Garderoben

Jag vet, jag retar mig på fel saker ibland. Som i detta fallet garderobsavgift.
I tider som dessa, då kontanter inte är en självklarhet, så ska man swisha de där tjugo kronorna. Känns bökigt. Iallafall tycker jag så.
Biljetter till olika evenemang är dyra som de är, så jag tycker att garderobsavgiften skulle ingå i den summan. Eller läggas på, så att det är betalt från början.
En del teatrar/konsertlokaler bakar in garderobsavgiften i biljettpriset. Spira i Jönköping, för att nämna den jag direkt kommer på, gör så. Föredömligt!
En annan aspekt, varför måste man hänga in sina ytterkläder i garderoben, man kan ju ta med sig dem in i evenemangslokalen. Så gör man i London.
FAST.... jag tycker att det är trevligare med garderobsinhängning, än ytterkläder i salongen.

Igår var det det där med garderoben igen. De tjugo ( x 2) kronorna. Jag ondgjorde mig i vanlig ordning, när vi stod i garderobskön i Konserthuset i  Jönköping. C-E tyckte, i vanlig ordning, att jag var dum. Han betalade de  fyrtio kronorna,  i vanlig ordning, med kontanter. Han har alltid lite sådana på sig... kanske är det smart... för mig är det i det närmaste en otänkbarhet att ha kontanter med mig.
När han lämnat in kläderna  så informerade han mig att det ( konstigt nog) var sådana som förbeställt garderob och då bara kunde lämna in sina jackor och kappor.
Så smart, tyckte jag.... varför hade jag inte gjort det när jag beställde biljetterna till Weeping Willows julkonsert?
Eller kanske jag hade..... ?
Bläddrade bland arken i plastfickan där jag hade utskrivna biljetter....
Tre ark.... vad fanns på det tredje..... jo, TVÅ GARDEROBSBILJETTER.

Hela 40 kronor åt fanders. Varvid jag ånyo beklagade mig, nu över min egen fadäs. C-E skrattade åt mig, småsnåla tant. >Det var idrottsklubben Tord som bemannade garderoben, och antagligen behöver de fyrtio kronor mer än vad jag gör.
Fast jag straffade mig själv! Det blev vare sig en kopp kaffe eller ett glas vin i samband med konserten!
Skäms på mig ska jag göra!

https://www.youtube.com/watch?v=MxrSJBW3Y2M

Konserten var superbra. Jag njöt av varje sekund. Magnus Carlsons fantastiska röst, Weeping Willows blå toner.... och stundtals rockiga, stundstals smäktande musik.... för mig är det så njutbart... och framförallt uppskattar jag den stora variationen som man har i sitt musikaliska utbud och kunnande.

Den nykomponerade julsången ovan,  "Christmas Spirit", handlar om att vi människor ska försöka låta julens anda förlåta alla gamla oförrätter och få oss människor, som har kommit på kant med varann, att  börja om från början igen.

Låten berörde mig djupt. då jag så ofta med ledsnad tänker på dem som inte vill förlåta, inte vill släppa en oförrätt, i stort och i smått. Det är så tråkigt att de inte vill komma ut ur sina unket instängda garderober och släppa in ny frisk luft.

En annan berörande melodi var "Let go", som Magnus tillägnade sina föräldrar, som inte längre är i livet. Tankarna blir så rörliga, då de lever i takt med musik och text.

Ja, det var en superbra julkonsert! Hoppas att Weeping willows kommer till trakterna även nästa år, för vill livet oss väl, så vill jag göra deras julframträdande till tradition.

"Jul på Liseberg", med de här  mysiga killarna, det vill jag också uppleva igen. Vilken fantastisk plats Liseberg är... och då speciellt i juletid.
Hoppas att Kanin snart får  hänga in sin dräkt i garderoben. Måste vara jobbigt att gå omkring med, framförallt att kunna titta ut ur den.

Dagens promenad avverkades på förmiddagen. 

Vi blev riktigt förvånade och glatt överraskade, då solen helt plötsligt tittade ut från sin, sedan länge igenstängda molngarderob.

Speciellt bra passade solens något värmande närvaro idag, då vi just passerar vintersolståndet och går mot ljusare tider. Snart kan vi gå ut ur våra mer eller mindre vinterigenbommade garderober och ut och njuta av ljuset.

