Sju och sju

Tur att kontot var någorlunda påfyllt.
Sjutusensjuhundra kronor fick jag betala, på dagens yrkesmannabesök.
Kunde i och för sig väntat en och en halv vecka med betalningen, men med tanke på att räntan på lönekonto är noll, så spelar det liksom inte någon roll.
Men det sved, det gjorde det, när jag fick höra kostnaden för min beställning.
Så där som när man slår i något ordentligt, det gör riktigt ont direkt, men sedan går det snart över ....
...tänker bara på den som inte har det så fett, och som ändå behöver synglas.... då kan det nog svida betydligt längre, när man måste betala sju och sju för ett par glasögon.

Har inte gjort någon synkoll under de senaste fem- sex åren.
Så det känns bra att det blev gjort.
Kändes bra att ögonen i sig var bra.... ögonbotten och tryck och allt vad det var han kollade, optikern.
Optiker, det är väl ett mansyrke, fortfarande?
Vet att jag gick hos en kvinna ett par gånger, på 90-talet.... annars har jag bara träffat optiska karlar.
Funderar på optiker som jobb...näää, låter inte så kul.... optiken i fysiken är väl inte det roligaste arbetsområdet... och så är det väl så att jag hellre jobbar mer mot det som är levande.... om jag fick byta yrkesbana så skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett yrke inom biokemins värld.
Till och med för tusen år sedan... eller iallafall fyrtio år sedan, då jag skulle välja yrkesbana, så hade jag en tanke på att läsa kemi ... undrar hu livet sett ut om man gått den vägen istället... hade man blivit kemi/biologilärare då... eller hade man inte alls fastnat i läraryrket.
Den som lever får inte se.....
... även om jag tycker att tanken på att kunna gå tillbaka i tiden och ändra på ens livs förutsättningar är ganska så fascinerande, så är vi inte där ännu.... :)

Det blev lila glasögonbågar.
Under åren sedan jag lämnade linslivet, någon gång på nittiotalet så har  haft röda, bruna, blå och genomskinliga bågar. Och ett par lila. Nu var det dags att ta den färgen i repris.
Jag valde färgen och sedan fick optikern bli smakråd till bästa båge.
Tror att det blev bra....
... och det vore ju illa om man inte trivdes i något man betalat sju och sju för.

 Det kändes lite konstigt att möta en yrkesman som var märkt av sjukdom.
Undrade först varför mannen gick så konstigt och varför han darrade så.
Så kom jag på ... Svea, som vet allt, pratade om optikern med Parkinsson, ganska så nyss.
En relativt ung man var det, iallafall om man jämför med den gamla tanten som sitter här och fingrar på datortangenterna...
... och redan hade han denna obotliga ( ?) och klart handikappande sjukdom.
Tycker att det var beundransvärt att välja att jobba, när han sannolikt kunde vara sjukskriven.... eller är det så illa med sjukskrivandet numera, att man måste jobba fast man är sjuk. I såfall är det  illa.
Vi är rädda - och ovana - att möta märkbart sjuka människor ....
... det borde vi inte vara, för vi vet inte när vi själva hamnar i sjukdom...
... och då tror jag att det är viktigt att bli brydd om.

De dyra glasögonen kan avhämtas efter midsommar.

Tog en promenad, favoritrundan, efter lunch- inköpt  i ICAs salladsbar.
Har inte gått "Stockremmarundan" på länge... mest för att knät inte skulle gilla drygt halvmilslånga promenader.
Det hurrade väl inte idag heller, protesterade lite i början... men ännu är det jag som bestämmer vad mina lemmar ska utföra för uppgifter!
Dessutom är det uppmuntrande att den gamla gångjärnsleden beter sig betydligt bättre än vad den gjort under se senaste månaderna.
I morgon ska den få trampa cykel, och slippa bära upp hundra kilo gående tant.....

Uppmuntrande var också att det kommer att bli ljung detta året också.
Det fanns ställen utmed skogsvägen som var frostbrända till brunhet, men den största delen av ljungriset var grönt och såg friskt ut.
Skogen ger skydd.
Kan inte förstå den som är skogsrädd....

Lingonen var alldeles vilda i sin blomning.
Kan bli mycket rödguld i skogarna i höst.
Och vi som har massor av fint krösamos kvar sedan förra året.
Gillar att plocka lingon... med plockare.
Man plockar en spann på bara någon timme, när det är god tillgång.
Den som lever får se, hur det blir med lingonskörden... nån gång fram i september.

För egen del ser jag fram emot att se hur mycket bättre jag ser ut genom glas och bågar för sju och sju.

