skåne.
Ville ju gärna återanvända granen, vilket har gjort att alla mina klasser under de senaste nio åren har tvingats öppna luckor och leta paket i korgen.... ja, det flesta har nog tyckt att det varit riktigt kul. Oftast har paketen innehållit tomtar och änglar, inköpta i billighetsaffärer, typ Ullared. Ibland har det varit andra småsaker... för mig har den gamla granen, som blivit av med sin toppstjärna, blivit min skoladventssymbol .... i stället för att tända ljus.

Hade terminsutvärdering och traditionsenlig frågesport med eleverna idag.De var väldigt nöjda med terminen, en del tyckte dock att det varit för mycket stress med prov och bedömningar. Frågesportsfrågorna gick galant, undrar om det blivit för mycket TP-kunnande i undervisningen idag.... trots att jag försöker jobba med förmågetänk. Eller om den lite nytänkande undervisningen helt enkelt ger mer kunskap.... Kan också vara så att jag har ovanligt duktiga elever....

Här hemma har tomtar och juldukar kommit på plats, efter skoldagens slut. Var igår väldigt kritiskt till dem som på FB hela tiden uppdaterar sin status om hur förträffliga de är, både vad det gäller dem själva som person och vad de gör inför jul. Kände mig superstressad av att läsa det ena efter det andra.... vi kan ju inte vara bra på allt, även om en del framställer sig själva som att de är det, vad det gäller FB-status.
För egen del avlöper julförberedelserna planenligt, det känns bra. Här på bloggen kan jag skriva såväl om städning,bak som julpynt... för här läser man frivilligt. På FB är man frivilligt deltagande.... och det finns det många vinster med att vara... men man får ju också all förträfflighet slängd i ansiktet.... och det kan göra en både stressad och illamående.

Strax ska femtionioårspresenten avnjutas. "Hav och sjö"-julbord på Höganloft- Isaberg. Ska bli väldigt spännande att se/smaka på.

Härhemma...

.... sitter jag.
Det blev ingen skoldag idag.
Kunde inte sova en blund i natt..... och det är alldeles sant.... var på väg att somna in några gånger, men då väckte jag mig själv, då jag gav i från mig en snarkning. Har kollat klockan varje timme under natten....
Helspänd var jag, det värkte i bröst och axlar av spänningen jag utsatte mig själv för....och mage och magnerver var heller inte riktigt sams....
Varför blir det på detta viset?
Det har nog varit lite för mycket på sistone..... betyg, bedömning, lucia..... och så allt det vanliga.
Julen för dörren... ja, det är ju alltid en del som ska fixas.... och jag klarar inte mycket numera, utan att känna av det som en stress.
Två dödsfall bland vännerna, planerat att gå på begravning på torsdag och minnesceremoni på fredag....ja, det framkallar egen dödsångest, absolut....
Idag var det pysseldag på skolan, jag skulle hålla i julsånger med elever i blandade grupper.... det var nog den vissheten som blev den berömda droppen...
Sov en dryg timme på morgonen ... efter det att jag skickat meddelande om att jag inte skulle komma till skolan i dag....
Under förmiddagen har jag hunnit läsa en bok "Jag kan se i mörkret" av Karin Fossum. Hon skriver intensiva, tämligen korta böcker med mycket inneboende spänning. Det är alltid något mord med i boken, och hon berättar ofta ur förövarens synvinkel. Nu har boken hamnat i kassen med de gamla BT som ska vidare till Hjälshammar, Tror att boken kommer att läsas med behållning även där.
Gick upp och slog in de sista julklapparna, försökte sedan sova, men upptäckte att jag var hungrig. Stekta potatisar, stekt ägg och ostkorv smakade gott .... och till efterrätt en halv påse skumtomatar....
Såväl make som jobbarkompisar har hört av sig, det känns bra.... och jag känner mig också så mycket bättre än i natt och i morse.
Ska lägga mig ner om en stund och se om John Blund kan ge ett par timmars eftermiddagssömn..... för egentligen borde jag ju vila i stället för att fortsätta vara uppe i varv....

