fredag 8 januari 2021

Miljön

 


Man tänker mycket när man är ute på promenad. Förr har mängder av lyckade lektioner blivit planerade under de dagliga vandringarna. Numera så är planeringen snabbt gjord och andra funderingar dyker helt oväntat upp i skallen. 

Det blev en runda på skogsvägar idag igen. Det gäller att passa på innan det blir för mycket snö.

För ett antal år sedan, en sensommareftermiddag, promenerade grannkvinnan och jag denna runda. Precis här fick vi syn på något ovanligt. En ung man höll på att byta registreringsskyltar på en bil. 

Man blir lite förvånad av att komma på någon, mitt under pågående brottsgärning. Kommer ihåg att jag bytte sida på vägen, så att väninnans hund kom att gå närmast biltjuven. Man blir lite rädd....

- Hej, sa jag. - Hej, svarade den unge mannen. För jag kände ju igen honom. det var en kille som jag haft i min klass under en kort tid, kanske en termin. När han och hans familj flyttade in i ett gammalt hus i utkanten av samhället, så visste ju alla att det var en småkriminell familj som bosatt sig i byn. Man var känd för bilstölder och bedrägerier. 

Den enda gång som en stöld förkommit i skolan, det var när pojken fanns i där. En hundralapp som låg på ett bord försvann. Naturligtvis var pojken misstänkt. Naturligtvis erkände han inte. KANSKE var det inte han....

Åtta-tio år efter att han gått i min tidigare skola, i min sexa, så ägnade han sig åt att stjäla bilar. Inget konstigt alls egentligen, det var ju den miljö som pojken vuxit upp i. Det var så man levde, det var hans vardag.

Väninnans man tog bilen och kollade upp platsen där vi träffat på pojken. Naturligtvis var han försvunnen. antagligen hade han blivit mer rädd för oss, än vad vi blivit för honom. Även om vi båda tyckte att det var obehagligt.

Numera är den unge mannen medelålders, och har kanske egna barn. Undrar om de också kommit att bli småtjuvar?


Sommaren 2018, den glömmer vi inte i första taget. Helt underbart varm och solig, men så fruktansvärt otäckt torrt i skog och mark. 
En morgon då jag skulle hämta tidningen, så tyckte jag att det luktade brandrök. Tittade  mig omkring, men såg varken rök eller eld.
Men visst brann det. Precis här, där bilden är tagen. 
Skogsägaren hade sin vana trogen, tagit en tur på på fyrhjulingen... och trodde inte sina ögon, när han kom hit och såg att det brann för fullt. Ett ganska så stort område skadades innan branden kunde släckas. Av den anledningen så avverkades den brandskadade skogen under 2019. 
Branden var anlagd. Flera andra skogsbränder blossade upp i trakterna under samma period. Någon "roade" sig alltså med att tända eld på de torra markerna. 
Kändes otäckt, var och när skulle det brinna igen?
Det  lugnade sig dock med bränder, men under åren efter 2018, så har det dels varit några oförklarliga radhusbränder i grannsamhället och dels har två obebodda hus brunnit ner till grunden. Mordbrand/ Anlagd brand är konstaterad.
Någonstans i närområdet finns en pyroman. Inget man tänker på dagligdags..... men på promenaden så kom jag att tänka på honom ( för det är väl en man????) och undrade om det är en sjukdom som personen har - eller om det är något i hans uppväxtmiljö som gör att han/hon känner ett sug av att anlägga bränder. Som tur är, så har ingen blivit skadad. Än så länge....


För några veckor sedan, så fick vår bil en ordentlig repa i bakskärmen, när den stod parkerad utanför ICA. Det var ett djupt jack, rakt in i plåten ( som sedan visade sig vara av plast. )  Skadan ska åtgärdas så småningom och självrisk, ja, den är inte billig.... nåja, det kunde varit mycket värre....

Men ändå, så blir man förbannad.  Bara köra på, och sedan köra iväg, utan att ge sig tillkänna. För visst märkte personen som körde det något högre fordonet, att han körde  in i bilen bredvid...?


En gång för länge sedan, ja, i min ungdom, så var jag och min mamma i stan ( Borås) och handlade. Som jag kommer ihåg det, så var det när jag hade min röda Saab, tvåtaktaren. Då när jag gick på lärarhögskolan i Jönköping, och var hemma i Rångedala på helger och ledigheter. Alltså var jag vuxen, tjugo fyllda...
När jag skulle backa ut från parkeringsrutan, så kom jag för nära bilen bredvid, och körde in i den med min framskärm. 
- Kör fort härifrån! Skynda dej, så att ingen ser oss! sa min mamma, medan hon oroligt tittade sig omkring. 
Jag körde i väg, utan att bry mig om skadan på bilen bredvid. 
Jag har också smitit! Begått ett brott! På min egen mors inrådan! 
Hur jag åtgärdade bucklor och rispor på min bil, det kommer jag inte ihåg. Vet i alla fall att bilen fortsatte att leva ett tag till, att en väninnan tog över den innan den skrotades.


Miljön påverkar i allra högsta grad vem man blir. 
I min uppväxt, som präglades av mammas uppfostran, där var det ok att smita från något, bara man inte blev upptäckt. 

Kom att fundera på en mycket svår fråga, utifrån att vår bil fått en skada. En fråga som gör fysiskt ont att tänka på: 
Hur skulle jag göra idag,  om jag backade på en bil och orsakade en plåtskada? En liten en, som inte syns så tydligt, men ändå måste åtgärdas då bilen jag kört på är av senare årsmodell.
Svaret är riktigt otäckt... men ärligt.... Det är stor risk att jag skulle smitit! Om ingen såg mig, och om skadan på min egen bil är så liten att den skulle kunna förklaras på annat sätt för maken... för han skulle aldrig tillåta denna smitning!

Så ... det där att döma, det ska i alla fall jag akta mig för. Jag vet förstås vad som är rätt, men i ryggmärgen finns  uppväxtsmiljöns flyktmöjlighet. 

.... Eller skulle jag ändå inte ...... kanske skulle jag stanna .... jag VET faktiskt inte. Hoppas att det inte händer igen.... det var dock  närmare femtio år sedan jag senast skadade ett annat fordon. 
Att jag bucklat på våra bilar lite då och nu, det är en helt annan sak. Även om det också kostat en del självrisk...


Det var sparkföre på byvägen idag. Riktigt åtkört i bilspåren.  Detta fordon har inte varit ute på många år. Ej heller orsakat någon  skada, vad jag vet. Kul att sparka sig fram, under det att stora snöflingor föll. 
Någon decimeter till, så är det dags för skidorna att ge sig ut också... 




23 kommentarer:

  1. Så fint att sparken kom till användning. Här hos mig är det sparkföre varje vinter, och jag ser också en del som använder sparken trots att det ibland sandas. Att sanda... det behövs... men nog skulle de väl kunna lmna en lten del av gång/vykelbanan till sparkarna. Tycker jag. Som inte har någon spark längre... men så gärna skulle vilja ta en sparktur.
    Apropå ärlighet... nog mår väl den bäst som är ärlig och berättar? Själv blev jag påknuffad av en annan bil i en rondell. Det blev ingen större skada.... men att den andra föraren som hade kört på mig inte stannade och kollade hur det gick, det retar mig än när jag tänker på det.
    Tydlig smitning och väldigt fult gjort!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är lite för lång för sparken. Här ont I ryggen. Men kul en stund.
      Du får skaffa en spark. Fast grusad väg är absolut ingen sparkväg.
      Det där med ärlighet... det är väl rädsla och ett sätt att slippa besvär... Men väldigt fult. Kram på dej namnen!

      Radera
  2. Svar
    1. Många höjer sina mödrar till skyarna. Det har jag aldrig gjort.

