Katt-astrofkänning

 Sedan i torsdags kväll har vi varit "kattvakt". Åt Elvira, dryga halvåret gammal, samt åt hennes kompis Bella.
Skulle väl inte vara några problem, trodde vi, C-E och jag.... men katter är katter, och antagligen är det för att de är katter, som de är kul djur.... för de gör som de vill....

Matte Johanna lämnade av sina husdjur i Stockremma i torsdags kväll, på väg till Landvetter och London tillsammans med sambon.
Lite fräs blir det alltid när våra katter och J och Ms katter möts, men det går över efter en stund, de känner ju varann, de har träffats många gånger.
Så långt gott och väl.
På fredagsmorgonen gick jag upp kvart i sex. I sedvanlig ordning skulle jag hämta tidningen, iklädd nattsärk. Fritz brukar på att gå ut en stund på morgonen, så jag öppnade dörren och släppte ut mig och honom.
Vad händer då, i den smällkalla nysnöade morgontimman? Jo, Elvira smiter ut och sticker i väg.
-Hjälp, skrek jag till C-E. Han kom ut, iklädd nattsärk och storstövlar och gav mig en mild avhyvling för att jag låtit katt-astrofen bli ett faktum. Nästan.
Jag hämtade glasögon och morgonrock, C-E det sistnämnda. Husets båda katter beordrades ut för att hjälpa till att få in Elvira..
Katt-astrofkänningen kändes i magen en stund, vad skulle vi göra om katten inte kom tillbaka? Stanna hemma från jobbet???
Nu lyckades Fransson ( svart katt) att locka till sig Elvira från trädet som hon klättrade upp och ner i. Elvira gick ner och undersökte vår källarnedgång och där lyckades C-E fånga henne. Hon bars in under det att en av de morgontidiga grannarna körde till jobbet och säkert undrade vad som stod på, två morgonrocksklädda och fyra pälsklädda ute i arla morgonkyla.

Efter denna katt-astrofkänning, vågade jag knappast öppna dörren, den rackarns lilla katten var ju snabb som en vessla. Dock gjorde hon inga fler utbrytningsförsök, så vi hade en ganska behaglig tillvaro under det att fredagen blev lördag och jag under övervakning av Elvirakatten kunde baka saffranskatter att ta med och lägga i frysen i Hjälshammar.... och förstås i vår egen frys också.

 I går eftermiddag körde vi med fyra katter i bilen mot Värnamo. ( C-E tyckte att våra båda "ungkatter" kunde åka med, de gillar att åka bil och är ju i Hjälshammar lite då och då.) Inte ett ljud hördes från någon av de två burarna under den ca 50 min långa resan.
Bella och Elvira gick utomhus så fort de fick tillfälle, nu när de hade kommit tillbaka hem.
Bella följde med oss till stallet, vi skulle ju vara stalledrängar också. Det sista C-E såg av den lurviga katten denna lördag, den 1 dec, var att hon var på väg att följa med mig upp på logen för att hämta hö.

Elvira ville snart komma in igen, men någon Bella såg vi inte till.
Jag tog en promenad i den vackra, adventsprydda byn och förväntade mig att lurvig katt väntade på att komma in då jag kom tillbaka.
Så var inte fallet.
Gick bort till stall och loge och kollade, men den ende jag träffade, det var husets tredje katt, Max. Han har blivit stallkatt, och är sällan inomhus.

Vi åkte till mongolrestaurangen Rose Garden och frossade i buffé. ( Att jag aldrig lär mig, jag ska inte äta sådant, det är bara gott alldeles i början och trots det så "måste" jag smaka på det mesta.... )

Ingen Bella fanns utanför huset då vi återvände vid åttatiden, ingen katt inom synhåll vid elvatiden, då det var läggdags. C-E tog en kylig sen kvällsrunda, men såg ingen Bella.

