Sjåpiga sextioåringar

 Jaktlaget i byn har i ett antal år haft en tradition, en långfredagspromenad, där man besöker gamla torpgrunder eller platser som på något sätt har en berättelse eller är mytomspunna.
Trots att ingen jägare någonsin funnits i vår familj, så hängde vi på de första åren, jag och C-E.
Första gången vi gick med, så vad det en massa män och så var det jag och C-Es syster.
Det spöregnade, vi gick genom mossar och skogar, det var jobbigt, det var kul, det var lärorikt... ja, lite lagom äventyr, tyckte jag.
Året därpå hade ytterligare några damer hängt på vandringen som fortfarande gick på stigar, skogsvägar och ibland genom skogen.

Året därefter hade något hänt. Då hade det blivit en familjegrej.
Det var kärror och barnvagnar med, äventyret var borta ... och det kändes inte alls lika kul längre.
Tilläggas ska att jag är ganska så asocial, allergisk mot "trevliga" familjesammankomster, då alla generationer ska få plats.Promenader blir ju ganska begränsade om de ska passa alla....

Nu har det gått många år och man har fortsatt sin familjära långfredagstradition.
När vi åt frukost vandrade ett ordentligt gäng bestående av ungar, hundar och människor i alla åldrar upp till ca 65 år ålder, förbi vårt hus. Det var säkert ett fyrtiotal personer sammanlagt.
Konstaterade att många tycker att det är roligt med traditionen.
Åkte och handlade i Tranemo, fikade hemma och bestämde oss sedan för att gå en egen promenad, C-E och jag.
Han ville gå på grusvägen, sa han, för han hade bara tagit på sig lågskor.
När vi kom fram till Moghult föreslog jag att vi skulle kolla om kör- och skogsvägen runt Mods var ok att gå, men han ville inte... det fanns ju risk för att få snö i skorna. I stället blev det det sedvanliga promenaden med vändplats högst upp på Krokakullen.

Då vi var på väg nedför backarna, såg vi att den cyklande förtruppen till fredagsvandrarna, bestående av tre pojkar i tidig skolålder, uppenbarade sig på moghultsvägen.
Jag insåg att hela hopen av människor snart skulle komma, och att vi skulle möta dem.
Det låter inte klokt, men sådant ger mig ångest.
- Vart ska vi ta vägen för att slippa möta alla? undrade jag.
- Tror du att det går att ta sig genom snön till Mods, svarade C-E.
Utan att invänta svar, tog han sig tvärs över vägen och in på körvägen som leder mot skogen och efter det mot den öppna terrängen vid det forna soldattorpet.
Vi hann gå en bit på körvägen innan människohopen kom. Några vinkade på långt håll.
De undrade säkert vad vi höll på med.....

Det var en hel del snö i backarna upp till Mods.
Riktigt nyttig träning blev det för sjåpiga sextioåringar. Och vår promenad utökades från tänkta tre kilometer till ca 5.

Visst är det tokigt att två människor, som levt i sextio år, den ene har chefsjobb, den andra har mött elever och dess föräldrar dagligen i trettiosju år, ska var så sjåpiga.

Jag avskyr som sagt stora människohopar. C-E klarar det bättre, men känner sig inte riktigt bekväm, han heller.

Vad beror sådant på?
Speciellt som jag verkligen tycker att det är superroligt att träffa nya människor, fast bara någon/några stycken åt gången.
Skulle gärna vilja förstå....

Michael, som är en Schoolovisions förgrundsfigur, har föreslagit att alla som deltar/deltagit i projektet ska träffas i Prag i början av augusti. Jättekul tyckte jag, och tänkte mig en resa på egen hand.
Nu är de flesta Schoolovisionlärarna betydligt yngre än jag och har uppväxande barn.
Träffen var tänkt som en familjegrej, visade det sig.
Jag blev riktigt besviken, för anhopningen av människor i olika åldrar, gör att jag/vi inte kommer att delta i eventet.
Har inte meddelat detta än... för jag vet inte hur min ärlighet tas emot... kan man skriva " I don´t like family events" ?eller ska man ljuga lite och säga att man har något annat inbokat.

Eller är det kanske så att sjåpig sextioåring behöver professionell hjälp?