 Helgen har varit speedad... och det är ju inte så bra. Fika hos Berith i fredagseftermiddags, sju sorters kakor och fika tillsammans med Kristina, Berith, Anna-Lena och Carina. En i det gamla dalstorpsgänget är borta, en annan är riktigt sjuk och dålig. "Vi får vara rädda om varann, så länge vi har varann" det var vi överens om.
Husstädningen tog i det närmaste hela lördagen... men så blev det bra.
Inga tomtar framme än.... tänkte ta det fram i veckan.

 Efter julgranssök och biltvätt och en snabbrunda till Borås åkte vi igår ut till fint julpyntade Backgården i Rängedala. Konstaterade att vi inte varit hos bror och svägerska i det ombyggda barndomshemmet sedan det var nationaldag. Vad gör man egentligen, det kan man undra????

Det finns så många fina ljusprydnader överallt. Min bror hade gjort sitt för att lysa upp tillvaron under den mörka december.

Tittade på en otäck film "Odjuret"  innan läggdags. Femårig flicka blir våldtagen och mördad, hennes pappa söker upp våldtäktsmannens gömsle och skjuter honom, blir frikänd i tingsrätt men dömd till fängelse i hovrätt. På fängelset tror en intagen att det är våldtäktsmannen som kommit till deras avdelning och därför dödar han honom.... i stället för att hylla den som vågat skipa rättvisa på egen hand..... ett rent missförstånd.

Filmen, sjungandet, dödsångest, speed .... ja, allt låg till grund för att jag varit härhemma denna måndag. Helt klart att det är bra att ta sig en dag off, när man behöver. Sjungandet hade löst sig, det fixade vår musiklärarrektor med bravur.... förstås.

Upprepat uppträdande

Många luciaföljen har jag tränat ihop med. Skolans förstås, först i Dalstorp och numera i Grimsås. Under ett antal år, även Grimsås lucia. Nu är den senare bortrationaliserad,  skolans luciatåg har tagit över både samhällsföreningens och det stora företagets firande av ljusets bärarinna. Bra tycker jag, när vi ändå tränar in ett program, så finns det ju bara fördelar med att få framföra det vid flera tillfällen.

I lördags var det samhällsföreningens som stod för luciaevenemanget. Luciatåg, fika, småtomtar, lotterier ... ett antal tackpengar till skolans elever och en blomma till lärarinnan som tog lite lördagstid i anspråk för att det hela skulle funka.

 I morse träffades vi återigen i bygdegården. Nu var det skolans elever som fick njuta av ljus och skönsång.
En fantastisk fin publik hade vi, de var helt koncentrerade på det som hände på scenen.

Många vill förstås bli lucia, men bara en blir utvald ( framlottad). Luciamamman har alltid en stor roll, det är hon som fixar luciakronan och det är hon som ser till att allt funkar med luciadottern under luciadagen.
Detta är jag som "lucia i övrigt-fixare" väldigt tacksam över.

 Efter framträdandet för skolans elever, så är det en förmiddagsföreställning på det stora företaget.
Lunch äter vi skolan, och sedan återvänder vi till det stora, strängt bevakade området, för ytterligare två framträdanden.
Förra året var både jag och eleverna dödströtta efter detta, men i år hade jag beställt bot på låg blodsockernivå. Stort fruktfat och frallor, i stället för lussebullefika....Funkade jättebra. Till mig själv hade jag beställt en struva.... det får alla lussefikare på det stora företaget.
Struva är ju nästan bara luft, men ack, så gott!

 Fina framträdanden var det och bra publik.
Framåt kvällningen var det så dags för det sista framträdandet, det för pensionärerna som tidigare jobbat på det stora företaget. Flera hundra personer satt bänkade vid långbord i bygdegården, de flesta var alldeles nyss i arbetsåldern... och kändes absolut jämngamla med en annan. Vilket de ju också är.... bara det att 65 år ålder är en konstig gräns som skiljer folk från folk....

Återigen ett toppenframförande.
Ett tack  framfördes inför publiken i bygdegården.... från pensionärsföreningen....
... annars var det precis som förra året.... inte ett tack, inte en blomma.
Barnen får gage, jag vet.... men jag hoppas ju alltid på ett litet extra tack i form av en blomma, för att jag avsätter min fria tid till att samordna och ackompanjera luciatåget.
Förra året var jag genomtrött efter en hel dags jobb. Då var jag ledsen och besviken över att inte bli tackad...
Iår är jag inte alls lika trött.... och kan faktiskt dra på munnen till det upprepade uppträdandet.... Jag förstår nu att det är en så stor ynnest att få vara den som får komma in på det stora företaget som underhållningsledare.... mycket större än att bli uppvaktad med en blomma....

