Decemberdrag

Decemberdrag, absolut.... i dubbla bemärkelser.... det är ett drag i tiden, det är ett drag om man öppnar dörren.
Vitt blev det, kallt blev det....men visst är det ett drag i det vita, ljusa .... man vill ut, trots mörkret. Idag var det inget snöskottningsgöra, så det fick bli mörkerpromenad i stället. Varvid jag redan i första backen föll som en fura, trots stavar.... det var ordentligt halt i spåren, det var till att gå i mitten, och med största försiktighet ta sig över det hala och gå åt sidan, när det kom någon bil.

Det har inte varit läge för att ta fina foton de senaste dagarna. Ljuset är alldeles för kortvarigt för att man ska hinna ut och ta det tillvara. Speciellt som det tycks som man måste dra ihop extra mycket möten under den tid då man skulle behöva ljus och vila. Konferens till halv fem i måndags, möte med Infomentorgruppen till fyra  i går och idag genomgång av de datorprogram som ligger i Skolavtalet tills klockan fem.
När alla viktigheter är dragna, så har december dragit ner den mörka rullgardinen.

Dagens dragning om olika dataprogram, den var bra, och det finns mycket bra bland programmen.... det är bara det att vi har alldeles för få datorer för att kunna ha någon riktig nytta av det digra utbudet. Verkar som om de som ansvarar för det som har med IT att göra inte har tänkt på det. Däremot finns det en massa olika smartboardslösningar ute i skolorna ( jag har ingen), som man varken beställt, vill ha eller använder. Men en vagn med tio datorer att koppla upp, den skulle uppbokad stor del av tiden. Och det inköpta Skoldataavtalet skulle användas en hel del..... Konstigt vad en del tänker lite.... och inte lyssnar heller....

Kollar man på Facebook, så förstår man att det är ett drag inför jul ute i stugorna. Det bakas bröd, pepparkakor, tillverkas pynt, städas och jultomtas. Blir inte så lätt att hitta någon gran i år, under all kall snö. För min del är det inte alls noga med hur den gran som ska stå inne i två veckor ser ut, bara det finns några grenar på den. C-E har en annan uppfattning. Tur att han inte var lika noggrann när han valde fru, då hade jag inte haft en chans....

För egen del, så rörde jag ihop pepparkaksdegen idag. Tänker baka på fredag. Har alltid bakat pepparkakor, vartenda år, tycker att det är kul. Och det där med att köpa deg, det förstår jag inte, så lätt som det är att dra ihop en egen.

I morgon ska jag vara pysselledare. !!!!! För sexorna och deras fadderbarn. Fadderbarnens lärare, den riktiga pysslaren är på kurs.Eleverna och jag ska göra gran enligt Ingas modell. Jag har testat. Det är så bra om det är jag som testar pysslet, för då klarar barnen det också. Mina pyssliga kolleger gör sådana där svåra saker som jag aldrig skulle klara, med påföljd att många av barnen inte heller klarar det. Därför vill jag aldrig pyssla ihop med dem..... när det är julpysseldag, då ägnar jag mig åt julsånger och jullekar i stället.

Idag har vi varit i Bygdegården och tränat på luciaframträdandet, som ska ske redan på lördag. Alla utom en elev i min klass är med. Strongt! Både att våga ställa upp då man går i fem - sexan och att våga säga nej. Det blir ett jättebra framträdande. Det är ju Toppenklassen som står på scenen.
Luciadagen blir det sedan hela fem framträdanden, ett för skolan och fyra för Nexans, för de anställda och för pensionärerna. Brukar vara uppskattat.

Kom på att det snart är julkortstider. Tog ett snabbt -och klokt - beslut. I år skickar jag inga julkort. Tänker tala om det på Facebook. Istället skickar jag 500 kr till Läkare utan gränser. Där gör pengarna betydligt större nytta än att läggas på tomtekort, som man bara tittar på en enda gång. Hoppas att fler vill göra som jag! Ett decemberdrag som blir ett litet bidrag....  många bidrag, det gör större skillnad än det lilla.

Katt-astrofkänning

 Sedan i torsdags kväll har vi varit "kattvakt". Åt Elvira, dryga halvåret gammal, samt åt hennes kompis Bella.
Skulle väl inte vara några problem, trodde vi, C-E och jag.... men katter är katter, och antagligen är det för att de är katter, som de är kul djur.... för de gör som de vill....

Matte Johanna lämnade av sina husdjur i Stockremma i torsdags kväll, på väg till Landvetter och London tillsammans med sambon.
Lite fräs blir det alltid när våra katter och J och Ms katter möts, men det går över efter en stund, de känner ju varann, de har träffats många gånger.
Så långt gott och väl.
På fredagsmorgonen gick jag upp kvart i sex. I sedvanlig ordning skulle jag hämta tidningen, iklädd nattsärk. Fritz brukar på att gå ut en stund på morgonen, så jag öppnade dörren och släppte ut mig och honom.
Vad händer då, i den smällkalla nysnöade morgontimman? Jo, Elvira smiter ut och sticker i väg.
-Hjälp, skrek jag till C-E. Han kom ut, iklädd nattsärk och storstövlar och gav mig en mild avhyvling för att jag låtit katt-astrofen bli ett faktum. Nästan.
Jag hämtade glasögon och morgonrock, C-E det sistnämnda. Husets båda katter beordrades ut för att hjälpa till att få in Elvira..
Katt-astrofkänningen kändes i magen en stund, vad skulle vi göra om katten inte kom tillbaka? Stanna hemma från jobbet???
Nu lyckades Fransson ( svart katt) att locka till sig Elvira från trädet som hon klättrade upp och ner i. Elvira gick ner och undersökte vår källarnedgång och där lyckades C-E fånga henne. Hon bars in under det att en av de morgontidiga grannarna körde till jobbet och säkert undrade vad som stod på, två morgonrocksklädda och fyra pälsklädda ute i arla morgonkyla.

Efter denna katt-astrofkänning, vågade jag knappast öppna dörren, den rackarns lilla katten var ju snabb som en vessla. Dock gjorde hon inga fler utbrytningsförsök, så vi hade en ganska behaglig tillvaro under det att fredagen blev lördag och jag under övervakning av Elvirakatten kunde baka saffranskatter att ta med och lägga i frysen i Hjälshammar.... och förstås i vår egen frys också.

 I går eftermiddag körde vi med fyra katter i bilen mot Värnamo. ( C-E tyckte att våra båda "ungkatter" kunde åka med, de gillar att åka bil och är ju i Hjälshammar lite då och då.) Inte ett ljud hördes från någon av de två burarna under den ca 50 min långa resan.
Bella och Elvira gick utomhus så fort de fick tillfälle, nu när de hade kommit tillbaka hem.
Bella följde med oss till stallet, vi skulle ju vara stalledrängar också. Det sista C-E såg av den lurviga katten denna lördag, den 1 dec, var att hon var på väg att följa med mig upp på logen för att hämta hö.

Elvira ville snart komma in igen, men någon Bella såg vi inte till.
Jag tog en promenad i den vackra, adventsprydda byn och förväntade mig att lurvig katt väntade på att komma in då jag kom tillbaka.
Så var inte fallet.
Gick bort till stall och loge och kollade, men den ende jag träffade, det var husets tredje katt, Max. Han har blivit stallkatt, och är sällan inomhus.

Vi åkte till mongolrestaurangen Rose Garden och frossade i buffé. ( Att jag aldrig lär mig, jag ska inte äta sådant, det är bara gott alldeles i början och trots det så "måste" jag smaka på det mesta.... )

Ingen Bella fanns utanför huset då vi återvände vid åttatiden, ingen katt inom synhåll vid elvatiden, då det var läggdags. C-E tog en kylig sen kvällsrunda, men såg ingen Bella.

Min nattsömn har varit orolig. Har varit uppe närmare tio gånger, öppnat dörren och ropat "Bella" och "Kisskiss". De tre innevarande katterna har lystrat, och vid ett tillfälle fick jag stänga dörren på halva Fransson, så att han inte skulle smita ut.... och vid nästa tillfälle, så smet ju vessle-Elvira ut.
Skulle det inte finnas en enda katt kvar när husse och matte kom hem? tänkte jag ångestfyllt i den månbelysta natten. Tyckte att jag såg massor av katter som smög omkring där ute i månljuset. Men ingen lystrade till mitt panikfyllda "kisskiss"rop.