Berörd

Berörd har jag blivit flera gånger, under denna sista hösttermins sista dag.
Det har handlat musik, under stora delar av dagen.
Ett par  verkliga Hallelujamoments fick jag, då  eleverna i 3-4 och 5-6 gavs möjlighet till att testa verserna i Halleluja, /( Jöbacksversionen) som solo. Wow, så många goda sångare det finns... och så ett par riktiga storsångare.
Glädjen i musik och sång, den är så härlig att uppleva. Oj, oj, oj så många som rycks med och sjunger inifrån hjärtat.
Avslutning har vi haft i kväll, och jag konstaterar bara: Kulturskolans musiker är förstås superduktiga, MEN ibland så är det faktiskt lättare för eleverna att sjunga till den klinkande lärarinnans följande komp.

Den här killen är så musikalisk, så han klarar riktigt komp.....
https://www.youtube.com/watch?v=NT6uvcI4d5Q&feature=youtu.be

Kände mig lite låg, så här sista julavslutningen.... speciellt när kollegorna fått sina små julpresenter, och jag var övertygad om att jag inte skulle få något, när jag inte har egen klass. Ganska glad var jag ju förstås ändå, jag hade haft fantastiska musiklektioner och jag hade fått en av storvinsterna på rektorns avslutningslotteri.

MEN jag fick presenter jag också. Två! En blomma från en speciell elev, en fin presentpåse från sexan. Jag blev så glad att jag nästan började gråta.

Dessutom fick jag i samma stund höra en härlig nyhet från en av mina tidigare kollegor... hon skulle bli mormor i april. ( Ett av barnbarnen som hon är farmor till är f.ö. "Halleluja"-stjärna.)

Jag vet, det finns de, som tycker att lärare inte ska ha presenter/julgåvor. Det får man så klart tycka, men jag blir väldigt glad, in i själen berörd, en en liten välment ( tror jag) blomma eller en enkel present.

Slutackord

Slutackordet, det blev ett G-dur-ackord. Tonarten är en av de vanligast förekommande och den är enkel att spela,  både på piano och gitarr. På piano, så behöver man bara använda en av de svarta tangenterna och på gitarr, så kan man klara sig med enbart något enda barréackord.

Slutackordet tänkte jag skulle sluta en cirkel, men riktigt så var det inte. I Dalstorps kyrkan, den kyrka där jag började mitt pianoklinkande i luciatider, där hade man bytt ut det gamla pianot mot en liten flygel, en el-flygel. Helt ljuvlig att spela på.

Den decimerade luciatruppen imponerade igen.... oj, vilka duktiga sångare vi har i Grimsås.
När en solist-tjej aviserade att hon tyvärr blivit sjuk, skickade jag ett mess till en annan elev och han tog över solopartiet, utan att tveka. Och gjorde det superbra.

Sista föreställnngen av sju är över, och den som lever får se, om slutackordet för den pianoklinkade "luciageneralen"  blev ett G-dur-ackord eller ej.

"Vinnaren är nummer 54". Oj! Det var ju det numret som stod på mitt paket. Det utbröt en stor applåd, då den gamla lärarinnan, tillika den ständiga pianoklinkaren, vann första priset. En hel låda med olika sker, julsaker och sådant man kan äta. Att få en amaryllis som tackgåva, gjorde mig också glad. Jag är en amaryllisgillare av stora mått.
Vinstplatsen var bygdegården i Grimsås, där samhällsföreningen igår anordnade det traditionella luciafirandet.
Man känner sig så uppskattad då man jobbar med luciaframträdanden. Det finns ett klart sug, en årlig efterfrågan på de vackra, de vanliga luciasångerna och de vackert ljusbärande barnen.
Min förhoppning är att luciatraditionen får leva vidare, och är det svårt att få till någon som tränar och som ackompanjerar barnen... ja, då finns jag, så länge pianoklinkarfingrarna vill vara med.

Söndagen inleddes med en promenad på vanliga stigar och skogsvägar, ja lite länsväg och lite byväg ingår också. Fyra kilometer med stavar, ja, det behövdes verkligen inför det som väntade oss vid lunchtid.

Fru  Friberg hade bjudit sin mor och far att äta julbord på detta populära ställe, Höganloft, Isabergs stugby i Hestra.

Trevligt välkomnande fanns på bordet med vita dukar.
Att det fanns två små barn med och att oddsen för att dukarna efter måltiden fortfarande skulle vara vita, var lika med noll, det var inga problem alls.
Tvärtom, det var många barn i olika åldrar med och smakade på den goda maten. Tomten kom med en välfylld säck och Karl-Petter, snart 13 månader, var den som hann först fram till den rödklädde. Inga betänkligheter där inte!

