Värdet?

 

Igår var vi med på "Ledighetskommitténs" utfärd.  ( Ledighetskommitten, det är en lokal mötesplats för dem som är daglediga.  )

Det hade annonserats om en utfärd till alpacka-gården i Dalstorp.

Så vackra djur! Och nyfikna. Dock inte keliga. Vill gärna hälsa, vara med i gemenskapen, men sen är det bra . ( Varvid jag funderar på om jag inte skulle trivas utmärkt som alpacka, om jag nu skulle vara ett djur).

På gården finns det sju alpackor. Alla uppfödda i Sverige. 

Alpackan är ett kameldjur, nära släkt till laman. Djuret härstammar från Sydamerika, äter mest gräs, väger som vuxen mellan 60 och 100 kg, och kan bli dryga 20 år gammal.  En lama som "bor" i Sverige, behöver klippas en gång varje sommar, annars blir den på tok för varm. Ullen är den mjukaste och varmaste ull man kan tänka, ja, rena "gudagåvan".'

Ilona heter alpackornas "matte". Hon har sju alpackor på sin och sambons fina gamla gård. Hon har haft ytterligare ett djur, men den fick en magsjukdom och behövde avlivas.  Torgvantarna som Ilona bär, har hon stickat av ull från sitt bortgångna djur.

Ilona är hantverkare. Hon designar, stickar och tovar sina egna alster och säljer dem sedan, i sin egen bod, på marknader och via näthandel under varunamnet Julles. Tunikan som hon har på sig, den är av alpackaull, liksom schalen. Den häftiga mössan är tovad av fårull. Ullen köper hon in, för några får har hon inte. 

Naturligtvis var vi inne i hennes "bod". Där fanns hundratals alster till försäljning. Jag provade fler varma, vackra tovade  vantar.... men det  blev ändå inget inhandlat . ( Jag som handlar, så fort jag ser något som jag vill ha.... ) För jag tyckte att det var för dyrt.....

Har funderat en del del på det där med värdet, sedan besöket i hantverksboden.  500 kronor för ett par varma vantar...är det dyrt?  När man tänker på hela produktionskedjan, alltså...

Köpa in ull, lämna till spinneri, ev. färga, sticka, tova.... och  få en skälig inkomst på den tid det tar att sticka och tova ( även om tvättmaskinen sköter det mesta av tovningen).Låter klart rimligt. Det är bara att vi är många som inte förstår värdet av ett gott hantverk. ( Speciellt vi som bor på gränsen till Småland kanske..... med tanke på vad som sägs om smålänningars ekonomiska sinne... )

På söndag ska vi åka till den traditionella julmarknaden på Segerstad ( Reftele, Småland) Ilona finns där och säljer sina alster. Kanske borde jag tänka om och hoppas att det finns några vantar kvar till mej.

Själv har jag ju stickat en hel del. Tröjor, halsdukar, mössor, vantar och sockar. Mycket sockar blev det under en period. De flesta har jag skänkt bort. Jag kanske inte ens själv har insett att det jag tillverkat, faktiskt har ett värde. Förutom vad garnet kostar. Men å andra sidan... det är ju min hobby, något jag gör för att det är gott att sätta händerna i något, under långa vinterkvällar. Det är inte samma sak som att ha hantverket som inkomstkälla. 

Värden är inte bara pengar.

 Att läsa böcker med sina barn, det är ett av de största värden man kan ge dem... ja, förutom kärlek, mat och omsorg då. Pratade med kollegorna under veckans arbetsdag idag, hur många föräldrar som inte inser att det är deras uppgift, redan från babystadiet, att ge sina barn en god språkutveckling. Man måste prata, läsa för, läsa med, visa och berätta. Och sjunga....Annars kommer barnet ohjälpligt efter då det kommer till skolan.... och ut i livet...

Värdet med att få växa upp med djur, det är heller inte att förringa. 

Hundar, katter går förstås lika bra, som att få ta hand om en ponny.

Eller en vit mus.....

Kommer så väl ihåg, pojken som var alldeles förtvivlad, för att  hans vita mus hade dött. Han satt och grät, där i skolbänken en hel förmiddag.  Min känsla var ju " det är väl inget att gråta över en MUS" ... 

Naturligtvis sa jag inte det till pojken,  och naturligtvis hade jag fel. För honom var den vita musen av högsta värde.....