Vid nästa kattkoll, en timme senare,  så ville Elvira in.
En liten lättnad kändes. M och J skulle iallafall ha en katt kvar i huset. Jag öppnade dörren ett par gånger till under nattens lopp. Nu hade jag kommit på att jag skulle stänga dörren till farstun. På så sätt eliminerade jag ju rymningsrisken.
Vaknade klockan kvart över sex med en otrevlig klump i magen.... Var fanns Bella? Vad kunde ha hänt? Påkörd? Hon har ju bott där i två och ett halvt år... är trafiksäker.... Räven???? Jagad upp i ett träd av hemska vargar .... ??? Nä, det finns inga vargar i Hjälshammar och hundarna håller sig inne i kylvädret.

Nya utrop, men förgäves!
Vid halv tio tiden gav vi oss i väg till stallet, jag och C-E.
Ida var där och skulle ta in sin häst. Jag frågade om hon sett Bella.
- Ja, hon och Max var i stallet när Emmi ( syrran hennes) släppte ut hästarna i morse.
Lättnad. Kattskrället levde!

Uppe på logen hittade C-E henne, men hon gäckade honom en bra stund innan han fångade inne henne och under bitande och jamande protester bar hem henne.
Hon var hungrig när hon kom in, och efter maten gick hon till dörren och ville ut igen.
Det fick hon inte, nu får hon sitta i husarrest tills matte och husse dyker upp framåt midnatt. Hon har Elvira att "umgås" med, de har fått Gourmetmat från lucka nummer ett i julkalendern som deras husse köpt åt dem, så det går ingen nöd på kattdamerna.

 Fransson hade inte tagit någon skada av nattens klämning, han satt på sin vanliga plats i hallfönstret och längtade ut.
Att gå ut fick han vänta med några timmar, tills vi kom hem till Stockremma igen.
Kallt var det här också, men fågeljakt vid fågelbordet kunde han inte låta bli.
Med en blåmes i sin vassa käft ville han komma in i stugvärmen.
C-E gav honom en rejäl åthutning och troratt blåmesen kom undan med blotta förskräckelsen. Den levde och flög iväg. Fransson hade nog tänkt ha fågeln mer som lekkamrat än som lunch, därav försiktigheten...

 Fredrik ska vi inte klaga på. Han har inte gett anledning till att ge någon katt-astrofkänning denna helg. Hoppas att det lugna beteendet fortsätter. Förra året var han den som destruerade alla våra elljustakar. Han är lite klumpig och när han hoppade upp på fönsterbrädena så var katt-astroferna ett faktum. Än så länge har det inte hänt något missöde med de nyinköpta adventsljusstakarna. Det beror inte på att katten blivit mindre klumpig, utan mer på att han inte återfinns på fönsterbrädena så ofta numera.

Tindra och Nimbo ville gärna stå i skydd idag. Åtta grader kallt. Temperatursänkningen kom så plötsligt, så varken folk eller fä är vana vid kylan.

Att promenera kändes i allafall bra. Hade med stavarna, så jag fick upp värmen riktigt bra. Det är så vackert vid Vidöstern, och upp till byn är det sugande backar, så man blir lite andfådd. Bra träning för gammal tant, som trots dålig nattsömn känner sig ganska så pigg.
Hon är dessutom glad att katt-astrofkänningen bara blev till känningar.....och tycker allt att det är mycket enklare att vara stalledräng än att vakta katt.

Tunga tankar

För snart två och ett halvt år sedan var mina gamla kollegor på besök. Vi har sedan vi började splittras från vår gemensamma arbetsplats, Dalstorpsskolan,  i början av 90-talet, träffats med jämna mellanrum. Ett par gånger om året brukar det bli. Antingen hemma hos varann eller på lokal. Efter det att nästan alla av oss åtta gamla trotjänare från den fina tiden på Dalstorpskolan träffats härhemma skrev jag detta inlägg.
Redan då var"pensén" sjuk, drabbad av cancer. Hon hade börjat friskna till efter en jobbig operation och cellgiftbehandling. Hon var glad och full av framtidstro, och hon slängde frimodigt av sig den varma peruken i sommarvärmen.
Nästa gång vi träffades hade håret växt ut.
Nu är håravfall ganska oviktigt, viktigheten består i att bekämpa sjukdomen. Det lyckades bara temporärt och hon har fått återfall två gånger.
Efter att ha pratat med andra i " de åttas gång" så har jag förstått att hon varit dålig ända sedan vi träffades sist och att sjukdomen var på väg att ta över helt. Jag har tänkt mycket, mycket på henne i höst, på henne, hennes vuxna barn och hennes man. Men tankar läker inget, det hade inte heller besök gjort för genom mina gamla kollegor så hade jag hört att hon knappast ville/orkade prata i telefon.
Igår fick jag veta att hon gått bort.
Idag kan man förstå det på hennes Facebookprofil.

