Låga förväntningar, bra i bland

 När man ska se en fars, som går under epitet buskis, ja, då har jag inga höga förväntningar. Tvärtom! Och då kan man ju undra varför jag /vi överhuvudtaget går på en föreställning, som vi tänker kan uppfattas riktigt dålig.

Svaret är: Micke.

Mikael Riesebeck, född Albertsson. Uppvuxen i byn, med en mamma som var en av mina bästa vänner, ( Tyvärr borta sedan tre år tillbaka) Mamma och mormor var de viktigaste personerna för Micke. När han blev arton tog han mormors efternamn. Mormor Erna, hennes man och Mickes mamma flydde från Östtyskland, med en liten båt över Östersjön, 1953. Då var mamma Karla fyra år.  Så småningom hamnade familjen i våra trakter, Karla mötte Ingemar, som var uppvuxen i vår by och gifte sig och så föddes sonen Mikael 1976.  

Karla hade sin häst med sig, och på morgnarnas ridturer träffade hon den "evige" ungkarlen Bengt. Kärlek uppstod, ett äktenskap upplöstes och ett nytt  inleddes. Micke flyttade med mamma till bonuspappan och trivdes bra med där. Tyvärr gick Bengt bort bara drygt 50 år gammal. Karla överlevde honom med tjugo år. 

Jag sa alltid till Karla att vi borde skriva en bok om hennes liv, men så kom sjukdomen emellan....

Micke var nog  ingen större stjärna i skolan. Men han hade en stor talang. Sin förmåga att teckna och måla. Dessutom var han en riktigt bra trummis.  När han skulle börja gymnasiet flyttade han till Göteborg, till bonuspappans bror, för att gå på en skola med konstinriktning. Han fortsatte sedan på folkhögskola, bodde i kollektiv  och blev där upptäckt för en helt annan talang, sin skådespelartalang. Som han "ärvt" efter sin farfar, påstås det. Jag minns bara hans farfar svagt, men det var visst en riktigt rolig man.

Micke kom med i en tv-serie som hette Glappet. Därefter blev han huvudperson i ett barnprogram som hette Kosmos. Där spelade han en kille, hitkommen från rymden, i gröna kläder och med en kastrull på huvudet.

Ganska snart fick han mindre roller hos buskis-duon, Stefan och Krister, på deras scen på Vallarna i Falkenberg. Gissar att han varit med där i över tjugo år och gjort massor av olika gubbar och grabbar. Han har även gjort en hel del tv, flera adventskalendrar,  samt "Familjen Adams" på Lorensbergsteatern  Dessutom står han bakom en hel del kulisser och framförallt specialeffekter i olika tv-sammanhang. Spela och sjunga kan han också... och rida... hans mamma födde upp hästar, bl.a. vår dotters första häst. Ja, det är en riktigt mångsidig kille som kommer  från vår lilla by. Hans kroppsspråk är nästan oefterhärmligt, det är väl bara Ola Forssmed som kan utföra liknade akrobatiska övningar....

Annika Andersson har varit motspelare/medspelare i de flesta av produktionerna som spelats på Vallarna. Annika är en superb komiker 

Jeanette Capocci, är en annan av skådespelarna, som ofta figurerat på Vallarna. Sedan många år tillbaka är hon Mickes sambo och mamma till deras dotter Gry.

I farsen som vi såg igår, så spelar Nettan Affes ( Mickes) mormor. Micke har varit med och skrivit manus, och jag kan se väldigt mycket av Mickes kärlek till sin mormor, i den allt annat än vackra rollgestalten. Mamma och mormor var inte alltid de bästa vänner, och så är det också i farsen. Det var många tankar som flög genom huvudet under den två timmar långa föreställningen av "Skrot, hopp och kärlek".

Hur var föreställningen då?

Jag tycker att den var bra. Micke var superbra, Annika likaså. Jojje Jönssons roll var kanske inte den lättaste, men han gjorde utmärkt. Busen "Slaktar-Lasse",  Bertram Heribertson, hade många roliga  och tänkvärda repliker. Och de tre , för mej okända skådespelarna som bildade familjen Svensson, var helt ok. Det var bara Nettans roll som jag inte gillade. Och då menar jag rollen. För det var en riktig "buskisroll" med en riktigt "äcklig" mansfixerad mormor. ( Och det var inte mormor Erna....) Vad jag ogillade allra mest, det var att Jeanette gjorde en roll som liknar den som Siv Carlsson, ( Augustina) brukade göra. Och de rollerna avskydde jag verkligen. Men ingen skugga ska falla över Nettans jobb, hon gjorde sitt "skitjobb" på bästa sätt, och många gapskrattade åt hennes sätt att agera och åt hennes halvsnuskiiga/helsnuskiga repliker. 

I stort var det en jätterolig föreställning, med många leenden och en del skratt från min sida. Oftast på "fel" ställe. Typiskt mej....

Sen är det alltid kul att träffa bekanta i publiken. Träffade flera stycken i paus och efter föreställningen, 

- Vad tyckte du? undrade jag. - Ja, egentligen gillar jag inte buskis.... blev svaret från två..  Jag kan sälla mig till den skaran. Och ändå var vi  där!

Kulturdamen från Brämhult, Eva, vår gamla skolläkare, var också på plats. Hon som hörde till dem som man uppmärksammade i samband med finkultur, förr i tiden. I år, liksom förra året, då Micke och gänget framträdde på Åhaga,  satt hon på första bänk.

- Jag hör lite dåligt, men jag får läsa textningen, när d en kommer på TV. sa hon, då jag pratade med henne en stund. Men jag hänger bra med vad som händer!

Blev både glad och lite skamsen. Här sitter en av Borås främsta kulturdamer och njuter för fullt. Då ska jag ju inte behöva skämmas för att jag skrattade åt det mesta.

'