Adventsavsked

Det kändes som om jag glömt något idag, då jag klädde mig för promenad.
Pannlampan!
Det har blivit en vana att ta med eller på den, för någon promenad helt i dagsljus har det inte blivit på länge.
Idag kunde jag jag gå helt i dagsljus, det kändes nästan lite konstigt.
Årets näst mörkaste dag började med sol och barfrost, en väldigt fin vinterkombination, anser jag som inte alls gillar snö.

Kollar på yr-appen och konstaterar att det kanske blir så att i samband med att vi tar avsked från en relativt  ok adventstid vädermässigt, så blir det också avsked från barmarken. Många gillar att det spås snö i jul... jag gör det inte... snö är nästan bara ett hinder, tycker jag.
Kan i och för sig tycka att det ok med tio cm snö som ligger kvar när den fallit.... men inte mer.

Var på begravning i fredags. Ett avsked i advent, på terminens avslutningsdag. Min gamla rektor från det sista decenniet i Dalstorpskolan hade lämnat det jordiska, efter att ha levt med en obehandlingsbar cancer under en tid.
Det var en väldigt fin begravning. Prästen, som lärt känna Stig väl under hans sista år, höll ett personligt tal som verkligen beskrev den godmodige, genomsnälle pedagogen Stig.
Under de år som han var ledare för vår skola, så hade vi så mycket roligt. Alla tillfällen till fest och samvaro togs till vara, det var sång, teater och lättsam anda som gällde.

Skolan var fortfarande enkel under hans tid som rektor. Man undervisade mer efter eget förnuft, intresse och lärobok än efter läroplan... och det gick bra det också. Tänk, så många kreativa unga människor som har sitt ursprung från Dalstorp.
Satt bredvid en av de relativt unga lärare som undervisar på gymnasiet vid minnesstunden. Han var synnerligen imponerad av all kreativitet och framåtanda som de fina dalstorpseleverna fortfarande för med sig.

Under Stigs tid som rektor fanns det inte så många administrativa måsten för oss lärare. Trots att Stig alltid tillhört folkpartiet och jobbat i kommunens partitopp, så var hans inställning till skolan helt annan än den som dagens partistyre har.
Det var utvecklingssamtal två gånger om året på den goda tiden, men det fanns ingen bedömning utifrån några specifika kunskapskrav. Vi pratade om styrkor och svagheter hos eleverna, vi pratade om hur de skulle jobba för att utvecklas... men vi bedömde inte utifrån olika betygsnivåer.... vi bara jämförde eleven med sig själv och ingen/inget annat.

Åren i Dalstorpskolan och framförallt åren med Stig som rektor är det klart bästa i mitt yrkesliv. Vi hade roligt tillsammans, alla från kök, vaktmästare och alla slags lärare.

Avskedet för Stig var ett fint avsked, ett avsked som man bär med sig som ett ljust minne.

En man som bott i vår by hela sitt liv gick hastigt bort under veckan.

Vi hade inget "umgänge" med honom eller hans stora familj, men vi träffades på fester, födelsedagar och när han och hans fru promenerade vägen fram.

Han bortgång kom hastigt och inga avsked hann tas. Jag tänker med sorg i hjärtat på honom, hans fru, hans söner ( dotter) med familjer.

Det känns kanske extra jobbigt när någon går bort så här i adventsavslutstid, nära jul. Borde inte spela roll, men gör nog, då julen är gemensamhetshögtiden... och så fattas någon som just fanns....

Farfar gick bort den 22 dec, för 12 år sedan. Vi fick en fin jul ändå...den sista tillsammans i hela farfars familj. Sten var bara drygt 70, farfar nästan 80... de åren gör stor skillnad på  "för tidig" bortgång och "ok" bortgång.

Man funderar mycket på liv och död då man blir gammal, tycker jag.
Jag tänker mycket på allt som finns i vårt hus och som någon måste ta hand om. Eller låta det finnas kvar och låta huset förfalla....Skulle vilja "dödsstäda" medan jag själv orkar.... skänka allt användbart till någon organisation som kan använda det, slänga det som inte går att använda, ta med det som jag anser mig vilja ha och flytta till ett litet radhus med tre rum.
Så tänker jag ibland... samtidigt som jag fortfarande gillar vårt hus här ute bland alla promenadsvägsmöjligheterna.

Dagens promenad gick en bit nedanför Hallåsen. Vände mitt i backen, tyckte att det var en lagom promenad.
Man tänker så mycket när man går... jag tänkte på mina mamma i den ålder som jag nu är. När hon var 61, så var det full fart på henne. Hon jobbade i hemtjänsten tills hon var 63 ( tror jag).  Hon skapade många kontakter och levde sitt eget liv. även om hon var gift och levde tillsammans med min far.
Gården skötte de tillsammans, fram till hans bortgång, då hon var 66. Efter det så var hon ännu  mer med i det sociala livet, på danser och på resor, skaffade "fästman" och många nya bekantskaper.
Hon hade ett bra liv ända tills hon var 77-78, då hennes kropp och hjärna inte ville vara med riktigt.
De sista åren gick det snabbt utför, hon gick bort en dryg månad före det att hon skulle fylla 80.

