Många minnen

Två fina avsked har jag fått vara med om. Igår sa vi tack och hej till Inger och idag var det Janabo som vi fick ta avsked av.
Igår var avskedet och minneshögtiden i kyrkan, idag var den i bygdegården. Båda var lika fina, den senare hade en mer personlig utforming, vilket ju blir naturligt.
För mig är det absolut inte självklart att en minneshögtid ska vara i kyrkan. Det är svårt det där med religion och tro, vi är nog många som tror på att det finns någon högre makt, en makt som alla människor, oberoende vad de kallar sin religion, kan ställa sitt hopp till när det är svårt.... och kanske kunna säga ett tack till i glädje. Vi är nog också ganska många som har svårt att tro på himmel och uppståndelse.... det kan ju lika väl vara så att vår själ återföds i någon annan kropp, såsom man tror i hinduism /buddism. Av denna anledning har jag lite svårt för själva begravningsakten och de ord som prästen läser ... samtidigt som kyrkan som lokal är helt fantastiskt vacker och passande för avskedceremonin.
Så egentligen skulle den finaste minnesceremonin, ur min synvinkel vara ett personligt program,  utan präst, eller med mycket liten delaktighet av präst, i en kyrkolokal.

 Det blir många minnen som väcks till liv när man måste ta avsked av någon som varit ens vän.
Vad det gäller Inger, så inser man hur mycket man umgås med sina arbetskamrater, hur väl man känner dem och hur viktiga de är för en.
Inger och jag har inte jobbat tillsammans på över tio år, men vi har behållit kontakten, många av oss i det gamla dalstorpsskolegänget har träffats flera gånger per år.
Letade efter foton när jag kom hem igår, och hittade foton från många olika ställen som vi besökt tillsammans.
Här är vi på Marstrand. En gång var jag och Inger på "Tidningen i skolan" kurs i Stockholm. "Allsång på Skansen" hann vi också med.
Hittade också bilder från Jylland. Där var vi en gång på en studieresa med hela rektorsområdet.

 I slutet av nittiotalet gjorde många av kommunens lärare en resa till Prag och Berlin. På de tjeckiska barerna vankades det öl, knödel och dragspel.
Mitt livs roligaste skolresa gjorde jag med Inger och vår gemensamma fem-sexa 1998. Vi cyklade till Lagmanshagasjön, tältade, badade och hade två dagars lägerskola i helt underbart väder och med underbara elever.
Privat har vi träffats lite sporadiskt. En fjällresa gjorde vi tillsammans med våra familjer, en bussresa till vackra Ottsjö. Där tog vi oss under kontrollerade former nerför de "snälla" skidbackarna,  Våra barn hade kul ihop ... och på kvällarna satt vi gärna tillsammans i något av husen eller i baren på värdshuset.

Vi var jämngamla Inger och jag. Under tre år kämpade hon med sin skitsjukdom. Sista mötet var på Carlssons skafferi i augusti.

Minnesstunden i kyrkan innehöll vacker sång och musik. "Here comes the sun" gav det starkaste intrycket. Efter en lång kamp så kände Inger att allt skulle kunna bli allright utan henne och hon önskade att solen skulle komma tillbaka hennes familj så småningom.

 Min relation till Mr Dalstorp, Janabo, har till största delen varit de revyer vi tillsammans snickrade ihop och framförde, under /( tror jag) sex roliga år.
Revytiden, hösten som gick åt att skriva sånger och sketcher, repetitionerna började med möten en gång i veckan och sedan blev det täta repetitioner direkt efter jul och premiär i mitten av januari. Vi brukade köra tre -fyra helger och sedan blev det tomt  och man längtade redan till nästa år.
Det var fruktansvärt roligt att spela revy, förstår idag inte hur man orkade med både revy, skola, andra kvällsaktiviteter och halvstora barn.
Jag hoppas att inte familjen blev alltför lidande av min ego-tid....

Jo, jag finns med på båda bilderna... det känns lite otroligt att man själv varit både ung och tämligen otjock.

Janabo har varit klassmorfar i Dalstorpsskolan under många år. Han började med detta redan under mina sista år på den skola, där jag jobbade under ett kvarts sekel. Under en period så började alla elever med tyska eller franska redan i sexan. ( Jag hjälpte f.ö. min sista klass att skriva en skrivelse till de politiker som styrde skolan, för att få in spanska som alternativ också. Den dåvarande rektorn,som jag i övrigt hade en jättebra relation med, tyckte inte om detta tilltag.Ett år efter det att  i det närmaste alla föräldrar skrivit under skrivelsen och den blev inskickad till nämnden, så fick vi svar:NIX! Idag är spanska det mest populära valet av B-språk)
Iallafall så fanns det ett antal elever som hade lite svårt med engelska, och i stället för att väla tyska eller franska, valde att få extra träning i detta ämne. Eftersom jag själv alltid har sett min begränsning i inlärandet av främmande språk, och aldrig hoppade på den kommunala kompentesutvecklingen i tyska eller franska, så fick jag ta hand om engelskagruppen. Janabo var alltid med på dessa lektioner, han såg det som en möjlighet att själv förbättra sin ganska ringrostiga engelska. Allra roligast var det när han fick hjälpa mig att sätta upp enkla engelska pjäser med eleverna.

Sista gången jag träffade honom, det var för fyra veckor sedan. En tidig fredagsmorgon hade vi båda ärenden till distriktssköterskan. Vi fick fick en trevlig pratstund under det att vi väntade på att hon skulle starta upp sin arbetsdag.

Under dagens minnesstund talade hans båda barn, de läste flera av Janabos kloka texter och så bjöd Åsas båda äldsta pojkar på vacker sång och musik. Anton, som är sin morfar upp dagen, hade själv komponerat en fantastiskt fin ballad till Janabo. Så roligt att Janabos barnbarn går i hans fotspår, som  musiker och med intresse för skådespeleri.

Jorden ahr inte gått under ännu denna årets mörkaste dag... trots flera års profetior om att den så skulle göra. Om den så skulle göra, under den ganska långa tid som är kvar innan hela jorden snurrat sig till den mindre ödesmättade 12-12-22, så har jag haft två fina dagar ... som både varit sorgsna och lite glada... och som gjort att så många minnen kommit till ytan.

Finns det en morgondag, ja, då kan vi glädja oss att nu går i mot ljusare tider.... Here comes the sun again...