Hemmavid

 

Borta bra, men hemma bäst. Jag tycker att man tänker så alltmer, allt eftersom man blir äldre. 

Igår blev det en runda på ungefär fyra kilometer här hemmavid. Det var ett tag sedan jag gick så pass långt. Kände mig riktigt glad att jag bestämde mig för en lite längre runda, och lyckades genomföra den utan allt för stora (knä)problem.

Här har det brukat gå hästar på somrarna. Nu när "hästmamma" Karla är borta,  så har de  nya ägarna arrenderat ut marken till odling i stället. 

Tur att det finns lite kor kvar i byn. De blir färre och färre. Byns enda heltidsbonde lägger ner sitt arbete inom det snaraste. Det känns sorgligt! 

Men de vackra köttdjuren, de som är på översta bilden, de kommer nog att finnas kvar länge än. Dee ägs av byns "pensionärsbonde".  Hoppas det iallafall. En landsbygd utan djur,  det vill man ju inte ha. 

Lantbruk med djurhållning, det medför slit och det medför skaderisker. 

Lantbruk med enbart växtodling är enklare. Idag gör maskinerna nästan allt arbete. Förr fick man röja markerna med handkraft. I våra trakter finns det mängder av sten i åkrarna. Vilket avspeglas i byns största stenmur.

Peppad av att gårdagens promenad inte gav några större "men" än lite extra stelhet, så kändes det som om jag ville ut och leta lite mer kontroller utifrån grannbyns Naturpass.

Fina vägar och stigar finns i området, där orienteringsklubben har satt upp de 25 kontrollerna.

Den här bron var riktigt läcker.  Skulle vi vågat köra över med bil?  Absolut. Gissar att den gamla timerbron håller för större fordon än så.

Området norr om Ljungsarp är fullt av fornlämningar från, i första hand, bronsåldern. 

Här är det en kontroll alldeles bredvid en gravhög.

Vid denna, numera avlägsna, idyll, bodde det mycket folk. Det vittnar alla fornlämningarna om. En å rinner genom området. Sannolikt fanns det mycket  mer vatten i den, då för tusentals år sedan. På så sätt kunde man genom olika vattendrag ta sig mellan olika bebyggelser och ända ner till västkusten, via Ätran. 

Älvasjön heter den den lilla sjön/stora tjärnen  som nås via en körbar skogsväg och sedan via en väl upptrampad stig. Ett riktigt smultronställe! Jag kan absolut tänka mig att packa ner fika och åka hit, bara för att uppleva vackerheten.

Det finns sådana mängder av vackra platser runt om oss alla. Det gäller bara att hitta dem. 

Kråkklövern stod i knopp.

Jag trodde att myrullen/tuvullen hade blommat över. Vid den skuggiga strandkanten fanns de kvar. Blommorna plockades förr  och användes som stoppning i kuddar. Det gick åt många blommor för att det skulle bli gott för ett huvud att vila på dem. 

Snacka om att folk fick slita och jobba, bara för att existera, förr i tiden. De behövde minsann inga  extra fritidsaktiviteter. 

För egen del, så tyckte jag att jag ( påhejad av BP) gjorde ett riktigt klipp, då jag köpte två naturpass att använda i det närmaste hemmavid.

Sex ( av 25) kontroller har vi kvar. Vid en av dem, så kommer vi nära Älvasjön igen.  

Innan nästa naturpassrunda, så får det bli en runda på cykel. Det finns många bra cykelvägar här hemmavid.

Alternativet

 För några veckor sedan så efterlyste jag alternativ till geocaching. Har ju tröttnat ganska rejält på att leta burkar i skogen, med  hjälp av gps.

Jag fick då ett förslag av BP, där hon föreslog att jag/vi skulle börja med orientering i stället.

Ett bra alternativ till geocaching, klart jag skulle ta till vara det förslaget.

På jobbmailen, hade jag just fått ett utskick från kommunens personalavdelning. Alla anställda- även den som bara är anställd på 15 %- erbjöds att köpa naturpass ( Karta och startkort) till halva priset.

Det fanns tre olika naturpass att välja på, ett som mest lämpade sig för cykling och då runt centralorten, en fotoorientering, där man skulle kombinera en bild med rätt "kontroll" på kartan, och så ett helt vanligt orienteringspass, förlagt till det lilla samhälle som vi cyklade genom i lördags.