Långt lov

 Så var man där.
Helt plötsligt... fast det är klart, man har ju vetat länge.... det kom ju inte som någon överraskning.
Den långa ledigheten står för dörren, och det är bara att öppna den på vid gavel och gå
ut i den svenska sommaren...
Tur att det är sommarens lov som är det långa lovet, för även om vädret inte alltid är på topp i Sverige, så anser jag att den finaste sommaren som finns, den finns just i vårt land.
Det är väl risk att jag har tröttnat på lovet när det har gått ett antal veckor... men det är väl i så fall bra... då är det lätt att börja jobba igen.

Årets lov är ovanligt långt.

Har inte haft så här långt lov på massor av år.

Två hela månader!

12 juni till 12 augusti!

Eleverna har ännu mer snudd på rekordlångt lov. 76 dagar. 5 juni till 20 aug.

Tror att många av dem kommer att vara riktigt skolsugna, när de varit lediga så länge.

Det är ju bra.

Men just nu är det bara att försöka varva ner och att njuta av den svenska sommaren.

Känner att jag har ett lite för inplanerat schema under de första veckorna, för att det ska kunna bli så mycket spontanitet i tillvaron....

Optiker i morgon, frissa på tisdag, knäröntgen på onsdag( det är f.ö. nästan bra i  knät, tror att skolstressen satte sig där - våren har varit helt hysterisk), tandläkare veckan efter midsommar....

Plus några roliga saker -

.... ta med de gamla kollegorna till Halmstadstugan ...

... låna Johannas cykel och ta en cykelrunda i trakten av Värnamo...

... båt på Åsunden, med Helena och Roger,

... Karin och Hampus kommer på besök..

... midsommar i Halmstad med Johanna och Martin...

... Halmstad till helgen - med en del egentid....

OM allt går som planerat, så är det nästan fullt i kalendern... men det är mycket roligt att se fram emot under resten av denna månad....

Nåja, lite spontangrejer kan man ju göra under dagarna som är uppbokade hos de olika yrkesmännen.

Det tar ju inte så lång stund hos t.ex. optiker och på röntgen.... är det bra väder kanske man kan kombinera detta med att leta lite LÄTTA geocacher, där det dessutom utlovas att man får se något av värde... en natur eller kulturplats som man annars inte skulle ha fått uppleva.

Idag var vi på Hjälmå med en bukett blommor till Svea.
Hon fyllde 93 igår.
Johannes, hennes sommarbarn från Tyskland och hans fru Barbara besökte också Svea i eftermiddag.
För sextio år sedan kom sjuårige Johannes till Moghult för första gången.
Om hans relation till Svea och till Moghult kan man läsa i morgondagens STT.http://www.stthuset.com/

Johannes berättade idag att han aldrig träffat sin far. Johannes blev till då pappan var hemma i Polen under en permission från sin armé. Detta var nära krigsslutet. Pappan tillfångatogs av ryssarna och fördes till fånglåger i Sibirien. Han avled där 1954. Det har man fått reda på genom ett organ knutet till Röda Korset.
Nio år levde pappan alltså i fångenskap, utan att veta om att han hade en son, ett sladdbarn, nästan femton år yngre än de äldre syskonen.
Mamman flydde sedan från Polen med sina tre barn. De hamnade på en plats utanför Hamburg, en plats där Johannes och hans bror fortfarande bor kvar.
Ett absolut berörande livsöde....

Skolan är städad från topp till knä. Vi gick över alla utrymmen utom källaren innan vi gick hem idag.
Roligt, men lite tröttsamt att städa.Får anstår här hemma ett tag,ända tills jag inte står ut längre... för det är då det är riktigt roligt att städa.
Ska försöka börja lång- lovet med att göra ingenting.... och faktum är, det är bland den svåraste sysselsättning jag vet.

Varierat varande

 Några rader i den offentliga dagboken ...
... märker att jag nästan ber om ursäkt för att jag "driver" en blogg som min...
... skriver ju inte om RIKTIGA saker .... utan mest om mig själv.
Men det är väl sådana vi är ...
egos....
en del uttrycker sitt egotänk i "riktiga" blogginlägg....och vill få kredit för det.