Julbordet på Höganloft var av mycket hög kvalitet. Mycket att välja på, men som tur var så var de fina rätterna "smakprovsskurna", så man lätt kunde avnjuta på många rätter utan att bli alltför mätt.
Godisbordet var imponerande, ja, det fanns så mycket att välja på så inte en endaste skumtomte slank ner i magen. Trots att jag, liksom många andra, är en riktig skumtomte-nörd.

Tror att man har julbord på Höganloft nästa helg också. Kan verkligen rekommenderas.

Slutackordet för denna eftermiddag gick absolut i dur, god mat, trevlig samvaro med dem som man gärna vill dela sin tid med.

På torsdag kväll slås slutackordet för min sista hösttermin. Jag slipper slå an de tonerna. Det kommer en proffsmusiker från musikskolan och kompar såväl körer som solister. Känns bra att få lyssna och njuta av sången och musiken,  efter en luciaperiod, som faktiskt sträcker sig från början av november.

Lucia

Det har blivit många luciaframträdanden genom åren.
Funderar på hur länge jag varit involverad i någon slags luciafirande. Mer än trettio år, det är jag säker på. Kanske längre än så.
När kantorn och missionskyrkans pianist gick i pension/lämnade skolan i Dalstorp, så var jag den självklara luciageneralen. Ett ansvarsfullt uppdrag, som jag gärna åtog mig.

När jag kom i kontakt med Grimsås luciaarrangemang, det minns jag mera tydligt. Det var 1993. Då var det 5  tjejer i  åk 8 som utgjorde luciatåget. Omröstning av den som skulle bli lucia var  en självklarhet på den tiden.
Högst 7 tjejer fick plats i luciatåget på denna tid. Det kändes inte så bra, det fanns år som det var fler tjejer än så, som ville vara med. Vem som bestämde vilka som skulle få vara med, det vet jag inte, jag bara övade in sångerna under de första åren. När det var luciauppträdande, så kom en "riktig" pianist från Tranemo och tog över.

Kommer dock inte ihåg när jag fick lov att spela ( klinka ) inför publik, när jag fick ta över  kompet och även vara med tjejerna i Bygdegården  och på det stora företaget, Nexans.
Vet att min äldsta dotter tog över luciaträningen några år, tror att jag var med i ett hörn då också. En annan duktig pianotjej, hade huvudansvaret några år senare.

Och jag, jag hade hand om skolans lucia. Ett ynka framträdande oftast, i kyrkan på luciadagen eller i nära anslutning till denna dag.

Så hände det sig att det var alldeles för få tjejer i åk 8 och 9. Det hände sig  t.o.m att alla inte ville vara med. Då kom man på, både från samhällsföreningens sida och från det stora företagets sida, att undersöka om skolans lucia ville ta över "lussefirandet". Det ville vi så gärna.

Dryga decenniet har skolan 5or och 6or fått framträda med sitt fina luciafölje vid minst sex olika tillfällen. Det blir så kul att öva, få man har något "riktigt" att öva till, något som ska visas offentligt, något som ska visas flera gånger.

Igår, den 12 dec, ville man ha luciaframträdande på det stora företaget. Vi passade på att boka kyrkan för att ha luciafirande för skolan, som "uppvärmning". Så här såg det ut! Varför det blev en så gul video, vet jag inte. Kanske det beror på att det fortfarande är lite mörkt ute. Bilderna som är tagna på samma minneskort har bra färg.   https://www.youtube.com/watchv=Bq0BMiWJ8eQ&feature=youtu.be

Tre framträdanden på det stora företaget gjorde vi efter det och som avslutning på dagen, så uppträdde vi för företaget pensionärer.

Nexans  betalar ut gage till eleverna, pengar som ska användas till klassernas traditionella resa i sexan. Fint för alla!

I morgon är det dags för nytt uppträdande, i samhällsföreningens regi.  Storstilade samhällsföreningen låter hela överskottet gå till skolan. Pengar som, tillsammans med bidrag från brukarrådet, blir till en resa för alla ca 75 elever i skolan.

Att ha en lucia i varje samhälle, det är ingen självklarhet längre. Tyvärr! Jag tycker att lucia är en så fin tradition, en tradition som alla kan ta till sig.

Lucia utses förstås genom omröstning, och alla som vill får vara med, naturligtvis. För första året någonsin, var ALLA i elever i 5an och 6an med i luciatåget.

På söndag har vi ett "extra" uppträdande , i kyrkan i Dalstorp. Där fick man inte tag på något luciatåg i år, och undersökte om eleverna i Grimsås ville framträda. Mer än hälften av tjejerna och killarna kommer att vara med.

Det känns lite som cirkeln blir sluten, då jag kommer att anslå mitt arbetslivs sista luciatågsackord, i den kyrka, i det samhälle, där allt började  för  någongång i slutet på 1980-talet...


Känns ändå lite konstigt , när jag idag öppnade det här mailet, från representanter på det stora företaget:

Tack för igår! Otroligt duktiga elever i år. De fick mycket bra kritik både från anställda och pensionärer. Kul med så många pensionärer i år också.

 

Stort tack till dig för bra framträdanden under alla år. Nu kan du gå i en välförtjänt pension så får du komma och bara lyssna och fika nästa årJ Hoppas ni är lika nöjda som vi är.

Allting har ett slut.... eller också finns det någon form av fortsättning. Den som lever får se.

Och om någon undrar... ja, lucia är min favorithögtid!

Socialisera

Jag framställer mig ofta som en enstöring.  Kanske är det bara ett försvar för att jag har svårt att socialisera, svårt att veta hur man ska bete sig så att man känner sig allmänt accepterad.
Det är lite svårt att vara den där som alla gillar, när man själv hyllar ifrågasättande, ärlighet och lite lätt uppkäftighet/civil olydnad.

Även om jag trivs rätt så bra i mitt eget sällskap, så trivs jag också bra i andras sällskap. Ja, om det inte blir för stora sällskap, typ fester eller så, för där trivs jag inte alls.  Mest för att jag inte klarar det ytliga pratat som ofta blir. Eller att man inte hör vad som sägs för att det är för högljutt. Eller att någon tar så mycket plats att allt annat kvävs.

Idag åkte vi till Eriksons Cottage för förmiddagsfika, jag och C-E.
C-E har jobbat med Elisabeth som äger den fina eventplatsen ute i Ljungsarpsskogarna,  och jag har träffat henne vid ett antal luciaframträdanden, då hon var personalchef på det stora företaget i Grimsås.
Elisabeth har verkligen sadlat om och lever nu sin drömtillvaro med eget bageri, eventplats för grupper och understundom öppet fik. Jag är så imponerad av alla som verkligen vågar satsa på det de drömmer om.

Bagaren var i full färd att baka bullar då vi kom. Tidigare hade det bakats bröd. Det fanns fyra olika sorter att välja på.
Beställde bulle och pepparkaka ( bakad på dinkelmjöl - mycket smakrikt)  samt några bröd att ta hem. När vi satt oss tillrätta vid ett av de två långborden, fick vi snart sällskap av en tidigare kollega och hennes sambo - som C-E kände från sitt jobb.
Det blev en trevlig pratstund. Åh, vad kul det är att träffa sådana som man känner men inte umgås med.
Tog en promenad i duggregnet då jag kom hem. Träffade grannen på andra sidan vägen och fick en pratstund med henne.

Erikson Cottage erbjuder olika event som sagt, bl.a. kan man komma en grupp och baka sin egen pizza. Föreläsning och "bakskola" ingår. Frågade om Ingela var intresserad av att åka med på en sådan grej, och det var hon .

Kände mig lätt i sinnet efter förmiddagen och nu har jag skickat ut ett messengermeddelande till alla i byn om att jag bokar pizzabakning fram i vår, om någon vill åka med. Har redan fått flera positiva svar,...

Konstaterar att den här enstöringen är ganska så social egentligen! Och förresten.... ett skäl till att jag ännu inte gått i pension. det är att jag tror att jag skulle sakna det sociala....

Eriksons Cottage rekommenderas å det varmaste.
Och jag känner mig lite varm och lätt i själen, för att fått ha andra advent som en bra socialiseringssöndag.

Runda

Rundor, det tror jag att många av oss halvgamla ( kanske även yngre) promenadberoende individer  gillar. Helst ska det vara en varierad runda på 4 -8 km, helst ska den delvis gå utmed vatten.
Hemma här, så finns det inga sådana rundor. Eller, ja, det finns några fina dammar och
 några porlande bäckar som man kan passera, men i övrigt är det renons på vattendrag.
Variation på terräng, det har vi hemma här. Rundor i varierande längd mellan 3 och 8 km finns också, så två av kriterierna är ju ändå uppfyllda.

Man blir lite trött på de vanliga rundorna, och igår kom det för mig en sådan utmärkt idé.
Jag hade frissatid klockan nio i dag, på lediga fredagen.
På landet är frissor lite mobila och har salonger på flera orter. Tranemofrissan hade för dagen sin mottagning ( heter det så) i sin Ljungsarpssalong.
Lagmanshagasjön, ligger ett par kilometer från samhället, och där kände jag ju till en bra runda, som skulle passa superbra för dagens promenad.

Sagt och gjort; parkerade bilen vid badplatsen, tog på mössa och drog upp jackans dragkedja till hakan.Åtta-nio plusgrader, de blir inte alls så ljumma som gradtalet anger, då det blåser sådär femton sekundmeter,

Brukar cykla den här rundan, ja, inte bara rundan, utan hela rundan hemifrån, på ca 3 mil  på somrarna.
I backarna upp till Lindås, så brukar jag kliva av cykeln och gå en bit, de är riktigt tunga.
Ja, om jag inte har elcykeln då. Köpte en sådan, då C-E skulle köpa en, för tre-fyra år sedan. I somras var den inte ute alls. Tycker att elcykel är lite fusk, lite onödigt, det är så gott att trampa omkring på en gammal treväxlad hoj. Inte för att elcykeln går av sig själv, den måste ju trampas framåt den också, men man kan få rejäl hjälp i uppförsbackar med den, och då mister backarna sin tjusning, tycker jag.

Uppför backarna kom jag lite lätt andfådd, och passerade Erikson cottage. 
Den är en bakstuga, ett fik,  en restaurang, ett bed and breakfast, en eventplats, som vuxit fram under senaste året.
Ska absolut ta med C-E dit på söndag, då de serverar adventskaffe.
Har inte besökt stället, och känner mig väldigt nyfiken på den lilla landsbygdsoasen.

Lindås består av några gårdar, och det tycks som alla har rustats upp och bebos av en ny generation. Det är gamla fina hus, och det är så positivt att man bevarad de ursprungliga exteriörerna.

Kommer ihåg att det för något decennium sedan bodde en ensam man i detta huset.
Sedan han lämnade sin gård, så har huset fräschats upp och stället har numera förvandlats till en hästgård.
Så värdefullt att någon vill flytta långt ut på landet, och hålla markerna öppna och gårdarna levande.

Detta sätt att jaga på, det kan jag inte gilla.
Ett gömsle på ena sidan grusvägen,

....en utfordringsplats för vilt/rådjur på andra sidan.
Har väl inte så mycket till övers för jakt, men jag kan absolut förstå spänningen av att gå ut i skogen och jaga, och jag förstår ännu mer njutningen av att vistas mycket  i skog och mark.
Men att sitta på pass vid gillrad fälla, det är inte OK.
Fusk!

Historiens vingslag märks då man rör sig i trakterna av Ljungsarp/ Dalstorp.
Närheten till sjöarna gjorde att människor bosatte sig här för ett flera tusen år sedan.
Det finns en hällkista, från stenåldern, utmed sjön.
På min runda fanns denna väl bevarade treudd, samt en domarring med en högsten.
Denna gravplats/kultplats är sannolikt från senare delen av  järnåldern, ungefär tusen år gammal.
Heder till dem som ser till att hålla platsen öppen.

Historiens vingslag kan anas även här.
Sommarens roddturer är över och sommaren gick till historien som en väldigt normal sommar.
Det tycks som om ekan i förgrunden varit med ett tag, den behöver nog lite omvårdnad innan den tas i bruk igen.

Jag valde att ta rundan så att jag  fick gå sjönära den sista biten.
Det finns ett antal sommarbostäder i olika storlek och i olika skick, längs sjön.
Ett  par året runt hus finns där också, alldeles sjönära.

Funderade på om jag vill bor så nära sjön.

På sommaren, absolut. På vintern, nja.... det är ju rått, blåsigt, ödsligt....men det kan säkert vara alldeles fantastiskt fint en gnistrande vinterdag, med snö och istäckt sjö.

Men en liten sommarstuga vid sjön, det skulle jag inte tacka nej till. Trots att den bara ligger ungefär 1,5 mil från hemma här. Och trots att vi har en liten stuga vid havet.

