Lusse lelle

I tre dagar blev det lussefirat. Tre dagar i följd. Nästan så det blev lite lussetrötthet en stund, men bara en kort stund.... och dagens uppskattade framträdande i bygdegården var ändå pricken över i:et, och riktigt uppiggande. Luciaframträdande på rätt dag, det är inte så vanligt.

I torsdags var det premiär på det stora företaget. Företaget som  har en egen fotograf. Han kollade noga så att alla fick vara med på bild. Det får alla våra barn. Hade det varit så att någon inte varit godkänd för ev storgruppsspridning i medierna, så hade den fått gå åt sidan. Man behöver inte låta bli att ta kort för att en person inte är okejad att visas upp. Anser jag, apropå  diverse fotoförbud av skol-förskole-luciatåg.

Tre gånger uppträdde de femton tjejerna och sju killarna från 5-6an, för det stora företagets personal nästan 500-hövdade personal.
Fint sjöng de, och t.o,m pianoklinkaren skötte sig utan större fadäser.

På senefermiddagen var det så dags för ett uppträdande för det stora företagets pensionärer med respektive. 196 stycken 60 +are ( de flesta 65+) var inbjudna till Bygdegården för fika, utdelande av den traditionella chokladkartongen, tal av företagets VD... och att uppleva huvudattraktionen, Grimsås luciafölje.

Det är skolan lucia som stått för detta framträdande under de senaste fem (ca) åren. Tidigare hade Grimsås sin egenvalda lucia bland tjejerna i åk 8, men så ett år tog både tjejer och intresse från de "stora" slut, och då fick skolans luciatrupp bli reserver under ett år. De gjorde det så bra, att de blev ordinarie framträdare direkt.

Under många år, av och till, så tränade jag också de "stora" tjejerna. Det var samma framträdandeprogram på den tiden.
Fyra gånger i det stora företagets regi, en gång i samhällsföreningens regi. På den tiden blev såväl tjejer som pianoklinkare rejält uppvaktade. Det var både blommor, choklad och presenter.

När barnen började sina framträdanden, så fick de pengar av företaget - rejält med pengar - som tack. Så har det fortsatt år efter år. Men att pianoklinkaren lagt ner ett antal timmar utanför arbetstid, det har man inte riktigt förstått, för varje år har hon stått där med lång näsa... i och för sej har tack sagts, men knappast personligt, utan till hela gruppen.
Efter första året av besvikelse så undrade jag i samband med att jag efterfrågade barnens "arvode" om jag inte också kunde få en chokladkartong, precis som alla pensionärer alltid får på sin eftermiddagsträff. Det kunde jag få... och fick postumt... ja, iallafall ett tag efter det att luciatiden var över.
Varje år, en eftersläntrarchoklad kartong... och det borde jag kanske vara nöjd med.

Kanske är jag extra känslig i och med ålder och allmän frustrationsnivå, men i år blev jag riktigt ledsen när pensionärsföreningens ordförande uppmanade auditoriet att applådera Grimsåsskolans lucia ledda av Ann-Louise. Mannen ifråga borde ju veta vad jag heter, jag har bott här i 35 år. Om han inte visste, borde han tagit reda på! Chokladkartonger låg framför näsan på mig, men han lämnade inte över någon - vilket jag faktiskt trodde att han skulle göra, med tanke på att det var liksom framlagt.. F.ö. tyckte tanten faktiskt att hon var värd en blomma, för sitt extra arbete. Det fick hon alltid förr, på den gamla goda tiden, då Gunvor S var den som hade hand omét.

Följden av det hela var att tanten skrev ett Facebookinlägg, där galla spyddes. Många kommenterade och tanten fick den bekräftelse som hon efterlyste. På kvällen kom ett lite ursäktande messengermeddelande från en av de ansvariga och i går ringde VDn i egen  hög person och beklagade att han inte kände till hur det brukade vara.  En FB-vän skickade meddelande och talade om att det var hon som skickat mitt inlägg till VD Fredrik. Så kan det bli.... och jag frågar mig förstås om det var värt det pådrag som det blev.
Jo, jag tror det. Både för min egen och andras skull. Jag är ju inte ute efter att få någon lön för extra arbete, jag är bara ute efter den lilla, billiga, enkla... men så viktiga uppskattningen för nedlagt arbete.
Tror att flera tänkt till ... så ock jag. Insamlande av en lite uppskattningsgåva till de gympaledare som jag möter under året, den är viktig. Får skärpa mig, jag också.

