Duga

 

Mulet, regnskurar, blåst, småkallt.  Vart tog den härliga sommaren vägen? Är väldigt nöjd och belåten med regnet som kommit. Över 50 mm har det blivit under de senaste fyra dagarna. Så nu räcker det för ett tag... önskar mig sol, bad och 23 grader.....

Förhoppningsvis så kommer sommaren tillbaka. Även om det ser höstigt ut, då jag tittar ut genom fönstret från "arbetsrummet", så har vi l en sensommarmånad kvar innan hösten drabbar oss på riktigt.

Rastlös tant behöver hitta på något att göra. Alltid. Men det är väl ett bra tecken på "friskhet", tänker jag. När det är riktigt varmt, så blir det ju bara solstol ( mest i skuggan) och en bok. Men det är ju göra det också. 

När det är inneväder, så vill jag gärna göra något "riktigt".

Har nästan dagligen lite ångest över allt som finns i hyllor och skåp. Tänker på dem som ska röja upp efter oss.  Varför då inte "hjälpa till" och börja sortera och slänga. 

Började med ett skåp i "arbetsrummet", som inte fått någon större omvårdnad de senaste tio åren.

 Det var riktigt roligt att gå igenom skåpets tre hyllor. Där fanns mycket smått och gott. Hittade flera "dagböcker"/"loggböcker" från skolan. Dem sparade jag. Ska läsas inom det snaraste.

Hittade anställningskontraktet  för lärarjobbet som skrevs på 1976.  Döttrarnas betyg. Diverse noter. Blev glad att hitta ett par av de tvåstämmiga sånger som jag letat så mycket efter. De ska användas i min sista ( tror jag det blir) musikklass.  Hittade också två musikaler som jag skrivit tillsammans med elevcr. Nej, musiken har jag/vi inte gjort. Bara satt texter till befintlig musik. Tror att jag kan återanvända  någon av de gamla musikalerna. Vore verkligen kul!

Hittade också en del foton, framförallt skolkort. Betraktade förvånat de gamla korten.  Men jag dög ju gott! På i princip vart enda skolkort. När man får de nytagna korten till sig, så söker (åtminstone jag)  man efter bilden på sig själv, Och tycker i 95% av gångerna, att man ser förskräcklig ut. Ful, tjock, hängig!

Varför måste man vara så självkritisk? Varför kan man inte tycka att man duger som man är?  Trots att jag snart levt i 68 år, så måste jag hela tiden bedöma mig själv på bild ( negativt) och sedan kompensera denna dåliga självbild med att vara "duktig".

Jag tror inte att jag är ensam om känslan och upplevelsen. Tror också att det är en känsla som kvinnor har i betydligt större utsträckning än män. Kanske är det så att det har skett en förändring, att även killar bedömer sig själva utifrån en negativ självbild nu för tiden. Men förr var det ju tjejerna som skulle se ut på ett visst sätt- och så är det definitivt nu också- och kunde man inte leva upp till det, så dög man inte. I alla fall inte för sig själv.

Det är så små uttryck från andra människor, som kan förstöra så mycket. Elaka kommentarer ( ofta helt omedvetna) från barn och vuxna. Uteslutande. Vilket kanske beror lika mycket på en själv, som på vänner och bekanta.

Men det är sådant som sätter spår för alltid! 

Fyra sopsäckar blev det. Fyllda så mycket att de går att hantera, då de ska slängas i brännbart på återvinningsanläggningen.

Det som blev kvar, det är sådant som jag ännu inte kan skiljas i från.  Plus en del som är bra att ha.

Nu får denna sortering duga, i alla fall för några år. 

Ska nog ta och röja i en garderob nu. Sortera ut det som jag kan skiljas ifrån. Kanske någon annan storvuxen dam kan använda det som jag känner inte  riktigt duger till mig längre....