Söndagsutflykt

- Nu blommar det nog som mest i Nolgården Näs -reservatet, sa jag till C-E i morse. Dessutom har jag hittat en - nej två - geocachingrundor i Vartofta. Läge för en söndagsutflykt?

Sagt och gjort, cacher in i gps, mackor och kaffe ner i ryggsäck, kameror i väska och ficka.

Fina vägar att köra på, massor av blommor utmed vägkanterna.

Vartoftaslingan var rolig och med bra cacher.

Den första slingan, det var runt ett synnerligen välskött elljusspår. Den andra slingan var en utvidgning av den första, utmed det ganska så igenvuxna femkilometer-spåret.
Tjugoen cacher funna och ett fall för tanten. Det gick bra och tur är det, för det hade inte varit lätt att komma fram med räddningsfordon i terrängen.

Nyponrosen utmed det igenvuxna, lite otillgängliga spåret, fick mig att tänka på Inga, forjoi. Jag saknar henne ännu. Mycket. Tog en väldigt vacker bild på en nyponros på en av våra gemensamma rundor, och de vackra rosa blommorna, mitt ute i det lite oländiga, förde tanken till henne.

Rolig runda, lättfunna cacher. Toppen!

Dags för lunch, innan vi begav oss mot det egentliga målet för utflykten.
På Ålleberg ligger en liten oansenlig restaurang, där man serverar den bästa mat man kan få, och där utsikten från terrassen är milsvid.
Dagens rätt var en ljuvligt god fisk och skaldjurssoppa. Sallad till.... grönkålssallad ( mums)... och kaka till kaffet. Synnerligen prisvärt ställe!

Så var det dags att åka till slutmålet och återse den bekanta vyn. Jag gillar konstrasterna.

Hundra meter på avbetad mark, sedan ut i paradiset... ut i reservatet.
Rödkämpe!

Blodnäva

Drakblomma

Det sällsynta fjädergräset.

Rekordsommar för fjädergräs, liksom för så många andra växter. Förra årets torrsommar påverkade av någon anledning positivt!

Drakblomma och näva.

Trollsmultron och solvända.

Mängder av nävor.

Getramsen var nästan överblommad.

Brudbröd och tjärblomster och en vit växt som jag inte vet namnet på. Något med madra tror jag det var. Har inte sett den tidigare.

Backklöver.

Och även Nolgården Näs, hade sin egen nyponros.
En fantastisk plats! Besök rekommenderas... snarast, för nu blommar det som mest!

Bilderna kunde varit bättre... det gick lite snabbt och en inställning på den ena kameran var inte den jag tänkt mig. Men lite njuta, det kan man göra via bilderna ändå.

Avslut

Visst borde jag ha vett att gå i pension! Hade ju passat nu när det har varit avslut med min sista egna klass. Men, som många känner till, tanken på ett evigt lov, den tilltalar mig inte ett dugg. Vilket i sin tur gör, att min avoga inställning till att gå in i den tredje åldern, gör att jag funderar på vad det egentligen är för fel på mig....
Jag känner mig lite låg, jag känner mig lite kluven, så här i avslutningstider.

MEN, det är en härlig känsla att ha ett lov där planer och tankar inför hösten ingår.
Har man haft det så i över fyrtio år, så är det svårt att tänka annorlunda.
Ska verkligen försöka fasa ut mig från jobbet, detta sista år. Inte göra något extra, bara ta hand om "mitt egna" under de tre dagar i veckan som jag ska jobba ... fast ... det kanske jag inte klarar. Den som lever får se...

GDPR, släng dej i väggen... och förresten så gäller GDPR inte privata konton...  Så här ser den ut, min allra sista egna klass. Så fint med alla tjejer, klädda i vita kläder.  Och apropå GDPR, alla de här barnen är okejade att få vara med på bild i olika medier. Blir så trött på att det inte ska räcka, för att man ska kunna visa upp fina barnbilder.

Klockan 9.20 i fredags, så var läsåret, tillika tiden i Grimsåsskolan, slut för dessa härliga ungar. Det känns alltid lite tomt när man lämnar en klass, men det går snart över, det är "flygfärdiga" barn som lämnar vår lilla trygga skola. 