Fick f.ö. ett fotopass av kollegorna förra året, som en av avskedsgåvorna. Gjorde halva- nej, det var inte speciellt kul att leta upp de avbildade platserna, mitt i bostadsområdena.

Så det fick bli orienteringskartan, med 25 kontroller inritade.

Det onda knäet, där inflammationen är helt borta,  men där artros ( ?) känns av då jag går, är absolut handikappande och begränsande.  Vilken medför att denna tanten, som är van vid daglig rörelse blir lite smådeppig.

Maken tyckte att vi kunde testa hur det kändes att gå i skogen, och det funkade någorlunda. Eller rättare sagt, det funkar riktigt bra, bara man tar det lite långsamt. Så det blev premiär för orienteringen under förmiddagen.  

Åtta av tjugofem kontrollrutor blev stämplade. 

Det var lite ringrostigt i början. Ingen gps som talade om hur långt det var kvar till målet. Det gällde att läsa kartans alla färger och symboler i stället. Efter hand så frammanade jag/vi gammal kunskap om olika karttecken, och då blev det genast lättare.

Naturen är vacker, även mitt ute i skogen. 

Underlaget var riktigt bra att gå på. Bättre att kliva över ett ojämnt kalhygge än att gå på en stum hård väg, asfalt eller grus, spelar mindre roll.

Får också tacka BP, för "hjälpen" med makens van. Den hade alldeles för höga CO2 värden, då den var inne på besiktning. På Peugot-verkstaden hittade man inget fel. BP tipsade om att man skulle köra bilen en ordentlig sträcka före besiktning. Maken använde bilen betydligt mer än vanligt, och körde längre sträckor på höga varvtal. Och se, bilen gick igenom ombesiktningen utan några som helst problem.

Så stort tack för hjälpen BP! 

Min undran idag, är det någon som har bra övningar för ett krånglande knä. 

Har kontakt med fysioterapeut via nätet ( Joint Academy) och får ett par övningar per dag. Men jag är otålig- jag vill träna mer. 

Mässor, massor, magneter mm

Tillbaka till verkligheten här hemma igen. Ingen svår omställning, veckan i Sydtyrolen, det var faktiskt en av de allra bästa semesterresor jag någonsin haft.... men hemma har vi en alldeles underbar höst ... tror förresten att vi meterologiskt fortfarande befinner oss i sommaren....och naturen håller på att klä sig i de allra vackraste och iögonfallande färger.

Skolveckan var en annorlunda en. Mitt i veckan så hade vi de traditionella mästerskapen i friidrott i vårt rektorsområde och på torsdagen var alla kommunens elever lediga och vi lärare fick åka buss till Göteborg, och besöka bokmässan.

Friidrottstävlingen har funnits i mansåldrar. Den var en tradition långt innan jag kom till Dalstoprs rektorsområde, och det är snart fyrtio år sedan.
Många barn tycker att tävlingarna är superroliga, andra ser det mer som ett sätt att träffa kompisar från andra orter, och några tycker sannolikt att det hela är pest och pina.

Det är ju måttligt roligt att vara kass i friidrott och ändå tvingas vara med i två grenar.
Det är måttligt roligt att se ett antal killar och tjejer stiga upp på prispallen gång efter gång. Skulle det kanske vara bättre om man bara fick ställa upp i en enda gren, så att många kunde få uppleva utsikten från prispallen? Eller kanske ska vi bara inse att i är olika, att vi är bra på olika saker.

För egen del, så var jag ju helt oduglig i all idrott, då jag gick i skolan. Tänk, att jag hade inte det minsta "ont" av det. Jag accepterade detta faktum.... det fanns ju mycket i det teoretiska som jag var bra på.
Däremot  kändes det alltid i själen, då magistern bytte bilder i de tavlor som fanns i korridoren. Det var så de finaste teckningarna "ställdes ut". En enda gång fick jag vara med, då jag målat en bild av ett fruktfat.

Konstigt att jag kunde acceptera att jag var kass på idrott, men att det var så svårt att inse att jag inte hade så mycket till talang och handlag för att framställa vackra bilder.