      Radera
  3. Ja, vad ska jag säga. Jag gillar din mor på något sätt. Lite äventyrligt, lite vågat, lite fräckt. Udda, och sånt gillar jag.
    Även idag kan jag ge dig ett exempel på hur jag agerade, och det har jag ångrat många gånger. Jag var 18 år, hade precis tagit körkortet och köpt min första lilla bil för egna pengar. Parkerade bilen men glömde att dra åt handbromsen/lägga i ettan. När jag kom tillbaka från mitt ärende hade min bil rullat tillbaka in i en svart "lyxbil", en Mercedes.
    Tog ett papper och skrev mitt telefonnummer på lappen och fäste den under vindrutetorkaren.

    Det dröjde några dagar tills bilägaren hörde av sig på hemtelefonen. Han råkade vara jurist och hittade på hur många grejer som helst som mitt försäkringsbolag skulle stå för i samband med olyckan. Ja, och jag var oerfaren och 18 år. Så jag ångrar att jag var ärlig. Så jag förstår din mamma.

    PS. Det var första och enda "olyckan" jag var med om. Peppar, peppar. DS.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är härlig du!
      Det är tydligt att man inte ska var ärlig...alltid. Jäkla typ, som utnyttjade dej.
      Hoppas att vi klarar oss från mer skador på andras bilar. Blir enklast så!

      Radera
  4. Fint att gå i skogen,-) Tur att du hade sällskap och bra med hund! Otäckt, speciellt när man kommer på någon, vet inte hur de reagerar.
    Fy så otäckt med någon som tänder eld, det skulle skrämma upp mig, bara du inte kommer på den personen när den håller på! Sånt är allt så läskigt, vet inte vad som får någon att göra något sånt. Sen att veta att det är någon i närområdet, kanske den ni minst anar, där skulle min fantasi om vem det var flippa iväg!
    Så dåligt det också, att köra på och smita! Men jag tycker att folk tar inte hänsyn, det gjorde de kanske inte förr heller men lite bättre tror jag det var! Nu skrattar jag, det var alltså inte bättre förr ,-))) läser just nu om hur du smet ,-)) på din mammas inrådan! ,-)
    det betyder nog mycket hur man växer upp, inga fel fick göras det sitter i mig, jag skulle få sån kanonångest om jag råkade köra på någons bil det allra minsta, jag skulle bara vänta på att åka fast, så jag skulle väntat och betalat ,-)
    Spark är kul ,-)) Jag brukade ta sparken ofta när jag bodde hemma, och i källaren finns min spark kvar ,-)
    Ha en härlig Helg! KRAM Primrose ,-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Får bli en ny språkrör i morgon. Trots att ryggen protesterar. Jag är för lång gör att ha bekväm ställning på sparken.
      Ja, ni är ju uppfostrade så, ni rättrådiga, fina och väluppfostrade tjejer. En annan har ju en del ballast...och en del saker dom absolut inte fick göra. Svära. Sminka sig...Röka...fast naturligtvis smygrökte jag. I 30 år....Bra på att sminka mig, det har jag aldrig blivit. Men lite mascara fixar jag allt. Kram!

      Radera
    2. Lite friare skulle varit bra! ,-))) Hård uppfostran är nog inget att rekommendera ,-)
      KRAM ,-)

      Radera
  5. Jag nuddade en bil som stod parkerad på gården när jag var omk 4 med min trehjuling ,-) Jag vågade aldrig säga något till mina föräldrar, jag cyklade hem direkt och väntade länge på att polisen skulle ringa på vår dörr ,-))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sim när jag stan en ask tabletter, Tenor, efter en skolans på högstadiet. Var livrädd att bli avslöjad. Stjäla skulle man inte...nen smita var ok. Ingen logik alls!

      Radera
  6. spak har jag nog inte åkt på många decennier... funkar inte i Göteborg :)
    visst hinner man tänka mycket under promenader.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, spark får man ha på landet. Och längre norr ut.

      Radera
  7. Ett annorlunda sätt av en mamma😂 nu är det ju preskriberat. Men visst blir man sur när man råkar ut för sådant!
    Så typiskt ni kom gående just när killen bytte skyltarna. Det är säkert så att man fortsätter ofta leva som man vuxit upp. Pyroman i trakten är inte roligt alls.
    Vi har också en spark, men nu är det några år sen vi kunde använda den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min mamma var nog eljest. På Gott och ont.Och med ett arv genom såväl helt ok som miljö. Får bli lite spark idag också.

