Funäsdalen

 

Någon gång i våras, så bokade jag en vandringsresa. Inte ut i Europa, som tidigare år, utan till svenska Funäsdalen.

Det komö ett krånglande knä emellan, så jag avbokade resan.

Men något ville vi gärna "hitta på", speciellt som det där dumma knäet bättrade sig betydligt.

Tyskland, Flensburg och Lübeck, var vi inne på. Men så kom covid-delta, så det lät inte längre lockande. Dessutom är det två saker som jag inte gillar: munskydd och hårt asfaltsunderlag. Munskydd skulle behövas vid Tysklandsresa , och stadsmiljön skulle inte inbjuda till så långa promenader.

Vi kanske kunde åka till Funäsdalen på egen hand, tyckte jag. C-E köpte den idén direkt.

Det finns ju otroliga fördelar med att resa på egen hand med egen bil. Vi bestämde oss för att övernatta i vackra Rättvik.

Bra uppvärmning inför några dagars fjällvandring. En tur ut på den 638 m långa bryggan och sedan stigen längs stranden till den vackra kyrkan.

Varmt och gott var det!

Fyra mils restid från Rättvik till Funäsdalen. Sen var man vandringssugen. Började med en lätt runda, 5 km, en bit från Bruksvallarna.

Förundrades över hur tydligt utmärkta alla leder här. Naturligtvis är det lätt att hitta info om de olika turerna på nätet.

Kom  på att vi varit vid den här platsen för 40 år sedan. Med en liten i bärstol på ryggen och en alldeles påbörjad graviditet.  

Våffla och hjortronsylt fick upp blodsockerhalten och vi vi tog en liten tur till, upp till trädgränsen på Mittåkläppen.

Idag fick det bli en lite större utmaning. En topptur, även den med utgångspunkt från området kring Bruksvallarna.

Att vandra 270 m uppåt, det är inga större problem. Bara att ta en paus om man blir för anfådd. 

Våffla i toppstugan. Har nog fått mitt eventuella behov av våfflor tillfredsställt denna sommar. Kariknallens frasvåffla var en av de absolut godaste.

Att gå nerför är betydligt jobbigare. Det känns i benen. Rundan kändes betydligt längre än de sju kilometer som den var utsatt till.

Men vackert var det. Framförallt i fjällbjörksområdet.

Lite vackra fjällblommor fanns det fortfarande kvar.

Och man känner sig rätt nöjd, då man är klar med vandringen.

Det fick bli en kort-vandring till efter lunch. Man vill ju utnyttja dagarna. Speciellt som det är bra väder.  Betydligt kallare idag bara, men knappast något regn.

Tur med vädret alltså.

I morgon drar vi söderut igen. Ska övernatta på Sälen högfjällshotell. Där har vi varit några gånger vintertid.

Tänkte ge oss upp på Fulufjället och vandra till Njupeskär.

Inser att någon gruppresa till svenska fjällen för att vandra, det blir det inte för oss. Mycket bättre att rå sig själv och låta dagsformen bestämma vilka vandringar som ska göras.

5 km

 Det var värst vad det var enkelt att blogga med mobilen! Blir lätt lite varje dag...

 

Mormorstisdag!  Mamman är ledig denna veckan också, så egentligen behövdes ingen mormor och morfar denna tisdag.

Varför då inte göra en aktivitet tillsammans, en utflykt där vi kunde mötas på ungefär halva vägen?

Store Mosse nationalpark passerar vi varje vecka på vår väg till Ulås, Värnamo.

Familjen hade tidigare i somras gått en av lederna. Sammanlagt fem km. Då killarna är riktiga skogsmullar, så tyckte mamman att det kunde vara en lagom aktivitet. 

Vi möttes vid den östra parkeringsplatsen. Pojkarna hade spring i benen de två kilometerna till Svartgölen. Fika plockades fram av morfar och aptiten var stor.

Förgäves letade vi efter en geocache. ( Inser att jag tröttnat på att leta burkar....)

C-E och jag har varit vid Svartgölen för ett  antal år sedan.  Jag kommer ihåg att det var väldigt vackert, men inte minns jag att "gölen" var så stor.