Kan ändå inte låta bli att tänka tillbaka på de gånger som jag var på det stora förtaget med Grimsås lucia... då blev både jag och flickorna uppvaktade med såväl blomma som present.

Tider förändras, det är tydligt!

Traditionstider

Vi har inte mycket till traditioner i vår familj, och färre och färre har de dessutom blivit med åren.
Men det finns  två fina traditioner kvar, förutom julaftonfirande, och ett av dem, det är julmarknaden i Apladalen.

 Den andra adventssöndagen är inbokad för en resa till Värnamo, och till den anrika hembygdsparken.
Ja, först åker vi till Hjälshammar förstås, för där vankas det god lunch. Idag var det laxlasagne som stod på menyn.
Försöker erinra mig om årets besök i Apladalen är det femte eller sjätte. Tror att vi besökt julmarknaden tillsammans med Johanna och Martin, under alla de sex adventstider som de varit sambos. Vet iallafall att det är minst fem år i rad som vi undersökt utbudet i de gamla bodarna, därför att jag har fem olika smycken inhandlade i Amandas lilla smyckebod.
Det  första året köpte jag en helt underbart fin ängel, som jag har fått många positiva kommentarer om.
I år hade jag inte tänkt köpa något smycke, jag har ju en sådan massa anspråklöst tingeltangel.... men jag kunde förstås inte motstå... i år blev det vita pärlor. Passar en gammal tant alldeles utmärkt!

En krans till dörren,  det är det också tradition att köpa. Hade redan inhandlat en krans av gran och järnek, när vi kom till  grantomtarna.  Om inte kransen redan varit inköpt, så hade det med största sannolikhet blivit lite nydesignat på dörren.

 Johanna köpte denna stående tomte, och eftersom jag såg hur tomtarna var tillverkade, så kanske man kunde fixa en egen nästa år.
Det var en strykande åtgång på grantomtarna iallafall, antagligen det enda saluståndet som sålde slut innan marknaden stängde vid sextiden.

 Lite kallt om fötterna blev det, och inte så mycket mer inköpt.... men ändå lika roligt och mysigt varje år att återvända till Apladalen i juletider.

Lucia passerade oss, sjungande med späda röster, när vi var på väg att åka hemåt.
Lucia, det är den andra traditionen, som jag håller fast vid. I går så framträdde min fem-sexa i Bygdegården i Grimsås. Oj, vad bra de sjöng... men det visste jag ju att de skulle göra. Ett aber bara, jag ser ju inte de fina ljusbärarna och tomtarna då jag sitter med ryggen mot dem, vid pianot. Försökte vända mig mot dem vid ett tillfälle, men naturligtvis spelade jag fel samtidigt..... Fick glutta lite i pausen mellan sångerna, och ska försöka göra detsamma under de  fem framträdandena på torsdag.

Jag gillar tveklöst adventstiden. Den är en klart upplysande, vacker och glädjerik tid i det mörka kalla. När adventtiden är slut...ja, då går det mot ljusare tider.
Ha en bra luciavecka alla!

Frostig fredag

 Huvaligen, så kallt det har blivit. Termometern visade på  -21 grader i morse, då jag åkte fram och tillbaka till distriktssköterskan i Dalstorp för att få det berömda ( iallafall här på bloggen och bland jobbarkompisar) såret omlagt och omsett.
Efter penicillinkur nummer två, så har läkningsprocessen kommit en bra bit på väg. Det verkar dock som om man vill ha koll på hålet på skenbenet någon vecka ytterligare, så att det inte skenar iväg åt det sämre hållet igen.
Intressant att se distriktssköterskors kunskaper. Jag har fått väldigt stor tilltro till deras proffession.
Vilket jag inte har till distriktsläkare.... Jag träffade ju på en konstig prick som inte ville ge mig antibiotika, trots att jag hade så ont så jag var på väg att svimma, då när såret blev inflammerat för fem veckor sedan..... Synd att man lätt drar alla över en kam, när man träffar på en som är "dålig" och som man tappar tilltron till...