Igår var det så luciafirande för skolans elever. Vi valde att vara i kyrkan, det var vi innan vi blev samhällets luciafölje. Kyrkan är ju en underbar plats att vara på, såväl ljusmässigt som ljudmässigt. Föreställningen där var riktigt bra. Tyvärr har jag inga bilder där ifrån.

Finalframträdandet syns  ovan. Det är från samhällsföreningens luciafirande i Bygdegården i eftermiddag. Först var det luciaframträdande, sedan fika och sist framträdde elever ur åk 1-2 med tomtesånger. Det gjorde de riktigt bra. Det är så kul, för just den traditionen med att de "små" ska sjunga tomtesånger finns kvar ända sedan våra döttrar var gick på lågstadiet.

Många berömmande ord blev det, både till eleverna ... och till mig. Även om det var eleverna som ska ha berömmet, och jag som ska ha tack för att jag leder dem en lördagseftermiddag i juletidstider. Eleverna är superduktiga.
En blomma fick jag... precis ett sådant där tack som jag blir så himla glad åt, och som jag kan njuta av i flera dagar....
En av spinningledarna är med bland samhällsföreningens fixartjejer. Pratade lite med henne om det uppskattningstack, som hon och de anda ledarna också är värda. - Förr fick vi en flaska glögg till jul, berättade hon. Får försöka ta tag i ett tack i det lilla, men viktiga, fortsättningsvis.

Luciatiden går mot sitt slut för i år. Hoppas på en ny ljushögtid nästa år. Till det stora företaget är vi redan inbjudna till 2015. Skönt att de tog min kritik på rätt sätt, så att det inte gick ut över barnen som tycker att det här med att vara med på lucia, är så roligt... och viktigt.

Försvinnande företeeelser

 Ögnade igenom lokala annonstidningens aktivitetsannonssidor. Fastnade med blicken på en annons som bjöd in till "Säsongens sista dans". Tid och plats gjorde att jag förstod att det rörde sig om "pensionärsdans". Snart är jag där, tänkte jag, samtidigt som jag undrade om jag/vi någonsin kommer att besöka slik tillställning.
Har aldrig riktigt förstått den där dansen, där man går omkring på golvet mer eller mindre taktmässigt och med mer eller mindre kreativa steg och svängvariationer.

Tanken for vidare och jag kom att tänka på "riktig" dans. Gammaldans t.ex. Så kul det var! Så många olika variationer av turer det fanns. Var med på många kurser i min vuxna ungdom, från före 25 till efter 35 års ålder. Har t.o.m intyg och diplom på att jag är instruktör. Har aldrig använt mig av denna kompetens, utom en del i skolsammanhang. I läroplanen á la 1980 så ingick danskultur i såväl idrott som i musik.

Gammaldans, en försvinnande företeelse, absolut.
Hoppas att den kommer tillbaka.  Borde finnas en del personer i min egen ålder, som skulle föredra den typen av dans som pensionärsmotion, i stället för ( som det var i ungdomen iallafall) dansgolvspromenad med mer eller mindre intressant och kunnig dansförare.

- Har ni samlat in pengar till en julblomma till gympaledarna, undrade min vän och kollega, då vi var på adventskaffe hos vår gemensamma vän i veckan.
- Har inte haft en tanke, det måste jag medge, blev mitt svar.

Förr var det en självklarhet att köpa lite uppskattningsblommor till de som engagerat sig mer eller mindre ideellt. Idag tycks det vara en försvinnande företeelse. Man tänker inte så långt... man tycker att det är besvärligt. Man tänker inte längre än näsan räcker.
För visst blir man glad av en uppskattning, det behöver inte vara något stort, bara något som visar på att människor sätter värde på det man gjort.
Kanske är det där med värdesättande också en försvinnande företeelse..... för många människor tycks allt vara en självklarhet.....