Livet är så fruktansvärt orättvist!

Många tunga tankar far genom huvudet,arga tankar likaså. Varför drabbas en del av så mycket jobbigheter, medan andra tycks åka på en räkmacka genom livet... 

Den 14 dec bjuder Berith på adventskaffe. Inger kommer att fattas oss alla.

Adventsankomstandhämtning

Måste bli en tautologi det där- Adventsankomst. Betydelsen av ordet advent,  det är något som jag kommer i håg från min egen skoltid, då kyrkan och skolan var nära förenade, och då vi hade kristendomskunskap varje fredagsmorgon....Ja, det blev så småningom religionskunskap....men det var ändå viktigt.

Naturligtvis trodde vi barn att advent betydde väntan, för hela advent var ju en enda lång julklappsväntan... Men på den tiden hände det sig att man nogsamt fick veta att det är Jesu ankomst, till Jersualem vid påsken... till Betlehem vid födelse, som det handlar om. Inte väntan på tomten!
Visst nämner jag detta årligen, även i min egen gärning. Men det känns som att hälla vatten på gäss, ingen kommer ihåg från ett år till ett annat.

Vilket osökt kommer mig att tänka på två saker:
1. I veckan så välsignade vår överhet, Skolverket, elevernas möjlighet att gå till kyrkan i adventstid. Iallafall om besöket kunde hållas objektivt.  I något Tv-program, vet inte vilket, kommenterade Sverker "Plus" Olofsson detta, genom att anklaga ärkebiskopen för att han inte tyckte att det blev riktigt rätt ur kyrkans synvinkel, om barnen kom till helgedomen utan att man hade möjlighet att tala budskap och om man var tvungen att analysera vilken negativ inverkan på eleverna, som en viss psalm kunde ha. Sverker "Heldum" Olofsson tyckte att det var fel inställning från  kyrkan och tyckte att man verkligen missade chansen att fylla sina rum med barn, nu när det goda Skolverket hade gett välsignelse till detta.
.... medan jag gnisslade tänder av ilska....

2. Så här i bedömningstider, så är det ju elevernas kunskaper och förmågor man ska bedöma. Men vad är kunskap.?Är det det som man kan direkt efter en redovisning eller är det det som man kan en månad senare.?Om man ska bedöma efter en tid, ja, då blir det nog F för många....
Förmågor kan man förstås utveckla, men mycket, mycket har man med sig från början. Vore det inte schysstare att bedöma utveckling av förmåga?
Jag blir så trött på det här med bedömning, nu har jag bedömt allt utom historia, för det området är vi inte klara med än. Om min bedömning inte är bra, så struntar jag i det. Jag har gjort så gott jag kan och i skolan måste undervisning vara det primära. Det ska dessutom vara en lustfull undervisning, inte bara en undervisning som ska bedömas hela tiden.
Faktum är att jag inte tror att Skolverket riktigt vet vad de sysslar med och vilka konsekvenser denna okunskap får för många  stressade lärare och elever.

Mina sexor hade en trevlig förmiddag idag. Genom Kulturrådets satsning "Skapande skola" hade man möjlighet att jobba med en konstnär under två åttiominuterspass. Man gjorde tittskåp av återvunnet material. Blev super, superbra! Ska visa här på bloggen så småningom.
I morgon är det femmornas tur att vara med om samma roliga kreativitet.

 Kom hem innan mörkret hade lagt sig ordentligt. Tog en promenad  till Krokabackens topp, tur och retur. Riktigt gott att komma ut och röra sig... måste verkligen se till att det blir tre-fem kilometers promenad varje dag, nu när jag inte tränar på annat sätt.Det är helt enkelt en nödvändighet att röra på sig, för att man ska må bra. Och ärligt talat..... jag tror att det räcker med snabba promenader för att må-braandet ska infinna sig.

 Träffade på Carro och nya valpen Inez. Full fart i snön var det. Fast man blir trött snabbt när man är liten, det berättade Caroline.
Carros mamma var förresten och lämnade en välkommen födelsepresent alldeles nyss. Den sedvanliga. Två julstjärnor att ha i köksfönstret. Vilket fick mig att göra julfint i fönstret. En röd elljusstake upphämtades från källaren och placerades mellan de fina röda bladväxterna.
Annars hade jag tänkt ta mig lite adventsankomstandhämtning i eftermiddag, och vänta med att plocka fram adventsattiraljer tills i morrn. Nåja, jag har att göra i morrn med att göra fint i alla fönster och på alla bord....

Katterna är innekatter så här års. Fransson och Fredrik var ute under de fyrtio minuter som promenaden tog,  och de ville mer än gärna in i stugvärmen igen när  möjligheten gavs. Fritz går bara ut och gör sina nödvändigheter direkt på morgonen. Därefter stannar han inne hela dagen. När snön snart ligger djup och det inte finns någon lös toalettjord att krafsa i, ja, då blir det nog till att göra nödvändigheterna på sandtoan här inne.
Nä, vintern är ingen höjdare. Flera av mina elever är helt av samma åsikt. Men det är bara att bita ihop, bara tre veckors nedräkning tills det vänder. Tills dess firar vi advent! Det är en ganska mysig tid!

Femfemman fyller fyra fler....

Snart fyra år sedan jag började blogga... femtiofem år gammal. Därav det mindre smickrande bloggnamnet...
Samtidigt måste jag erkänna, att jag för fyra år sedan hade så låg självkänsla att jag såg mig som en femfemma. Faktum är att det gör jag inte längre. Mycket tack vare alla positiva kontakter och möjligheter som jag fått via sociala medier.

Förra blogginlägget var lite för bedrövligt för att få stå som sista inlägg. Blev väl kanske lite för mycket tycka synd om mig själv....För det är inte ett dugg synd om mig.

Började födelsedagsdagen med att göra något som jag tänkt göra sedan i somras, nämligen att rengöra kyl och sval. Idag blev det av, gissa om det behövdes. Mycket plats blev det också, då det var läge att slänga en del.

Åkte med C-E till T-mo för att handla lite av varje och när vi kom hem, så tvättade och städade jag bilen. Vilket också behövdes.
Därefter blev det en promenad med stavar och väst runt Mods. Jättegott att få upp både andning och värme lite.... Efter dusch lade C-E om såret på benet, både jag och han tyckte att det såg ganska så bra ut... iallafall bättre än någonsin..... få se vad sköterskan tycker på måndag.

Vad jag vill säga med denna redogörelse för dagen är att jag tycker att intåget i det sextionde levnadsåret känns ganska bra...Det är skönt när man blivit så här gammal för man behöver inte vara bekymrad för att bli gravt medelålders, det är man redan. Och får man vara någorlunda frisk, så är det femton-tjugo år till ålderdomen.... och det bekymret tar vi då.... nu får man se till att utnyttja övre medelålderns möjligheter.

Igår var vi i Jkpg och kollade på "Ljust och fräscht" med Lindström och Schyffert. Föreställningen var i Kinnarps Arena och valet av lokal, det är en av två negativa saker jag har att säga om föreställningen. Vi satt högt upp, de två figurerna där nere var långt borta och så var stolarna alldeles för dåliga för att sitta över två timmar i sträck i. Ryggen på gamla tanten sa ifrån.
Den andra negativa saken var svordomarna som ibland ingick i varje mening.Jag fattar inte vitsen med att fylla ut språket med svordomar! Visst, jag använder sådana också.... men det är när jag blir riktigt arg... inte som utfyllnad på ett flytande språk. Usch! Sån´t blir den gamla tanten upprörd av!

Annars var föreställningen bra och framför allt tänkvärd. Vi blir aldrig nöjda med saker, vi vill ha nytt, vi vill ha det senaste.... och när det senaste blir vanligt, då är det statuslöst och då är det inget att ha längre.

 Jag kände samtidigt att vi är riktigt ute, vi som aldrig möblerar om, aldrig byter möbler och inte ens har bytt kök på 33 år. ( Och fortfarande inte funderar på det...)
En klart sevärd föreställning, hoppas att den kommer på TV, det var så många bra tankar och underfundigheter, så jag hann inte ta vara på dem alla.

Kul att komma ut lite också..... ska vi säga som var i London för två veckor sedan.... Jaja, det har vi väl gemensamt jag och C-E.... det är kul att se och uppleva roliga plaster och evenemang.
Det där med att bjuda hem folk, det tog man också upp i föreställningen.... "det ska vi göra bara man gjort det och det och det".... så känner jag det också.... hoppas att jag får tummen ur så att vi får till in real life -umgänge lite mer under kommande år.... det har varit riktigt dåligt med det under de senaste åren, och jag misstänker att det är symptomatiskt för det liv som de flesta lever.

