Återvändare

 

Jodå, den hängde kvar. Det var åtta år sedan jag var här senast, och den största anledningen var då att leta upp just "sådana här", skriva sitt alias i den lilla loggboken som ligger inne i petröret ( jo, det är så pet-flaskor ser ut innan de "blåses upp") och sedan gå in i datorn - eller mobilen-  och på hemsidan - eller i appen-  och checka av att man hittat just denna "gömma". Målet... antagligen var det vägen som var målet... men det handlade också om att få till  ett antal "loggar", för att få lite "respekt" i denna speciella "värld"- geocachingvärlden. ( Kollar i appen å mobilen- jag har 3312 loggar- lite för lite för att vara någon av de "stora". )

Geocaching- ja, det är både en rolig och konstig sysselsättning- många konstiga "regler" som motsäger varann... om man bryr sej om att följa dem.... många "lite annorlunda" människor som finns bland dem som har tiotalstusen hittade gömmor.

Mitt intresse för geocaching är för tillfället lika med noll.  Men jag fick ändå en flashback, en ganska positiv sådan, då jag kikade bakom info-tavlan och upptäckte att det var sig likt, som det var för åtta år sedan...

Maken är ännu mindre förtjust i värmen och torkan än vad jag är. ( Jag "står ju ut" genom att åka och bada  några timmar varje dag) Han vill helst vara inomhus, iaf efter lunch. Idag behövdes jag inte i skolan, det är ju avslutning i morgon, så då lockade jag med honom på en liten roadtrip till Falbygden. Vi kom iväg före klockan halv åtta....

... stannande till  i  ett ganska morgonsvalt Falköping före klockan nio, och fikade med lite goda onyttigheter...

... innan vi begav oss knappa två mil i nordostlig riktning, upp på ett av alla de okända västgötaberg som finns, Brunnhemsberget, för att återvända till Faledreven.  Här var jag tillsammans med min vän, bloggvän och geocachingkompis Inga, samt ytterligare två geocachingtjejer från falköpingstrakten, för ganska exakt åtta år sedan. 

Inga lämnade tyvärr jordelivet för sex år sedan, i september. Jag saknar henne och de få år som hon var en väldigt god vän till mej.. Och kollega... hon var också mellanstadielärare, ett år äldre än jag.... 

Har länge tänkt, att till Faledreven vill jag åka tillbaka, tillsammans med maken, för där var så vackert. 

Längs vägen som vi vandrade, ca 3 km i enkel riktning, har det funnits mängder med hus, torp och bakstugor. Idag är alla utom två borta, men det finns stengrunder kvar, det finns stenmurar, äppelträd, syrener, andra blommor och buskar som fanns i trädgårdar förr i tiden. Alla tidigare bebodda platser  är markerade med en tavla, där namn, födelseår och dödsår, samt ev. flytt från den långa "dreven",  anges. 

Det är svårt att återge vackerheten på foto. Det är otroligt vackert längs den gamla fägatan. Massor av blommor, som sagt. Just nu står skogsnävan, midsommarblomster, för den mest färgrika vackerheten. Här har en makaonfjäril kommit på besök...

En bild att njuta av då det blir vinter....

Aklejor och gamla aplar finns kvar som minnen från den tid som var, då på artonhundratalet, när Faludreven var full av liv och rörelse.

Faludreven slutar vid Ruskela Källa, en gammal offerkälla som aldrig sinar. I området finns också ett stort antal fornlämningar, gravar och stensättningar sedan brons och järnålder. 

Falbygden, det är "Sveriges vagga", även om mälardalingarna hävdar att det är där Sverige uppstod.

Tyvärr var det mygg vid källan, och mygg gillar mig... så jag vände snabbt på klacken och gick därifrån.

Samma väg tillbaka....

Vyerna blir ganska annorlunda, då man ser på den från ett annat håll.

Och visst är lupiner också vackra, trots att de kallas ogräs...

Dags för lite lunch.

Jag hade kollat in restaurangen på det anrika och kulturmärkta Mössebergs hotell. Där serverades det bra mat, hade jag sett via trip advisor.

Vi blev inte besvikna. Salladsbuffé, som även innehöll lite sill och lax, samt ett antal "huvudrätter" att välja på. Allt upplagt som buffé. Man kan ju inte smaka på allt, men jag plockade från fisken och den vegetariska maten. Kummel i dillsås... helt underbart gott. 

Hit vill jag gärna återvända.

Falbygdens ost fick också ett besök. Blev inte så mycket inhandlat, en stor ost från Vrigstad och några små dessertostar. Det är lite olika med utbud från gång till gång. Idag var det mindre bra....

När Inga och jag träffade geocaching-tjerna från Falbygden, så tipsade de om ett område med både geocacher och speciell växtlighet. Nolgården, Näs. 

Dit tog jag med C-E bara någon vecka efter utflykten med Inga. Möttes av synen av en fallfärdig lada samt ett antal vindkraftverk. 

( Ladan har förstås rasat ihop ännu mer under de åtta år som gått)

Vi möttes också av en enorm blomsterprakt. Ett antal ganska ovanliga arter växer på de speciella sandkullar, som utgör naturreservatet.

Minst tre gånger har vi besökt platsen. Skulle tro att det var 2018 som senast. Skitsommaren, då allting torkade ner. Kommer ihåg att jag  var besviken. Det fanns inte alls så många blommor som tidigare.

Idag var här också torrt.  Det blir ju extra torrt, då det är sandjord. 

Det väldigt ovanliga fjädergräset, det hade spritt ut sig ordentligt sedan sist. Det är ett gräs som tycks torka och sol.

Den otroligt vackra blodnävan var på gång att slå ut.

Nära släkt till skogsnävan förstås, men  annorlunda i färg, blad och i växtsätt.

Jag har en fäbless för blåa blommor.

 

Drakblomman stod i blom, i ganska många exemplar.

Trollsmultron.

Solvända.

Backklöver.

Jodå, alla de arter som jag förväntade mig att se, de fanns kvar. Men det var färre exemplar. Det blir kämpigt för blommorna att stå emot den obarmhärtiga solen... och värmen... som har "utlovats " tio dagar framåt. 

Vi är många som längtar efter regn.... och efter det sol och värme igen. Vi behöver ju båda delarna...

Hemåt gick resan. 

Ytterligare ett stopp blev det. Basta kvarn, utmed Ätran. Där gör man egen glass, gelato, Otroligt god. En bra avslutning på en fin resa, en återvändarresa. 

En oplanerad roadtrip

 Vi hade planer på att resa söderut idag. Men det blev inställt, eller rättare sagt, framskjutet.

Nå´t borde man ju muntra upp sej med i gråvädret. Flera år sedan vi var vid Hornborgarsjön och kollade tranor. Kollade på deras FB-sida och såg att man igår räknat till drygt 4000 tranor. Samt många svanar. Kunde absolut vara värt en tur. 11 mil i nordlig riktning, beräknad körtid 1 tim 40 min, meddelade google maps.

Enligt Naturumets anslagstavla så var det felskrivet på FB-sidan. Eller också hade 2000 gett sig av. 2080 tranor hade man räknat in i går kväll.

Tranorna höll sig på avstånd från de platser där människor var tillåtna att vistas. 

Svanar och gäss var betydligt mera lättfångade fotobyten.

Många tranor hade tagit sin tillflykt till ön, drygt 500 meter bort.

En stor flock tranor stod helt stilla i vattnet och spanade söderut. 

- Var är alla? Varför kommer ni inte?, tycktes de undra. 

Normalt brukar det ha vara bortåt 10 000 tranor vid den grunda sjön, så här års.

Hallå! Hallå! Var är ni?

Antalet svanar tycktes mej normalt. Det brukar var en hel del, men det är tranorna som brukar dominera klart.

Idag tittade vi lika mycket på svanar som på tranor. Speciellt som många av dem höll till nära naturumet.

Det var inte så många besökare vid rastplatsen utmed väg 184, denna regniga lördag. Mest var där "vanligt" folk, med vanliga kameror och kikare. Men några riktiga fågelskådare, fanns där också.

Och kolla, där kommer det några tranor, på väg in för landning.

Lite mer rörelse i flocken nu.  

Och ännu fler som går in för landning.

Hornborgarsjön bjuder på vackra vyer, i alla väder. Det lär finnas ytterligare ett Naturum , på östra sidan sjön. Borde också besökas, vid tillfälle. 

Regnet  tog i när vi, ändå ganska nöjda med vad vi fått se och uppleva, åkte söderut igen.

Konstaterade också att nu är det blomningstid för alen. Vackert röda hanhängen, lika vackra honax. 

Vi hade kommit iväg hemifrån ganska sent på förmiddagen, så nu var det hög tid för lunch. Kollade upp vad som fanns i Falköping, och fann en kinarestaurang som fått 5,0 på TripAdvisor. Tre små rätter med ris, samt bubbelvatten på flaska. Så gott! Pris för två: 250 kr! Verkligen prisvärt.

Falbygdens Ost är vida känt över hela väst-Sverige. Minst. Alltid mycket folk i deras Osteria. Där säljs, förutom ost, en hel del annat smått och gott.... skinka, korv, kex, inläggningar av olika slag, godis...