"Tjej"-"tant-träffar" tycks också höra till det som hör till det som inte längre är vanligt. Vet att det finns "tjej-tanter" som träffas regelbundet, och som har gjort det sedan skoltiden. På dem är jag ordentligt avundsjuk....

Är så glad och tacksam över att det som finns kvar av vår "tant-tjej-grupp" från tiden i Dalstorpsskolan, fortfarande träffas en eller par gånger per år.

Förr hade vi symöte i vår by. Vi kallade det så, även om det var en lögnaktig beskrivning på vår verksamhet, mycket handarbete var det aldrig fråga om. I början träffades vi varannan vecka, senare övergick det till tre-fyraveckorsintervall.
När symötena dog ut försökte vi iallafall träffas en fredagskväll, någon gång om året och  äta gott och dricka lite vin. De sista tre -fyra åren så har detta också försvunnit.
Liksom byfesterna, liksom de gemensamma söndagspromenaderna, liksom de gemensamma utflykterna.

Känns som om att träffas och att ha lite trevligt ihop och hör till de försvinnande förteelserna.

En annan företeelse som försvunnit, det är att få vara ärlig och säga hur saker ligger till. I skolan får vi inte framföra kritik mot elev i våra  omdömen, och gör vi det muntligt så måste man linda in det.

Inte konstigt att det blir problem i bland. Speciellt som vi inte får ställa några krav på föräldrar, men att de har alla möjligheter att anmäla skolan för bristande ansvar. 

( Handlar inte om min klass, eller ens om vår skola.... utan generellt)

Media för absolut  inte fram sanningar, kanske har de aldrig gjort det... Reagerar i samband med den mycket tragiska bussolyckan söder om Tranemo, över att man inte säger sanningen om varför olyckan inträffade. Jag vet från mycket säker källa att, den nu avlidne chauffören drabbades av en stroke. Varför säger man inte det, utan framhärdar med att olyckan skedde av ännu inte utredd orsak?

Nu ska jag sticka ut hakan riktigt och hävda att ytterligare en försvinnande företeelse är lärare, som har tillräckligt goda grundkunskaper  i de ämnen som de undervisar i, och framförallt i den allmänbildning som behövs för att kunna möta elevers frågor och för att visa på sammanhang och helheter. Gäller inte alla lärare, men många, alldeles för många. Det är min åsikt...Välmeriterade representanter från OECD är av samma åsikt. Fram till åttiotalet var det svårt att komma in på lärarhögskola.... under senare år har "vem som helst" kunnat komma in. 

Läraryrket måste få en högre status, tjejer och killar med höga betyg från skolans teoretiska linjer bör vara de som tas in på lärarutbildningen i första hand. Plus gärna kvinnor och män med ett antal års arbetslivserfarenhet.  Sen måste man ju gilla människor/barn i skolåldern och respektera dem som personligheter... ja, det är inte riktigt enkelt att få till personer med både goda kunskaper och "bra hand" med unga människor. Men så otroligt viktigt för framtiden.

Tog en eftermiddagspromenad och såg skymten av en ännu under tidig eftermiddagstid försvinnande företeelse, solen.

Där bakom molnet fanns den, och den hann bryta igenom molnen innan den försvann helt.

Företeelsen är inte försvinnande, utan följer sin årscykel. Den kommer tillbaka.

Så hoppas jag att flertalet andra försvinnande företeelser också gör. Fast jag inser också, att det finns företeelser som har sin tid, och som sedan blir en del av historien.

En försvinnande företeelse som jag hoppas är högst temporär, det är politikernas sandlådeliknande beteende. Helt sanslöst att dessa demokratiskt valda personer dagligen syns och hörs i media och slänger okvädningsord mot varann. Inte speciellt utvecklande för vårt land. 

Ansvarstagande tycks man inte veta vad det är, och det är ju högst oroande. Mår fysiskt illa av att se och höra Bartra, Björklund och den småländska rödhåriga tösen uttala sig, och bara kasta skit på de partierna som de enligt demokratisk ordning skulle vara skyldiga att försöka finna samarbete med. Under största delen nittonhundratalet fanns det ingen blockpolitik, och då var man ibland tvungen att samarbeta med dem som var av annan åsikt. Varför skulle man inte kunna göra det i politiken? Det måste man ju göra i det verkliga livet.