Har fått en kul födelsedagspresent idag....ett "sjö-och hav"-julbord på Höganloft den 19 dec. Det tycker jag låter riktigt gott!  Och passande när det är nära till jul. Vi åt pizza ( jättegod) i Höganlofts bar i går, på väg till Jkpg, under det att vi såg gästerna som kom till det stora julbord, som var framdukat i går kväll. Tycker att det är för tidigt med julbord än, nästa helg kan det vara läge för adventsljus och glögg.... men julbord, det vill jag inte ha än. Inte förrän framåt luciatid, som tidigast. Den 11 dec får vi julklapps-julbord i Mullsjö. Vi var där förra året också... och visst var det god mat... det gäller bara att åta måttligt.

Julen står för dörren, absolut.... På ett sätt ganska så gott... för när man kommer ut genom dörren, på andra sidan jul.... då går det mot vår och sommar....

Eländig, empati efterfrågas

Man känner sig sån ibland..... eländig, alltså.
Ben och förkylning samtidigt.
Fast egentligen är det inte så farligt, orkar man jobba och mår egentligen ganska så bra, så ska man inte gnälla.
Fast jag känner mig ganska låg, det ska medges.

Idag insåg jag hur djupt det fula såret på benet är... eller egentligen, det är väl inte så fult länge, den största delen av hopsyningen har läkt ihop fint.... men längst ner så är det ett djupt hål som läcker vatten.....

Olyckan skedde för fyra veckor sedan i lördags.
Första veckan mådde jag bättre än bäst! Var ute i farten och promenerade en massa. Allt verkade bra, tänkte på lördagen, en vecka efter olyckan att "På måndag kan jag gå på spinning igen och bara ta det lite lugnare än vanligt".
Dagen efter, på söndagen, mådde jag riktigt dåligt... feber, värk i benet, höll på att svimma på natten.
Måndag morgon blev det besök hos disktriktsköterskan och hon kollade såret, såg vabildning och skickade mig till distriktsläkare. Han ( usch vilken människa) tittade knappast på såret, och när han ( motvilligt) gjorde det så tyckte han att det såg så fint ut. Han ville inte ge mig antibiotika, men då jag sa att jag gärna ville kunna åka till London bara fyra dagar senare, så gav han med sig. Benet svullnade upp ordentligt dagen efter, gult var rann ut blandat med sårvätska. När vi reste i väg till London, så var den mesta smärtan borta.... och det onda som fanns kvar, det försvann är benet "kom igång" och gick på långa promenader. Det gällde "att å igång det" vaje morgon.
Såret producerade sårvätska i massor, jag köpte förband och bytte förband många gånger.

Även när jag kommit hem så har det runnit en massa vätska ur såret. I måndags var det dags för distriktsköteska igen. Hon tog bort stygnen och lade om såret. Dessutom ordinerade hon stödstrumpa för att få ner resterande svullnad.
I tisdags var det ny omläggning och återigen en ny sådan idag. Eftersom det fortsätter att läcka rejält ur såret, så tog sköterskan en odling idag, för att vara säker på att alla bakterier är borta.När hon tryckte in topsen i det rinnande såret, så försvann hela tops-topsen och sköterskan blev förvånad att såret var så djupt. Jag mådde nästan illa när jag såg detta, och kände mig nästan lite snurrig en stund under den första lektionen. Som tur var så lade sig snurrighetskänslan... men jag känner mig fortfarande lite moloken..... hur lång tid ska denna läkning behöva ta? Det blir inte som att läka en vanlig sårskada, och det kommer sannolikt att kräva många resor till disktriktssköterskan. I morrn klockan 7.15 ska jag försöka vara på plats igen, för att vara tillbaka i skolan i god tid.

Nu kunde det vara mycket, mycket värre. Jag mår bra, har inte det minsta ont, det är inga problem att orka jobba.... så egentligen är det inget att gnälla över.
Men jag saknar träningen. Jag mår så bra av att bli ordentligt svettig några gånger per vecka. Inser att varken spinning eller step up är lämpligt att göra just nu. Får se till att komma ut och promenera i helgen, när det är ljust..... hoppas att det ska samla lite positiv energi.