Funderar en del på hur kort livet är, men samtidigt så långt. På 61 år så har det skett en utveckling rent tekniskt och även välfärdsmässigt, som man inte kunde drömma om på 50-talet.
När man själv måste ta avsked från det jordiska, det har ingen någon aning om. Tur är väl det. Men att tiden krymper det vet man.
Hur tar man bäst vara på den tiden och gör den till något bra?
Tänker återigen på Stig. Han jobbade faktiskt tills i våras, trots att han var 72 år gammal. Efter att ha pensionerat sig som rektor vid 61 års ålder, så började han undervisa på deltid på gymnasiet. Framförallt i tyska, men också i latin, som han under tiden läste på universitet.  Ungdomarna på gymnasiet flockades kring Stig, denne snälle man, som alla tyckte var så cool.
Han jobbade också en hel del på SFI och tog hand om de som nyss kommit till vår kommun, på sitt alltid respekterande, humoristiska och omtänksamma sätt.

Mitt liv är också uppbyggt kring mitt jobb. Även om det finns en hel del i våra måsten som jag inte gillar, så tycker jag om att undervisa, att organisera och att ständigt pröva nya saker i skolans värld.
Många säger att det man ångrar på sin "dödsbädd" är att man jobbat för mycket. Men det kan ju inte gälla alla...även om det ska bli skönt med några veckors jullov nu, så är det roligaste jag vet mitt jobb.
Vad skulle jag annars göra?
Ja, gå ner till 80 % kan jag tänka mig så småningom, få tre dagars veckoledighet. Men sen får det vara bra... så länge jag får vara frisk...så är det jobba jag vill göra.

Ibland är livet skört, ibland otroligt motståndskraftigt, 

Vi människor är också olika sköra.  Och på olika sätt.

Tänker på vad prästen sa på skolavslutningen. Vi har händer, och dem kan vi använda på olika sätt. Hårt eller mjukt. En del kanske inte gillar att bli handpålagd och omkramad. Jag är en sådan ovanlig människa. Men jag tar åt mig orden i stället, hur de sägs hur de skrivs. Man kan smeka med ord också, och man kan krossa. En klapp på axeln är en positiv beröring, kan vara ett stöd, en uppmuntran, en bekräftelse.

Lite knäppa bilder blev knäppta på den ljusa promenaden i advenstavskedstid. 

Adventstid adjö! Nu går vi in i juletiden. Huset är julfint och granen klädd. 

Önskar alla en fin jul! Förhoppningsvis återkommer jag då juldagarna är över och gemensamhetstiden med de nära och kära är över för denna gången

Affektionsattiralejer eller hemma hos

Två julklappar har det blivit än så länge. En på "julminglet" som skolledningen i området bjöd på. Det är det inslagna, ännu oöppnade paketet. Min skarpa hjärna har räknat ut att paketet kommer från Peterson Rum i Länghem.
Cellofaninslagningen, den kom från mina elever. Tänkte att de kanske skulle hämnas på mig, då jag har gett alla eleverna i klassen, tomtar eller tomtelyktor i den adventskalender som varat hela månaden.
De kanske är lika trötta på tomte-presenter som jag... eller också tror de att jag gillar tomte-presenter, därför att jag gillar att ge bort sådana som adventskalenderklappar.

Ska inte köpa tomtar till eleverna  mer, om jag ska ha kvar kalendern nästa år. För jag vill inte ha någon mer tomte, jag har tomtar så det räcker och blir över. Och speciellt de här tovade tomtarna, de tycker jag är så synnerligt fula. Fick en för några år sedan som frökenjulklapp. Det var när våra katter var halvårsgamla. De gillade att bära runt den fule tomten i huset. Sedan dess har tovtomten fått stanna kvar bland andra bortvalda tomtar i tomtekistan.
Oroar mig lite över att de ska vara en tomte i det fina paketet också. Jag vill inte ha!
Är jag otacksam?
Det är iaf i-landsproblem på synnerligen låg nivå som det handlar om.
FAST... tänk om jag kunnat välja bort tomtarna och gett de kronor som de kostar till romerna som sitter och tigger utanför ICA i T-mo. Eller till nå´t annat som gör nytta...

Visst har tomtar som jag gillar också. Säkert ett tjugotal. Tomtemor med barnen påminner mig om när man som pianoklinkare till Grimsås lucia fick så här fina presenter av Nexans.  Gillar de här röda fina tomtarna... kan det vara Lena Larsson-design...?

Femton-tjugo år sedan är det sannolikt som jag broderade tomteduken, som nu pryder matsalsbordet. Köpte den efter jul och roade mig åt broderi på vintern. Tänkte då också brodera en till vardera dottern. Har inte blivit än. Tror att de är lika glada utan, speciellt som juldukar och julattiraljer inte tycks ha så stor betydelse för många in våra barns generation. Minns fortfarande hur roligt det var att brodera tomtar och katter, och tycker fortfarande att det är bland  det finaste broderiväg jag fått till.

Tomtarna i bakgrunden är viktiga för mig. Dem fick jag när jag fyllde 40, av mina kollegor Inga och Inger. De har varit framme varje jul i 21 år. Mina kollegor finns tyvärr inte bland oss längre, de gick bprt alldeles för tidigt. På så sätt har tomtarna en ännu större betydelse.
Grisarna fick jag i födelsedagspresent av döttrarna en gång, då de båda bodde i Lund. Där fanns en rolig affär med lite annorlunda saker, på samma gata som domkyrkan, fast en bra bit längre ner i backen.
Får lite nostalgisug då jag tänker på resorna vi gjorde till Lund, för att hälsa på dotter/döttrar några gånger per termin.
Tycker grisarna är riktigt coola. Den röda har bara tre ben. Det går bra att vara ljusbärande gris på tre ben också.