Full fart

 Full fart i dagarna två, det har det varit,  då två killar har varit på besök. Ingen rast och ingen ro för mormor. Men man sover gott de timmar som det är lugnt och tyst i rummet, som jag alltid delar med killarna, under deras besök.

Mysigt att ligga bredvid KP, då han ska somna  Lika mysigt med kvällssamtalen med Konrad, då vi ligger i var sin säng och lillebrorsan sover gott.

Tänk vad snabbt det går, några år! Vi har diverse saker i vårt hus,  som alla  tre barnbarnen vuxit ifrån; Barnstolar, för matbord och för bil, kärra, speciella muggar och tallrikar. Nappflaska. Och nu tycks även den gröna plastpottan ha gjort sitt. Toaletten gäller även för Karl-Petter.

En upptäcktsfärd i närmiljön gjorde vi i fredags.

Älgtornet är högt!

Ett besök på kyrkogården blev det också. Konrad tände ett ljus på sin mammas farmors och farfars grav.

Besök på fina lekplatsen I Limmared och fika på Glasets hus, blev det på lördagsförmiddagen.

Muffinsbakning.

 

Konrad bestämde att det skulle vara grädde och hallon på. Gott!

Lite underhållning från verandan. Tycker att Konrad fick till en bra text till barnfavorits-slagdängan. Originalets text är knappast "barnlämplig"... Men väldigt populär...

Söndagsförmiddagen bjöd knappast på uteväder. Det var blött och regnigt. Som tur var så höll det upp efter lunch, när vi mötte upp med mamman på Store Mosse.

Nationalparkens naturum bjöd på tipspromenad längs Wiåebecksleden.

Vid Naturum kunde man också tillverka näringsrik mat till fåglarna. Fick bilden med de stolta killarna, då jag kommit hem.

En fin helg med en bra avslutning. 

I kväll blir det mest att sitta i TV-fåtöljen och försöka titta på de program man missat under helgen.

Hemmavid

 Var ett tag sedan jag gick en riktig långpromenad här hemmavid. Långpromenad, det är för mej en promenad ( helst runda) som mäter mer än fem kilometer. 

Maken skulle åka till banken, och sedan handla inför det att två killar ska besöka oss från fredag till söndag. Lite egentid, alltså. Läge för en "långrunda".

Bestämde mig för "Gumpeborundan". Har inte gått hela den sträckan  på länge. 

Byväg några hundra meter och sedan asfaltsväg/landsväg en och en halv kilometer. Nerförsbacke mest. 

 Vi har en del märkliga bynamn/fastighetsnamn här hemmavid. Passerade tre av de fyra husen som benämns Flathult. Här har jag kommit fram till vägen som går mot Gumpebo... och senare Amnabo, 

Här hemmavid har vi en hel del mossmarker, mellan bydelarna. För att stabilisera vägen, med såväl rötter som bra vattenuppsugning, så finns det flera björkalléer,  De är vackra. Speciellt om man kör här på kvällen, då man de vita stammarna lyses upp av billyktorna. 

Använder panoramamöjligheten, då jag kommer till backen mot Gumpebo. 

I denna byn finns det fem hus. Ett av dem är bebott året runt. Två är sommarbostäder, och två står tomma. Antagligen för att de som äger husen inte får tummen ur och ser till att de används. 

Vid det vackra gamla huset i Gumpebo, numera sommarbostad, tar jag av från byvägen och in på en skogsväg.  Den vägen ska leda mig till nästa by, Spolabo. 

Solen värmer, då jag stannar till för att ta en bild på det vanligaste byggnadsverket här hemmavid.  Det lär finnas 130 jakttorn på Moghultsbyn marker. På Spolabobyns marker finns sannolikt ett antal tiotal torn... kanske fler.

En och en halv kilometer genom skog och föryngringsområden, och sedan öppnar sig landskapet. 

 ( Panoramabild igen )  Jag är framme i Spolabos utkant.

Tiotalet hus finns i byn. Det röda uppe på höjden är nybyggt. Här finns inga oanvända hus. Åldersfördelningen på byborna, sträcker sig från småbarn  över tonåringar, medelålders och några pensionärer. En by med fin utsikt, där uppe från toppen, där flera av husen är belägna.

Kommer bara till yttre gränsen av Spolabo, innan det är dags att svänga av igen. "Gunnars väg" är en välskött skogsväg, en väg som man brukar ha öppen även om det är snö.  Men den är tråkig. Fin skog, som ser likadan ut hela vägen, några uttjänta fågelholkar här och var... och mer eller mindre uppför uppför  i nästan två kilometer....

