Återvändare

 

Jodå, den hängde kvar. Det var åtta år sedan jag var här senast, och den största anledningen var då att leta upp just "sådana här", skriva sitt alias i den lilla loggboken som ligger inne i petröret ( jo, det är så pet-flaskor ser ut innan de "blåses upp") och sedan gå in i datorn - eller mobilen-  och på hemsidan - eller i appen-  och checka av att man hittat just denna "gömma". Målet... antagligen var det vägen som var målet... men det handlade också om att få till  ett antal "loggar", för att få lite "respekt" i denna speciella "värld"- geocachingvärlden. ( Kollar i appen å mobilen- jag har 3312 loggar- lite för lite för att vara någon av de "stora". )

Geocaching- ja, det är både en rolig och konstig sysselsättning- många konstiga "regler" som motsäger varann... om man bryr sej om att följa dem.... många "lite annorlunda" människor som finns bland dem som har tiotalstusen hittade gömmor.

Mitt intresse för geocaching är för tillfället lika med noll.  Men jag fick ändå en flashback, en ganska positiv sådan, då jag kikade bakom info-tavlan och upptäckte att det var sig likt, som det var för åtta år sedan...

Maken är ännu mindre förtjust i värmen och torkan än vad jag är. ( Jag "står ju ut" genom att åka och bada  några timmar varje dag) Han vill helst vara inomhus, iaf efter lunch. Idag behövdes jag inte i skolan, det är ju avslutning i morgon, så då lockade jag med honom på en liten roadtrip till Falbygden. Vi kom iväg före klockan halv åtta....

... stannande till  i  ett ganska morgonsvalt Falköping före klockan nio, och fikade med lite goda onyttigheter...

... innan vi begav oss knappa två mil i nordostlig riktning, upp på ett av alla de okända västgötaberg som finns, Brunnhemsberget, för att återvända till Faledreven.  Här var jag tillsammans med min vän, bloggvän och geocachingkompis Inga, samt ytterligare två geocachingtjejer från falköpingstrakten, för ganska exakt åtta år sedan. 

Inga lämnade tyvärr jordelivet för sex år sedan, i september. Jag saknar henne och de få år som hon var en väldigt god vän till mej.. Och kollega... hon var också mellanstadielärare, ett år äldre än jag.... 

Har länge tänkt, att till Faledreven vill jag åka tillbaka, tillsammans med maken, för där var så vackert. 

Längs vägen som vi vandrade, ca 3 km i enkel riktning, har det funnits mängder med hus, torp och bakstugor. Idag är alla utom två borta, men det finns stengrunder kvar, det finns stenmurar, äppelträd, syrener, andra blommor och buskar som fanns i trädgårdar förr i tiden. Alla tidigare bebodda platser  är markerade med en tavla, där namn, födelseår och dödsår, samt ev. flytt från den långa "dreven",  anges. 

Det är svårt att återge vackerheten på foto. Det är otroligt vackert längs den gamla fägatan. Massor av blommor, som sagt. Just nu står skogsnävan, midsommarblomster, för den mest färgrika vackerheten. Här har en makaonfjäril kommit på besök...

En bild att njuta av då det blir vinter....

Aklejor och gamla aplar finns kvar som minnen från den tid som var, då på artonhundratalet, när Faludreven var full av liv och rörelse.

Faludreven slutar vid Ruskela Källa, en gammal offerkälla som aldrig sinar. I området finns också ett stort antal fornlämningar, gravar och stensättningar sedan brons och järnålder. 

Falbygden, det är "Sveriges vagga", även om mälardalingarna hävdar att det är där Sverige uppstod.

Tyvärr var det mygg vid källan, och mygg gillar mig... så jag vände snabbt på klacken och gick därifrån.

Samma väg tillbaka....

Vyerna blir ganska annorlunda, då man ser på den från ett annat håll.

Och visst är lupiner också vackra, trots att de kallas ogräs...

Dags för lite lunch.

Jag hade kollat in restaurangen på det anrika och kulturmärkta Mössebergs hotell. Där serverades det bra mat, hade jag sett via trip advisor.

Vi blev inte besvikna. Salladsbuffé, som även innehöll lite sill och lax, samt ett antal "huvudrätter" att välja på. Allt upplagt som buffé. Man kan ju inte smaka på allt, men jag plockade från fisken och den vegetariska maten. Kummel i dillsås... helt underbart gott. 

Hit vill jag gärna återvända.

Falbygdens ost fick också ett besök. Blev inte så mycket inhandlat, en stor ost från Vrigstad och några små dessertostar. Det är lite olika med utbud från gång till gång. Idag var det mindre bra....

När Inga och jag träffade geocaching-tjerna från Falbygden, så tipsade de om ett område med både geocacher och speciell växtlighet. Nolgården, Näs. 

Dit tog jag med C-E bara någon vecka efter utflykten med Inga. Möttes av synen av en fallfärdig lada samt ett antal vindkraftverk. 

( Ladan har förstås rasat ihop ännu mer under de åtta år som gått)

Vi möttes också av en enorm blomsterprakt. Ett antal ganska ovanliga arter växer på de speciella sandkullar, som utgör naturreservatet.

Minst tre gånger har vi besökt platsen. Skulle tro att det var 2018 som senast. Skitsommaren, då allting torkade ner. Kommer ihåg att jag  var besviken. Det fanns inte alls så många blommor som tidigare.

Idag var här också torrt.  Det blir ju extra torrt, då det är sandjord. 

Det väldigt ovanliga fjädergräset, det hade spritt ut sig ordentligt sedan sist. Det är ett gräs som tycks torka och sol.

Den otroligt vackra blodnävan var på gång att slå ut.

Nära släkt till skogsnävan förstås, men  annorlunda i färg, blad och i växtsätt.

Jag har en fäbless för blåa blommor.

 

Drakblomman stod i blom, i ganska många exemplar.

Trollsmultron.

Solvända.

Backklöver.

Jodå, alla de arter som jag förväntade mig att se, de fanns kvar. Men det var färre exemplar. Det blir kämpigt för blommorna att stå emot den obarmhärtiga solen... och värmen... som har "utlovats " tio dagar framåt. 

Vi är många som längtar efter regn.... och efter det sol och värme igen. Vi behöver ju båda delarna...

Hemåt gick resan. 

Ytterligare ett stopp blev det. Basta kvarn, utmed Ätran. Där gör man egen glass, gelato, Otroligt god. En bra avslutning på en fin resa, en återvändarresa.