Frågan om frökenpresenters vara eller inte vara, kommer ofta upp så här i avslutningstider. Jag blir uppriktigt ledsen, då man tycker att "eftersom inga andra får presenter" så ska vi lärare heller inte ha.
Det är inga dyra presenter som vi får och nog är det så att man blir glad åt blommor... och paket... varför kan man inte unna vår yrkesgrupp den lilla uppskattningen.  Ungefär lika fånigt är det att underkänna en kyrka som lokal för avslutningsceremonin för övrigt.
Jag är verkligen glad att vi har så bra samarbete med vår kyrka, så att vi får använda den fina och ändamålsenliga lokalen såväl vid skolavslutningar som luciaframträdande.

Ja, man blir glad av presenter! Man blir ännu gladare av fina ord. På detta kortet , från en enskild elev, står det ..."Du är inte heller som alla andra lärare, du tänker inte lika fyrkantigt, och du har lärt och visat mig att alla är olika och att alla är bra på olika saker".....
Det finaste man kan få höra, och visst hade det räckt med det fina kortet so frökengåva... Men jag kan ju inte lämna tillbaka presenten, för att kortet är "good enough".

En annan elev förärade mig sin alla finaste målning. Det är nästan så jag får ont i magen, då jag tänker på att hon gav mig det finaste hon har gjort! Jag önskar henne stor lycka i fortsatt konstutövning, precis som jag önskar alla andra fina elever det allra bästa, utifrån deras förutsättningar.

Eleverna i sexan skriver varje år en avslutningssång, som de framför i kyrkan. En rad berör mig särskilt .... "hon ( alltså jag) låter oss vara oss själva". En grupp på 4-5 elever skrev sången alldeles själva, medan jag hjälpte dem att få till orden, så att de passar till sången "Vårfunderingar". Jag frågade om det  inte skulle vara något annat "låter oss jobba själva..." men det skulle vara som de skrev. "Hon låter oss vara oss själva". Med min sista klass, så blev det så bra som jag någonsin kunnat önska.... för det är ju så det ska vara, att man ser till var och en elev och låter den vara den person den är och får utvecklas därifrån.

Jag blev otroligt glad för denna rad!

En kollega pratade om "Forntidsrundan" i Öreryd, under någon av de sista dagarna. Kanske något att ta med eleverna på till hösten.
Direkt efter avslut och lunch, började jag reka. C-E gick gärna med på promenaden, som blev ungefär en halvmil lång.
Det var en fin runda, men inte så mycket forntid att se.
En övervuxen varggrop, ett antal gravhögar.
Nä, inget att ta med elever på. Då har jag en betydligt bättre plan, att uppleva minnesmärken från stenålder till medeltid, genom att låta en buss köra oss i området Ljungsarp, Dalstorp, Limmared.
Det finns mängder av olika lämningar, som barnen absolut bör få se, och få inse att vår del av världen har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Närheten till ridskolan gör att det blir ett antal fina möten i den fina terrängen.

Det mest intressanta på rundan, det var den här gamla frikyrkolokalen. Den låg högt uppe på höjden, långt ifrån andra byggnader, en bra bit från centrala Öreryd.
Undrar om den används något? Gräsmattan var ju väldigt välklippt.

En fin runda var det, även om jag, som sagt, inte ger så mycket för fornlämningarna. Men många andra vyer fick vi se, motion fick vi också i den tämligen kuperade terrängen.

Början och avslut är vid denna fina kyrka. Rundan rekommenderas varmt för den som vill se lite annat, än vad man gör på de vanliga rundorna.

Avslutningsdagen blev en fin dag!  Två dagar till ska vi lärare jobba, innan vi har en liten avslutningsträff.  Sen blir det åtta lediga veckor för tanten att ladda för det avslutande året!

Grönt

Oj, vad det gick snabbt! Alltid samma sak, man hinner inte med. Rätt som det är, så är det sommar och därute är naturen alldeles fantastisk.... och så GRÖN. Nyss var det ju alldeles grått och kalt... men ok, det var någon månad sedan... och  precis som vanligt, så har det gröna, det sköna, det vackra och vidunderliga som försommaren erbjuder, överrumplat mej.

Maj var kall, och så kom juni... och det blev SUPERVARMT... och grönt. Och blomrikt.

Premiärbadet är avklarat. Ovanligt sent detta år. Det blåste ordentligt i Halmstad på Kristi Himmelsfärdsdag, inte jätteläge för långdopp för glasögonprydd tant. Men ganska så skönt var det allt i vattnet.