Passerade ett antal flottar som låg uppdragna vid stranden, och flera bryggor med trappa ner till sjön.
Ser lite sorgligt ut så här i gråmörkertiden, men man vet ju, det kommer alltid en ny sommar, och då måste den här bryggan vara guld att äga. Tillsammans med ett lagom stort sommarhus.

Men vad har hänt här då?

Något riktigt tragiskt är det, då man vare sig kunnat ta hand om sitt sommarhus eller haft möjlighet att riva ner det. 

Promenaden längs sjökanten gjorde att den, i skogslandskapet avtagna mössan ... jag gillar inte mössa.... kom på igen.
Tillbaka på badplatsen slog vinden mot mig med kraft igen.

Den långgrunda sjön varierar verkligen i hur mycket strand som erbjuds. Idag fanns det ingen strand alls, i somras så var det ganska mycket strand... för att inte tala om hur där såg under under torksommaren 2018.

När jag kommer till badplatsen vid Lagmanshagasjön, så slås jag alltid av två minnesbilder:

Sommaren då hela Holger och Ingrids familj, barn och barnbarn cyklade eller tog bilen till badplatsen och fikade och badade tillsammans. Idag är den samhörigheten död, sedan många år tillbaka.

Höstterminsstarterna då vi förlade en eller två övernattningar med  min klass till området vid badplatsen. Vi sov i tält och lägerelden flammade långt in på natten.
Det är mina bästa skolresor, absolut.... och då har jag resor till Stockholm, Gotland och Öland att jämföra med. Men inget går upp mot  det två cykelskolresorna till Lagmanshagasjön.

En härlig runda, med många minnen, många tankar och en ren njutning av att kunna promenera utan halkrisk,  och en absolut njutning av att vandra vid sjökanten och lyssna till vågornas kluckande. Den  drygt halvmilslånga rundan, den kan jag kosta på mig en biltur för att komma till igen.

Hemma

Det var nästan ett halvår sedan som jag var hemma senast.Hemma hemma. I Backgården, i Finnekumla by, i Rångedala.

I går passade bra det att jag besökte hemma igen, skulle ändå in till stan för att hämta de nya glasögonen. Och är man i stan, ja, då är det nära hem.

Stan, ja, det finns ju ett antal sådana. Men  för mig finns det bara en stan, en stad,  och det är Borås.

Visst är det märkligt att hemma i Finnekumla by, så känner jag mig mer hemma, än i den by där jag bott i det närmaste exakt 40 år.  

Visst är hemma här hemma, men när jag kommer till Backgården, då känner jag verkligen närvaron av barndomens stenar. Och barndomens kullar. Det stora stenpartiet, med stenblock från inlandsisen. Där jag klättrade jag gärna omkring, flyttblocken var  en perfekt lekplats. 

Det kuperade landskapet i Finnekumla bys Backgårdar, gav möjlighet till härliga ( lagoma för feg tjej) skidbackar vintertid.

 När jag var barn och ung, så såg jag inte det vackra i den här utsikten. Det gör jag idag och var jag än i världen kommer, så är det inte så många platser som kan mäta sig i vackerhet,  med denna utsikt några hundra meter från hemma.

Det händer att jag känner ett stygn av bitterhet, då jag jämför med den plats som blev mitt hemma här. Det var väl ganska ok, när vi byggde huset för fyrtio år sedan, men numera så bor vi på ett kalhygge... som i och för sig håller på att lämna det riktiga kalhyggestadiet, men vackert är här inte.
Jag saknar utsikterna, jag saknar framförallt att bo så sjönära att jag kan se sjön, att jag på någon kilometers promenad kan komma till vatten.

Fast det är sällan jag tänker på det när jag är här hemma, tankarna kommer till mig när jag njuter av det vackra hemma hemma.

Till min stora glädje, så köpte min bror gården efter min fars bortgång. Alldeles för billigt, MEN vad gör det när jag i hela mitt liv haft möjlighet att återvända hem.Min mor bodde kvar så länge hon levde, huset stod sedan tomt några år, innan min bror och hans fru beslutade sig för att bygga om och modernisera huset, flytta tillbaka och ge liv åt den gamla gården igen.

Att komma hem, det ger energi.
Adventspyntandet har också gjort hemma här till ett fint och hemtrevligt hus. Lite rimfrost och snö på träd och mark, har dolt det kalhuggna.

Kanske är det så att jag är en av de lyckliga som begåvats med två hem, hemma hemma och hemma här.