Konrad hade med sig en bok i ryggsäcken.  Något måste man ju ha där, nu när man inte behövde ha med egen fika. Och att läsa bok, det funkar överallt.

Karl-Petter fick syn på en liten svamp alldeles vid "spången". -Namnam till mamma, sa han och förärade modern broskskivlingen. K-P har koll på att mamma gillar gula svampar... Tyvärr var det inte den rätta sorten....men väldigt bra tänkt.

I Karl-Petters ryggsäck var det fullt. Blöja, våtservetter, napp, gosekatt och "dinglis".

 

Lite trött i benen blev man allt  av vandringen -springningen- på den närmare en kilometer långa rampen/spången..

  

Efter vandringen längs blå led till Svartgölen, så fortsatte vi längs gul led  "Rocknen runt". Gott med lite katt och dinglis.. och napp... inför den fortsatta vandringen, tyckte K-P. Konrad var den som visade vägen....han hade ju gått här får några veckor sedan.

 

Fem kilometers vandring blev det. Samt lite sidospår här och där.

Det var inte utan att mormor blev lite trött.  

Är så imponerad av de här små killarna... och allra mest av Karl-Petter.  Han har inte fyllt tre år än, gör det i november. 

En riktigt fin förmiddag blev det, i den välbesökta nationalparken.  Det blev många möten på vägen, mest tycktes det vara ungdomar och familjer från Tyskland och Nederländerna.

Varmt och gott väder hade vi....

När regnet och åskan kom, hade vi varit hemma en bra stund. 

Orm

 Är dålig på att lägga in bilder under "händelser" på Instagram och Facebook. 

Men lär mig, och nu blir det en bild då och då..

Under dagens promenad träffade vi på en orm, tror att det var en huggormstjej. Huggorm var det absolut, men tror att det var en hona, att honor  ofta är bruna medan hannar oftast är svarta eller grå.

Maken tog ett skutt, då han insåg vad han var nära att trampa på,  där vi gick på skogsvägen längs med järnvägen.

Ormen blev nog rätt förvånad också, för den stannade tvärt och lät mig ta ett par bilder med mobilen.

Den här bilden lade jag  ut i på Instagram/Facebook-händelser.

Jag har aldrig fått några skriftliga reaktioner på de bilder jag tidigare visat där...men  här kommer det ena meddelandet efter det andra.

" Vågar inte gå ut i skogen mer"

"Skitläskigt"

"Jag skulle svimmat"

Vad beror det på att så många är så otroligt ormrädda? Visst, man kan bli ormbiten, men hur vanligt är det? För man går väl knappast i skog och mark med sandaler på fötterna? Med en rejäl sko är man ju skyddad...

När jag var barn så var det ovanligt med orormar.Då var det  "märkvärdigt" att det fanns en huggorm, som brukade sola sig på en stenmur nära farmors och farfars hus..  Den fick jag, hållandes mamma i handen, gå och titta på. Min minnesbild är att det var en jätte-orm. Antagligen ett minnesfel, våra ormar är ju inte så stora.

Det tog många år innan jag såg en orm igen. Kanske det inte finns några i min barndomsby.....

Här hos oss ser vi ormar varje år. I förrgår träffade jag på en huggormstjej, längs byvägen, bara ett par hundra meter från huset.  Den ormen vände och ringlade in i gräset igen, då det kom en bil på vägen. Klokt gjort, annars hade det blivit en platt orm.

Snokar är större än huggormar. De lär också kunna injicera ett gift om de blir trängda. Det lär kännas ungefär som ett bistick, och behöver inte läkarvård.

Snokar finns också i vårt område.

För något år sedan fanns det en i trädgården. Ytterligare något år tidigare, så hade jag ihjäl en stackars snok. Jag trodde att det låg en gren över vägen, och cyklade över den. Knak, sa det.... men det var ingen gren, det var en snok! Jag kände mig som en stor bov, som dödat ett nyttodjur.

Förra sommaren simmade jag i Gusjön, en sjö i Nissans genomflöde. Rätt som det var, så blev jag förbisimmad av en snok. Oj, vad snabbt den simmade, rena Sarah Sjöström-farten!

Jag har full respekt för dem som är ormrädda. Men man behöver inte vara det. Ormar går inte till attack, de försvarar sig bara om de blir trängda.

Dessutom gör de nytta, de ser till att det finns lite färre skadedjur som sorkar och möss.

Sensommar

 

 

Doften slår emot mej då jag rundar hörnet på gaveln.

Sensommardoft. Känslan av höst. Det doftar... eller kanske luktar det... höstflox. En stark doft, lite frän.  En vemodsdoft!

Bara att konstatera att den bästa delen av sommaren är över. Sensommar och tidig höst är fina tider, men de innehåller ändå vemodskänslan.  Känslan av att lämna den finaste tiden, känslan av  att bli äldre och skröpligare allt eftersom tiden går, allt eftersom somrarna försvinner... 

I morgon börjar kollegorna läsåret. Jag är så avundsjuk på dem som har så mycket tid kvar att verka på. Men jag har ju haft min tid... och lite har jag ju kvar. Åker nog ner till skolan i morgon och hämtar vad jag behöver för att förbereda min veckoarbetsdag, som börjar nästa vecka.

Två killar var på besök hos mormor och morfar från torsdag eftermiddag till lördag kväll. Roligt... intensivt... man blir lite trött understundom.

Legobygge är en bra aktivitet....imponerad av kreativiteten hos fyra och ett halvt-åringen och av finmotoriken hos den som blir tre i november.

 

Vi hade två kontroller kvar på Naturpasset i grannsamhället. Passade bra att killarna följde med ut. De gillar att springa omkring i skogen, på skogsstigar och skogsvägar.

Och viss hittade man de rödvita skärmarna.

En bra fikaplats fanns vid den vackra skogssjön. Fika ute det är ju toppen, tycker  killarna!

Lördagsutflykten gick till Limmared och den extremt fina lekplatsen. 

Går lätt att tillbringa några timmar där. Och fika gör man förstås alldeles bredvid, i Glasets hus.

Rutschbanans alla flaggor för tankarna till OS, som äntligen är slut.  

Jag är väl så där idrottsintresserad, men försöker hänga med. Tycker att mästerskap i olika idrotter kan vara av intresse, men i OS-sammanhang blir det lite väl mycket av allt. Hos oss står alltid en radio på, och snacka om att det har rapporterats från OS från det man vaknar och fram till eftermiddagstid. Lite tjatigt...

Måste ju ändå lägga mig i, tycka och summera...

 Diskuskillarna var suveräna, liksom våra hoppryttare. Det var så att det kom glädjetårar när ryttarna tog sitt guld. Otroligt spännande.  Även spännande i individuella tävlingen, där tre av de sex bästa var svenskar... Klara favoriter till lagguld... och favoritskapet höll.

Att en kille som bor i USA med sin svenska mamma och amerikanske pappa,  vill tävla för Sverige, det är glädjande och stort. En fin kille dessutom...

Segling kan jag inget om, men det finns många duktiga seglare från Sverige. Jag tycker att de får alldeles för lite uppmärksamhet

Många medaljer i olika mästerskap har simmats hem av duktiga svenskar/svenskor. Och visst är Sarah otrolig!

Damfotboll ser jag sällan på... och när jag gör det, så är det bara att konstatera; det är skillnad på dam och herrfotboll....  Men spelade de så bra i finalmatchen?  Klumpigt få straff.... klumpigt att byta ut erfarna spelare och låta oerfarna lägga straffar. ....

Tycker att damfotbollslaget fått lite väl mycket uppmärksamhet.... men här har jag nog fel, de var säkert värda det ... ( Vågar inte riktigt tycka annat...🙂)

Lite statistiknörd som jag är, så kollade jag upp att det var 206 länder som deltog i OS, 85 länder tog medalj, Sverige kom på plats 23 i medaljligan. Bra gjort! Men vi blev slagna av Norge... precis som "vi" brukar bli i vinter-OS. De kom på tjugonde plats! Är mäkta imponerad av deras löparkillar! 

Danmark tog fler medaljer än vi, men hamnade ett par placeringar längre ner i medaljligan. Undrar om deras duktiga seglare får lite mer kredit än de svenska???

Testade om det går att blogga från mobilen..

med tanke på att vanliga datorn är ute på vift några dagar. 

Det gör det! Men bilderna blir förstås bara mobilbilder...

Fotodagbok

 

Ibland blir det på gränsen för vad rastlösa tanten hinner med. Handlar också om prioriteringsfråga.... om bloggen kommer i första hand eller ej...  Ej, är mitt svar på den frågan. Sen gäller det att ha tillgång till dator o.... när man är på resande fot, så är det telefon och "platta" ( vi har android, så  det vore fel att kalla det "padda") som gäller. 

Kort uppdatering i den offentliga dagboken får det bli i kväll.

I tisdags tog vi en annan väg till kusten. än den vi brukar. Målet var i första hand Falkenberg, i andra hand Halmstad. 

Engelsons pratar "alla" om. De annonserar i de tidningar som man har som lantis och som pensionär. Ville gärna besöka butiken, köpa fritidskläder och skor. 

Mycket folk, bra utbud, helt ok priser. Det blev den del inhandlat, alltså.

Tog en liten sväng norrut, till Glommen. Det är en plats som vi ofta besökte då vi var unga, innan svärfar köpte den gamla stugan i Halmstad, den som vi numera har tagit över.

Fiskelägen, med sitt öppna vatten, de är så vackra. Och luktar så mycket hav. 

Kom att tänka på en gång för  mer än 45 år sedan, då jag var med C-E, hans bror och far på en fisketur som utgick från Glommen. Jag var den enda kvinnan ombord. Vilket storligen ogillades av många av herrarna. de ansåg att jag förde olycka ( det blåste upp ordentligt, många mådde illa) och bidrog till dålig fångst ( jag fick upp ett antal stora torskar att ta med hem)  bara p.g.a. mitt kön.

Nu går det inga fiskebåtar från Glommen. Och hade det gjort d et, så tror jag att man inte skyllt den dåliga fiskelyckan ( vilken var anledningen till att de ställdes in) på en kvinna.

Eftermiddagen och kvällen tillbringades i Halmstad. Inget badväder, men bra bokläsarväder i solstolen vid stugan.

I onsdags kom Johanna och killarna till stugan. Blev lek på stranden. Jättefin strand, finare än på hela sommaren. Vattnet var också klart och fint. Hade inte med badkläder på förmiddagens promenad till stranden. Planerade att gå ner på eftermiddagen, men då blåste det så kallt så vi valde ett lekplatsbesök inne i Halmstad och sedan lekte killarna med grannarnas barnbarn en stund. 

Hemresa från Halmstad i går kväll... och ny resa till Värnamo ( eller Ulås egentligen) idag.

Hade sedan länge lovat att komma och hämta killarna idag och att de sedan ska stanna hos oss tills på lördag kväll.

Lite lätt ridträning för ett brödrapar.....

..... som förhoppningsvis ska bli lika duktiga hoppryttare som bröderna Fredriksson. 

Men man får börja på liten häst och  ta de små hindren....

En gammal "grålle" finns på gården. Den kom med i samband med gårdsköpet för fem år sedan. 

Den funkar fortfarande, både på riktigt och som "lekplats".

Nej, det är ingen bestraffning att sitta i buren. När man är fyra och ett halvt, då klättrar man i på egen hand. Förhoppningsvis kommer man ur buren också... annars kan det bli en del problem....

Hovslagaren var på besök och Tindra stod inne och väntade på sin tur.  Gott att kunna ha koll... och sällskap genom "fönstret".

Hönorna ska också ha mat. Det fixade Konrad.

Varför står det ett fönster öppet i lilla stugan? Killarna kollade upp om någon fanns där inne... Nej, det var bara någon som glömt stänga.... Lite spännande i allafall...

Lite lek på egna lilla lekplatsen

.... och äntligen kom hemglassbilen. Killarna hade var sin guldpeng, som de kunde "köpa" en liten glass för.... 

De fick passa på idag, för om två veckor, då glassbilen kommer nästa gång, så är det på "dagis" igen....

"Lilleman" - som ser störst ut på detta fotot- somnade i bilen  på väg till mormor och morfar. 