Tror också att det är därför som jag blivit fotonörd. Ibland lyckas man ju med en bild, trots att det motoriska inte är så mycket att hurra för.

Tänker på de elever, och de är ganska många, som inte är bra på något, vad det gäller skolämnen.
Hoppas att de bara står ut genom skoltiden, för oftast är det de som "lyckas" riktigt bra i vuxenåldern, bara de hittar sin egen nisch, där det inte krävs att man ska utvärdera, reflektera och uttrycka sig skriftligt på bästa journalistvis.

 

På bokmässan var det massor av folk och massor av intryck. Dålig luft och dålig ljudmiljö, gjorde att de flesta av oss lantisar var ganska så slut efter att ha tillbringat skoldagen på mässan.

Handlade lite böcker, och det var roligt att göra det tillsammans med kollegorna. Riktigt roligt kändes det att lämna rekvisitioner till andra företag/förlag än de som hör till kommunens upphandlingar.

Kommunal upphandling.... inte är det mycket demokratitänk i det... ?

Man blir lite yr i huvudet av alla intryck och all påverkan från olika håll, som man får i vårt jobb. Det är säkert likadant för alla, för det är en sådan tid vi lever i.

Vi ska läsa med våra elever och vi ska samtala om texterna, vi ska skriva i olika genrer, vi ska matteprata och diskutera och hinna med ett digert innehåll, vi ska exprimentera och göra egna påhittade experiment, vi ska reflektera lite till, vi ska programmera, vi ska grej of the daya,  vi ska hitta tekniska lösningar, vi ska laga mat och prata värdegrund, vi ska bedöma och betygsätta......

Ibland vet jag inte var jag ska börja för att få med allt.... men så tänker jag att jag gör så gott jag kan, och om jag inte bär hand på någon ( vilket jag inte kommer att göra) så kommer ingen att avsätta en gammal erfaren lärarinna för att hon inte fick med allt som står i den digra skolplanen. Det finns alldeles för få lärare att ersätta henne med.

I Borås var det det massuppsägning på en skola. Tolv lärare på samma skola sade upp  sig i veckan som gick. Någon hade fått jobb i vår kommun, med en löneökning på 9000 kr.
Jag tycker så synd om rektorn ( min gamla gymnasiekamrat) som ska hitta ersättare till alla efter jul.
( tre månaders uppsägningstid gäller ju) Jag tycker så synd om alla elever, som riskerar att få helt obehöriga/oerfarna "lärare". Eller, i värsta fall, ingen alls...

Tacka vet jag den gamla goda tiden, då vi alla var lika mycket värda, vi lärare. Var vi än jobbade, så avlönades  vi efter samma lönetrappa. Som det är nu, så har det blivit helt sjukt. Den som är trogen sin skola/kommun "straffas" genom att inte kunna ha alls samma löneutveckling, som den som
( ganska ansvarslöst) byter skola och kommun vart och varannat år.

Äpplen är det gott om i år, det finns i massor.
T.o.m vårt dåliga träd, har burit mycket och fin frukt. Idag blev det en hel gryta äpplemos av en del av äpplena. I vår matkällare har vi nu en sådan massa burkar och flaskor, innehållande olika inläggningar och insyltningar, att dess like aldrig funnits.
Det har varit goda skördeår, under de senaste somrarna.
När man är så gammal som en annan är, så har man med sig det där med att ta tillvara det som naturen och trädgården ger. Tror att många i yngre generationer är sämre på det...
( Äppelbilderna är f.ö. från Karlas trädgård, fotade på eftermiddagspromenaden)

I Grimsås bygdegård var det minimässa idag. En jättetrevlig liten mässa, som dels skulle visa att Grimsås fortfarande lever och dels skulle ge möjlighet för grimsåsbor och de nya invånarna från andra delar av världen att träffas.
De flesta besökare drogs på ett magnetiskt vis till den del av lokalen, där mat från Sverige, Vietnam, Syrien och Afghanistan serverades.
Naturligtvis kunde jag inte heller motstå dragningskraften, och bestämde mig för att smaka på maten från Syrien och Afghanistan, då jag har elever i min sexa som kommer från dessa länder.

Barnens föräldrar blev så glada att se deras barns lärare, det var nästan så jag skämdes över den uppmärksamhet de gav mig. De var så glada och stolta över all den mat de lagat, den mat som var deras egen.

Efter en tallrik med syrianska läckerheter och en annan, lite mindre, med mat från Afghanistan, så var jag proppmätt.

Det var då min syrianske elev kom med tallriken ovan.
- Jag är mätt, sa jag
- Men du måste ha, framhärdade han.
Maten var god, jag var mätt. Jag tog med hela härligheten hem, och får avnjuta det goda i kväll.
Tallriken lovar jag återbörda till bygdegården.



Tror att många av våra nya svenskar är mycket mera givmilda och omtänksamma än vad vi är, i vår svenska kultur.
Ofta frågar mina nya elever om jag vill ha hjälp.... en del svenska gör det också, men långt ifrån alla.
Och vankas det godsaker, så är det mer fråga om hur mycket man får ta, om man får ta mer, istället för att se att det ska räcka till alla.




I en av mässans montrar fanns en kvinna som är stresstearpeut. Diplomerad.
Hon sälde bl.a. magnetinlägg till skor. Om man går omkring på dessa små magnetupphöjningar, så stimuleras  en massa nervpunker i foten + att man får mer energi och bättre blodflöde genom såväl fotmasage som jordenergi.

Tyckte det kunde vara spännande att testa, så jag köpte ett par inläggssulor.
Klippte till dem, lade dem i bästa gympadojorna och gick på en dryg halvmilspromenad.
Kändes jättebra i fötter, kropp och kroppsenergi... men det var ett aber.; eftersom foten låg en halv centimeter högre upp i skorna än normalt, så fick jag skoskav.
Blåsor på båda hälarna.

Så nu får murmeldjurssalvan från Österrike upp till bevis. Den ska vara bra för allt, fick vi veta. Värk och sår iallafall. Får nog bli plåster på imorgon iallafall, då det ska bli trädgårdsarbete i Hjälshammar, är det tänkt.
Ska ju bli härligt väder i morgon också. Skönt att ha utomhusarbete att göra då.

Plommon har vi verkligen haft massor av i år. Tur att det finns många som vill smaka, så att det funnits avsättning för dem.
Tomaterna har satt rekord i växthuset, både i antal och i kvalitét.
Sommaren har varit lång i år, och för en gångs skull, så känner jag ingen negativism mot höst och vinter.
Nästan så jag önskar lite snö och längdåkningsskidtillfällen.
Undrar om det är magnetismen som gått mig åt huvudet? Bra investering i såfall, för visst är det massor av gånger bättre att se postivt på det liv man har, än att bara leta dåligheter.

Efter ett event

Efter ett event kan man känna sig lite seg och trött.
Sov gott  i natt, det gjorde jag definitivt. Glad och nöjd kände jag mig/ känner jag mig  också, efter att läst alla trevliga loggar och positiva omdömen.
Det blev bra, vårt event. Undrar om man kan ha ett event på samma plats nästa år igen och lägga cacherna en bit bort. Man kanske kunde förflytta sig till Karlas gårdsplan och utgå därifrån...  blir lite sugen att göra om det här med event

Hade några bord och grillar kvar på den gamla dansbanan. De skulle hämtas och återföras till sina normala förvaringsplatser. Tyckte att C-E kunde passa på att logga några av Johannas gömmor. Han var inte med när vi la ut gömmorna, och har inte varit med och kollat alla inför eventet.

Vid Rävsdalssjön hade dessutom den cache som har sjöutsikt ramlat av pinn. detta trots att jag var och satte tillbaka den på sin ursprungliga plats, för bara en vecka sedan. Så lite förankring behövdes, synd att vi är så fattiga på normala fixarsaker,  ståltråd i lagom dimension fanns ej att tillgå.... Man tager vad man haver och tror att det ska funka ett ta.

Kul att se någon leta cache, då man själv vet var den finns. C-E irrade runt lite, men följde sedan gpsen råd och stannade alldeles intill gömman.
Skönt att se att koordinaterna stämmer.Kommer ihåg då jag lagt ut min första gömma, Roberts stenmur, hur nervös jag var att man inte skulle hitta den lilla burken. Att jag, då med mobilens hjälp, fått till alldeles felaktiga koordinater, var vad jag var orolig för. Det visade sig att de var ganska ok.... en differens på 5 meter är väl godtagbar, tycker jag.