Duken som ligger under den enda familjebild som är tagen, den köpte C-E med sina döttrar i julklapp till mig på dåvarande Tempo. Då var tjejerna i den ålder som syns på bilden. Jag har forttfarande lite dåligt samvete för att jag tyckte att de köpte en sådan tråkig sak, två juldukar -denna runda och en likadan löpare  - till sin då drygt trettioåriga tjej-mamma.
Jag ändrade snabbt inställning till de vita tryckta juldukarna, idag är de bland de käraste jag har.

Vid båda sidor av familjebilden finns kära minnen från min mamma. Porslinspsalmböckerna med tio guds bud respektive Gud som haver.

Tänkte på det när jag gick och städade, att vi har så mycket attiraljer i vår  väldigt omoderna teak-bokhylla. Bokhyllan köpte vi i paket med bla. soffan och bordet som numera finns i Halmstadstugan, när vi flyttade ihop 1976.
Ett tag tyckte jag att vi skulle byta till en mera up to date-hylla, men det har aldrig blivit av. Är glad för det, för var skulle vi då ha alla våra attiraljer.
Det finns många som gillar att gå på auktioner och loppisar och köpa mer eller mindre värdefulla saker. Sådant har jag inte mycket till övers för. Vi har massor av saker ändå... allt från skräp till värdefullt. 90-95 % av alla saker har en historia som jag känner till. Därför har det ett mycket större värde för mig, än vad något dyrbart fynd från en auktion/loppis skulle ha.

Mjölkkrukan i mässning fick min mamma i julklapp av min pappa en gång, oljetråget fick jag i frökenpresent av elever som nu är 33 år gamla. Det var en man ifrån Dalstorp, som var rekvisitafixare  då jag var med i Dalstorpsrevyn, som tillverkade sådana under en period. Ljusstaken har stått i C-Es föräldrahem.

Alla saker i silvriga hyllan kommer från C-Es förfäder. Hans pappa fick ett cigarettettui i silver i jämna-års-present, hans farfar en snusdosa. Brännvinskaggen fick den berömde anfadern Janne i Moghult,då han fyllde 70. Silbverservisen ville C-Es pappa att vi skulle ha, då vi flyttade in i huset.
Vi hade inbrott en gång för länge sedan. Eller inbrott och inbrott, huset var olåst och tjuvarna kunde promenera in. En bil stod parkerade utanför huset medan en man var inne och hämtade mina smycken ( bla. min mormors ringar som jag gjort om), lite pengar och lite sprit. Han hade precis lyft av locket från sockerskålen i silver, då Britta i Stockremma kom körandes och larmet om snabb utrusning gick. Schysst att tjuven  inte tog locket med i flykten, utan lade tillbaka det på hyllan.

Längst fram ligger en tandläkartång. Den var döttrarna väldigt fascinerade av när de var små och de var hos sin farfar och farmor.Kommer fortfarande ihåg deras förtjusta skrämseltjut, då farfar tog fram den otäcka  tandutdragningsmanicken.

Innan vi fick barn, så delade vi oss alltid på julen, jag och C-E. Jag åkte hem till mina föräldrar i Rångedala och C-E stannade i Moghult.  C-E familj hade rykte om sig att ha gott ställt och därför hade jag förväntat mig en sjusärdelses fin julklapp från dem, den första julen vi bodde tillsammans.
- Vad fick vi? frågade jag C-E då vi talades vid i telefon på kvällen.
- En ljusstake,blev svaret.- Va, sa jag. Bara en ljusstake.
Nu var det ju en fin ljusstake, men det var en onödighetspresent. Den är inte riktigt enkel att placera. Satte ljus i den och ställde den överst i bokhyllan. Efter en  varm sommar var ljusen böjda åt olika håll. Sedan har den fått stå och samla damm mellan fotona på C-Es familj.
Snöbollslyktorna i nederkantren fick jag av min mamma. Önskade mig sådana. De är också ganska så bortglömda numera. Det finns så många fina hållare/lyktor för värmeljus eller blockljus. Ljusstakar/lyktor finns inte längre på min önskelista.
Om någon undrar vad som står där, på önskelistan alltså.... så kan jag berätta... det är blommor ( gärna snittblommor) eller upplevelser/teater/konsertbiljetter. Allt annat har jag ju... en masse!

Man ska inte prata illa om den som varit borta i mer än tio år, MEN farfar var inget bra på att köpa presenter. Den stora glasbiten med en räv på, det är en annan julklapp. Om jag blev glad åt den. Nääää...

Däremot är vasen ( finns en skål också) med linneor på bland det käraste jag har. Den köpte Johanna åt sin mamma då hon var i Gränna/på Visingsö, på sin första ordentliga skolresa. Måste ha varit i tvåan/trean....  Nostaslisug i magen igen... den lilla tösen som ville köpa något fint till mamma....

Ugglor och annat glaskitsch till höger... det är från min mamma. Hon älskade dessa saker och köpte många. Jag behöll några av hennes favoritgrejer, efter hennes bortgång.

Skålen i mitten, den lär ha används som dopskål för mig. Av någon anledning döptes jag hemma, jag vet inte varför. Tror att det var ganska vanligt på 1950-talet. Kul att mamma såg till att jag fick just den skålen. Inget riktigt pengavärde i något... men hur mycket känslovärde som helst.

Allt har sin historia i denna hylla. Duken fick jag av en elev i min första klass i Dalstorp.Hon virkade den när hon gick i fyran eller femman. Jag träffar Susanne lite då och då, på gympan i Dalstorp eller när vi luciaframträder på Nexans. Hennes man är en av de finaste människor jag vet. Vi spelade tillsammans i revyn  i Dalstorp under ett antal år. Deras son, honom tror jag snart vi får se på större teaterscener. Han har talang. och dottern deras, blir säkert en bra pedagog.
Träskålarna är gjorda i slöjden. De obehandlade av Karin och Johanna. Den lackade av C-E. Den tog hon en termin att karva till, påstår han.
De svarvade ljusstakarna är gjorda av en vän till farmor och farfar. Vi har ganska  mycket av Martin trätillverkning. Klockor och sejdlar (vasar) bl.a.
Ikonen fick Karin vid konfirmationen.
Mässingskannan med trähandtag valde Johanna att ta från sin mormors "dödsbo". Den har inte kommit längre än hit. Kannan kom från min mormors hem i Brämhult. Den stod på hennes "buffé", i det lilla finrummet på den trånga ovanvåningen i Backgården, Rångedala, så länge hon levde. Därefter var kannans plats min ovanpå min mammas blanka 50-talslinneskåp.

Skålen har en speciell historia. Den ägdes av min mammas ogifta faster, Maria. När Maria gick bort, så var det huggsexa om hennes saker, bland syskonbarnen. Min mamma var den av syskonbarnen som tog hand om Maria och besökte henne ofta. De flesta brydde sig aldrig om henne.
Men så gick Maria bort. Hon lämnade inte så mycket efter sig.... kanske var den här skålen det "finaste". Den ville min prylgalna mamma ha. Men det fanns det andra som ville också, bl.a. en kusinkvinna som min mamma aldrig tålde. Mamma tyckte att hon var lite förnäm av sig, för att hon gift sig lite finare och bodde i fin villa i Borås.
Det blev nästan slagsmål mellan mamma och Ingeborg vid bodelningen. Då ringde mamma till pappa. och han kom farande och läste lusen av kusinen. Eller skrämde henne, så att mamma fick skålen. Hur det gick till, det vet jag inte riktigt, men jag vet att min pappa ingrep i konflikten.
Karin valde denna skål som mormorsminne. Till Malmö har den inte kommit med. Kanske den får plats i Ks nya lägenhet...?
Och släktfejder ... ja, de finns alltid. Min har varat i elva år och två veckor. Den kommer aldrig att bli bra. Tyvärr har den begränsat  mitt sociala liv.... och det får jag ta, för att må så dåligt som jag gör när den människan finns i samma lokal som jag, det utsätter jag mig inte för mer.
Det sista en parentes, men inte i min vardag.

 Hyllan med blandade porslins/lergrejer....
Skon gjorde Johanna i bilden på högstadiet. Hon hade en otroligt bra lärare, konstnären Bengt Gustafsson. Han flyttade till Österlen då Johanna slutade nian.
 Hundarna är Johannas och Karins. De fick var sin av sin morfar en gång.  De gamla vaserna kommer min mormor.... de blå vet jag inte bakgrunden till.
Det kramande paret fick vi av min mor och far då vi förlovat oss, jag och C-E, 1977.
Indianen kommer från amerikasläktingarna i Arizona.

Sista hyllan, den blå....
Gumman köpte vi i St Petersburg, när vi var där för ( fem??? ) år sedan. Det är en riktigt rysk gumma med en massa smågummor i sig.
Ljusstakarna är en önskepresent från mina föräldrar. Tennljusstakar var inne på sjuttiotalet.
Gummorna är Johannas och Karins, även de från deras morfar.
Den stora kannan fick vi i förlovningspresent av C-Es föräldrar. De hade köpt den på någon auktion i Halland.
Flickan vid pulpeten är Karins. den fick hon i doppresent. Väntar också på en tur till Malmö.
De blå vaserna kommer  från min mormors hem, och är sannolikt från 1800-talet. Men vanligt förekommande. Vasen längst fram köpte vi en gång på Rhodos.
Snäckorna har alltid funnits i mitt hem. Det susar i dem, då man sätter örat till. Fascinerade mig otroligt då jag var liten tös.
Längst fram står min mammas stolthet. Gräddkannan i kobolt. Den skulle vara SÅ mycket värd, påstod hon alltid. Jag är tveksam, men vet inte.
Affektionesvärde har den i allafall.
Hemma hos reportaget nöjde sig med sakerna i "finrummet" ... ett rum som man numera aldrig ( ?) planerar in i sitt  nybygge. Många ifrågasatte rummets berättigande redan på sjuttiotalet. Jag ångrar inte att vi har det.... för var skulle vi annars ha alla affektionsattiraljer. Det är det som det rummet används till numera, för hemma hos har vi sällan någon numera.

Lusse lelle

I tre dagar blev det lussefirat. Tre dagar i följd. Nästan så det blev lite lussetrötthet en stund, men bara en kort stund.... och dagens uppskattade framträdande i bygdegården var ändå pricken över i:et, och riktigt uppiggande. Luciaframträdande på rätt dag, det är inte så vanligt.

