lördag 19 september 2020

Backigt

 


Idag for vi till Backgården. 

Mitt barndomshem. Det är så vackert, där uppe på höjderna, där man har utsikt över Viskans dalgång.


Det blev en promenad med  bror och svägerska i backar, som gick upp till Backgårdarnas högsta punkt.





Ju högre backar, desto mer utsikt.  Barndomshemmet ser ut så här, uppifrån  högsta utsiktspunkt.  Ganska olikt huset som jag växte upp i, det har blivit både högre och bredare. Men grundstommen, den finns kvar.


Det blev en fin promenad, nästan sex kilometer lång, på för mig ganska okända vägar. 
Många backar blev det, först upp, sedan brant ner och slutligen upp igen.  


Och lite raksträckor, däremellan. Fast dom är inte många, mest lutar det åt något håll, i min barndoms by.

Lite så som livet är, backe upp, backe ner... och raksträcka. Ganska bekvämt med raksträcka, men lite  tråkigt i längden.
Har verkligen känt mig så här den senaste veckan, upp och ner... och lite rakt.
Har absolut inte blivit vän varken med mig själv eller med den tillvaro jag lever i, nu när jag blivit "senior".'


 Till och med på mormorsdagen fick jag ett "bryt", som jag inte kommit över än. Jag vill ju inte bli arg på dem som jag tycker allra mest om i hela världen...... Usch, vad jag mår dåligt av att jag  blev tokarg.... att bägaren helt enkelt rann över....



Andra dagar har det varit nerförsbacke. Ett superkul besked i en speciell match.... långa promenader... många liter lingon plockade i den rogivade lingonskogen. Lingondricka på flaska, lingonsylt på burk.... och så går känslorna in i uppförbacke igen... man trivs inte med vare sig tankar, ålder eller utseende.

Stannade till  i Ulricehamn på väg till bror och svägerska. Gick in på Kapp Ahl, tog med ett par jeans och ett par manschesterbyxor in i provrummet. I vanliga storleken. Försökte pressa ner en mjuk massa  överbliven mage i byxorna. Så  fruktansvärt äckligt att känna det där lösa motspänstiga hullet... ..... 

Kanske tog jag lite mindre av blåbärspajen som svägerskan bjöd på till efterrätt, än vad jag brukar. 
Fast.... jag satt mitt emot bror.... och kom på att det är genetiken som är den allra värsta fienden till oss båda.... skulle man kunna få lite genmanipulation, så här på ålderns sensommar....?


Igår var det nästan bara nedförsbacke. Lingongöra, en stund i sol och sensommarvärme på altanen och sedan var vi iväg på pizzabakning.


Surdegen var färdig då vi -. åtta förväntansfulla pizzakreatörer- kom till eventstället Ericssons Cottage, mitt ut i skogen, 100 meter från  gränsen till Småland.

Den vedeldade ugnen hade en inre temperatur på närmare 400 grader, och stod redo att  grädda så många pizzor vi orkade äta.


Pizzapålägg fanns framdukat på ett sidobord.

Det var en trevlig stund tillsammans, men...... det vete sjutton om inte jag bakar godare pizza hemma, på bakpulverdeg och med min egenkryddade tomatsås. Framförallt så har jag godare "pålägg" - oftast räkor. musslor, tonfisk och svamp. Samt pizzaost i stället för mozzarella, som inte smakar så mycket.  Rödbetor och chevreost, med lite honung och pinjenötter på. det var ändå ganska gott.

Priset för att baka så mycket pizza man orkar äta ( för min del  en och en halv... ) det är rätt saftigt... 499 kronor. Därtill kom så dricka... och det var heller inte billigt.

Sen blir det lite konstigt ibland, fru Ericson kallade mig Eva-Lena hela tiden. Jag rättade  bara mitt namn en gång, men det hjälpte inte... och sen lät jag henne säga fel, och kände mig lite ledsen för att jag inte blev kallad vid mitt riktiga namn. Är man tokig som beter sig på det sättet, när man snart ska fylla 67... Då borde man ju väga säga ifrån... men det gör inte jag.... 

Trots allt gnäll, så var det en trevlig stund tillsammans, och kul att få pröva att baka i den
vedeldade ugnen.

Undrar om ungdjuren i Backgårdsbackarna också känner av livets backar. Tror inte det.... men kan ju inte veta.  Ganska så co-olt tycks de ha det iallafall.










14 kommentarer:

  1. Ditt barndomshem är verkligen vackert belägen. Kul att uppleva vandringen ditt som en berg- och dalbana - läs livet.
    Ja, livet verkar du inte vara helt nöjd med. Himla synd tycker jag, för att vara pensionär kan ju vara riktigt fint och givande. Tycker jag då som trodde att jag skulle sakna jobbet som jag gillat skarpt. Men nej, jag "avslutade boken" och började på en ny.