Blev synnerligen besviken på Löfven och hans finansminister, då de under de senaste dagarna uttalat sig om SD som fascister. Så onödigt! Att SD är ett, för mig osympatiskt, en-fråge-parti, det framkom verkligen under presskonferensen efter det att de hjälpt till att sabba för alla som har det lite taskigt, och skulle varit betjänta av den röd-gröna budgeten. Men att jämföra dem med hitlervänliga stöveltrampande svartskjortor, det är att ta i lite i mesta laget.

Tyvärr Stefan, där tappade du min eventuella röst i nyvalet. Jag kommer att fortsätta att vara det enda riktigt människovänliga och miljövänliga partiet trogen.... och hoppas att den girighet och bara-tänka-på sig-själv-förteelse som utmärker borgerligheten någon god dag ska försvinna.

Pepparkaksbakning tycks också vara en försvinnande företeelse, åtminstone för den som inte har barn- barnbarn att baka tillsammans med. För egen del lovar jag att företeelsen inte ska försvinna så länge jag på något sätt orkar hålla i kaveln. Jag gillar att baka pepparkakor, tycker både om doft, smak ... och hantverk.

Idag blev det fem sorters kakor bakade. Flera av dem har smakats av. I torsdags åt jag också fem sorters kakor. En företeelse försvann i och med kakfrosseriet, nämligen det kvällsliga sötsuget.  På torsdagskvällen fick den gröna burken med "Lillebrors kolor" vara i fred för mig. Lär sannolikt bli det samma denna kväll.  Även sötsuget har sina cykler.... är det tillfredsställt, så är det lugnt till nästa dags-cykels med sugande timmar.

Vad det anbelangar Lillebror och hans kolor.... även de är försvinnande företeelser....men med möjlighet till återkomst.

Fiskfrosseri, fest och friskluft

Till Tiraholm var vi bjudna. Vi skulle få avnjuta ett annorlunda julbord, ett julbord baserat på insjöfisk och viltprodukter.
Klockan sex skulle maten stå framdukad- Vi startade hemifrån redan före halv fem. Vägen till Tiraholm går via den väg där jag var och geocachade på novemberlovet och där vi var på julmarknad för bara två veckor sedan.
På Tiraholm har vi varit flera gånger, men aldrig på vintern.
Kunde inte komma ihåg att det var så långt mellan Reftele och Tiraholm. Vid avtagsvägen mot Bolmsö, fick vi stanna och ta fram den gamla hederliga atlasen, för att försäkra oss att vi verkligen  var på rätt väg.

Det var vi, och hade fortfarande en dryg mil kvar.

Var ändå framme i god tid. Fiskbutiken var fortfarande öppen, vilket gav anledning att köpa både gädda och lax. Halva gäddan är just avnjuten. Tillagad i ugn med pepparrot, dill och grädde. Mums.... trots en del benplock.

 Det dukades upp många intressanta saker på bordet.
Inlagd braxen, kokt och stekt inlagd mört. Knappast någon fisk som man vanligen tar till vara. Sån´t man gav katterna, då man var barn/ung och metade i Viskan därhemma  i Rångedala.
Här hade man verkligen ansträngt sig för att ta till vara det lilla som fanns att ta tillvara, på det som jag hittills ansett som skräpfisk. ( Grymt för fiskarter att få det epitetet....)
Tiraholmskockarna hade  fått till välsmakande inläggningar av alla sorters fisk En favorit för mig var göskinder. De hade samma smak och konsistens som en nykokt kräftstjärt..

Mycket lax i olika former fanns på bordet. Alltid lika gott.
En del kött fanns också, allt från vilda djur. Vildsvinsskinka smakade helt ok och viltköttbullarna var riktigt goda. Kål i olika former kunde också avsmakas, och jag fick en ny favorit, brunkål.

 

Ja, det var en spännande och smakfullt julbord, där det  gällde att ta lite av varje på tallriken och avnjuta varje rätt långsamt. Tror att det blev tre besök vid bordet.
Tänkte på det då jag vaknade i morse: tänk så mycket bättre fiskfrosseri är jämfört med traditionellt julbordsfrosseri. Efter ett "vanligt" julbord brukar jag ha svårt att sova, för magen vill inte ge mig det lugn som behövs för en rofylld sömn.