 Skoldagen gick snabbt framåt. Den är dessutom kort, till 13.20, på fredagar. Nästa år ska vi tydligen förlänga tiden i skolan igen... för att den där otäcke Björklund ska ha in mer matte i läroplanen .... i åk 1-3....Har inte fattat riktigt varför det måste påverka alla årskurser , 1-6, men det beror väl på att jag är lite trög.... eller helt enkelt inte vill fatta försämrade arbetsvillkor.... vilket vi ju ständigt fått under de senaste tio-femton åren. Iallafall så betyder mer matte i 1-3 längre fredagar för 4-6!

 Kollade på förra veckans "Lilla Aktuellt" med klassen. Vi hittade inte gårdagens sändning på webben, och eftersom vi inte hann med det populära nyhetsprogrammet förra veckan, så kollade vi på det i stället.
Intressant! Man visade ett reportage från en åk 6 i Nacka. Eleverna där hade skrivit ett brev till ovan nämnde otäcke Björklund, och protesterat mot att de ska få betyg i sexan. De känner sig stressade, sover dåligt på nätterna, mår dåligt av att de snart ska få betyg. Dessutom tyckte man att kvalitén på undervisningen försämrats, då allt man gjorde syftade till bedömning och betyg.
Björklund hade inte haft tid att svara på elevernas skrivelse.
Funderar på det här med barnkonventionen, om han läst den.... det där om att man måste lyssna på barn och ta deras åsikter på allvar.
Ställde frågan i min klass, hur många som tyckte att det var för tidigt med betyg i sexan. 100 %  av de för dagen 85 % närvarande i klassen tyckte att betyg, det ska man vänta med tills man kommer upp på "högstadiet".

 I "Lilla Aktuellt" tog man också upp frågan om adventssamling/julavslutning i kyrkan. Man hade haft denna fråga som webbfråga, och kunde visa att 45 % av de barn som besvarat frågan ville ha adventssamling/avslutning i kyrkan medan 55% inte vill ha det.
Ställde frågan till mina elever. Alla vill fortsätta att ha avslutningarna i kyrkan....och alla tyckte det lät horribelt att flytta avslutningen till en kall idrottshall, vilket skulle vara alternativet för oss.

Genrep för luciaframträdandet i morgon, det hade vi sista lektionen. Kommer att bli bra.... Så alla som vill se ett fint luciaprogram är välkomna till bygdegården i Grimsås i morgon.,

 Åkte hem medan solen ännu lyste. Tog en promenad.... och konstaterade att det är fint med snö och sol, och känns lite häftigt när kylan nyper i kinderna. Men gånghastigheten blir det lite si och så med, det är svårt att röra sig snabbt när man är michelingubbe.
Ingegerd var också ute och vi fick en kollegial pratstund, under det att solen sjönk ner bakom träden.
Hämtade C-E och åkte till Hjälmå för att hälsa på "tanterna". Det var ett bra tag sedan sist.
Ingegerd mamma, Svea, ( C-Es faster) var riktigt pigg och glad. Hon har varit dålig många många gånger, men piggnat till ordentligt lika många gånger.
En rolig pratstund blev det.....

 Har börjat kolla lite för semesterresa på sportlovet. Förra året var vi på Madeira, och har pratat om att återvända till paradisön. Men det finns ju fler atlantöar att utforska, så det lutar åt att det blir Teneriffa  i februari i stället. En resa dit passar bättre med flygavgångar, flyget går på söndagar, så jag behöver inte ta en enda dag ledigt.... och det är ju bra. Får se till att boka i helgen...

I kväll har pepparskaksdegen förvandlats till pepparkakor. Jag har inte händer att göra fina pepparkakor.... eller nå´t annat som är estetiskt tilltalande.... men goda blev dom.

Har avnjutit tre nybakta hjärtan med grönmögelost på... och lite glögg till.

Kom på att det blev fredagens kvällsmat....C-E är ute med grabbarna ( om man nu är grabb när man närmar sig 60) så jag har inte fått den goda fredagskvällsmåltiden som han brukar bjuda på... och då blev det en enkel ( onyttig) "måltid" istället....

Doften av pepparkakor hänger kvar i hår och hus. Doften lär sannolikt övernatta...... och det är den välkommen att göra.