Tog en bild på vad vi inhandlat, då jag kom hem. 501 kronor betalade jag. Dyrtiderna har tydligen inte nått Falköping ännu.

Stannade till i Ulricehamn, för dagens promenad. Inte så lång visserligen, men bättre än inget.

Mycket vatten ! Regn av och till. Mest till. Stubb-gubben tycks inte alls uppskatta att gräsanden använder hans pöl som ankdamm...

Gillar de här husen, speglande sig i en liten bukt av Åsunden. 

Gick ut till kallbadhuset. Nä, bada skulle vi inte. Hade gärna prövat i och för sig....

Nästan lite norrlandskänsla, då man ser vyn över Åsunden....

En kul utflykt! Man borde göra mer helt oplanerade utflykter. De blir nästan alltid bra och minnesvärda.

Roadtrip

 

Det där med geocaching, har det inte blivit mycket av, under senaste året. Ett enda "fynd" sedan september 2021. Det fanns en tid, för sådär tio år sedan, då jag nästan var besatt av att leta burkar.  På senare tid har det varit  orienteringskontroller/naturpass som har lockat ut oss på olika skogsvandringar.  Lite roligare och mer utmanande att, med hjälp av kartan, försöka leta upp en röd skärm, väl synlig, än att med hjälp av gps försöka leta upp någon gömd liten burk eller rör. 

Men kul med omväxling! Det viktiga är att komma ut och se lite nytt samt att röra på sig.

Läste i någon tidning med förslag på sommaraktiviteter att det fanns VEDKONST att beskåda i Gökhem, väster om Falköping.  Lät ju kul tyckte jag, och föreslog en tur till utställningen.

Nu var det tur att jag hade planerat in både geocaching, arboretum och ostbutik på roadtripen. Det var ju ändå nio mil att köra enkel väg. För mer än så här var inte vedkonsten.

Två äldre herrar, 77 och 90 år, använde den ved som gjorts i ordning för vintern till att göra en årlig "installation" . Detta år hade man satt upp porträtt av kändisar som inte längre finns bland oss. Nostalgi, välgjort... men... tja....nä.... "Pensionat En svunnen tid", det var en besvikelse...

Väl tänkt att samla in pengar till barncancerfonden,  när man lockade dit en massa folk från när och fjärran. Tror att man redan fått in 69 000 detta år. BRA!

Mini-minigolfbanorna var lite häftiga. Tyvärr slog C-E mej med ett slag på de tre banorna....

Lite lunch i Floby. En liten sömnig ort, där man kunde få en helt ok lunch på en restuarang som egentligen var till för ortens stora industri. Hade vi åkt rundan på måndag, så hade det varit stängt för semester... 

Utanför Floby finns Alphems arboretum.

En lantbrevbärare vid namn Gegerfeldt anlade under nittonhundratalets första hälft en stor trädgård, med 200 olika arter av träd och buskar. 

En plats som idag drivs av en stiftelse, och som är väl värd ett besök.

Röd snödroppsbuske/träd heter denna buske. Skulle gärna se den då den var i blom.

Vit hängspirea. En av de få buskar som var i blom så här sent på sommaren. 

Vackra blommor på en slags tuja.

Bland ett av alla stenpartier blommade lundkovall/Dag och natt. 

Döda floden, består bara av sten.

Huset, som Gegerfeldt byggde, har tydligen stått modell till dvärgarnas hus, i Snövitfilmen. Vet inte om det är sant... men det var väldigt fint....

Grantall.... kan jämföras med nya sädesslaget rågvete.... hybrid...

Vackra fröställningar på en buske, där jag inte såg någon namnskylt.

Gegerfeldt röjde upp hela sitt arboretum från skogsmark. Mycket sten finns det i de västgötska skogsområdena. Elva skottkärror blev utslitna, den tolfte finns kvar.  Gegerfeldt blev gammal, dog 88 år gammal år 1953. 

En kaffestuga fanns på området. Gott med kaffe och onyttig citronkladdkaka, efter promenaden bland träd och stenpartier

Västgötaslätten breder ut sig i närheten av Floby. Inte kunde man tro att det fanns så här mycket sten i området. En sevärdhet som vi inte hade hört talas om, det var stenmursriket. Mängder av raka, perfekt lagda stenmurar, kring marker som fortfarande betades. Imponerande.

Osterian, Falbygdens ost i Falköping, besöktes på vägen hem. Så nu finns det gott om olika sorters ost i kylen.

Sista stoppet, det är nästan ett måste-stopp, då man åker på vägen mellan Falköping och Ulricehamn. Basta kvarn, vid Ätran, erbjuder italiensk glass och härlig miljö. En kula romrussin var perfekt som avslutning på en kul dag.