Min nattsömn har varit orolig. Har varit uppe närmare tio gånger, öppnat dörren och ropat "Bella" och "Kisskiss". De tre innevarande katterna har lystrat, och vid ett tillfälle fick jag stänga dörren på halva Fransson, så att han inte skulle smita ut.... och vid nästa tillfälle, så smet ju vessle-Elvira ut.
Skulle det inte finnas en enda katt kvar när husse och matte kom hem? tänkte jag ångestfyllt i den månbelysta natten. Tyckte att jag såg massor av katter som smög omkring där ute i månljuset. Men ingen lystrade till mitt panikfyllda "kisskiss"rop.

Vid nästa kattkoll, en timme senare,  så ville Elvira in.
En liten lättnad kändes. M och J skulle iallafall ha en katt kvar i huset. Jag öppnade dörren ett par gånger till under nattens lopp. Nu hade jag kommit på att jag skulle stänga dörren till farstun. På så sätt eliminerade jag ju rymningsrisken.
Vaknade klockan kvart över sex med en otrevlig klump i magen.... Var fanns Bella? Vad kunde ha hänt? Påkörd? Hon har ju bott där i två och ett halvt år... är trafiksäker.... Räven???? Jagad upp i ett träd av hemska vargar .... ??? Nä, det finns inga vargar i Hjälshammar och hundarna håller sig inne i kylvädret.

Nya utrop, men förgäves!
Vid halv tio tiden gav vi oss i väg till stallet, jag och C-E.
Ida var där och skulle ta in sin häst. Jag frågade om hon sett Bella.
- Ja, hon och Max var i stallet när Emmi ( syrran hennes) släppte ut hästarna i morse.
Lättnad. Kattskrället levde!

Uppe på logen hittade C-E henne, men hon gäckade honom en bra stund innan han fångade inne henne och under bitande och jamande protester bar hem henne.
Hon var hungrig när hon kom in, och efter maten gick hon till dörren och ville ut igen.
Det fick hon inte, nu får hon sitta i husarrest tills matte och husse dyker upp framåt midnatt. Hon har Elvira att "umgås" med, de har fått Gourmetmat från lucka nummer ett i julkalendern som deras husse köpt åt dem, så det går ingen nöd på kattdamerna.

 Fransson hade inte tagit någon skada av nattens klämning, han satt på sin vanliga plats i hallfönstret och längtade ut.
Att gå ut fick han vänta med några timmar, tills vi kom hem till Stockremma igen.
Kallt var det här också, men fågeljakt vid fågelbordet kunde han inte låta bli.
Med en blåmes i sin vassa käft ville han komma in i stugvärmen.
C-E gav honom en rejäl åthutning och troratt blåmesen kom undan med blotta förskräckelsen. Den levde och flög iväg. Fransson hade nog tänkt ha fågeln mer som lekkamrat än som lunch, därav försiktigheten...

 Fredrik ska vi inte klaga på. Han har inte gett anledning till att ge någon katt-astrofkänning denna helg. Hoppas att det lugna beteendet fortsätter. Förra året var han den som destruerade alla våra elljustakar. Han är lite klumpig och när han hoppade upp på fönsterbrädena så var katt-astroferna ett faktum. Än så länge har det inte hänt något missöde med de nyinköpta adventsljusstakarna. Det beror inte på att katten blivit mindre klumpig, utan mer på att han inte återfinns på fönsterbrädena så ofta numera.

Tindra och Nimbo ville gärna stå i skydd idag. Åtta grader kallt. Temperatursänkningen kom så plötsligt, så varken folk eller fä är vana vid kylan.

Att promenera kändes i allafall bra. Hade med stavarna, så jag fick upp värmen riktigt bra. Det är så vackert vid Vidöstern, och upp till byn är det sugande backar, så man blir lite andfådd. Bra träning för gammal tant, som trots dålig nattsömn känner sig ganska så pigg.
Hon är dessutom glad att katt-astrofkänningen bara blev till känningar.....och tycker allt att det är mycket enklare att vara stalledräng än att vakta katt.