måndag 29 april 2024

Selfie om hundar

 Klimakteriehäxan inbjuder till måndagsnöje. Eller i mitt fall måndagsterapi. Idag handlar det om hundar. Rubriken satte igång massor av minnen hos mej. Minnen som inte är riktigt utredda. Minne av fina djur, men också av mina föräldrar /mamma som var ansvarlösa och omdömeslöas vad det gäller sina djur. Vilken "smittade " av sig på mej... Faktum är att det är så mycket jag skäms över från min barndom och ungdom, och även från den vecka som vi själva var hundägare.... Egenterapi blir det... även om jag inte "klarar" av att dela med mig av allt.,,,,

En titt i gamla album blev det också. Nostalgi.

Nä , nu börjar vi!

Mitt första hundminne: Det var Putte. Han fanns i huset när jag föddes. Självklar familjemedlem under mina barndomsår. En blandrashund, som åt alldeles fel och var alldeles för tjock....Man visste inte bättre på femtiotalet/sextiotalet.

Mormor och morfar bodde på ovanvåningen i vårt lilla hus.  Putte var allas vår hund. Kommer inte ihåg när Putte togs bort. Säkerligen skjuten, då han blev för sjuk.. Så gjorde man... och gör fortfarande bland jaktfolk. 

Putte och mormor och jag. Gissar att jag var sju år. Mormor var åttio. 

Filmhund som stannat kvar:   Det får nog bli Lassie. Farmor och farfar hade en collie, då jag var barn. Världens finaste hund.

Bokhund som stannat kvar:  En hund och hans pojke ( barn/ungdomsbok av Eva Ibbotsson) tyckte jag mycket om. Böckerna ( framförallt den första) om Alex Dogboy (Monica Zak) har hängt sig kvar. Handlar ju mest om Alex öden, men även hundarna har stor betydelse för  handlingen. Har läst den högt för många av mina elever.

Den hunden glömmer jag aldrig: Tipp. En cockerspaniel. Min mamma var om sig och kring sig, och då Putte blivit avlivad, så ville hon ha en ny hund. Men inte köpa... för det hade vi nog inte råd med. Så hon läste annonserna i Borås Tidning och där dök det upp en familj som av någon anledning inte kunde ha kvar sin cockerspaniel. De kostade inget, Den blev vår. En rätt bitsk hund i början. Tror att både jag och mamma blev bitna av den. Vi hade länge kontakt med Tipps familj. De kom på besök, och de båda barnen övernattade hos oss vid flera tillfällen. När de flyttade iväg till Malmö, så brevväxlade jag och tjejen. Har inte funderat på syskonen med det ovanliga efternamnet på femtio år, men sökte efter dem när alla minnena kom upp idag. Jodå, de lever och bor båda i Skåne. 

När jag började leta bilder på barndomens/ungdomens tre hundar, så föll ett litet häfte ut ur ett album. Det var en fotograf som åkte runt och tog bilder. Tipp kom till oss på sommaren innan min bror föddes. 

Tipp var med på alla sex bilderna i det lilla albumet. Viktigast i familjen. Ja, jag också, förstås.  Här är mormor och morfar med på bilden

Berätta en egen liten hundhistoria: Vi fortsätter med Tipp. Det var ingen större ordning på om hunden var ute eller inne under dagtid. Tipp gick inte långt heller. Och vi bodde vid vägs ände. Så det var ingen större fara. 

En gång då Tipp löpte, ja det var en tik... hon hade ett "riktigt" namn också, men det minns jag inte... så gick jag och mötte min mamma, som varit på kafferep hos någon tant i byn. Det var kväll. Och Tipp gick bredvid mej. Inga koppel där inte. Plötsligt så uppenbarades sig gråhunden, hanen som bodde en kilometer bort. Snacka om doftsinne! 

Det var snabba ryck. Hane på hona. Visste jag inte hur förökning hos djur gick till tidigare, så fick jag nu se det med egna ögon. 

Ett par månader efteråt kom det fyra blandrasvalpar. En granne vill ha en av dem. Den blev fin. trots konstig korsning. Som jag kommer ihåg det, så kom alla valparna att utplaceras hos olika familjer.



