Rundor

-Vi kan väl gå rundan, tyckte jag. Det var sannolikt söndagseftermiddag och jag var i tioårsåldern.
Rundan i min barndomsby var väl dryga två kilometer, men kunde ta timmar att ta sig runt med mamma och mormor. Dels gick de osannolikt långsamt, dels fanns det alltid någon man kunde titta in till... och kanske få kaffe och kakor på söndagseftermiddagen.
När jag kommer till min brors hus, mitt barndomsställe, så går jag ofta rundan.  Numera går den på en dryg halvtimme, och då har jag ingen brådska i mina steg. Att titta in till någon, det är inte att tänka på... sån´t finns inte idag. Hembakade småkakor, det är en raritet.

Förhoppningsvis kan man träffa på någon som befinner sig utomhus när man går en promenadrunda, och byta några ord med dessa.
Så blev det på dagens promenad... på en av alla rundor med utgångspunkt från vuxenhemmet här i Stockremma.

En stor del av den promenaden går längs landsvägen. Den är inte så rolig. Speciellt när det är en hel trafik.
Idag kom det en bil som tycktes köra mot mig.... den personen var inte körkortsduglig, den höll inte ut ett enda dugg. Ansåg väl att gångtrafikanter skulle hålla sig på dikesrenen....

Av trafikanter finns det  många varianter. På flera av den senaste tidens bilrundor, har vi hamnat bakom personer som tycker att det är ok att köra tio kilometer under hastighetsgräns. Visst är det ok, men då får man flytta på sig om det kommer någon bakom.

Efter landsvägslunken kommer man in i en björkallé som så småningom leder till betesmarker för kreatur. Genast blev rundan en trevlig runda.

En gård, med två boningshus, ligger längs rundas vackraste del. Alla gårdens invånare var utanför dörren. Trevligt att få en pratstund med såväl pensionär som baby.

Det är sällan man ser tre generationer på samma gård numera. Det är synd, för den äldsta generationen har så mycket kunskap - och tid - att ge den yngsta. 

Tänker på att i mitt barndomshem, så fanns mormor tills jag var arton år, morfar tills jag var tolv. Jag tyckte verkligen om att vara med dem, den bästa i mitt liv anser jag vara min mormor.

Idag så bor mor och farföräldrar ofta på rejält avstånd från sina barnbarn. Vid närmare eftertanke... ja, det är allt lite synd. Men så är det idag.....

Dagens runda nummer två... eller egentligen nummer ett, förmiddagsrundan... det blev en runda med bil. Vi behövde köpa ny torkvinda, den gamla hade sett sina bästa dagar.

Gislaved är bra samhälle där finns det mesta. På Jem & Fix, inhandlades tvättorkargrejer och i en mera centralt belägen affär köpte vi lite monopolbelagda varor.

Två cacher tänkte vi logga, när vi ändå befann oss i trakten. Treudden i Horsamo var den första. En forntida kultplats, vars riter vi inte vet så mycket om. Stenarna ser ut att vara treudden, men det är delar av en domarring. Treuddens upphöjning skymtar i bakgrunden.
Detta var verkligen en plats att visa upp... och även "burken" var välarbetad.

Vägkanterna uppvisade en  ström av vackerhet, längs alla små vägar. Idag var det läge för en bilrunda!

Båraryds badplats var nästa cachemål, men det sket sig... för där var "burken" borta. Bara omgivande stoppning fanns kvar....

Det blåste ordentligt, så det fanns inget badsug idag. Konstaterade att badplatsen i Båraryd var riktigt fin. Den hade t.o.m en handikappramp ut i sjön.

Planerade att handla lite favoritaffären Tempo i Hestra, Tog småvägar/grusvägar och upptäckte byar vi aldrig tidigare hört tals om.
På ett ställe stannade vi till, för det väste så många annorlunda blommor i dikesrenen.

På bara några kvadratmeters yta växte hundratals "Jungfru Marie nycklar".

Undrar vad det fanns i marken just där, som gör att det blir sådana mängder  av blommor?
Någon som slängt ut en massa överblivet kalk från något antiförsurningsjobb? Min idé. Jag kan inte bättre än så. Någon som vill förklara?

Häftigt att vi har rena alpvägar bara några mil hemifrån. Vägen mellan Hestra och Bösshult går, under en sträcka, i serpentiner.

Under gårdagen gick rundan runt halvön "Hyltenäs kulle"... eller Seatons kulle, som den också kallas.
Förmögne George Seaton lät under nittonhundratalets första decennium uppföra ett jaktslott på kullens topp. En slott som brann ner på tjugotalet, och där enbart murresterna finns kvar.

Geocachingrundan gick i sjönivå, och den gick till tre fjärdedelar nära Öresjöns vattenspegel.
En fin runda, genom främst bokskog och ekskog. Vi hittade de flesta burkarna... och då är vi nöjda.

Uppe på kullen har Marks kommun fixat till så att det är öppna och lättillgängliga ytor.
Fin natur även här, lite känsla av att vara nära Vättern och Omberg....där jag gick en runda i tisdags...
'

Utsikten var det absolut inget fel på.
Till Seatons kulle kan man absolut göra en utflykt. även om man inte är geocachare.

Längs vägen till/från halvön så fanns det ett par fina bokalléer. Tjusigt! Trolskt!

En mystgömma fanns utlagd mellan de båda alléerna. Vi velade omkring en lite stund, men fick snabbt sällskap ( och hjälp) av denne man. Någon som vet vem det är? Lite kändis i geocachingkretsar, tror jag. Anjou. Har läst kodnamnet i skattskrivningslistorna flera gånger. Lite skitsnack... och seriössnack... om geocachare och geocacher blev det. Nästan ett minievent!

Tog en runda i trädgården efter dagens promenadrunda. Det är fint i både trädgård och i naturen i stort just nu. Även om man ... som så ofta.... längtar efter lite mer värme - för min del 22 -24 grader och cumulusmoln på turkos himmelsbakgrund - så tycks naturen gilla det lite småkyliga väder som råder.

Den blå riddarsporren från förra årets rea på Plantagen i Malmö, har i år blivit till två rejäla blomställningar.
Kusinen, den vita riddarsporren, den som kom med på köpet när vi flyttade plantor från mördarsniglarnas hemvist i Skärhus, Önneköp, den har ännu en bit kvar till blomning. Tyvärr tycks den inte blomma lika rikligt i år, som den gjort tidigare år.

Har tänkt på det, att vi hade en osannolik tur som inte fick med några spanska skogssniglar... vi har ju tagit många olika växter från den paradisträdgården... En paradisträdgård, som sannolikt är ganska igenvuxen vid det här laget....

Digitalis, tycker jag är fina. De finns ju  spridda lite här och där, men jag ville ha några här hemma i trädgården också.

Sådde frön för... tre-fyra år sedan. Det är generation två som blommar nu.

Vallmon som håller sin kronblad länge, den har jag fått genom en bloggbekant. Hon skickade frön förrförra hösten. Förra året blommade det något, i år blommar det mycket. Tycker att de är jättefina.

Kärsmerbärroten hämtade C-E hos sin morbror i Väröbacka i höstas. När vi hälsade på dem i augusti, så  hade de flera buskar som såväl blommade, som hade helt underbart vackra fröställningar.
Ville gärna ha en egen buske. När jag, av annan anledning, skulle söka på invasiva växter, så fanns just kärsmerbär med där. Hu, ska denna växt ta över hela trädgården? Får hålla ordentlig koll, för fler invasiva växter än kirskål ( som inte ens anses vara en sådan slags växt) vill vi inte ha.

Jag läste just ett gammalt blogginlägg, där jag besökt kaprifolrika trakter av Halland, och önskade mig en sådan buske här hemma. Jag tror att det var samma år, fyra-fem år sedan, som C-E tog med två små revor av kaprifol hem från ett geocachinggömmarställe.
Han satte ner de torra revorna i samma jord som där ett litet päronträd redan var planterat. Det skulle väl ändå inte bli något av de torra växtdelarna.
Så fel man kunde ha... det tog sig riktigt ordentligt, och idag ser det ut som om kaprifolbusken ska krama ihjäl det lilla - icke fruktbärande päronträdet. Tror inte ens det blommade i våras.... det tycks som om kaprifolen redan vunnit kampen om denna del av trädgården.

C-E tog ockå en runda i trädgården. Trädgårdsmarodören Sork var infångad och tillintetgjord. 

Lade ut bilder på både FB och Instagram angående denna händelse. Aldrig har någon fått så få gillanden....Katterna gillade dock fångsten. Sorken räckte ett skrovmål för både Fritz och Freddie.