Visst skulle jag ha skrivit om det stora bröllopet... om jag hade varit intresserad.
Själva brudparet och vigseln tycker jag är helt ointressant, MEN jag gillar att kolla olika klänningar.
Vickans var snygg tycker jag.
En kändis-fru i svart, tyckte jag också var snygg.
Kan ju inte det här med etikett, men jag har hört att man inte "får" ha vare sig vitt eller svart på bröllop.
På de få jag bevistat, så har jag lyckats bära båda dessa färger.
I min uppfostran ingick inte "hur man klär sig på bröllop". Tror inte min mamma var på ett enda bröllop... mer än sitt eget... som var en vigsel i brudklänning och med lånad guldkrona- men med enbart ett par goda vänner som vittnen. Inga andra gäster.
Så det är ju inte konstigt att jag inte visste hur det  skulle vara förrän efteråt...
Sen måste jag erkänna att jag tycker om att utmana traditioner och konventioner.
Därför gillade jag tjejen i svarta klänningen.
Fanns mycket annat snyggt förstås.
Karlar i seglaruniform... som knugen och hans son... tycker jag däremot är skitfult.
Frack är snyggt....

 Satt länge i gröna fåtöljen i Hjälshammar för att få se den utlovade kortegen.
Min kollega Inger ( tyvärr avled hon i november) har en son som jobbar i hovstallarna.
Hoppades att jag skulle få se honom -och dessutom kunna urskilja honom -i kortegen. Johanna var också förväntansfull, hon känner igen honom sedan sin tid på ridskolan i Tranemo.
Det blev en lång väntan ...
... men en väntan som inte var förgäves.
Alldeles framför kortegen- med en vippande plymmössa på huvudet - red Marcus.
Han var i bild många gånger.
Hans mamma hade varit stolt över honom om hon fått uppleva detta.

Helgen har varit lång och varierad i sitt varande.
I onsdags uppvaktade vi byns enda student.
Ja, vi hade en kille som tidigare  i vår tog studenten på Strömma lantbruksskola... men tyvärr missade jag hans student, så det blev ingen blombukett till honom.
Kanske kan få till det någon annan gång.
Ett lite trevligt firande var det hemma hos Assggårds, inte så många gäster... men vi hade det trevligt.
Den här pojken gick i trean när jag började jobba i Grimsåsskolan.
Undervisade en del i den klassen, både i trean och fyran. Känns inte så länge sedan... men tiden går ju bara SÅ fort.
Det har varit många studenter i byn under årens lopp, från mitten av nittiotalet tills nu.
Nu är det bara en familj kvar som har barn i skolåldern.... vår by är på väg att bli en "gamlingsby" igen, precis som den var då v byggde vårt hus här år 1979.

Igår var det Värnamo- Sörsjö och Hjälshammar- som gällde.
Tindra skulle hoppa på gräsbanan i Sörsjö.
Det var ganska kallt när vi kom dit vid niotiden, men snart värmde solen ordentligt.
Sörsjö utomhusanläggning är en riktig njutning att bevista.
Vacker natur, fina djur....

 ... och engagerade människor.
Denna kvinna tittar på när "hennes" häst gör "omhoppningen" med god chans till placering eller pris.
Fem hinder var det i omhoppningen, och för varje hinder så "hjälpte" kvinnan sin häst att komma över, genom att göra ett eget skutt med högerbenet.
Hästen gick rundan felfritt!

Vilket inte den här hästdamen gjorde.
En rivning och tre vägringar i två olika klassr.
Nääää, Tindra, det är inte godkänt!
Men både "matte" och "coach" ser glada ut ändå.....
.... och faktum är att Tindra har en hel vägg full med prisrosetter .... hon kan när hon vill.
Igår ville hon inte riktigt....
...vi "fruntimmer" är inte alltid så lätta att ha med att göra, vare sig vi är av häst - eller människoras.

Det blev en heldag i trakten av Värnamo.
Johanna bjöd på en ny maträtt ... som hon i och för sig förklarade vara ganska så gammal... riktig husmanskost... panerad torsk i gräddsås. Mums!
En promenad i rask takt längs sjön och sedan upp i Hjälshammarbyn blev det också.
Jag tycker iaf att Johannas promenadtakt är rask... och det är bra för mig att få röra mig så jag blir lite andfådd.
De senaste veckorna har det blivit lite si och så med stavgången....cykelturer, gräsklippning och promenad utan stavar har det blivit.... men det får inte igång flåset på samma sätt som när man tar en tur med pumpstavarna.

I fredags var det trädgårdslandsrensning, idag var det dags att klippa gräset.
Tillväxten har avstannat något, i brist på vatten.
Snyggt var det i trädgården då allt var prydligt i ordning.
Sade till C-E, då vi förmiddagsfikade på uteplatsen vid växthuset,  ( en superbra liten fikaplats - skugga på förmiddagen då det är för varmt på altanen, sol på kvällen, då altanen ligger i skugga.) att när jag vi inte orkar sköta trädgården längr., då vill jag inte bo kvar i huset.
Finns inget sorgligare är ett ledset hus och en försummad trädgård.
C-E visste att man skulle bygga fler höghus i Tranemo, alldeles vid sjön... och undrade om det kunde vara något.
Absolut... men naturligtvis önskar jag mig tio-femton är till i vårt hus här på kalhygget...
Tiden går ju så fort... om tio år är jag 70... om jag får vara med så länge.
Berättade för eleverna i klassen hur kul det är när man träffar sina gamla elever. Berättade att jag träffat Lina, som jag lämnade i sexan för tio år sedan.
- Hoppas att ni vill prata med mig om tio år också, sa jag. Då när ni är 23, så har ni mycket att berätta.
- Hur gammal är du då? frågade en elev.
- 70, svarade jag.
-Lever du då? blev nästa fråga från samma elev.
En fråga som jag blev svaret skyldig.

Några timmar "inget att göra".
Lite geocaching.
Lyckades hitta Philips gömma vid Spångasjön.
Dagens snyggaste bild togs med mobilen och Instagram.
Har inte fattat vitsen med Instagram...men det kommer nog så småningom.
Twitter kollar jag lite mera på nu, speciellt som jag  har appen på telefonen. Blir lite mer lättillgängligt då.
Hittar en del bra/ kul saker på Twitter.
Vi som följer  Jonas Gardell får oss ju ett gott skratt då och då.....som igår t.ex. " Inte så att jag vill vara en dålig förlorare, men var det inte så att Hitler kom från Österrike" skrev han.

Inser att jag struntar i om Sverige kommer till VM eller ej... de har ändå inget lag som på något sätt kan mäta sig med de bolltrollare som grävde guld i USA.Så jag tycker egentligen inte att svenska fotbollslandslaget har i Brasilien att göra.
En Zlatan gör ingen VM- succe.
Nästa gång Sverige och Österrike möts, så hoppas jag att C-E och jag finns på plats på Friends Arena.
Fredagen den 11 oktober får jag ta en dags ledigt och åka till Solna ... och förhoppningsvis även hinna med en sväng i till Stockholm på lördagen
Men först ska vi ha en härlig sommar... och hoppas på att Elfsborg klarar av att göra bra i från sig i allsvenskan, trots att de dessutom ska ut i Europa och spela fotboll.

Geocaching var det, ja.
Frågade C-E om han ville åka med på en liten sväng till en liten slinga i Gällstad.
Det ville han.
Men regnet och åskan ville annat.
Hittade enkelt tre gömmor... sen ville jag åka hem, för åskan mullrade otäckt nära och jag hade hunnit bli så blöt så att jag sannolikt såg ut som en dränkt gammal katta. Jag kände mig sådan i allafall.
Kommer säkert fler "ingenting att göra"-tillfällen. Då kan jag/vi leta upp resterande gömmor och kanske några till.
Fyra hittade cacher... på samma dag.... och en i Fredriks ekgömma vid Åkroken igår.... nästan cacherekord för detta år....

I morgon är det skoldag igen.
Fast utan elever.
Ska visa kollegerna de olika Facebookgrupperna som finns vad det gäller lärande......
... hoppas att på plats kunna skapa en ny grupp, där vi som jobbar i Dalstorps ro kan dela idéer, tankar och frågeställningar.....

Tre dagar lång blir skolveckan. Sen tar vi ett rekordlångt sommarlov på exakt två månader.
Tveksamt om vi kan fylla dag nummer tre med något vettigt.
Det finns ju alltid en massa pedagogiska böcker/artiklar/tidskrifter man kan läsa..... och det kan vi kanske göra hemma....

Ett varierat varande blev det under den långa helgen.
Och som jag skrev i förra inlägget - ibland är det inte fel med en nationaldag, när man kan fira den ute i den härliga försommarnaturen.

Bland barndoms blomsterbestånd

Nationaldagen blev en fin dag.
Både vädermässigt och innehållsmässigt.
Förmiddagsfika i solen på altanen.

Johannes och Barbara tittade förbi och sa hej, på sin väg till Svea.
Johannes kom till Sverige som sommarbarn till Svea och hennes man för sextio år sedan.
Det var en liten parvel som snart skulle fylla åtta, som kom med tåget ända från Hamburg.
Han återvände ett flertal somrar som barn, och många, många somrar som vuxen.
C-E har känt Johannes sedan babyåldern.
Det är alltid lika roligt när Johannes och Barbara kommer till Sverige, för vi får också ta del av deras trevliga umgänge.
Nu ska de stanna över Sveas nittiotredje födelsedag, nästa tisdag.

Ska berätta en hemlighet.
Fast ni får inte avslöja den för Svea.
I samband med Sveas födelsedag så kommer det att göras ett reportage i lokaltidningen, den riktigt lokala alltså.
Ett reportage där Johannes ska berätta om sina sextio år  som Sveas extrason.
Kanske berättar han också om sommarbarnet Heidi, som kom lite senare.
Även hon har en trevlig familj, som brukar komma på besök då och då.
Men som sagt SÄG INGET TILL SVEA!!!!

Och så finns det dom som säger att tyskar är otrevliga...!
Det är så lätt att generalisera!
Och så är väl det så att alla inte kan älska alla....

 Åkte till Lockeryds blomsterland och köpte lite ettårsplantor att ersätta de penséer som blivit fula och rangliga.
Får ersätta vårplanteringen i omgångar, de större krukorna är fortfarande fina med frodigt blommande penséer.
C-E ville ha två paprikaplantor till växthuset.... jag tycker att där redan är fullt.
Men han fick som han ville... och visst är det roligt med lite varierande grönsaker i det lilla drivhuset.

Åkte vidare till Rångedala, parkerade bilen vid barndomshemmet och anträdde en promenad i utmarkerna av Rångedala, Gingri och Tärby.
I Finnekumla hagar är blomsterprakten fortfarande stor.
Just nu är det smörbollarnas storhetstid, men även midsommarblommorna är på gång.
Och så liljekonvaljer förstås.
Vet inget ställe där det finns så mycket av de väldoftande vita blommorna som just i min barndoms blomsterbestånd.
Eftersom det finns ganska mycket lövträd, så växer de skuggigt och blommar länge.

Smörbollarna trivs där det är fuktigt.
Hos oss här i skogslandet finns det ingen mark där de trivs.
Saknar de gyllene bollarna.
Försökte flytta hit några en gång, men det funkade förstås inte.
Och inte är det lönt att plocka dem heller, de faller ihop med en gång, eftersom de är så fuktkrävande.
Så jag fick njuta på plats.
Vilket jag storligen gjorde.

 Varmt och skönt väder var det denna nationaldag.
Så varmt så att Hafflingarna heller ville skugga sig än sola.

 Lämnade Finnekumla by och gick över maderna, som blev resultatet av sjösänkningen i början av 1900-talet.
Maderna delades upp emellan byns bönder, min bror är ägare till en bra bit plattmark, beläget ett par kilometer från hans gård/mitt barndomshem.
Hit flyttades korna en period under sensommaren när jag var barn och ung.
På den tiden tog man bara till vara den första skörden.
När gräset vuxit till sig igen, så  nyttjades detta till bete för korna.
Kommer ihåg att mjölken kunde få en besk smak av vissa växter som fanns i dikena kring maderna.
Tror att det kunde ge avdrag på mjölkpriset.... vet iallafall att min mor var lite bekymrad när hon kände beska i mjölken....

Efter en kilometer i Gingi -Ön- så kom vi över till Vallen i Tärby.
Här finns det en gård som fortfarande är i gång.
Räknade benen på de framrusande ungdjuren.
Fick det till nittosex....
... vilket då ger tjugofyra framrusande djur av SLB-ras.
Tur att det fanns elstängsel mellan mig och de nyfikna djuren.....för det är så att den forna bonnungen lider av koskräck...

Fick en pratstund med de pensionerade läraren som flyttat till ett hus vid Vallen och som passionerat beskriver sin nya hemtrakt.
Min gamla.
Anförtrodde honom att jag också kan tänka mig att köpa ett hus i trakten av mitt barndomshem, lämna skogsbygden vi bor nu och flytta tillbaka till det öppna landskapet utmed Viskans övre dalgång.
Kan ju drömma ....
.... men visst... får man ett liv efter pensionsålderns inträde....det skulle kunna funka....

Gick genom en område av blandskog i Tärby, över ett stort gräsbevuxet fält och sedan tillbaka till Finnekumla by i Rångedala socken.
Bron över Viskan är så bred och  stabil att en traktor med last kan köra över..... ändå tycker jag att det är lite läskigt att passera.
Men vackert!

Vandring över gammal sjöbotten med utsikt över Gingri och det område vi tidgare passerat.
En tung uppförsbacke tar oss upp till själva byn, och ytterligare ett par ordentliga backar gör att svetten lackar ordentligt när man kommer upp till de centrala delarna av Backgården.

Det var lite vatten i Marsjön, så lite att de sommarstugor som understundom har vatten upp till knuten,och även därunder,  nu hade ordentliga ständer.
Marsjöarna är Viskans upprinningsplats.... och platsen där jag lärde mig simma ... fem kilometer att cykla för sjuåring.... och på den tiden fanns ju inte tanken på hjälm eller andra skydd.
Det var andra tider det... och tänk, de flesta av oss lever än...

Broder Roger hade flaggan i topp dagen till ära.
Kunde ju inbilla mig att det var för att systern hans kom på besök...
Har vant mig vid hur huset ser ut idag, ganska olikt det låga lilla huset som jag växte upp i.
Men färgen är den samma...
... fast det förstås... under ett antal år var det klätt med gråa eternitplattor... och det var inte vackert.

God grillunch bjöds vi på.
Satt länge och bara njöt av av att vara på denna paradisiska plats på jorden, som jag vid min mogna ålder anser att mitt barndomshem är.
Tänker jag mig tillbaka sådär 70 % av min livstid, så tyckte jag att den avkrok som jag bodde i, var det närmaste Gehenna man kunde komma.
Man hade ett annat perspektiv på tillvaron då.... och det är förstås skillnad på att vara 15-20 år jämfört med att vara gammal tant.

Tackade för en trevlig eftermiddag, efter kaffe med äpplekaka.
Tog vägen över Ulricehamn hem.
Kom på att geocaching.com via mailprenumerationen meddelat det kommit ut en cache vid Brunns kyrka, för bara några veckor sedan.
Åkte fram och hittade äntligen en gömma... av svårighetsgrad 1.
Hade problem att få fram plaströret ur rörgömman...men det gick så småningom.
Kändes bra att hitta en kategori ett cache iallafall....

I morgon väntar ytterligare en ledig dag.... det där med nationaldag var kanske inte så dumt ändå... så länge man kan fira den genom att vara ute i vår fina svenska natur... och då allra helst bland barndomens blomsterbestånd.

Sommarstuk, sötsur sås

Det blåste nordliga vindar över grusplanen idag, på årets sista arbetsdag för eleverna.
Vi var alla sommarklädda, både lärare och elever, så det var lite kallt om bena.
Men vad spelar det för roll, det är ju sådan den svenska sommaren kan vara, varm sol och kall vind.
Det ger mig en känsla av sötsur sås, med hela ananasbitar och tomatbitar..

Grimsåsskolan har sedan många år tillbaka en brännbollsturnering med blandade lag från F-klass till åk 6 på läsårets sista dag..
Man ser verkligen den lilla skolans (  ca 85 elever) styrka vid ett sådant tillfälle.
Alla känner varann, och genom fadderverksamheten så har alla ( utom treorna) någon att ta lite extra ansvar för - eller bli omhändertagen av.
Små och stora blandades vid lunchborden och det var en härligt glad stämning.
Små och stora hejade på varann och gav varann stöd och uppmuntran i spelet.
Dagen avslutades med att alla fick en glasstrut - och sedan var det dags för sexorna att lämna skolan för sista gången.

I morgon går vi till kyrkan.
För några år sedan var det lite diskussion kring kyrka eller ej, men nu är den diskussionen helt borta.
Vi har inget annat bra samlingsrum där alla kan vara samtidigt- om vi inte vill hyra bygdegården... och det vill vi inte.
Sen skulle man förstås kunna vara i kyrkans lokaler och sjunga de kända sommarhymnerna utan präst... egentligen....
Men till kyrkans vackra smyckade rum, dit vill jag gå när det är sommaravslutning.

Funderar på hur många avslutningar jag varit med på... först var det ju sex på låg och mellanstadiet- i kyrkan i Rångedala - tre i Dalsjöskolans aula, tre i Bäckängsgymnasiets aula... kommer inte ihåg någon sommaravslutning från Lärarhögskolan, men väl en i Gislaveds kyrka, då jag var lärarkandidat där.
Som färdig lärare blev det en avslutning på Kristinebergsskolans ( Borås) skolgård. Det var ingen höjdare att ha skolavslutning utomhus.
Tjugotre eller tjugofyra avslutningar blev det på sommaren i Dalstorp, och i Grimsås lär det bli gång nummer tio i morgon. Om jag får förmånen att hänga med ett år till, så kan jag fira femtio jämt vad det gäller avslutningar....

Iklädde mig vindjacka och cykelhjälm då jag kommit hem.
Trampade i väg på den röda cykeln högljutt sjungande på andrastämman till "Nu grönskar det i dalens famn".
Toppenklassen ska framföra denna vackra låt i morgon.
Tvåstämmigt. Låter riktigt bra! Man borde sjunga tvåstämmigt mer än man gör.
Saknar att jag inte haft musik i år... mer än sporadiskt.
Blir lite sur på att man inte kan utnyttja den kompetens som finns.....

 Tog favoritrundan runt Amnabo.
Lätcyklat i medvind... lite tyngre i den motande vinden.
Vackert, vackert, vackert i den öppna naturen.

Dofter av olika slag.... rönndoften var påtaglig... liksom doften av nötdjur.
Lite tungcyklat på sträckan med lösgrus.
Det var säkert tre veckor sedan man grusade bitar av vägsträckan.... ännu är det långt ifrån tillkört.
Klart lågtrafikerad sträcka.... min mest högfrekventa cykelsträcka.

När jag kom tillbaka till asfalterad väg igen, vägen mellan Grimsås och Nittorp, kom jag på att BoWa i Nittorp hade lagt ut en ny geocache för en dryg vecka sedan.
Jag var bara några hundra meter ifrån, så varför inte åka till den gamla Skvaltkvarnsresten och försöka finna burken som var gömd.
Terrängen var rankad till en trea.... tänkte att det kanske var för svårt för mig att ta mig fram, med dåligt knä och gammal kropp.
Nu var det vägen som var vinsten.
Tog en bakväg som sannerligen motsvarade terrängbeskrivningen, över stock och sten och genom vissnade grenar och det gick BRA.
Kändes jättebra att den gamla kroppen fortfarande hänger med och att knät känns bättre än på länge ... börjar mer och mer tro att skolstressen satt sig där.
AT-läkare Mattias ringde igår, tyckte väl inte att jag behövde röntgas ... jag har ju en baker-cysta ... en inflammerad ledkapsel .... förslog att jag skulle testa med Voltaren och efter två smörjningar med den magiska gelen, så är knät nästan bra.
Jättekonstigt om Voltaren skulle hjälpa, där både cortison och laser går bet.
Hoppas att det håller!
Och plattröntgen ska jag få göra - i Ulricehamn.

Kom ner till platsen för den gamla skvaltkvarnen och såg att det bara var något tiotal meter från landsvägen. Jag gick bakvägen, jag....
Klättrade omkring i och mellan vattenfåror och  på stenar i det grundavattnet, men fann inget.
Tre personer hade lyckats med sitt sökande under den tid som gömman funnits.
Bra träning var det, var helt genomsvettig efter mitt ganska ofarliga- men för mig lagoma- äventyr.

Tänkte på det när jag cyklade de dryga två- tre kilometrarna från gömman  - som fick fortsätta att vara en gömma - att under de senaste tre veckorna så har jag försökt leta upp åtta olika cacher, men bara funnit tre.
Inte konstigt att jag tycker att det här med geocaching är så där kul just nu....

Sommarstuk på tillvaron, det är det iallafall, speciellt som skolavslutningsdagens dörr snart öppnas.... och öppnar man dörren till växthuset, ja, då kan man göra sin egen blandsallad. Tre gurkor är redan på gång ... och tomaterna blommar och växer så det knakar. Även grönsakslandet och jordgubbarna har ett bra tempo i sin tillväxt. Trädgårdsarbete tar tid så här i sommarstarttid... men man får en hel del tillbaka. Ätbart och njutbart!

Nästan nöjd

 Då har  det varit ganska så bra. När man nästan är nöjd....
Hör  till dem som ofta ska gnälla på något, tyvärr.
Undrar hur man blev sådan?
Miljöpåverkan? Genitik? Vet inte...
Lite tråkigt är det iallafall.
Försöker hålla igen, tänker "Nu ska jag inte säga något"... men ändå kommer det... kan inte hejda.
Eller är det personlighetsklyvning....men bara delvis... jag vet vad den andra/ de andra personligheterna håller på med.... men kan inte lägga band på dem.
Eller är det helt enkelt så att jag kommer ifrån Rångedala....

I går åkte vi till Halmstad.
Det var tvunget. Gräset var decimeterhögt, efter att varit oefterhållet i tre veckor.
Det är väl nackdelen med att ha stuga, tvungenheten.....
... men jag tycker att det är en positiv tvungenhet, känner mig glad och tillfreds när jag går omkring i den gamla stugan - och omkring den.
Till och med det dumma knäet var på ett strålande humör och brydde sig inte om att göra ett dugg ont och bucklan där bak var mindre än vanligt...
Konstigt!
Är det så att skolstressen satt sig i knät????
Hemmavid har knäet gått tillbaka till mera normalt sätt att vara... förklara det den som kan.
I morrn ska At-doktor Mattias ringa upp mig.
Ringde ner till det mest närliggande landstingsfinansierade hälsocentret och tyckte att kan man med rådande läkekonst ( på mer avancerad klinik, förvisso) både byta hjärtan, lungor och händer, så kunde det väl vara ok om man röntgar knät och kollar vad det är för fel... och kanske ger mig chans att få det hela tillrättat.
Kvinnan på andra sidan  telefonförbindelsen trodde att remiss till knäkoll kunde ordnas genom ett telefonsamtal med remissändare....