Här bor Gunnar. "Gunnar i Flathult". Jo, nu har jag kommit tillbaka till den första lilla byn som jag passerade, då jag gick på landsvägen. Gunnar är 95 år gammal. Hans fru gick bort för många år sedan. De båda pojkarna bor på ett par mils avstånd. Så där får han en del hjälp. Och så kommer hemtjänsten ett antal gånger per dag. 

Det var flera år sedan jag träffade på Gunnar. Jag brukade prata en stund  med honom, då han var utomhus på sommaren. Nu sitter han i rullstol, och är aldrig ute. Trots att han är en av våra närmsta grannar, så har vi aldrig haft någon annan kontakt än just byta några ord, då vi setts.

Brant nerförsbacke, och sedan är jag tillbaka på landsväg en kort bit innan jag når den välkända sträckan byväg, fram till vårt hus. Ett ensamt hus, med föryngringsområden som utsikt både mot norr och söder. Stockremma heter vår fastighet. Liksom ytterligare fyra fastigheter, med ett antal hundra meter mellan husen.

Blev det en långpromenad? Jo, enligt mej, så är 6.8 km en ganska så ordentlig runda. Knappa en och en halvtimme. Med fotostopp. 10 000 steg? Nix, det fattades några hundra. 

Energi föder energi. Så är det iallafall med mej. Så det blev att slänga ut mattor och städa huset (inte källaren dock) då jag kom hem. Maken missade det mesta av städningen, men tillbakaläggande av mattor, det kom han inte undan. Fick förstås ont i ryggen av allt gående, dammsugande, moppande, vridande och stående. Men det är avhjälpt!  Postural Yoga är superbra! Men det ska jag berätta om en annan gång. 

En del av er tar oss bloggvänner med på rundor hemma hos er, lite då och då. Det är kul att se hur era omgivningar ser ut.  Vi bor ju på så olika platser....Så ni, som inte visar så många bilder som jag, ta gärna lite foton och visa hur det ser ut hemmavid hos er, när ni är ute och går en runda.  KOrt eller lång, det spelar ju ingen roll...

Biobesök

 Det är mer än två och ett halvt år sedan jag var på bio. Då såg jag,  med bara någon veckas mellanrum,  "Catwalk" och "Min pappa Marianne". Bra filmer båda två.  Filmerna gick på Bio Tranan i Tranemo. Nära och bra, tar en kvart att köra ner till centralorten. Inga problem med parkering. Biljettpris, hundralappen jämt.

Så kom covid.

När  det blev ok att gå på bio igen, med eller utan restriktioner, så var bion i Tranemo nedlagt. Borde kanske tagit mer betalt för biljetterna,.... eller så var det andra orsaker än ekonomin, som gjorde att  biografen, som f.ö. är inrymd i gymnasieskolans aula, inte öppnade igen.

I våras stod det klart att Tranemo skulle bli "filmårskommun" 2022. I samarbete med filmfestivalen i Göteborg skulle kommunen och en nystartad filmförening få möjlighet att visa biofilm igen. 

Det har inte blivit så många visningar under året, och då man haft filmföreställningar, så har det varit väldigt smala filmer. När året nu går mot sitt slut, så tycks det ha blivit rena ketchupeffekten. Idag visades "Triangle of sadness", i morgon visas "Bränn alla min brev" och om en dryg vecka visar man "När kräftorna sjunger".

Klart man vill gå på bio när det bjuds på kvalitetsfilm.

https://www.youtube.com/watch?v=1Q6005GJsDw

I eftermiddag har jag varit på bio. Ruben Östlunds prisbelönta film ( Guldpalmen) var riktigt, riktigt bra. Två och en halv timme gick  snabbt, och utan den minsta träsmak. En film som hade många bottnar, och som framförallt visade på hur makt kan förändras utifrån vilken situation man befinner sig i.

Hade lockat med mej två av de "unga pensionärsvänninorna" i byn. Så efter filmen kunde vi diskutera den, samt livet i allmänhet, över en god sallad på utmärkta Pizzeria Stella.

I morgon har maken lovat att åka med. Då blir det en helt annan slags film, En kärlekshistoria. En otrohetsberättelse. Verklighetsbaserad. Sannolikt ganska tragisk. 

https://www.youtube.com/watch?v=-DIxHED0Nxw

Bio två dagar i följd. Ja man får passa på när det bjuds. Och har man inte varit på bio på två och ett halvt år, så är det helt ok, tycker jag.

