Tack, Torpateatern!

Torpa slott har anor från 1400-talet. Från detta gamla stenhus, vår kommuns stolthet, hämtade Gustav Vasa sin tredje fru, Katarina Stenbock. Gustav var 56 år, Katarina var 17 - och trolovad med sin kärlek, Gustav von Rosen. Äktenskapet varade inte många år, och man kan ju fundera på hur "lyckligt" det kunde vara. I sextioett år levde sedan Katarina som änkedrottning på Strömsholms slott - och lär ha betraktats som en mycket vis kvinna.

Torpa Slottsteater ( tidigare Torpaspelen) har under tio års tid satt upp olika teaterföreställningar i den fantastiskt vackra slottsparken, nedanför slottet. Den första uppsättningen handlade om hur Gustav Vasa tvingade den unga Katarina att bli hans fru, mot allas vilja. En annan uppsättning handlade om den kloka Katarina, och hur hon hjälpte andra att lösa sina kärleksproblem.

På senare år har många Shaekspearedramer skrivits om av regissören Lena Fridlund, för att passa den stora amatörteatergrupp som utgör ensemblen.

I år var det "Så tuktas en argbigga" som nydanats¨och fått titeln "Systrar". Det hela går ut på giftermål - och det har nog alla uppsättningar som Torpaspelen genomfört gjort. Men det var /är kanske det viktigaste i livet - att bli gift/få ett fast förhållande....

Tidigare teatrar har framförts i dräkter som hört till 1500-1600talets klädstil. I år var det futuristiska kläder som gällde. Handlingen var också förlagd till nutid/framtid, och detta var ett positivt grepp. Föreställningen startade med fart och fläkt och man kom ganska snart in i handlingen. Första akten var lysande.

Torpa Slottsteater har enbart mer eller mindre erfarna amatörer som skådespelare. Alla deltagande aktörer ska få sin uppmärksamhet, genom att var och en ska ha en större eller mindre talroll. Det är synd, man kan hjälpa till att bära upp en föreställning genom att bara agera på scenen. Nu ska alla prata, och då måste manuset utvidgas med ett antal för handlingen ovidkommande sidoskeenden. På det sättet kändes andra akten lite seg och lång, och man fick lite träsmak på den enkelt uppbyggda läktaren.

Tidigare år har de medverkande varit i ålder från tidig skolålder upp till tidig pensionsålder. I år var det ett fåtal aktörer som var över trettio år. De var också synd, det blir mer dynamik i föreställningen när man är i olika åldrar och de olika livs- och skådespelarerfarenheterna kommer fram.

Men i stort - en jättebra föreställning. Dåligt med publik igår, på lördagskvällen, tyvärr! Har du möjlighet, så åk till vackra Torpa och njut av en "feel good" föreställning. http://www.torpaslottsteater.se/

Tack, säger jag,för alla trevliga sommarkvällar som den helt ideella teaterföreningen bjudit mig på, under ett helt decennium.

Tack är ett ord som man inte kan använda för ofta. Det var något min mamma lärde mig. Ibland blev jag irriterade på hennes evinnerliga tackande. Idag, när det är alldeles för få som kan frambringa det lilla enkla ordet TACK, så har jag tänkt om.

Jag märker att mina egna döttrar är bra på att säga tack. Det värmer mig. Jag hoppas att jag också är bra på det - men jag tror också att jag brister ibland.

I vår by är vi ett par damer/kvinnor/ tjejer som är bra på att fixa och ordna saker. Jag är den ena. Många gånger har det slagit mig, att knappast någon säger TACK. En gång fick jag en bukett tulpaner, när jag fixat en teaterresa - det levde jag på länge. Just nu är det en födelsedagsinsamling som gäller. I veckan fick jag ett mail, där det stod "TACK för att du tar hand om insamling och inköp av present. Kram M."

Det mailet har jag tänkt på många gånger under veckan- och varje gång har jag känt mig så GLAD.
Har funderat på hur viktigt ett TACK är för just mig - och samtidigt så har det slagit mig, har jag sagt TACK till familjen J, när de ordnat och fixat något......???

Men jag lovar absolut skärpning!

Vill avsluta med en textrad från "Systrar". En proffsig slutscen och en tänkvärd sångtext:

"Du måste orka att vara dig själv och vara den du är, annars förlorar du ditt hjärta."

Min absoluta önskan - visa dig som du är - med fel, brister och positiviteter. Det är vad jag skulle vilja se hos varje människa, för jag vet att det positiva överträffar och förlåter de fel och brister som alla faktiskt har....