Dömande datum

På fredagar brukar det vara provsmakningar på Willys. Ganska ofta blir det att vi handlar där på fredagseftermiddagen. Jag som är ( nästan) matmissbrukare tar alltid chansen till en bit mat. Någongång i mars/april bjöds det på thaisoppa. Jag är ingen storälskare av thaimat, men den soppan tyckte jag var god, och köpte en förpackning. Den har stått i kylskåpet sedan dess. Flera gånger har jag kikat på utgångsdatumet och konstaterat att det har gått ut, men har ändå inte haft hjärta att slänga det som är mat.

Efter dagens promenad med allra bästa Dalstorpskollegan, runt den vackra sjön, och efterföljande god fika, så kände jag mig lite hungrig när jag kom hem. Tog fram soppförpackningen, tittade på datumet, den gick ut den tionde maj .... Öppnade förpackningen, den luktade gott. Hällde den i grytan. Konsistensen var helt normal. Smakade, och den smakade OK. Hällde ut lite soppa, så att det skulle bli lagom för en person, tillsatte en dl räkor och fick en jättegod lunch. Detta trots att soppan är två månader för gammal.

Vem är det som bestämmer bästadatum? Ja, inte någon förnuftig person iallafall. De flesta hade slängt soppan utan att kolla den. Jag lägger ingen värdering i det. Många litar på det som expertisen säger, utan att använda eget förnuft. Men nog är det oetiskt att slänga så mycket mat som vi gör i vårt land, bara för att en datummärkning dömt ut den.

Vi diskuterade detta med pensionsålder under vår promenad, jag och kollegan. Vad är det som säger att man är passé därför att man fyllt sextiofem? Absolut inget. De allra flesta skulle fungera bra i sitt yrke, långt efter denna utdömande ålder. Till fikat bjöd kollegan in en äldre kollega, 82 år gammal. Hon gjorde fortfarande reflektioner kring sin yrkesverksamma tid. Skulle hon fungera i skolan idag? Det skulle säkert bli svårt med allt nytt, och kroppen skulle inte orka jobba fyrtiofem timmar i veckan. Men hon skulle definitivt ha ett värde i att komma och undervisa någon timma då och då. Om hon själv ville, förstås.

Min studiekamrat, som jag träffade i går, jobbar fackligt på heltid. Hon berättade att det var en trend i hennes region att fortsätta tills den definitivt utdömande åldern, sextiosju. Som det känns idag, så skulle jag också vilja jobba så länge, iallafall på deltid. Någon tycker då att man tar upp plats för nyutbildade lärare ... Absolut är det så... men med god vilja så kanske det kunde finnas ett sätt att kombinera den erfarna äldre läraren och den unga läraren och dens nya idéer. Jag tror på det sättet att jobba ...synd att de som leder skolan inte kan se fördelar i detta.

Tänker också på de nationella proven i trean. Där finns också ett dömande datum, när man har kommit till trean, så ska man kunna vissa saker. Men det funkar inte så, barnen utvecklas i olika takt och en del tar lite längre tid på sig. Det är inget att hetsa upp sig för, när barnen är nio-tio år gamla. Inga prov före elva års ålder,tack. Men ingen lyssnar på oss gamla erfarna. Nä, det är några få människor som är satta att styra vår skola, genom olika slags diagnosmaterial och andra pålagor. Och är man då som den som slänger maten för att bäst före datum har gått ut, den som inte vågar använda det egna förnuftet och dra egna slutsatser, ja, då bli skolan väldigt tungrodd och väldigt fyrkantig. Ingen tid till några kreativa och lustfyllda upplevelser inte.

Idag började C-Es semester. Den bästa tiden av sommaren är över. Inte för att han också är ledig och jag inte längre kan köra runt i trakterna som en hårt uppdragen duracellkanin, utan för att när hans semester börjar, så går tiden ännu fortare, och när semesterveckorna har gått, så är den härliga sommaren mästan slut. Och det är inte det att jag inte vill börja jobba igen, det är bara så att jag vill att den härligt ljumma, ljusa sommaren ska vara mycket längre.

I morrn åker vi till Halmstad igen och på tisdag så anträder vi Norrlandsresan. Bloggande lär det inte bli så mycket av, men tack vare min roliga leksak, HCT Desire, så kan jag alltis skriva några rader på Facebook. Men på söndag är jag hemma, då kan jag nog inte låta bli att skriva ågra rader igen.

Bilderna är från promenaden runt sjön och så på hunden Dina, som också fick gå ut och gå närmare sju km, denna ljumma förmiddag.