I torsdags var det premiär på det stora företaget. Företaget som  har en egen fotograf. Han kollade noga så att alla fick vara med på bild. Det får alla våra barn. Hade det varit så att någon inte varit godkänd för ev storgruppsspridning i medierna, så hade den fått gå åt sidan. Man behöver inte låta bli att ta kort för att en person inte är okejad att visas upp. Anser jag, apropå  diverse fotoförbud av skol-förskole-luciatåg.

Tre gånger uppträdde de femton tjejerna och sju killarna från 5-6an, för det stora företagets personal nästan 500-hövdade personal.
Fint sjöng de, och t.o,m pianoklinkaren skötte sig utan större fadäser.

På senefermiddagen var det så dags för ett uppträdande för det stora företagets pensionärer med respektive. 196 stycken 60 +are ( de flesta 65+) var inbjudna till Bygdegården för fika, utdelande av den traditionella chokladkartongen, tal av företagets VD... och att uppleva huvudattraktionen, Grimsås luciafölje.

Det är skolan lucia som stått för detta framträdande under de senaste fem (ca) åren. Tidigare hade Grimsås sin egenvalda lucia bland tjejerna i åk 8, men så ett år tog både tjejer och intresse från de "stora" slut, och då fick skolans luciatrupp bli reserver under ett år. De gjorde det så bra, att de blev ordinarie framträdare direkt.

Under många år, av och till, så tränade jag också de "stora" tjejerna. Det var samma framträdandeprogram på den tiden.
Fyra gånger i det stora företagets regi, en gång i samhällsföreningens regi. På den tiden blev såväl tjejer som pianoklinkare rejält uppvaktade. Det var både blommor, choklad och presenter.

När barnen började sina framträdanden, så fick de pengar av företaget - rejält med pengar - som tack. Så har det fortsatt år efter år. Men att pianoklinkaren lagt ner ett antal timmar utanför arbetstid, det har man inte riktigt förstått, för varje år har hon stått där med lång näsa... i och för sej har tack sagts, men knappast personligt, utan till hela gruppen.
Efter första året av besvikelse så undrade jag i samband med att jag efterfrågade barnens "arvode" om jag inte också kunde få en chokladkartong, precis som alla pensionärer alltid får på sin eftermiddagsträff. Det kunde jag få... och fick postumt... ja, iallafall ett tag efter det att luciatiden var över.
Varje år, en eftersläntrarchoklad kartong... och det borde jag kanske vara nöjd med.

Kanske är jag extra känslig i och med ålder och allmän frustrationsnivå, men i år blev jag riktigt ledsen när pensionärsföreningens ordförande uppmanade auditoriet att applådera Grimsåsskolans lucia ledda av Ann-Louise. Mannen ifråga borde ju veta vad jag heter, jag har bott här i 35 år. Om han inte visste, borde han tagit reda på! Chokladkartonger låg framför näsan på mig, men han lämnade inte över någon - vilket jag faktiskt trodde att han skulle göra, med tanke på att det var liksom framlagt.. F.ö. tyckte tanten faktiskt att hon var värd en blomma, för sitt extra arbete. Det fick hon alltid förr, på den gamla goda tiden, då Gunvor S var den som hade hand omét.

Följden av det hela var att tanten skrev ett Facebookinlägg, där galla spyddes. Många kommenterade och tanten fick den bekräftelse som hon efterlyste. På kvällen kom ett lite ursäktande messengermeddelande från en av de ansvariga och i går ringde VDn i egen  hög person och beklagade att han inte kände till hur det brukade vara.  En FB-vän skickade meddelande och talade om att det var hon som skickat mitt inlägg till VD Fredrik. Så kan det bli.... och jag frågar mig förstås om det var värt det pådrag som det blev.
Jo, jag tror det. Både för min egen och andras skull. Jag är ju inte ute efter att få någon lön för extra arbete, jag är bara ute efter den lilla, billiga, enkla... men så viktiga uppskattningen för nedlagt arbete.
Tror att flera tänkt till ... så ock jag. Insamlande av en lite uppskattningsgåva till de gympaledare som jag möter under året, den är viktig. Får skärpa mig, jag också.

Igår var det så luciafirande för skolans elever. Vi valde att vara i kyrkan, det var vi innan vi blev samhällets luciafölje. Kyrkan är ju en underbar plats att vara på, såväl ljusmässigt som ljudmässigt. Föreställningen där var riktigt bra. Tyvärr har jag inga bilder där ifrån.

Finalframträdandet syns  ovan. Det är från samhällsföreningens luciafirande i Bygdegården i eftermiddag. Först var det luciaframträdande, sedan fika och sist framträdde elever ur åk 1-2 med tomtesånger. Det gjorde de riktigt bra. Det är så kul, för just den traditionen med att de "små" ska sjunga tomtesånger finns kvar ända sedan våra döttrar var gick på lågstadiet.

Många berömmande ord blev det, både till eleverna ... och till mig. Även om det var eleverna som ska ha berömmet, och jag som ska ha tack för att jag leder dem en lördagseftermiddag i juletidstider. Eleverna är superduktiga.
En blomma fick jag... precis ett sådant där tack som jag blir så himla glad åt, och som jag kan njuta av i flera dagar....
En av spinningledarna är med bland samhällsföreningens fixartjejer. Pratade lite med henne om det uppskattningstack, som hon och de anda ledarna också är värda. - Förr fick vi en flaska glögg till jul, berättade hon. Får försöka ta tag i ett tack i det lilla, men viktiga, fortsättningsvis.