    Det där med övervikt eller överflödiga/omfördelade kilon lider nog de flesta av som har fyllt femtio. Det är viktigt att trivas med sin kropp oavsett hur den ser ut tycker jag. Så om du inte är nöjd med utseendet är det "bara" att göra någonting åt det. Tyvärr är det ingen annan som kan göra det.
    Tror nog att du ska försöka jobba flera dagar i veckan igen. Är säker på att du är välkommen och kommer tas emot med öppna armar. Du saknar jobbet alltför mycket för att vara nöjd med livet. Och än en gång är det bara du själv som kan göra något åt det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina tips! Få se hur det blir. Livet är ju hackigt....och det finns nedförsbacke oxå.

      Radera
  2. Så fint det ligger, ditt barndomshem, men oj så många backar!
    Ja, livet blir inte alltid som man tänkt - det är väl så det är för de flesta av oss. Ibland känns det mesta motigt och inget är riktigt roligt. Olika saker och händelser ställer till det på olika sätt. Jag lider lite med dig och kan även förstå att du saknar jobbet - trots att du hänger kvar lite.
    Kul att prova på pizzabakning, men lite dyrt tycker jag.
    Hoppas nu du får en bra söndag i alla fall.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att det inte är ovanligt att sakna jobbet. Är så tacksam för min veckoarbetsdag.
      Visst var det dyrt att baka pizza. Hon är dyr med allt. Samtidigt så gillar jag den där platsen långt bort från all annan närvaro än ett par hus. Och utanför restaurangen går kor i en hage, lite då och då. Så vi lär återkomma och fika dyrt, kanske dock inte på någon mer pizzabakning.

      Radera
  3. Ditt barndomshem ser verkligen fint ut och en hel del med motion blev det!
    Det är nog väldigt olika hur snabbt man inrättar sig i tillvaron som pensionär. Du hänger ju i alla fall kvar en dag i veckan och kanske kan det bli lite vikarietimmar också. Hos oss alla kan bägaren bli full och rinna över men det är mänskligt så försök att släppa det tänker jag.
    Det var inte helt billigt för pizzabakningen. Själv orkar jag också bara en halv...

    Kram och god söndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja bägaren behöver rinna över ibland. Bara synd när den person står i vägen. Kram!

      Radera
  4. Så idylliskt ditt barndomshem ligger. Jag har inte alls den våndan som du har som pensionär. Jag längtade tills jag kunde sluta mitt jobb, fastän jag stortrivdes och har gjort så i all år. Men jag ville ha mer tid för mina hobbies och det har jag nu. Livet är inte bara en dans på rosor vilken ålder man än befinner sig i. Det är nog bara att acceptera och försöka göra det bäst av det hela. Att bli arg är mänskligt och ilskan måste få utlopp ibland.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har för dåligt med hobbies. Får försöka hitta något som lockar. Något där det är ok att ha tummen mitt i handen.Kram!

      Radera
  5. En fin promenad blev det i alla fall....och fina omgivningar där runt barndomshemmet <3
    Ja, livet går både upp och ner och de där raksträckorna är rätt sällsynta tycker jag...men det är väl så det ska vara?? Jag vet inte....
    Släpp det där med din ilska på mormorsdagen, alla kan bli arga ibland och det var säkert inte utan orsak och det tror jag säkert att motparten förstod <3
    Ha det så fint nu, resten av den här söndagen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svårt att släppa att det var fel person som diskutera mun ilska, frustration och trötthet. Men det går över! Kram!

      Radera
  6. Kunde inte låta bli att le åt ditt intressanta inlägg. Jag känner igen mig i så mycket här och det gör mig full i skratt.
    Så dyrt med pizzorna, men det är gott. Nu förstås så blev du besviken, men så är det då man kan sina saker.
    Vissa dagar är mer upp och andra ner, men för min del så försöker jag att vara tyst dom dagarna som jag mår sämst. Nog så synd om mysingen ändå. kan jag tänka.
    Att gå i pension, kan kännas. Nu hann jag aldrig känna av det på ett negativt sätt, eftersom jag fick så mycket med arbete med min förra man, som var sjuk då.
    Det är vackra bilder som du bjuder på. Fint ställe, ditt barndomshem. Vilken härlig utsikt, så vackert och rofyllt det ser ut.
    Undrar varför korna ligger så tätt tillsammans. Är det kallt, eller?
    Sköt om dig väl.
    Kram!

    SvaraRadera
  7. Haha. Gillar verkligen din kommentar! Det är ju det man är, i det längsta. Tyst! Sen blir det översvämning, både i argburken och gråtburken. När det är gjort så känns det mycket bättre. Kreaturen tyckte nog att det var lite kallt, tror jag. KRAM!

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas