Runt sjön

 

Blev en runda kring sjön idag. Dalstorpsjön. En del av Hjälmåleden.

Vi brukar gå sjörundan ett par gånger per år. I år har det inte blivit av. Så det var helt klart dags. Vad som lockade maken mest, det var nog att det serverades snitsel på samhällets lunchrestaurang. Jag föreslog nämligen sjörunda+lunch på Kabyssen.

Gick på leden vid Einars udde.    När man röjde upp på udden och gjorde den mer parklik, så anlade man också fontänen. Var nog en populär grej på nittiotalet, det där med fontäner.  Jag tycker att det är skitfult. Så onaturligt!

Det blir många minnesbilder som kommer fram, då jag återkommer till samhället där jag jobbade under tjugofem är. De bästa åren... kanske... från ungdom ... nästan... ( 25)   till grav medelålder ( 50)....

Einars udde användes till valborgsmässofirande under sina första år. ( Gör nog så än) Vem ställde upp med barnkör från skolan/klassen på ickearbetstid?  Självklart gjorde jag det... Inser att jag lagt ner mycket mer tid på att jobba med elever utanför skoltid, än vad jag gjort på att dokumentera  och analysera inom skolans ram.  Vilket jag ger mej ett litet ( förresten stort) plus för!

Vi beslöt oss för att ta den sju och en halv kilometer långa rundan motsols för ovanlighetens skull, Ger helt nya vyer....

Kan det bli mycket vackrare? frågade jag maken.

- Ja, solen kunde ju skina.

Just det ja. Det finns något som lyser upp, där bakom molnen. Hade nästan glömt det....

"Gå runt sjön", det var en traditionell friluftsdag på våren, under alla år som jag jobbade i Dalstorpsskolan. ( Tror att det fortfarande är så) Sträckningen var lite annorlunda då, och kanske en kilometer kortare. Numera går leden  så att man ser vatten hela tiden. 

Minns också med glädje... och med känslan att ha ont i fötterna... vintrar med  skridskoåkning, då det var blankis över hela sjön. Jag var livrädd, då isen sjöng när man var mitt ute på sjön.'

- Du behöver inte bekymra dej, sa vaktmästarn ( numera vilande på kyrkogården vid den vackra kyrkan). - Det kör bilar över hela sjön, och så tung är inte ens du. ( Nä, han sa inte det sista... det var jag som tänkte så nu. Självkänsla, ni vet....)

Vi åkte mycket skidor under vintrarna som jag jobbade i Dalstorp. Både tre och fem-kilometersslingor fanns uppkörda med möjlig start vid kolan. Det var riktiga vintrar det, då på förra årtusendet!

När leden lämnar sjön, så går den längs Hjälmån. Naturligtvis var det massor av vatten i den starkt busande flodfåran. Jag tycker verkligen om den delen av leden som går precis utmed ån. En klart speciell känsla  att se- och höra - vattnet rusa förbi.

Vid hängbron träffade vi på en familj från Berlin samt två motorcykelkillar från Jylland. De senare hade övernattat vid rastplatsen i anslutning till bron. Frågade killarna var de kom ifrån... på engelska. - From Denmark, blev svaret. - Men då kanske vi kan prata på våra egna språk, undrade jag. Det tyckte inte killarna. De tyckte att svenska dialekter var omöjliga att förstå, det skiljer så mycket på hur man pratar, mellan olika platser. Jag berättade om min samarbetskollega i e-twinning,  på Jylland. Jag förstod inte ett ord vad han sa, då vi träffades och pratade våra egna språk. Killarna berättade då att de var från Jylland. Jag rådde dem att fortsätta prata engelska.

Förr bestod hängbron av tre, lite murkna, rader av plankor samt en vajer på var sida. En del barn grät när de skulle gå över bron. ( Vilket jag ...nästan ... också gjorde första gången, då jag skulle gå över den)  Så visst fick man hålla en del barn i handen, då de skulle gå över Hjälmån,

.Jag tyckte faktiskt att det var lite läskigt idag också, det brukar inte forsa en sådan här massa vatten under bron.

Vattendelaren var extra tydlig i högvatten.

Det blev väldigt tyst när vi lämnade den ystra ån, och kom fram till det sjönära landskapet igen. Alldeles för tyst. Jag tycker att det är så trist att fåglarna har slutat sjunga. Inte ett endaste kvitter hörs längre.

Korna var också tysta. Det var nog sammanlagt ett hundratal kreatur på den stora ängen. Ingen brydde sig om oss. I vår by är kreaturen extremt nyfikna, och kommer rusande när  vi går förbi.

 Ett drömhus, med utsikt över sjön. Varsamt restaurerat under senare år...

Många ideella krafter lade ner mycket tid på att färdigställa Jälmå- leden, för dryga 20 år sedan. Förr gick man en ganska mycket asfaltsväg eller grusväg för att "gå runt sjön". Det var kilometerlånga sträckor, där man inte alls såg sjön. Numera går leden verkligen utmed sjön... eller ån.

Vi börjar närma oss samhället igen. Fick en ny flashback, då vi passerade denna plats. Här brukade vi som jobbade på skolan, ha gökotta varje vår, några veckor innan skolavslutning. Alla var med. T.o.m "mattanterna" försökte slita sig från sina göranden under någon morgontimme. Det var på den tiden som alla på skolan var ett arbetslag. Numera så är det så åtskilt... pedagogisk personal för sig... annan personal för sig. Tråkigt att det blivit så... bl.a. beroende på att man tillhör olika kommunala samhällssektioner. ( Blev det där en tautologi?)

Tänkte också på dem som är borta... det är nog de allra flesta  av dem som var med på våra gökottor. Jag var ju yngst på skolan under en lång tid, även om det bara var några månader som skiljde oss "unga" åt. Min årsgamla kollega, hon blev bara 59.... Men några gamla kollegor finns kvar, och dem har jag fortfarande kontakt med...

Min gamla skola är ombyggd, sedan ett antal år tillbaka.  Den högra delen på bilden, är dock ganska sig lik inomhus. Samma fossilrika marmorgolv, samma  stora ljusa lärosalar och samma korridorer.  Materielrummet med sin tunga dörr, där man förr var livrädd att bli inlåst, har utökats in mot den tidigare oinredda vinden,  och fått lås som öppnas med samma nyckel som går till alla andra dörrar. 

Helt ok med en ordentlig portion snitsel efter den rundan. Saknade att det inte serverades kryddsmör till.  Paprikasåsen var dock ganska ok. Och naturligtvis fanns det en ordentlig salladsbuffe. Men tallriken med grönt, den var uppäten då jag kom på att jag skulle ta bild.

Helt plötsligt återkom lusten att skriva något. Hoppas att det håller i sig. Problemet med att kommentera via mobil i Blogger, även kommenterar i min egen blogg, håller i sig. Så där blir det nog rätt tyst även i fortsättningen....

Jistandes Petter! Nu lyser solen därute. Får bli en stund på altanen!