Bruna ögon har inte någon av pojkarna, de är så blå de kan vara... Så även en helt ofejkad bild kan ljuga....

Nu sover de i sina sängar i ett av sovrummen på ovanvåningen. Det tog tid för dem att somna, det är mycket som ska fixas innan det är dags att komma till ro.

Dags för mormor att göra dem sällskap, för i morgon lär det bli ytterligare en intensiv dag.... 

Nygammal runda

 

- Det trodde du inte för en månad sedan, att du skulle kunna gå en sådan här runda! Det var maken som fällde de orden på dagens eftermiddagspromenad. 

(Naturligtvis så hade vi sett Sveriges fotbollstjejer ta sig till OS-final. Kul, kul!)

Antagligen trodde jag inte det! Kommer ihåg promenaderna i Karlstad, för knappa månaden sen. Ajajaja! Ja, jag vet, jag tjatar om det där knäet- men kan ändå inte släppa det--- tänk att det kunde bli så här bra igen!  Känner ren tacksamhet mot alla som hjälpt till! Borde nog ge mig själv en liten eloge också, både jag och den gamla kroppen har jobbat bra!

Bestämde mig för en runda, där jag plockade en massa lingon förra året. Ville se hur det står till med lingontillgången i år. Konstaterade att den är god, om än inte lika extrem som förra året. Så om några veckor så får det blir lite lingonplock, lite sylt, lite lingondricka. Till dess så får man njuta av ljungen. Västergötlands vackra landskapsblomma!

Efter lingonskogen, så tar mossmarkerna vid. 
Jag vet inte hur mycket jag fotat detta hus. Eller vad man ska kalla det. Undrar om det varit en förvaringsplats för torkad torv? 

Även jag kommer ihåg att min far tog upp torv på mossmarken vid maderna hemma i Rångedala. Det användes dels som bränsle i kaminerna och dels som strö till korna.

I mina nuvarande hemtrakter, där finns det gott om mossmarker. Och märken efter torvbrytning. Bl.a. så använde man det till gengas under andra världskriget. Det berättade svärfar.

I år växer kornet på de marker, där det tidigare alltid betat hästar. Så sent som förra året, gick det hästar här, trots att hon som bodde i huset, Karla, var borta. 

Tiderna förändras. Bästa unga paret har nu tagit över huset. Men.... visst saknar jag de vackra djuren...och Karla...

Det händer att jag funderar på vem som kommer att bo i vårt hus, när vi är borta/ har lämnat det. Ett jättebra hus, men med fel läge- vem vill bo här? 

Fritidsbonden, numera pensionären, har haft köttdjur i många år. En liten besättning. Rena familjeídyllen, där pappa, mammor och barn får gå tillsammans. Så borde alla nötkreatur få ha det....

Stenmurar består. Måste ha varit någon av makens förfäder som byggt denna rejäla mur. Den är fortfarande både vacker och ändamålsenlig.

Längs muren växte ett stort bestånd med åkertistel. De violetta blommorna hade lockar till sig mängder av fjärilar. Kunde urskilja fyra olika arter. Påfågelöga dominerade. 

Glädjande nog, så har det funnits mycket insekter denna sommar. Pärlemofjärilarna har varit de vanligaste under flera veckor, men nu tycks de vara på tillbakagång. Det är så tydligt att varje art dominerar under olika tider. 

Tycker mycket om sådana här bilder..... fast den hade varit bättre om fokus kommit på fjärilen och ickefokus på tistlarna....

 

Satt ute, i det väldigt normala svenska sommarvädret en stund. Konstaterade att det finns en del fjärilar här också, men ännu fler humlor. 

Blev "humlebränd" här om dagen, då jag skulle plocka in en bukett blommor. 

Hoppas att humlan klarade sig lika bra som jag! Visst bränns det några minuter, men det är långt ifrån den smärta som ett getingstick ger. Dessutom så svider det över på en kort stund.

Återigen fel fokus... eller inte.  Gott att kunna dra upp en välsmakande och nyttig morot ur odlingarna.

 Jag gläds åt att de små frön som jag stoppade ner i såjord och ställde in i lilla växthuset i april, nu ger riklig blomning.

En glad och god måndagskväll önskar jag alla!