Så var det förkylningen också. Sannolikt av brittisk härkomst. C-E hostar också. För egen del så har förkylningen satt sig på stämbanden. Jag brukar tappa rösten ett par gånger per år.Det är tur att jag har de fantastiska elever jag har, som ger mig möjlighet att spara rösten en del. Bara en dag kvar på skolveckan, det ska säkert funka... och rösten är faktiskt bättre idag än i går. Mina goa elever ordinerade mig te med honung eller citronvatten med honung när de gick hem.
Tror ju själv ännu mer på vatten, honung och lite whisky... iallafall känns livet lite varmare och mjukare efter en dos av den "kvällsmedicinen".

Det var eländesbeskrivningen det..... och jag får väl skämmas lite för att jag gnäller..... det är ju inte så mycket att gnälla för egentligen. Även om olyckan var extremt onödig och det var extremt oturligt att jag ramlade så som jag gjorde, med kraft in i en utskjutande tvärsågad bräda. Men det är ju så med alla olyckor.

Empati mottages dock tacksamt.... för som sagt, jag kommer att få en lång konvalescent tid.... och kommer inte att kunna träna på länge..... och det är det mest tråkiga med det hela......

Skolstress

Något stort, hotande och otrevligt flåsar mig i nacken.
Känner inte riktigt igen denna känsla....
Bedömning och betyg kallas den Tyrannoraus Rex-liknande hotfulla förnimmelsen.
Den finns där hela tiden.... ja, inte på natten... som tur är har inte odjuret krupit in under täcket ännu.
Men på dagen, hela veckan lång.

Man ska hinna jobba mot alla kunskapskrav, jag vet ärligt talat inte vad alla konstiga formuleringar betyder.
Man ska hinna jobba med allt i centrala innehållet. Inte en chans, säger jag.... medan jag ställer frågan; Ska vi ha kvalitét eller kvantitét i skola?. Jag ha bestämt mig för att min undervisning ska vara så bra som möjligt, och då hinner jag inte med allt som ska hinnas med.

Redan här kan jag känna flåset av otillräcklighetens små otäcka förföljare i nacken, men än värre blir det när jag ska ge eleverna tid att göra så bra arbeten som möjligt, för att jag sedan ska kunna bedöma dem.
Eleverna jobbar olika snabbt, och jag vägrar att skicka med en massa "göra färdigt uppgifter" hem, till de långsamma. Eleverna ska ha en fritid också. Men de långsamma och/ eller de omsorgsfulla får inte samma möjligheter att göra bra arbeten/redovisningar som de snabba och snabbtänkta.....

Idag började vi med Stormaktstiden i so. Vi måste vara klara senast den 10 dec, för då ska betygen var satta. Det knns stressat redan från början. Det är ju så mycket som alltid kommer emellan....

Betygs och bedömningsmonstret, det är värst.
Något som är knepigt, det är att på våren, då vi haft nationella prov, då ska vi lärare gå samman för att lära oss möta monstret-  alltså ha sambedömning av proven-.... medan jag ser proven som mitt eget redskap att få hjälp med min bedömning. Jag behöver inte ha hjälp av någon annan att bedöma det som ska vara till hjälp för bedömning,  bedömningsanvisningarna är så tydliga att jag klarar att ta hjälp av dem.

Men nu, nu skulle jag behöva förstå vad som är skillnaden på ett A och ett C.... eller om man verkligen uppnått ett E. Jag står här ensam och känner andedräkten av bedömnings-betygsmonstret.

Igår bedömde jag geografi-området vi jobbat med under den senaste tiden. Kände mig frustrerad..... har jag bedömt riktigt????
Idag har jag bedömt matte.... det är enklare.... det är ju ett ämne som jag har flera gånger i veckan, året om, där känns det som om jag har ganska så bra koll..... men kanske har jag ändå bedömt någon med för högt eller för lågt betyg.
-Spelar roll, kan någon säga..... betygen i sexan har ju egentligen ingen betydelse.
Kan vara sant, men ändå inte.... det finns elever som känner samma skolstress och betygsbedrövelse som jag... för dem kan ett för lågt betyg vara knäckande.... och ett för högt, som blir sänkt i sjuan, det blir inte bra det heller.

Skit, skit, skit,  det här med betyg.... det är min absoluta åsikt. Hoppas jag får tycka så, trots att jag är en statlig tjänsteman med kommunal huvudman......

I övrigt så är det stödstrumpa och halstabletter som gäller. Det är inte så kul det heller.....