Anledningen till att vi var bjudna på julbordet i Tiraholm, var att Johanna och Martin gift sig på alldeles egen hand, för fyra veckor sedan.

 Nu ville de bjuda sina allra närmaste på en liten festlig tillställning, med anledning av detta.

 

Martin mamma och pappa, Arne och Kerstin, hans syster Jenny och hennes make Göran, hade via lite krokiga vägar tagit sig från Östergötland, ända ner till mörka Småland... eller rättare sagt ända ner i Hallands län, för det är där Tiraholm ligger.

 Efterrättsbordet gick väldigt bra ta för sig från, trots att magen var ganska så fisk- och viltfylld.
Mandelmusslorna var rena nostalgin för en tant. Ostkaka har aldrig varit någon jättefavorit för mig, men saffranskakan som också fanns på efterrättsbordet,  var supergod.

Lite konfekt gick också ner.
Nästan lokalgjord även denna, importerad från Markaryd.

 Arne hade förberett ett tal för "brudparet".

Det handlade om Martins barndom och unga ungdom.

Kände mig lite socialt handikappad, då vi inte ens funderat på något liknande - tal eller sång eller bildbok.


Kanske för att vi själva gift oss på samma sätt som Johanna och Martin, och att jag personligen tycker att stora tillställningar med tal och klädkod och "måstevaragladochtrevligfastviingetharattprataom" är .... milt uttryckt... inget som jag vill vara med på. Gäller både bröllop och stora fylla-årkalas...  ( sen har jag varit på något trevligt fyllaårkalas, det har jag.... tänker på när Inga fyllde år förra året... det var trevligt ... och utan krav att vara något annat än den man är..)


Trevligt var det iallafall... lite ovanligt.... säger tack till Johanna och Martin för en trevlig kväll, ( och födelsedagspresent till tantmamman), tack till Kerstin och Arne för present ( när man fyllt 61!!!) och sällskap och till lärarkollega Jenny och Göran för trevligt sällskap.

Konstigt var det, men hemvägen kändes mycket kortare än vägen till Tiraholm.... det var ju inte så långt hem till kända trakter ändå.

Första adventsöndagen inbjöd till långpromenad.
Längesedan jag gick den drygt 5 km långa rundan på landsväg, skogsväg och byväg ... den som vi kallar "Stockremmarundan".

Det har blivit en hel del avverkat utmed landsvägen också, inte bara hos oss.
Landskapet blir annorlunda och ljusare. Kan nog bli riktigt fint då man fått bort virkeshögarna.

Utmed skogsvägen finns det flera fina naturområden.
Som detta, där det växer tiotalet arter av lavar.
På träd, stenar och på marken.

Har länge tänkt lägga ut en  geocache här, en som man får svara på lite allmänbildande frågor för att hitta koordinaterna till. Få se om jag kan få till det ... snart... eller till våren.
Skulle vilja gömma en tomte här ute i skogen... skulle passa bra som cache-burk.

 Solen bröt igenom molnen, när jag var nästan hemma, inte långt ifrån Roberts tv-berömda stenmur,
Fick en bild med ordentliga skuggor på, både från tant och stolpe.

Julrosen blommar mer än någonsin tidigare.
Kommer att fortsätta blomma ända tills det blir många minusgarder eller den blir övertäckt med snö. Outslagna knoppar klarar vintern och slår ut till våren.
Såg att den gamla julrosen, som jag en gång fick av Karla som julblomma, nu spridit sig och satt två nya miniplantor med ett par blomknoppar på varje planta.

Åkte ner till skolan och fixade till den traditionella adventskalendern.
Fick den här kalendern då jag fyllde 50. Döttrarna hade fyllt den med godis och med lappar som hänvisade till olika paket i en medföljande kasse. En favoritpresent, som under alla följande år ( förhoppnigsvis) glatt mina elever.