Funkar ju inte för mej att publicera ett inlägg utan en enda bild.

Plockar ut några favoriter från början av veckan.

Fortfarande ett fåtal blommor i trädgården. Med betoning på fåtal. Denna pensé härstammar från frö från tidigare års blommor. 

Mormorstisdag. Härligt  väder.  Ut med traktorn! 

Pappan i familjen hade sågat ner en massa grenar på en lönn, som står mitt i trädgården. En kul lekplats för killarna. Konrad plockade fram diverse grejer och "öppnade" affär. Hönorna hittade mycket av intresse att picka i sig.  Och visst kan man mata hönor direkt ur handen!

Från dagens promenad. Ömsom sol, ömsom regn. Vackert och fortfarande ljummet i luften mitt på dagen. Men träden, de är avlövade nu.

November! Senhöst... och biotid. 

Lördagsutflykt

 Det var nog så att maken var sugen på thaimat. eller rättare sagt, thaibuffé. För egen del så är jag inte superförtjust i den typen av mat, men å andra sidan... sushi finns på buffén, och på Jennys Thai i Ulricehamn, så får man dessutom efterrätt. Friterad banan eller ananas och glass. Ganska ok....

 Fika måste man ha på förmiddagen. Inte jag. Men maken.

 -Då stannar vi till på Källebacka, förslog jag. 

Källebacka, det är en herrgård, knappa milen söder om Ulricehamn. I mangårdsbyggaden spelades f.ö  alla tre Änglagårdsfilmer in. 

Nu är det inte herrgården som lockar på Källebacka, utan det mysigt inredda cafeet och "prylaffären" i ladugården. 

God fika, till rimligt pris. Har smakat pecannötpaj på Källebacka tidigare, och den var så god, så det blev valet även idag.. Trevliga sittplatser, både för små ..

..

... och stora sällskap.

Det mesta som finns i lokalen går att köpa. Men inte dessa tre tavlor, skapade av cafe-innehavaren Peter.

2006 skapades de. Även då var jorden under stor press. Det har definitivt inte blivit bättre sedan dess. 

Vi hängde på låset, då caféet öppnade, klockan 11.  När vi åkte därifrån, en dryg halvtimme senare, så var det fullt med folk i lokalen. 

Jag känner mig glad då jag ser att driftiga och kreativa personers satsningar lyckas.

Lite motion hör ihop med en bra utflykt. Så även med dagens. 

Jag föreslog Blå stigen, en av vandringslederna i närheten av Ulricehamns stora fritidsanläggning, Lassalyckan.

Fem kilometer på skogsstigar. 

Jag gick den här rundan då jag var ganska ny, och väldigt nördig, geocachare.  Sannolikt tio år sedan...

Jag kommer inte ihåg att rundan var så kuperad.  Kanske för att jag för tio år sedan var rena "ungdomen", och tänkte inte på det. Idag gillar jag  uppförsbackar. Lättgått. Mycket värre att gå brant nerför i hala höstlöv. Som tur var, så var stavarna med., Det var de inte för tio år sedan.

Vid denna tiden på året, för fyra år sedan, så inträffade ett mord längs ett av motionsspåren på Lassalyckan.

En helt vanlig kvinna i sextioårsåldern, anmäldes försvunnen. Efter någon dags sökande, så hittades hon våldtagen och mördad i närheten av ett av spåren.

Ingen misstänkt fanns, men man trodde att det var någon man från Ulricehamn, som gömt sig i närheten av spåret, i uppsåt attvåldta. 

DNA från förövaren fanns på kvinnan. och man bestämde sig för att topsa alla män i området. 

De flesta anmälde sig, då de fått kallaelse, men några  dök inte upp. Dessa eftersöktes så i hemmet. Förrövaren återfanns. Han hade tagit sitt liv. Det var en ung  kille, i tjugoårsåldern.

Visst tänker man på den händelsen, då man rör sig i området. Så otroligt tragiskt och onödigt.... 

Visst är det lite konstigt. Om jag går fem kilometer här hemma, så känns det inte långt. 

Går man fem kilometer på främmande marker, så känns fem kilometer långt. Det beror väl på att hemma, så känner man vägen väl, och vet hur långt det är kvar. I okänd terräng, ja, då får man bara följa leden och tappar helt uppfattningen om sträckan.

Maten, ja, helt ok. Lite för få sorters sushi. Friterad ananas var slut. Jag blev mätt till ett väldigt rimligt pris. 

Gårdagskvällen ska få lite uppmärksamhet avslutningsvis.

Quiz, i Glaset hus i Limmared. Det andra för säsongen. 

Förra gången blev vi tvåa. slagna med en poäng ( av sexton möjliga) av ettan.

Denna gång blev vi också tvåa, slagna med ett halvt poäng av vinnarlaget. Ett riktigt starkt lag, som hade full pott, bestående av vår dotterns bästa väns föräldrar, hennes brors flickvän ( tror jag fortfarande att det är) samt en kompis till henne. ( Blev nog lite invecklat)  Båda tjejerna är goda vänner till vår Malmödotter....

Så grattis till vinnarna!

Vi har ( förlåt om det låter skrytigt) vunnit så många gånger under årens lopp, så att jag tycker bäst om att vara just tvåa. Vara nästan bäst, slippa behöva synas, men vara nöjd med resultatet.....

I morgon ska vi återgå till NORMALTID. Ska nog gå bra, för med den tiden levde jag de första 26 åren av mitt liv.....

Grått?

 Återkommer till färglösheten. Men får allt backa en smula. Det finns fortfarande många nyanser kvar i naturen, höstfärger.

I slutet av förra seklet, så var något som hette färganalys på modet.  Var och varann människa/kvinna gick på analys för att utreda om man var vår, sommar, höst eller vinter.  Understundom är jag rätt snål mot mig själv, och tyckte att det var för dyrt. Men så ordnade Lärarförbundet en analysdag, och jag passade förstås på... alldeles gratis. Blev dock ej klok på vilken färgskala jag tillhörde. Antingen var det så att jag funkade med de flesta färger, eller så var analytikern inte nog analytiskt kunnig. Sannolikt det senare.

Höstens färgskala tilltalar mig.  Liksom blå färger....

Geocaching, det är ju något som jag/vi hållit på med. Det blir sällan numera, mycket för att det roliga med geocaching är att ge sig ut på en runda ( helst naturskön) till fots. De flesta rundor, inom en radie av fyra-fem mil med bil, har vi avverkat. Att ta sig långa sträckor med bil, det är kostsamt... och tar tid... så därför har det inte blivit så mycket med den fritidssysselsättningen på sistone. Geocaching är heller inte lika stort som det var för åtta-tio år sedan. 

Iallfall så får jag meddelande via mail, när det kommer ut någon ny gömma inom fyra mils radie. De flesta brukar ligga på avstånd tre -fyra mil, fågelvägen. Och sällan rundor. Men i helgen kom meddelande om att det fanns en ny gömma på tre kilometers avstånd.  

Insåg att det måste röra sig om den sedan länge fallfärdiga torvladan. Grå, så det förslår. Passade på att besöka rucklet och logga gömman, då jag varit i Tranemo och handlat i måndags. Med känslan av att hela bygganden skulle förvandlas till ett plockepinn, under det att jag befann mig under dess tak..

Passade på att ta en bild på bokskogen mellan Ulås och Hinsekind, då jag var på väg till "mormorstisdag" igår.  Där är det minsann inte färglöst. 

Då morfar var hemma och kurerade sig, och mamman i huset hade mycket jobb att utföra under dagen, så blev det en trettontimmarsdag utan någon direkt rast. Lite trött var tanten allt efter det... men det funkade förvånansvärt bra. Hann med en ordentlig promenad i skogen, tillsammans med ponnyn, där pojkarna red en stund var. Det piggar upp med frisk luft. Trots att det är grått och lite blött.

Fick bli en förmiddagspromenad idag.

Kreaturen är fortfarande ute, dag som natt. Det är förstås inga mjölkkor, de skulle behöva mer näring än vad det näringsfattiga höstgräset kan ge. 

Tycker ändå lite syn om kreaturen, som måste vara utomhus dygnet runt, då det är riktigt mörkt under fjorton av de timmarna....

En brygga har man byggt vid "Stens damm" under sommaren Samt bastu. Stod på bryggan och funderade på om jag skulle vilja hoppa i här efter ett bastu bad. 

Grannen förslog att  vi "unga pensionärdamer" skulle komma och till dem och bada bastu, och doppa oss i deras damm. Blir i så fall inte förrän framåt vintern. Tänker att plötslig temperaturskillnad på bortåt hundra grader är livsfarligt för en som är ovan.... 

Mobilkamerans funktion "panorama" gillar jag.  Det är inte mycket grått i bilden över föryngringsytan. De gula områdena, de behöver snart gallras, annars tar björken över och "kväver" barrträdsplantorna.

Egentligen är dagens runda en av de allra roligaste att vandra. På dryga fem kilometer så hinner man gå igenom en stor del av byn, passera den fina dammen,  sedan genom skog ( som nu mest är föryngringsområde). komma fram till det gamla soldattorpet, där enbart en ladugård står kvar, passera hästgården och sedan  gå en bit landsväg innan man viker in på byvägen och är hemma igen. 

KOLLA, kolla vad jag fick syn på, bara hundra meter hemifrån. Hade inte aktivt letat under promenaden,.. men fick ögonen på det då jag passerade den lilla rönnen vid vägen.

Nej, det har inget med att det är halloween på måndag att göra. Inga spindelnät. Utan SKÄGGLAV.  Som ska var bevis på att luften är ren och "fräsch". 

Grått? Nej, det tycker jag inte. En vacker färgskala, där grått är en nyans som ingår, det är höstens färger....

På jakt

 

12,5 grader på plussidan, visade termometern. Dagens promenad väntade. Även idag stod jakt på agendan. För min del gällde det jakt på färger i det höstgråa och jakt på lavar som visade på god luftrenlighet.För jägarna, som idag och igår,  kört skytteltrafik förbi vårt hus, gällde det att fälla de älgar som man blivit tilldelade, i årets jakt.

( Just det, skyltar på söndag! Den här visar vägen till de olika älgtornen. Tror att det finns 130 stycken på älgjaktlagets marker)

När jag var på väg att bege mig ut, så upptäckte jag att älgjägarbilarna var på väg åt samma håll som jag tänkt mig. Varvid att jag fick ändra min plan, och gå åt motsatt håll.

På byvägen mötte jag en av jägarna. Han var ute och rastade sina hundar.

- Jag tog det säkra före det osäkra och gick häråt, sa jag. 

- Jakten är slut, berättade grannen. Det har gått dåligt. Vi har sett ett antal tjurar, men där har vi redan skjutit fullt. Hondjur är det dåligt med.  Så dåligt att två av de älgtjurar vi skjutit hade blivit skadade då man stångat varann, i konkurrens om korna. 

- Oj, det var inte bra, konstaterade jag. Kanske det kan komma älgkor invandrade från närbelägna trakter?

Älgarna är på tillbakagång. 

Det visste jag redan. Men jag hade ingen aning om att det varpar med valpar, som finns inom ett avstånd på dryga 5 mil, har dödat 120 älgar under senaste året. Normalt äter en varg på det nedlagda bytet tills det är uppätet. Dessa vargar tar en bit av bästa delen älgen, överger sedan bytet och jagar upp ett nytt byte. När älgen tar slut i älgfamiljens trakter, så drar man sig söderut. Snart förväntas de vara våra trakter. 

- Så snart är älgjakten ett minne blott, även i våra trakter, konstaterade grannen lite bittert.

Det gäller att äta av älgköttet, som finns i frysen, med vördnad. Åt faktiskt älggryta, från förra årets tilldelning, till lunch. Bra höst och vintermat. Och så blir det mat till minst två gånger. Bekvämt att bara värma nästa dag. Samt energibesparande.

Med jakten på lite färg i det höstgråa, gick det bättre. Koncheillavens orange färg piggar verkligen upp.

En vädd stod  vid vägkanten och väntade på att bli fotad. Den såg fortfarande fräsch ut, men var väldigt ensam.

Fibblor finns det fortfarande gott om. Liksom en del gravt försenade maskrosor och en och annan rölleka.

Med jakten på lavar som visar på bra luft, gick det sämre. Men jag ska inte måla fan på väggen för det. Längs den runda som jag gick, så finns det ingen riktig "gammelskog". Det är där skägglavar brukar växa...

Idag blev det till stor del vandringar genom de skogspartier, där jag för någon månad sedan plockade både blåbär och lingon.

Och titta, lite nya bostäder på fältet vid byvägen slut! Hoppas att dess invånare vill ge sig ut på nektarjakt, då vårsolen värmer igen.