 
- Hur gör man då man loggar? undrade C-E. Normalt så brukar han, om han ser gömman först, visa på dem och sedan låta mig sköta grovgörat.
Idag var det han som stod för cachandet, jag var åskådare med facit i hand.

 
-Vad är det vi heter? - Jasså, alcel53. - Hur stavas det?
Dags att lära sig sitt eget alias ... och varför det är som det är! Två dubbelnamn, ett efternamn... och födelseåret.

Fika tog vi med, nybryggt kaffe och några kakor som blev kvar sedan i går.
Härligt soligt var det vid dansbanan denna söndagsförmiddag, då natten har blivit längre än dagen.
Skönt att kunna njuta av solvärme och solljus i härlig höstnatur, tre- nä, fyra dagar i följd. Jodå... vi var ute och fixade lite i fredags eftermiddag... och plockade dessutom en spann lingon. De är goda nu, de fullmatade mörkröda kröserna.

Loggade fem av Johannas cacher. Kanske räcker så. De andra vet både jag och C-E var de finns, och en av dem klarar vi inte utan "fusk".
"Hästen Tindras Cache" i den fina skogen i Orraplommen var jag bara tvungen att leta upp.
Jag var med och gömde den, Då var jag i ganska dåligt skick, det var dagen innan jag fick behandling för hornhinneinflammationen.
Fick Johannas koordinater för att kolla att cachen var kvar. Det gjorde jag förra lördagen. Gpsen snurrade bara runt,,, och jag kom inte ihåg att vi gått så långt för att gömma den lilla burken. Här måste det blivit helfel på koordinaterna, tänkte jag.
Meddelade Johanna att hon nog fick fixa en ny burk, och det skulle hon göra, och ta med på eventdagen.
I torsdags tog jag med C-E ut och leta, men utan gps, för den snurrade ju bara. Fann inget.C-E var lite gnällig för att jag inte tagit med den satellitstyrda vägvisaren.
I fredags var den med, C-E gick först och stannade då gps visade 1 m. Jag såg det gömda direkt.
Meddelade J att ingen ersättare behövdes.  Meddelade dessutom att jag gjort den lite mera synlig.
Johanna var orolig för att jag gjort gömman för enkel, och tog sin mobilapp och gick på jakt efter sin egen gömma. Ingen lycka där inte. Martin sprang tillbaka till eventplatsen, där min gps fanns. Ingen lycka med den  heller.
Tomasb65 fick sällskap av både C-E och Martin ,när han bestämde sig för att göra ett försök att finna den omöjliga gömman. Tillsammans lyckades de tre se den, på den plats där gps visade 1 m.
Nu var det jag som bara "måste" finna denna luriga sak...och det gjorde jag, tack vare en extrahint från dem som fann den igår och att gps idag bestämt visade på 2 m.
Den luringen, har jag alltså funnit två gånger och missat tre gånger. Ett felaktigt vägval, det var den stora boven.

C-E är expert på att packa och fick in fyra bord, tre grillar och en påse skräp in sin bil.
Kände faktiskt lite vemod, då vi lämnade platsen. Den gamla dansbanan såg lika öde ut, som den gjort i många år.
Vi har förberett event sedan i mitten av juli... jag har många gånger varit tveksam till det hela... men samtidigt har vi haft en gemensam sak att jobba med... och nu var det över.

Tänkte på att farfar i sin himmel, nog tyckte att det var kul att hans enkla skogsbyggnader kom till nytta igen. Om han hade gillat geocaching? Tveksam till det... han hade nog tyckt att det var rätt så dumt att springa omkring i skogen och leka "leta gömme".

Klippte gräset då vi kom hem.... tycker att det är kul ibland och är bra tantträning.
Såg att insekterna hade sitt event på solrosorna. De har varit där och gottat sig hela veckan. Förra året hade vi flera amiraler på besök. I år tycks de inte ha hittat hit ( har sett en). Det är nässelfjärilar, humlor och diverse obekanta bevingade saker som är eventbesökare bland solrosor och dahlior, i solväggen bakom garaget.

Har hört två transträck på håll, och sett två stycken flyga rakt över vår tomt. Deras sommarevent är över och de drar söderut, till lite mera stabilt höst/vinterklimat. Alltid lika vemodigt när man ser dem sträcka, alltid lika glädjande då man hör de första tranornas förskräckliga läte i slutet av mars.