Måste bara lägga in en bild på min favorithund. Den som kom efter  Tipp. Även det genom en annons i Borås Tidning. En ung familj som inte hade tid med sin hund. Akita hette hon. Schäfer lät så farligt. Snällare hund fanns inte.  Och som ni ser på bilden... det där med koppel, det förkom nästan aldrig. Vilket ställde till en del... men det lämnar jag därhan.

OM jag varit en hund så hade jag varit en: Newfoundlandhund Stor, lufsig ,raggig, matglad, gillar att gå i skogen och att simma i öppet vatten. Ser ganska så skräckinjagande ut men är faktiskt en rätt beskedlig jycke.


Tack Klimakteriahäxan! Idag blev det verkligen egenterapi. och nostalgi. 


11 kommentarer:

  1. Många hundminnen. Förr var en hund en hund, nu är de många gånger mer värda än människor verkar det som.
    Kul att se alla bilderna. God kväll! Eval8

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyckte jag med. En annorlunda tid. Kan fortfarande känna ladugårdslukten.
      Håller med dej ...djur har större rättigheter än människor... borde iaf vara på samma nivå...

      Radera
  2. Får ta tillbaka! Här håller jag i ett koppel...Ovanligt!

    SvaraRadera
  3. Det är mysigt med hundar. Vi hade hundar hemma då jag var barn, och nu är Stefan och jag på vår tredje hund. Ha en fin kväll! Kram Lisa

    SvaraRadera
  4. Annorlunda hundminnen. Våra vänner har flera Newfoundlandshundar, ett par såna på sängen så får husse ligga på golvet 🙂

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter som en bra deal. Fast en hund räcker för mej!

      Radera
  5. Vilket inlägg! Du är nog den enda som betraktade Selfien som "terapi", men efter att jag läst inlägget så förstår jag, fast bara nästan.
    Varför anser du att dina föräldrar/din mamma var ansvarslösa vad gäller hundarna. Okej, Putte var otroligt överviktig, men Tipp ser ju rätt normalt ut på dina foton. Det där med övervikt har verkligen satt sina spår hos dig under hela ditt liv verkar det som. Varför skäms du för så mycket? Du var ju "bara" ett barn... Väldigt ledsamt att läsa faktiskt.
    Ditt val av hund påminner mig om en kollega som hade en liknande "best", som han tog upp till vårt jobb. Jag som var hundrädd vägrade att ens vara i samma kontorslandskap som denna dreglande hund. Så han fick snällt låta jycken vara kvar i sin bil i skuggan sommartid och på hundpensionat vintertid. Jycken hade ett matkonto som översteg mitt med råge om man säger så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Våra hundar fick springa som de ville. Även om vi var ute och gick med dem. Okopplade.En gång bet schäfern ihjäl en lite hund hos grannen.
      När hundarna blev gamla och dåliga, så togs de inte bort. De fick lida länge innan de blev avlivade=skjutna. Mathållning... ja, alla var ju gravt överviktiga.
      Nä, skämmas kanske är fel ord.Men jag inser att man borde gjort annorlunda.

      Radera
  6. Vilken fin nuffe! Men den skulle ju äta er ur huset! Så många fina hundminnen du berättar om! Och era hundar levde i den bästa av världar, på landet där de kunde leva ett mycket friare liv. Så var fallet också då vi skaffade första hunden och bodde i skogen. En gråhund och en cockis, ja det blev nog en lite annorlunda blandning, men blandraser är ju ofta sundare då de inte är sönderavlade...Kram från pörtet, tack för minnena

    SvaraRadera
  7. Men hur har jag kunnat missa dig? Fick för mig att jag läst den, du berätta lite i din kommentar hos mig!
    Har läst och kolat alla fina bilder, jättekul med bilder från förr tycker jag, det var en stor vacker bjässe du valde att vara om du varit hund. Ser väldigt fin och mysig ut.
    Ja det var väl så att förr då hade man nog inte så mycket tänk på mat och sånt. Okopplade är många hundar i England, där lyder tydligen de flesta hundar. Kul att få se barndombilder!
    Tipp så söt, men fin bild på er och Putte också, ser ut att titta upp på er med som tillgivenhet. Vilken chock för dig när den stora hunden kom och parade sig helt plötsligt. Akita o du , ,-) Fina bilder och intressant att få läsa! Fortsätter nu till ditt senaste inlägg.
    KRAM Primrose

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas