The worrying kind

Visst är jag en sådan! En riktigt ängslig en! Magfjärilar och en massa  andra  konstiga symptom. Men så har jag/vi inte varit utomlands sedan före pandemin.

Ängslig om jag får med rätt kläder, ängslig om kroppen ska hålla ( trots att jag testat den rätt mycket, och den har okejat), ängslig... ja, för allt....

Har ju egentligen sett fram emot den här resan i flera år. Vandringen i Devon och Cornwall. Hade beställt den från Jörns det året som pandemins stängde allt. Tre år sedan. Fyra år sedan som vi var ute och vandrade senast. Då var det i  mellersta delen av Italien. Med Rolfs buss och flyg. Förstod på Hannele, som reste med Jörns förra året, att det var krävande vandringar i Cornwall. Rolfs buss lovar lätta vandringar. Kändes bättre. 

Kvart över sju går flyget till Heathrow. Har åkt morgonflyg till London många gånger. Men det var länge sedan. Och nu ska vi inte alls besöka favoritstaden. Hoppas att vi kan vi till en sådan resa när det blir vår och parkträden står i blom. I morgon blir det bussfärd i sydlig riktning, från London sett. Fjorton personer från Landvetter lär vi vara.... och minst lika många som kommer från Arlanda.

Nu ska jag gå och packa. Väderutsikterna ser lovande ut. Så det får mest bli shorts, knälånga byxor, kortärmat, klänning... och något som är varmt...för tänk om nu väderlekesprognosen är fel. Absolut resfeber...