Oktober år vi strax inne i. En helt ok månad med sina otroliga färger. Det är november, december, januari ... ja, mellan novemberlov till sportlov... som är den tid som jag har lite ångest för varje år. Gillar inte mörkret som de månaderna för med sig.... 

I natt blir det ett nytt event.  Får ställa klockan på 04 och gå upp och kolla blodmånen. Det lär vara en spektakulär månförmörkelse vid denna tid, då månen är som närmast jorden.

Kommande helgs event (händelse) blir resan till London. Shopping, fotboll, musikaler.. och förhoppningsvis några cacher. Blir antagligen inget bloggat förrän efter resan... så det var ju bra att jag fick till lite idag! 

Ha fina höstveckor alla goda människor!

Sjunde september - sol och schysst sällskap

Hade väl inte tänkt blogga idag... men så fick jag syn på unge herr ( eller fröken) Amiral, och lämnade tvättkorgen halvfull med nedplockad, torr tvätt, för att gå in och hämta Casio-kameran.

Ett par stycken bandförsedda fjärilar har uppehållit sig på tre-meterssolrosorna de senaste dagarna... men oftast njutit sin söta måltid med igenslagna vingar. Då är det inte så mycket att ta bild på.... undersidan på vingarna är ju mest mörka.

Men idag, så gjorde herr/fröken Amiral som jag, den njöt av den ( kanske ) sista sommarkänslasöndagen, och den gjorde det hela tiden med utslagna vingar.

Läste på SRs hemsida följande om Amiralfjärilen: Mörkbrun, orange, stor och snygg. Och ett riktigt hösttecken. För under större delen av sommaren är de flesta amiraler larver och puppor. Det är nu de kläckts och är färdiga fjärilar.

Amiralen är spännande eftersom den är en flyttfjäril. På våren kommer ett helt gäng från Sydeuropa hit, parar sig, lägger ägg, och dör så småningom. Nästa generation är den vi ser nu - och den gör sig snart klar för att flytta söderut. Och så fortsätter det.

Varje fjäril flyttar alltså bara en gång, och åt ett håll. Det styrs av generna och man tror att fjärilen hittar med hjälp av solen och en inre kompass.

Under bildtexten på webbsidan, så kunde man läsa att fjärilen laddar upp för långflytten  med energi från fallfrukt.
Solrosnektar har förhoppningsvis också så mycket energiinnehåll att det ska ge den här killen eller tjejen en bra start på enkelresan till solen. Hoppas att den klarar sig ända till sitt resmål, och träffar en schysst partner så att det kommer nya fjärilar flygande till våren.

Helt otroligt jobb... flyga ett par hundra mil!
Humlan, den var störd av fjärilen... fick sig några vingslag på humlenosen, om den kom för nära.
Undrar var alla humlebon finns?
Vi har haft mängder av humlor i trädgården denna fina sommar, stora och små humlor, superlurviga och mindre lurviga dito. Insekterna, det är våra absolut bästa vänner, ett riktigt schysst sällskap i trädgården.

För egen del så har söndagen avverkats i racerfart och gjort tanten rätt så kvällsseg.
Städning av hus, klippning av gräs, tvätt av bil ... och så en del skolarbete.
Bl.a. kolla film till Mattelyftsträffen i morgon.....
Om det är något som knäcker mig, får en överrinnande bägare hos tanten i höst, så blir det nog mattelyftet. Det är bara för mycket av det vi inte bett eller ansökt om....

Växthussäsongen är i det närmaste över. Har bara några paprikor och cocktailtomater kvar. Förra året fick vi denna vinranka av Karin. Då var den i blom, och gav söt minivindruvsskörd. Trodde den dött under vintern, men den har kommit igen och uppvisar nu de vackraste höstfärger. Ett riktigt växthus-smycke.

Bara det jag ville visa, den fina amiralen och de vackra vinrankebladen.

I morgon är det arbetsvecka igen. Nu börjar allt extra.... både på skoldagar och kvällar. Sådant är lärarlivet. Jag är glad så länge jag få ha det.

Ha en bra vecka alla!

Fantastiskt fin första fridag

En fantastisk väderdag för halvgammal ( +) tant. Sol och lagom varmt, så där dryga 20 grader. Det är alldeles lagom, tycker jag. I och för sig så klarar jag värme upp emot 25-28 grader, innan jag tycker att det blir för bra.... men i dryga tjugo är det bäst, då blir man inte hindrad från att utföra de saker man vill utföra.
Började dagen med att köra ner ett lass till tjusiga återvinningscentralen i Tranemo. Invigdes i september och är verkligen en funktionell återvinningsanläggning. Skönt att äntligen få iväg den gamla trasiga pianopallen och de trasiga Baden-Badenstolarna från Halmstad mm.
Tänkte passa på att söka lite skatter när jag ändå var ute. Åkte till Tranemo kyrka för att leta upp den första, och den var ganska lätthittad, precis som ledtråden sade.
Gillar verkligen ledtrådarna och den ledning man kan få av tidigare cache-letare. En del kallar dessa ledtrådare för förstörare, medan jag kallar dem hjälpare.
Tranemo kyrka och kyrkogård var väldigt fin från baksidan, har aldrig någonsin sett platsen på det sättet.


Det är möjligheten att se vackra, speciella platser som jag ser som värdet med att leta geocacher. Tog vägen över Mossebo hem och letade efter en gömma på Mossebo Stom. Det är ett välbevarat prästboställe som används som våffelcafé på sommaren och där man har julmarknader på hösten. Inget nytt ställe för mig, men ett ställe som jag gärna återvänder till.

Hade kollat ledtråden och gick rätt direkt. Problemet var bara att när jag skulle ta ut den lilla burken ur sitt trånga gömsle, så gjorde jag sönder locket och innehållet for ut i gömman. Så där blev jag en riktig förstörare. Har meddelat olyckstillbudet till cacheägare KiW. Hoppas att han kan fixa till den igen.

På andra sidan vägen ligger den gamla kyrkan och där skulle det också finnas en cache. Blev dock stoppad av ett gäng bin som hade rymt sin kos, ivrigt uppvaktande sin drottning. De surrade hotfullt, så jag valde en annan väg.

Fick gå bakom den vackra medeltidskyrkan, där jag efter lite letande hittade en låda i ett röse.

Men ledtråden var bra även här.

Vände upp mot höjderna för att leta cache i Hällhult, men det lyckades inte. Sannolikt något riktigt litet. Utsikten är fantastisk iallafall, man ser ända till Moghultsbyn. Får ta med C-E och återvända någongång, kanske i samband med en cykeltur till våffelcafét.

Hemma väntade gräsklipparen på att bli använd. Väntade dock lite med det och läste i stället ett kapitel ur Klingbergs, Den lärande hjärnan. Fick boken av psykologdottern som morsdags-present och finner innehållet synnerligen intressant och användbart i skolsammanhang. Kapitlet handlade om träningen av arbetsminne - fick genast en idé hur jag ska göra för att träna detta med matte-grupperna i höst.

Lite rensning av rabatter, kan konstatera att såväl den gula klinten som jag fick av Karla i våras som alla de växter som jag tog från Skärhus i påskas är i blom eller på gång att blomma. Kul!

Körde en annorlunda klippordning av gräsmattan. Man måste bara variera sig. Förföljdes av hundratalet flugor, ingen hit, men det hade varit värre om det varit bin, myggor, knott, getingar, blinningar ... så det var de bästa av det flygfäiga, trots allt. Lyssnade till flugsurret en stund och fann att det var lite skillnad på olika flugors surr-ljud, men hittade ett lätturskiljningsbart medelljud som jag via pianot härledde till ett-strukna ( heter det så) ciss. Lyssnade på några getingar också, de ligger närmare låga a.

En fin dag var det och det är en fin kväll därute. Men har man varit ute mellan klockan nio och klockan fem, ja, då känns det som att det räcker. Är det inte typiskt sommarsvenskt att tycka att man egentligen inte borde vara inne denna fina kväll.... men som sagt, jag är utemätt...TV har jag inte sett på mången god dag .... om man undantar "House" i tisdags. Tror att jag går upp och kollar om det är nå´t att titta på..... C-E är på fotbollsmatch i Grimsås, så jag får för ovanlighetens skull ha makten över fjärrkontrollen.