Hade baddräkten med och hade god lust att att använda den i gårdagens ångbastuliknande väderlek.
Nu blev det inte så, för när vi kollade badvattnet så försvann badlusten.
Inte beroende på temperaturen i vattnet utan på det svarta illaluktande algmoset som samlats i vattenbrynet.
Tog en cykeltur i stället.
Tänkte leta upp två geocacher, en bara 700 meter från vår gamla stuga, den andra ute vid oceanhamnen.
Den första gick vi bet på... och nu ska jag gnälla... vad är det för tråkig danne som inte kan skriva in en hint för den som en sådan behöver....?
Apa!
Ute vid hamnen så fann vi det vi sökte... och efter ett fynd var jag nöjd.
Tycker att jag hittat lagom nivå för det här med geocaching... en eller två åt gången...
Ser man det så, är geocaching en bra grej att ta till när man behöver något att sysselsätta sig med.....

Hade glömt kameran ( har demensen börjat?) då vi anträdde cykelturen.
Fick bli en 200 meters fotomara på  hemmagatan istället.
Det luktade så gott av syrener i full blom...
... och oväder som närmade sig.
Vid halv fyratiden öste regnet ner.
Bra för bilen, som stod på parkeringen. Den fick en gratistvätt - utifrån mänsklig energiförbrukning sett.

 Kollade på Elfsborg som vann med ett mål över Häcken.
Gick till Timmerstugan och åt god  onyttighet i form av pizza.
Fortsatte det onyttiga i kiosken vid minigolfbanan, en kula champangetryffelglass. Den var GOD!
Spelade en runda på Japans gamla minigolfbana. C-E klarade rundan på 48 slag ... för mig blev det 57.... OK för gammal tant. Fick inte en enda tia denna gång.... men bara en spik... på sista enkla banan.....
Strandpromenad och ett glas vin på altanen, en sådan bra dag det blev...

I morse var det mulet och kallt när vi vaknade.
Nybakade frallor till frukost, det hör Halmstadsboendet till.
Det är C-E som cyklar de femhundra metrarna till sommarbutiken.
Tog en liten cykeltur genom Hagöns camping och bort till naturreservatet före förmiddagsfika.

 Precis som överallt här hemma, så hade vintern ställt till en massa skador på växterna.
Det som är allra värsta drabbat, det är den vackra ljungen.
Den är alldeles rödbrun nästan överallt.
Här på ljungheden, hade man luntat stora områden, sannolikt för att få igång återväxten snabbare.
Såg tråkigt ut.
Undrar hur många år det tar innan de vackra ljungmarkerna har återhämtat sig?
Och undrar vad det var som hände... de många frostnätterna i april, var det de som förstörde både ljung, enar, blåbärsris och många andra växter?

Gråsparvar och pilfinkar gjorde oss sällskap när det var dags för kaffe och bulle på altanen.

Hemresan anträddes kort därefter.
C-E behövde jobba några timmar i eftermiddag.
Här hemma var det varmt och kvavt, sex grader varmare än i Halmstad.
Tog en snabb promenad till the Hook, plockade en bukett liljekonvaljer till köksbordet  och åkte sedan upp till Svea och gjorde henne sällskap en stund.
Tog ut henne i rullstolen och gick rundan runt Hjälmå, den som jag ofta tog med "farmor" Ingrid så länge hon kunde njuta av sommar och värme. Nostalgi.
Passade på att besöka Everta- ICA-affären- i Dalstorp.
Fick en lång pratstund med en gammal elev, en mamma till en annan elev och med en av Dasltorpsskolans före detta lokalvårdare och hennes man.
Så roligt att träffa alla människorna.
Också nostalgi.
I Dalstorp gjorde jag mina bästa år..... och gav mycket av mig själv.
Jag fick mycket tillbaka... och får så fortfarande.
Konstaterar att en del av mitt hjärta blev kvar i det fina och positiva samhället, som fick 25 år av mitt liv...

Blev en bra helg....
Nästan nöjd... var egentligen bara den där hintfadäsen som missnöjde.