Bara en vecka kvar av skolterminen.  Sen är det sommarlov! Mitt sista. Många tycker väl att jag är knäpp som fortsätter att jobba, trots att det är grönt för mig att sluta direkt. Men jag vill inte sluta....än. Men sista året kommer det att bli, ska verkligen gå in för att göra allt för sista gången, under kommande läsåret.

Trodde att det var grönt för oss att jobba som vi planerat, vi som ska dela på ett par klasser. Men så var det tydligen inte. Jag har nog aldrig blivit så ledsen och känt mig så nedtryckt, som jag gjorde efter onsdagens konferens. Ensam om det, det var jag inte.
Utifrån skolledarperspektiv pratas det om att vi är medarbetare. Inte sjutton är det så, vi är verkliga gräsrötter.... och jag tror inte att skolledarna har det bättre, de som är klämda mellan makthavande politiker och oss, där längst ner.
Hoppas att det reder ut sig, så att det känns grönt att jobba det här sista året.

Det växer och frodas i rabatter, i växthus, i pallkragar.
Något har hänt med den köpta planteringsjorden detta år. Jorden är full med ogräsfrön. Det är inte ok, det är ett aber att det ska vara grönt mellan det riktiga gröna trots att man bara använt ny köpejord. Det räcker med att rensa ogräs i grönsaksland ( som inte är pallkragar) och i perennrabatter.

 Gurkorna ville inte vara med på bild, men vi har faktiskt redan flera gurkor på gång på denna plantan. Hemodlat grönt, det känns bra.

Och en sak fattar jag inte.... apropå EU-valet för två veckor sedan.... hur i helskotta kunde man låta bli att rösta grönt. Att sommaren fortsätter att vara grön och full med växtkraft, det är ju det enda som har betydelse för jordens framtid.

Hemma

Idag, denna klämdag, så blev det äntligen läge att åka "hem". 

Visst är det tokigt, men mitt barndomshem, min barndomsby är mera hemma för mig än vad det hem som jag har haft i nästan fyrtio år, är. 

Jag kände det som en skrämmande känsla, när jag förmedlade mobilbilderna inklusive det stämningsläge som bilderna gav, genom Instagram och Facebook i eftermiddags. Jag tänkte, lite skamset; Det nog är något fel med mig som känner så. Gensvaret på de båda sociala medierna talade om att det är så för många. "Hemma",  det är där barndomens stenar finns.

När det är vinter, så har jag ingen direkt hemlängtan. Visst är det trevligt att träffa bror och svägerska, det ombyggda barndomshemmets nuvarande ägare, men de får väldigt gärna komma och hälsa på oss under senhöst och vinter.
När det blir vår, så sätter hemlängtan igång. I blåsippstid kommer det första anfallet. Nu blev det ingen hemresa under den korta tid som hagarna lyste av blå sippor.
Tiden räcker inte till ibland....

Nästa hemlängtansanfall kommer vid den tiden som smörbollarna står i blom.
Precis i den tid som nu är.
Det fanns inte så många smörbollar i år, som det brukar göra. Min bror berättade att även blåsipporna var färre än vanligt. Sannolikt en följd av förra sommarens torka.

Liljekonvaljerna förnekar sig inte. De blommade lika rikligt som de brukar göra.
Nu har vi massor av liljekonvaljer nära Stockremma-hemmet också.
Men det vete sjutton om inte Finnekumla-blommorna är både större och vackrare...och mera doftrika... : )

En alldeles, alldeles fantastiskt fin runda gick vi. En runda som vi försöker få till att gå någon gång varje år. En runda som jag aldrig gick som barn eller ung.... då var promenaderna betydligt kortare än vad de är nu för tiden.
Ändå, så finns det minnen från nästa varje plats vi passerar på rundan.
Vi går ner för backen från barndomshemmet, på den gamla usla skogsväg som min far körde traktorn, med mor och mjölkflaskor bak på "bryggan", för att  ta närmsta vägen ner till maderna, när korna gick på bete där.Inte undra på att mors skelett var ganska så förstört, då hon blev "gammal", så som hopp och gupp och skakningar måste ha frestat på.
På byvägen går vi sedan genom blåsippshagarna, de som nu är ganska igenvuxna. Så småningom kommer vi till fuktigare marker.... och där....

... där finns en del smörbollar kvar. Fast mest smörbollar var det faktiskt nära den gamla traktorvägen, där växte de i stora grupper, även detta år.

Vandringsvägen fortsätter förbi "Tages". Jag sneglade på vägen som förr gick rakt över gårdsplanen, och ner till maderna. Nu har vägen flyttats nedanför backen.
De nuvarande ägarna till "Tomten" har alltid haft hästar. Så även nu. Den svarta hästen har varit med länge. Tidigare fanns där två hafflinger, idag bara en.

Genom den gamla sjöbotten går man, innan man kommer till backen till Ön. Ön har varit en ö en gång i tiden. Man lär ha sänkt sjön en bit in på nittonhundratalet, för att få betesmarker. De markerna brukas än idag.

Till Ön brukade min mamma och pappa åka och spela kort när jag var liten. Jag ville följa med, men det fick jag inte... inte förrän jag blev stort barn i allafall. För att avskräcka mig från att tigga om att få åka med, så sa min mor att man skulle åka till Öna och nacka kycklingar. Lite annorlunda sätt att skrämma barn i början av sextiotalet, än vad som biter på barn idag.....

Genom lilla byn Ön går grusvägen, och snart är man framme vid bron som går över Viskan.
Söderut har man röjt längs å-bädden under senaste året.

På den lummiga nordsidan, simmade en dopping med sin enda unge.

Följer man vägen rakt fram, genom ett par kilometer skog, så kommer man till Tärby.
Dit åkte jag på morfars trampmoped och utförde mitt första sommarjobb, när jag var fjorton. Jordgubbsplockning.
Tänker man på det lättvindiga sätt som mina föräldrar såg på femtonsårsgräns vad det gäller moped... och på ett antal andra lagar och regler.... så är det egentligen inte konstigt att jag inte alltid håller mig till de regler ( mest i skolsammanhang) som jag tycker är onödiga.

Vi tar höger efter bron, för att promenera utmed Viskan, till det röda huset på Kullen.
Dit gick jag och mormor ibland ( mamma var nog också med) och drack kaffe hos tanten som bodde där med sina båda nästan vuxna söner. Kommer inte ihåg att det fanns någon man med i huset, antagligen hade hon tidigt blivit änka.
Ena sonen, Olle, bor ännu kvar. Idag var han inte ute, trots det fina vädret. Olle måste vara gammal nu, säkert över åttio.

När jag och mormor gick till Kullen, så gick vi en brant backe ner, genom tät granskog, över Gustava gårdsplan, sedan längs en körväg till åkrarna, över en bro och slutligen över en äng. En sträcka på ca en och en halv kilometer.
Idag är den gamla bron ersatt med en ny. Och den är rätt gammal vid det här laget också.

En bro utan skyddräcken, hur bred och stabil den än må vara, gör mig orolig... och skapar yrsel.
Det kändes som jag skulle ramla i plurret, då jag stod mitt på bron för att ta de obligatoriska "sakta rinner Viskan"-bilderna.

När jag var ung, så tog vi kräftor här. Det fanns en hel del. Undrar hur det är med kräftbeståndet nu för tiden. Vad det gäller fiske, så kunde man i bästa fall få en abborre på metspöt.

Från Viskan, upp till översta Backgården, är det en ordentlig stigning.
Gott att känna att det faktiskt går lättare att ta sig uppför när man är gammal, än vad det gjorde när man var yngre. Får sannolikt tacka den pockande aktivitetsklockan för det.

Några av de "gamle" bor kvar i Finnekumla by. Många nya har tagit över. Tidens gång. Hade varit kul att träffa någon av de gamle, men ingen sågs till.
En gång på åttiotalets senare hälft, ordnade jag tillsammans med grannen Johannes, en byfest, dit bofasta finnekumlabor och utflyttade dito var inbjudna. Det blev bra uppslutning, och ett mycket uppskattat event. Vet inte, men kanske kunde det vara läge att upprepa en sådan tillställning. Tror bara inte lokalen som vi var i finns kvar för det ändamålet..... Och Johannes har varit borta länge.

I barndomshemmet väntade bror och svägerska med god grillmat till hungriga vandrare,

En fin dag, på den vackraste av platser.

Tänker det, när jag kommer hem till Stockremma-hemmet; Mitt hus, det är mitt hem, absolut. Men trakten, omgivningarna, Moghultsbyn, den kommer aldrig att bli min hemtrakt... för mitt "hemma", det är bland barndomens stenar, på den vackraste av platser.... Finnekumla by i Rångedala.