Luciatiden går mot sitt slut för i år. Hoppas på en ny ljushögtid nästa år. Till det stora företaget är vi redan inbjudna till 2015. Skönt att de tog min kritik på rätt sätt, så att det inte gick ut över barnen som tycker att det här med att vara med på lucia, är så roligt... och viktigt.

Försvinnande företeeelser

 Ögnade igenom lokala annonstidningens aktivitetsannonssidor. Fastnade med blicken på en annons som bjöd in till "Säsongens sista dans". Tid och plats gjorde att jag förstod att det rörde sig om "pensionärsdans". Snart är jag där, tänkte jag, samtidigt som jag undrade om jag/vi någonsin kommer att besöka slik tillställning.
Har aldrig riktigt förstått den där dansen, där man går omkring på golvet mer eller mindre taktmässigt och med mer eller mindre kreativa steg och svängvariationer.

Tanken for vidare och jag kom att tänka på "riktig" dans. Gammaldans t.ex. Så kul det var! Så många olika variationer av turer det fanns. Var med på många kurser i min vuxna ungdom, från före 25 till efter 35 års ålder. Har t.o.m intyg och diplom på att jag är instruktör. Har aldrig använt mig av denna kompetens, utom en del i skolsammanhang. I läroplanen á la 1980 så ingick danskultur i såväl idrott som i musik.

Gammaldans, en försvinnande företeelse, absolut.
Hoppas att den kommer tillbaka.  Borde finnas en del personer i min egen ålder, som skulle föredra den typen av dans som pensionärsmotion, i stället för ( som det var i ungdomen iallafall) dansgolvspromenad med mer eller mindre intressant och kunnig dansförare.

- Har ni samlat in pengar till en julblomma till gympaledarna, undrade min vän och kollega, då vi var på adventskaffe hos vår gemensamma vän i veckan.
- Har inte haft en tanke, det måste jag medge, blev mitt svar.

Förr var det en självklarhet att köpa lite uppskattningsblommor till de som engagerat sig mer eller mindre ideellt. Idag tycks det vara en försvinnande företeelse. Man tänker inte så långt... man tycker att det är besvärligt. Man tänker inte längre än näsan räcker.
För visst blir man glad av en uppskattning, det behöver inte vara något stort, bara något som visar på att människor sätter värde på det man gjort.
Kanske är det där med värdesättande också en försvinnande företeelse..... för många människor tycks allt vara en självklarhet.....

"Tjej"-"tant-träffar" tycks också höra till det som hör till det som inte längre är vanligt. Vet att det finns "tjej-tanter" som träffas regelbundet, och som har gjort det sedan skoltiden. På dem är jag ordentligt avundsjuk....

Är så glad och tacksam över att det som finns kvar av vår "tant-tjej-grupp" från tiden i Dalstorpsskolan, fortfarande träffas en eller par gånger per år.

Förr hade vi symöte i vår by. Vi kallade det så, även om det var en lögnaktig beskrivning på vår verksamhet, mycket handarbete var det aldrig fråga om. I början träffades vi varannan vecka, senare övergick det till tre-fyraveckorsintervall.
När symötena dog ut försökte vi iallafall träffas en fredagskväll, någon gång om året och  äta gott och dricka lite vin. De sista tre -fyra åren så har detta också försvunnit.
Liksom byfesterna, liksom de gemensamma söndagspromenaderna, liksom de gemensamma utflykterna.

Känns som om att träffas och att ha lite trevligt ihop och hör till de försvinnande förteelserna.

En annan företeelse som försvunnit, det är att få vara ärlig och säga hur saker ligger till. I skolan får vi inte framföra kritik mot elev i våra  omdömen, och gör vi det muntligt så måste man linda in det.

Inte konstigt att det blir problem i bland. Speciellt som vi inte får ställa några krav på föräldrar, men att de har alla möjligheter att anmäla skolan för bristande ansvar. 

( Handlar inte om min klass, eller ens om vår skola.... utan generellt)

Media för absolut  inte fram sanningar, kanske har de aldrig gjort det... Reagerar i samband med den mycket tragiska bussolyckan söder om Tranemo, över att man inte säger sanningen om varför olyckan inträffade. Jag vet från mycket säker källa att, den nu avlidne chauffören drabbades av en stroke. Varför säger man inte det, utan framhärdar med att olyckan skedde av ännu inte utredd orsak?

Nu ska jag sticka ut hakan riktigt och hävda att ytterligare en försvinnande företeelse är lärare, som har tillräckligt goda grundkunskaper  i de ämnen som de undervisar i, och framförallt i den allmänbildning som behövs för att kunna möta elevers frågor och för att visa på sammanhang och helheter. Gäller inte alla lärare, men många, alldeles för många. Det är min åsikt...Välmeriterade representanter från OECD är av samma åsikt. Fram till åttiotalet var det svårt att komma in på lärarhögskola.... under senare år har "vem som helst" kunnat komma in. 

Läraryrket måste få en högre status, tjejer och killar med höga betyg från skolans teoretiska linjer bör vara de som tas in på lärarutbildningen i första hand. Plus gärna kvinnor och män med ett antal års arbetslivserfarenhet.  Sen måste man ju gilla människor/barn i skolåldern och respektera dem som personligheter... ja, det är inte riktigt enkelt att få till personer med både goda kunskaper och "bra hand" med unga människor. Men så otroligt viktigt för framtiden.

Tog en eftermiddagspromenad och såg skymten av en ännu under tidig eftermiddagstid försvinnande företeelse, solen.

Där bakom molnet fanns den, och den hann bryta igenom molnen innan den försvann helt.

Företeelsen är inte försvinnande, utan följer sin årscykel. Den kommer tillbaka.

Så hoppas jag att flertalet andra försvinnande företeelser också gör. Fast jag inser också, att det finns företeelser som har sin tid, och som sedan blir en del av historien.

En försvinnande företeelse som jag hoppas är högst temporär, det är politikernas sandlådeliknande beteende. Helt sanslöst att dessa demokratiskt valda personer dagligen syns och hörs i media och slänger okvädningsord mot varann. Inte speciellt utvecklande för vårt land. 

Ansvarstagande tycks man inte veta vad det är, och det är ju högst oroande. Mår fysiskt illa av att se och höra Bartra, Björklund och den småländska rödhåriga tösen uttala sig, och bara kasta skit på de partierna som de enligt demokratisk ordning skulle vara skyldiga att försöka finna samarbete med. Under största delen nittonhundratalet fanns det ingen blockpolitik, och då var man ibland tvungen att samarbeta med dem som var av annan åsikt. Varför skulle man inte kunna göra det i politiken? Det måste man ju göra i det verkliga livet.

Blev synnerligen besviken på Löfven och hans finansminister, då de under de senaste dagarna uttalat sig om SD som fascister. Så onödigt! Att SD är ett, för mig osympatiskt, en-fråge-parti, det framkom verkligen under presskonferensen efter det att de hjälpt till att sabba för alla som har det lite taskigt, och skulle varit betjänta av den röd-gröna budgeten. Men att jämföra dem med hitlervänliga stöveltrampande svartskjortor, det är att ta i lite i mesta laget.

Tyvärr Stefan, där tappade du min eventuella röst i nyvalet. Jag kommer att fortsätta att vara det enda riktigt människovänliga och miljövänliga partiet trogen.... och hoppas att den girighet och bara-tänka-på sig-själv-förteelse som utmärker borgerligheten någon god dag ska försvinna.

Pepparkaksbakning tycks också vara en försvinnande företeelse, åtminstone för den som inte har barn- barnbarn att baka tillsammans med. För egen del lovar jag att företeelsen inte ska försvinna så länge jag på något sätt orkar hålla i kaveln. Jag gillar att baka pepparkakor, tycker både om doft, smak ... och hantverk.

Idag blev det fem sorters kakor bakade. Flera av dem har smakats av. I torsdags åt jag också fem sorters kakor. En företeelse försvann i och med kakfrosseriet, nämligen det kvällsliga sötsuget.  På torsdagskvällen fick den gröna burken med "Lillebrors kolor" vara i fred för mig. Lär sannolikt bli det samma denna kväll.  Även sötsuget har sina cykler.... är det tillfredsställt, så är det lugnt till nästa dags-cykels med sugande timmar.

Vad det anbelangar Lillebror och hans kolor.... även de är försvinnande företeelser....men med möjlighet till återkomst.

Fiskfrosseri, fest och friskluft

Till Tiraholm var vi bjudna. Vi skulle få avnjuta ett annorlunda julbord, ett julbord baserat på insjöfisk och viltprodukter.
Klockan sex skulle maten stå framdukad- Vi startade hemifrån redan före halv fem. Vägen till Tiraholm går via den väg där jag var och geocachade på novemberlovet och där vi var på julmarknad för bara två veckor sedan.
På Tiraholm har vi varit flera gånger, men aldrig på vintern.
Kunde inte komma ihåg att det var så långt mellan Reftele och Tiraholm. Vid avtagsvägen mot Bolmsö, fick vi stanna och ta fram den gamla hederliga atlasen, för att försäkra oss att vi verkligen  var på rätt väg.

Det var vi, och hade fortfarande en dryg mil kvar.

Var ändå framme i god tid. Fiskbutiken var fortfarande öppen, vilket gav anledning att köpa både gädda och lax. Halva gäddan är just avnjuten. Tillagad i ugn med pepparrot, dill och grädde. Mums.... trots en del benplock.

 Det dukades upp många intressanta saker på bordet.
Inlagd braxen, kokt och stekt inlagd mört. Knappast någon fisk som man vanligen tar till vara. Sån´t man gav katterna, då man var barn/ung och metade i Viskan därhemma  i Rångedala.
Här hade man verkligen ansträngt sig för att ta till vara det lilla som fanns att ta tillvara, på det som jag hittills ansett som skräpfisk. ( Grymt för fiskarter att få det epitetet....)
Tiraholmskockarna hade  fått till välsmakande inläggningar av alla sorters fisk En favorit för mig var göskinder. De hade samma smak och konsistens som en nykokt kräftstjärt..

Mycket lax i olika former fanns på bordet. Alltid lika gott.
En del kött fanns också, allt från vilda djur. Vildsvinsskinka smakade helt ok och viltköttbullarna var riktigt goda. Kål i olika former kunde också avsmakas, och jag fick en ny favorit, brunkål.

 

Ja, det var en spännande och smakfullt julbord, där det  gällde att ta lite av varje på tallriken och avnjuta varje rätt långsamt. Tror att det blev tre besök vid bordet.
Tänkte på det då jag vaknade i morse: tänk så mycket bättre fiskfrosseri är jämfört med traditionellt julbordsfrosseri. Efter ett "vanligt" julbord brukar jag ha svårt att sova, för magen vill inte ge mig det lugn som behövs för en rofylld sömn.

Anledningen till att vi var bjudna på julbordet i Tiraholm, var att Johanna och Martin gift sig på alldeles egen hand, för fyra veckor sedan.

 Nu ville de bjuda sina allra närmaste på en liten festlig tillställning, med anledning av detta.

 

Martin mamma och pappa, Arne och Kerstin, hans syster Jenny och hennes make Göran, hade via lite krokiga vägar tagit sig från Östergötland, ända ner till mörka Småland... eller rättare sagt ända ner i Hallands län, för det är där Tiraholm ligger.

 Efterrättsbordet gick väldigt bra ta för sig från, trots att magen var ganska så fisk- och viltfylld.
Mandelmusslorna var rena nostalgin för en tant. Ostkaka har aldrig varit någon jättefavorit för mig, men saffranskakan som också fanns på efterrättsbordet,  var supergod.

Lite konfekt gick också ner.
Nästan lokalgjord även denna, importerad från Markaryd.

 Arne hade förberett ett tal för "brudparet".

Det handlade om Martins barndom och unga ungdom.

Kände mig lite socialt handikappad, då vi inte ens funderat på något liknande - tal eller sång eller bildbok.


Kanske för att vi själva gift oss på samma sätt som Johanna och Martin, och att jag personligen tycker att stora tillställningar med tal och klädkod och "måstevaragladochtrevligfastviingetharattprataom" är .... milt uttryckt... inget som jag vill vara med på. Gäller både bröllop och stora fylla-årkalas...  ( sen har jag varit på något trevligt fyllaårkalas, det har jag.... tänker på när Inga fyllde år förra året... det var trevligt ... och utan krav att vara något annat än den man är..)


Trevligt var det iallafall... lite ovanligt.... säger tack till Johanna och Martin för en trevlig kväll, ( och födelsedagspresent till tantmamman), tack till Kerstin och Arne för present ( när man fyllt 61!!!) och sällskap och till lärarkollega Jenny och Göran för trevligt sällskap.

Konstigt var det, men hemvägen kändes mycket kortare än vägen till Tiraholm.... det var ju inte så långt hem till kända trakter ändå.

Första adventsöndagen inbjöd till långpromenad.
Längesedan jag gick den drygt 5 km långa rundan på landsväg, skogsväg och byväg ... den som vi kallar "Stockremmarundan".

Det har blivit en hel del avverkat utmed landsvägen också, inte bara hos oss.
Landskapet blir annorlunda och ljusare. Kan nog bli riktigt fint då man fått bort virkeshögarna.

Utmed skogsvägen finns det flera fina naturområden.
Som detta, där det växer tiotalet arter av lavar.
På träd, stenar och på marken.

Har länge tänkt lägga ut en  geocache här, en som man får svara på lite allmänbildande frågor för att hitta koordinaterna till. Få se om jag kan få till det ... snart... eller till våren.
Skulle vilja gömma en tomte här ute i skogen... skulle passa bra som cache-burk.

 Solen bröt igenom molnen, när jag var nästan hemma, inte långt ifrån Roberts tv-berömda stenmur,
Fick en bild med ordentliga skuggor på, både från tant och stolpe.

Julrosen blommar mer än någonsin tidigare.
Kommer att fortsätta blomma ända tills det blir många minusgarder eller den blir övertäckt med snö. Outslagna knoppar klarar vintern och slår ut till våren.
Såg att den gamla julrosen, som jag en gång fick av Karla som julblomma, nu spridit sig och satt två nya miniplantor med ett par blomknoppar på varje planta.

Åkte ner till skolan och fixade till den traditionella adventskalendern.
Fick den här kalendern då jag fyllde 50. Döttrarna hade fyllt den med godis och med lappar som hänvisade till olika paket i en medföljande kasse. En favoritpresent, som under alla följande år ( förhoppnigsvis) glatt mina elever.

 Det blev en promenad till, efter hemkomsten från skolan. Solen sken så inbjudande, så att jag bara kände att jag måste ta tillvara de livgivande strålarna.
Tog pumpstavarna ( istället för de vanliga... går nästan alltid med stavar, för det får tanten att räta på sin gamla rygg, så att den inte börjar bråka i onödan)
C-E  gjorde mig sällskap på den drygt 1,5 km långa rundan kring Flathult.
Tänkte att vi skulle träffa på vit katt ( Fredrik), och det gjorde vi.
Han brukar så gott som dagligen gå ut till landsvägen, passera den och sitta och spana efter sork (??) i närheten av Gunnars hus. Så gjorde han även idag.

C-E undrade om han ville gå med hem och äta Sheba.
Lite tvekade katten, för det var ju inte kväller och hemdags än.

Katter är inte så smarta. Sheba är ett fungerande lockrop.
Så katt bestämde sig för att få tidig måltid idag, och följde med hem.

Ser en del fruktansvärda trädgårds/hus-ljusdekorationer på bilder och irl.
Detta är vår lilla ljusslinga. Tycker att den är så fin och så lagom.

Smaken är ju delad vad det gäller det mesta.... så det får jag ju tycka.

Förstaadventsbloggandet avslutas med hemkommen katt på adventsduk, vid adventsriskruka.  Fin bild tycker jag.

Ute faller mörkret och lite skoljobb återstår inför veckan. Hög tid att sätta igång med det!