 Det blev en promenad till, efter hemkomsten från skolan. Solen sken så inbjudande, så att jag bara kände att jag måste ta tillvara de livgivande strålarna.
Tog pumpstavarna ( istället för de vanliga... går nästan alltid med stavar, för det får tanten att räta på sin gamla rygg, så att den inte börjar bråka i onödan)
C-E  gjorde mig sällskap på den drygt 1,5 km långa rundan kring Flathult.
Tänkte att vi skulle träffa på vit katt ( Fredrik), och det gjorde vi.
Han brukar så gott som dagligen gå ut till landsvägen, passera den och sitta och spana efter sork (??) i närheten av Gunnars hus. Så gjorde han även idag.

C-E undrade om han ville gå med hem och äta Sheba.
Lite tvekade katten, för det var ju inte kväller och hemdags än.

Katter är inte så smarta. Sheba är ett fungerande lockrop.
Så katt bestämde sig för att få tidig måltid idag, och följde med hem.

Ser en del fruktansvärda trädgårds/hus-ljusdekorationer på bilder och irl.
Detta är vår lilla ljusslinga. Tycker att den är så fin och så lagom.

Smaken är ju delad vad det gäller det mesta.... så det får jag ju tycka.

Förstaadventsbloggandet avslutas med hemkommen katt på adventsduk, vid adventsriskruka.  Fin bild tycker jag.

Ute faller mörkret och lite skoljobb återstår inför veckan. Hög tid att sätta igång med det!

Sån´t som sakta smyger sig....

Åldern t.ex.

Igår smög den sig över 61. Länge sedan man var femfemma nu. 

61. Smakar på det ojämna talet. Känner inte så mycket. Varken sötma eller sälta. Lite avslaget.

Man hinner inte riktigt med i ålderssmygandet. Känner fortfarande inom mig som om jag vore  20 år yngre och 20 kg lättare. Det gäller att smyga förbi spegeln, så att den inte får syn på en... för då blir man avslöjad.

Tänker på att 30- 40 årsåldern är den bästa tiden i människans liv. Man är inte riktigt ung längre, man blir tagen på allvar, samtidigt som man är tillräckligt ung för att fortfarande göra många livsval.

Tänker på att döttrarna är i den bästa åldern.... klart att jag måste vara gammal då.

Ålderssmygandet är iallafall rättvist. Alla blir lika mycket äldre för var dag som går.  Och visst får man vara glad för varje ny dag som man får smyga in i. Försöka ta till vara den, för man vet inte hur länge man får någon dag att smyga omkring i.

Solen smög fram idag. Den vågade sig inte högt, men den gjorde dagen betydligt ljusare och jag kunde till och med känna värmande strålar komma smygande då jag gick över skolgården vid lunchtid.
Skyndande mig hem efter skoldagens slut vid kvart i tre, för att kunna njuta lite mera av de livgivande strålarna.
Det var då som dimman sakta smög sig fram på längs marken, medan solen smög sig ner bakom horisonten.
Den lilla värmen som funnits var borta, men vackert, vacker var det där ute i den till några plusgrader uppvärmda luften.

Förkylningen smög ju  sig på mig förra helgen. Den passade på att ta sig en liten tur ner i luftrören ett tag. Det har inte varit läge för lite mer ansträngande träning på ett tag.

Promenad går bra, så jag tänkte mig en tur fram och tillbaka till Kroken. Fyra kilometer. Nu smög de gamla fötterna iväg med tanten dubbelt så långt, ut i skogen, över järnvägen och tillbaka upp till Kroken.

Under tiden smög sig skymningen och mörkret på. Fast klockan bara var fyra!

De där korta dagarna har heller inte aviserat sin ankomst ordentligt. De bara är där. En sådan där sak som sakta smyger sig på....

Tomtarna börja smyga fram ur vrårna då jag har musik med småklasserna. Tomtesånger är favoritsånger. Glada sånger är favoritsånger för barn. Får barnen sjunga med lust och glädje, så smyger sig ofta ett musik och sångintresse fram.
Tänker på berättelsen om när Gud drev ut människorna ur paradiset efter syndafallet. En enda ängel erbjöd sig att följa med människorna ut i den kalla världen. Musikens ängel. Visst är sång och musik till glädje, vid alla tillfällen.
Tycker den som just nu låter "så mycket bättres" spellista på Spotify gå dagligdags. Årets artist och musikutbud tycker jag har varit outstanding. SÅ mycket bra musik som får en renässans genom TV-programmet. Och som sakta smyger sig in i och fastnar i våra hjärnor igen.

Något som sakta smyger sig framåt, det är mognaden och förändringen hos mina elever. Plötsligt har alla mina "små" fyror blivit nästan lika "stora" skolelever som de "stora" femmorna. Känns lite som ett hallelujamoment då man ser förändringen hos  eleverna. Det är så roligt!
Jag har världens bästa jobb.... synd att inte fler ungdomar med "huvet på skaft"  inser att lärarjobbet är skitkul. Förhoppningsvis ska väl lönen bli lite bättre för alla inom jobbet, iallafall har politiken lovat det.
Men politiken, det är förstås ofta en företeelse som sakta smyger sig bort från de löften den avgett.

 Kom tillbaka till Karlas julhus då mörkret fallit helt.
Vem kom smygande ur mörkret, om inte husägaren i egen hög person? Fick en trevlig pratstund och en vilopaus i det mjuka mörkret.

Jag lär mig aldrig. Efter en hel dags skolarbete ska jag inte ge mig ut på en 8-9 km lång promenad. För jag vet ju vad som händer; när jag gått tre-fyra kilometer så kommer ryggvärken sakta smygande. Långpromenader ska företas på förmiddagar, efter nattvila. Då håller den (ibland) dumma ryggen bra.

Månen smög sig fram ur dimman och den ostadiga tanten + kameralinsen gjorde den dubbel. Ganska häftig bild!

Dags att sakta ta sig upp för trappan och vila den trötta ryggen. Lite strumpstickning. Högen av färdiga strumpor smyger sig sakta större  och större. En del ska få bli julklappar. Tanken vad jag ska göra med återstoden av högen får sakta smyga sig fram.

Juletiden börjar också smyga sig på. Det får den gärna göra, för efter jul går det mot vår....  det känns ganska bra att veta att det är mindre än en månad till smygandet går från mörker till ljus igen.

C-E cachecoachar

Ja, det var faktiskt C-E som kom med förslaget om att geocacha i helgen.
Han lade fram förslaget redan i fredags, och jag var väl inte jättesugen. Hade ju planerat städning av hus, läsning av barnböcker, skoljobb....
Men man kan ju ändra sig. Var ju ett tag sedan senast vi var ute. En runda var C-E ute efter. Var ?
I Jönköping kanske?

Hittade en liten runda nära flygplatsen. Rätt sida av stan för oss. Det visade sig att rundan var utlagd för bara en vecka sedan. Svårigheten på cacherna  låg mellan 2,0 och 3,5. Kanske någon skulle vara för svår för oss?
Även om det skulle kunna vara en del svåra gömmor, så kunde rundan vara värd ett besök... och frisk luft och lite motion skulle vi få. Plus några extragömmor längs vägen, nära rundan.
Som på denna fina favoritplats.
Cachebeskrivning:
Manicken som står där på bergshällen och ser ut som nån slags raket är i själva verket en fast positionerad GPS-mottagare som tillhör det nationella nätverket SWEPOS. Med långtidsmätningar kan man mäta på millimeternivå för att t.ex se jordskorpans rörelser och för byggarbeten.
Just denna station är en av Sveriges 36 klass A-stationer. Gemensamt för dessa är att de är fastgjora i berggrunden för maximal precision och att de är rustade för maximal tillförlitlighet. Det finns även klass B-stationer, som inte har samma krav.

Grunkplatsen hade en utmärkt utsikt över flygplatsen.
Tror att vi åkt från lilla Axamo flygplats en eller två gånger, för längesedan. Minst en gång iallafall, första gången vi var i London 1978.
Kommer ihåg att det var dåligt väder med dimma på hemvägen och att man hotade med att vi kunde få landa i Stockholm.
Precis när jag skulle "till" på toa, så tändes fasten seatbelts-lampan och man meddelade att man ändå skulle landa i Jkpg. Oj, vad bråttom jag fick! Det blev kissiga trosor på vägen hem till Tranemo, där vi bodde på den tiden.

En bra, men lite blöt, grusväg tog oss mot cache-runde-området.
Vägen gick delvis på en gammal banvall. Vi parkerade vid denna cachegömma, som låg alldeles intill Sandserydsrundan.
Cachebeskrivning:

Borås-Jönköpings Järnväg (BsJJ) bedrev persontrafik på Ulricehamnsbanan 1940-1960. Denna cache ingår som en del i en serie cachar längs banvallen. Nästan hela sträckan går det bra att cykla eller gå på vallen.

Sandserydsby hållplats. Cachen ligger i bangårdens västra del där vattentorn och brunn för ångloken fanns.

Hade inte en aning om att det gått en järnväg öster om Ulricehamn. För mig, som barndomsboende i Rångedala, så gick "vår" järnväg mellan Ulricehamn och Borås. 

Även den sträckan lades ner i början av 70-talet och är nu asfalterad cykelväg. 

Här var banvallen en stabil sandbank. Den skulle säkert också duga att cykla på.

Vår Sandserydrunda fick börja på #7, eftersom vi parkerat bilen på ett bra ställe för oss som kom västerifrån.

Gömmorna på den 2,5 km långa rundan var mycket varierade, och bara två var riktigt enkla. En burk satt högt, en annan var riktigt naturmaskerad. I denna rishög gällde det att leta fram rätt pinne.

Risk för att cachen blir till flis så småningom... ? 

Passerade det gamla stationshuset i Sandseryd. Det tycktes vara fritidsbostad... eller kanske åretruntboende. Vi hejade på en yngre kvinna som rörde sig på gården.

Cache # 1 skulle vara besvärlig att hitta, hade en trea i svårighet. Tänk, JAG hittade den. Snabbt.
Ibland har man tur!
#2 skulle vara lättare, men blev riktigt svår för oss.
Kollade i loggarna och där stod det att man skulle leta efter något som hörde hemma i naturen. Så vi letade efter pinnar, stenar, kottar, plastblad, mosstuvor. Och så var det något helt annat.
C-E hade plockat fram fikat, för vi tänkte ge upp. då jag tog en liten, liten förutsättningslös sväng... och där var den... och den var inget av ovanstående.

 #3 var en myst. Man skulle leta upp tre siffror på granarna i närheten, för att kunna öppna kodlåset till en holk. En ledtråd hittades ganska snabbt. Sedan började det "krylla" av geocachare - Mr Twilight och ( tror jag) Sandelvan. Utan att hitta en av ledtrådarna lyckades vi ändå med kloka hjärnor och flinka fingra få fram den lilla burken inne i holken.

Nio gömmor ( + en bonus, som vi struntade i) hade rundan. Vi lyckades med dem alla.... två av dem var tillsammansarbete med våra vänner i skogen.

Absolut en bra runda. Rekommenderas. 2,5 km att gå.... men det tog en bra stund ändå, för några av gömmorna tog tid att hitta. Vad jag gillade extra med rundan, det var att den var så varierad i gömmor och svårighet, trots att vi hela tiden rörde oss i den fina smålandsskogen.

Tre gömmor till försökte vi oss på. Två lyckades.
Vid den fina medeltidskyrkan fanns en enkel gömma.

 Försökte oss sedan på en av leylaquman ( eller vad de heter) gömma. Något med tryck/tryckluft. Blåste i ett rör, men det hjälpte inte. Nä.... den var inget för oss.

Åkte hemåt över djurkyrkogården och hittade en riktig favoritgömma. BÅDE vad det gäller lokalisering ( vilket jag ju tycker är viktigt) och gömsle.
Ja, den var riktigt bra.

Det var stämningsfyllt på kyrkogården för husdjur. Blommor och ljuslyktor fanns där, precis som på människokyrkogårdar.

Har aldrig sett någon liknande plats tidigare. Fint att de finns, djurkyrkogårdarna. För en del av oss i människosläktet, är djuren det viktigaste vi har.

Sen lunch blev det på restaurangen vid Jära, den som man passerat så ofta, men inte besökt. Helt ok lunch...både välsmakande och mättande.

Bra att  C-E cachecoachade ! Femton gömmor loggades ....roliga gömmor, sevärda platser. Kan det bli bättre?