      Radera
  8. Man må säga vad ont man vill om ett syndigt leverne - men det är allmänbildande. (Hjalmar Bergman)

    Jag tror att killen som bytte skyltar blev räddare än vad ni blev. Tyvärr fortsätter en del på brottets bana medan en del tar sig från den. Uppväxtmiljön betyder mycket men många unga besitter i dag styrkan att välja ett annat liv än föräldrarnas. Just det här med pyromaner diskuterade vi i vårt arbetsrum i höstas. Jag trodde att det var ett typiskt manligt brott så vi googlade och vi hade helt fel. I vår kommun har två stora restauranger, två garage och en gymnasieskola brunnit ned. Man hade en mycket stark misstanke men polisen lyckades inte binda den då tonårige pojken vid brottet. När han flyttade från kommunen och uppåt landet har här inte brunnit sedan dess.

    Jag backade in i en annan bil när jag var på Vellingeblomman. Det blev en rejäl buckla så det var bara att vänta in ägaren. Kvinnan blev helt hysterisk trots att hon hade försäkring. Jag har fått några märken i vår bil på grund av slarviga kollegor eller föräldrar som bara slängt upp bildörren och det retar mig faktiskt när jag själv är försiktig.

    Kram och god lördag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att det är en sak som gör att den fege flyr, i stället för att erkänna brott. Hur hanterar man en som blir riktigt arg? Lika illa att vänta på ett argt telefonsamtal.Hur arg är den som ringer?
      Numera är ju bilarna så stora, så parkeringsrutorna räcker inte riktigt till. Lätt att det blir märken. Men tråkigt!
      Många nya parkeringar, utanför mataffärer, har extra stora rutor. Försöker få en sådan, så ofta det går. Minskar risken för att man ska klanta dig och skada någon annans bil...eller den egna.
      Visst undrar man vad pyromanen ska hitta på nästa gång. Hoppas det blir en obebodd byggnad som han bestämmer sig för !
      Kram på dej

      Radera
  9. Oj, det var annorlunda av din mamma. Jag tror att vi är många som smitit men få skulle erkänna det öppet tror jag. Jag tror också att den unge mannen blev räddare än ni. Jag hoppas att det gick bra för honom i livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Erkänna är viktigt. Sen för jag mycket dumt just i Då det händer.
      Magnus Magnusson hette mannen. Kollat upp honom på Facebook. Hittar inget.

      Radera
  10. Mycket spännande kan hända - jag och en kompis såg en gång hur tre män bar upp något i skogen från en bil ... vi vågade oss inte fram utan tog oss tillbaka till civilisationen och ringde polisen. Det tog sin tid och inte kunde vi säga exakt var vi sett dem ... det var långt före mobiltelefonernas tid :)
    När jag var runt 8-10 år stal jag ett litet plastlamm på varuhuset Tempo ... mådde såå dåligt av det att jag smög tillbaka dagen efter och lade tillbaka det :)
    Jag backade in i en bil en gång ... men eftersom bilägaren satt i bilen så var det ingen idé att försöka smita. Vid ett par tillfällen har våra bilar blivit skadade på parkeringar - ingen gång har någon lämnat ett meddelande.
    En pyroman i trakten verkar väldigt otäckt!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Enklast om man skadar en bil dom det finns någon i. Ingen idé att fundera på smitning.
      Stjäla, det är jag också uppfostrad att inte göra.Bra! Konstigt att det går skillnad på att stjäla och att smita. Det ena ok, det andra inte. Kram!

      Radera
  11. Det har hänt mig också att min bil blivit skadad på parkeringen. Man blir inte glad när man ser det. Jag blir lite nostalgisk när jag ser bilden på sparken. Det är nog närmre 65 år sen jag åkte spark. Idag är det en omöjlighet i Skåne. I så fall får vi sätt hjul på medarna. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tredje dagen i rad som det blev en liten sparktur. Det gäller att passa på. Det ska komma regn och då blir vägen så isig, så att grusbilen rekvireras.

      Radera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas