Gömt... och kanske glömt.

 

Måste ju kolla vad tanten är i stånd till, så det fick bli en riktigt ( för mej iaf) långpromenad i dag. Lämnade asfaltsvägen så snabbt jag kunde, tung tants gamla kropp gillar inte att gå på stum asfalt.  När jag, via skogsvägen, kom förbi den gamla torpruinen, Håkes, så kom jag och tänka på hur mycket som både ligger gömt och glömt i våra skogar.

Grimsås som samhälle är bara drygt 100 år gammalt. 1902 drogs järnvägen förbi den plats, som då bestod av ett enda hus, "Fiåsatorp". Inom femtio år hade ett samhälle byggts upp längs järnvägen och dess station ( som togs ur bruk på 1970-talet). IKO, kabelfabriken, hade också  börjat anläggas på femtiotalet. Idag är det kommunens största arbetsplats, med mer än 500 anställda. Franska Nexans  är det som idag äger fabriken.

Förr fanns det många byar i trakten. Jag bor i en av dem. Moghults by.  Mellan byarna gick helt andra vägar än de som idag trafikeras. Jag valde den gamla byvägen, numera mest en stig, förbi det både glömda och gömda torpstället.

'

Byarna - och torpställena-  låg ganska högt över omgivningen.  Alldeles efter den gamla torpruinen har man utsikt över en sjö. Gömd inne i skogen. Bortglömd. Vet att, trots avsaknad av sand- strand, det badades i Trälebosjön så sent som på 1990-talet. 

Det finns ytterligare en sjö, bara någon km från Trälebosjön. Det kom jag på då jag gått rakt över landsvägen och in på byvägen till Gumpebo.  Kom ihåg att maken visade mig sjön, då vi var ute och cyklade, en gång för många år sedan. Hittade stigen in till sjön.... men den gick inte ända fram. Iddes inte ta mig igenom dem  täta granskogen ner till vattnet. Men jag kunde ana en vattenspegel mellan grenarna. Berättade för maken att jag varit nästan) framme vid Gumpebosjön, då jag kom hem.

- Finns det en sjö där, sa han.

En sjö som är gömd och glömd. I allafall av den som börjar bli lite glömsk....

Avvek från byvägen, in på en skogsväg. Fann att här har funnits många vägar.  Ytterligare en skogsvägskorsning, fanns längre fram. I byn Gumpebo finns numera enbart ett året-runt-bebott hus.

Absolut en lite glömd by, som en gång har varit ett nav mellan byarna i trakten. 

Hjärtat i halsgropen! En stängd grind. Betyder det att det redan finns boskap med horn ute? Nej, det kan det väl ändå inte göra. Gräset har precis satt igång att växa. När jag insett detta, fått ner hjärtat på sin  normala plats och vände mig om för att ta en bild på den gamla grinden; vad upptäckte jag då?

Jo, en gammal fin timrad lada.  Den hade jag helt missat i då jag fick syn på den stängda grinden,  och tunnelseendet satte in.

Passerade detta vackra gamla hus, i "centrala" Gumpebo.  Det är flyttat från den plats som fick mej att fundera på gömt och glömt, Håkes.  Står alldeles vid byvägen. Får den som vet bakgrunden att inse, hur trångt en torpfamilj var tvingad att bo, bara för hundra år sedan.

Fortsatte skogsvägen mot Spolabo. Lite tråkigt att man inte kan gömma byggnadsavfall bättre. Kanske är tänkt som vägfyllnad. Just nu behövs ingen sådan dock. Skogsvägen är i utmärkt skick.

Solen, som största delen av vandringstiden varit gömd bakom molnen, kom fram då jag passerade den högst levande byn Spolabo. Här finns allt från småbarn till  folk som är äldre än jag. Byn består av ett tiotal hus. Tog faktiskt bilden för att jag tyckte att de bulliga molnen såg så härliga ut.

8,2 km mättes rundan upp till . Tant orkar.... men tror att promenaderna under de närmaste dagarna blir lite kortare. Åldern känns genom att man känner sig stelare än vanligt, efter extra långa rundor.

Var ute  på en rätt rolig grej i onsdags. Guidade samhällets "ledighetskommitte" längs en historisk runda. Gjorde rundan med elever under de sista åren jag jobbade "på riktigt" . Nu ville gärna ett tjugotal intresserade åka med och få reda på lite mer vad som finns gömt ... och delvis glömt... i våra trakter. Runstenen vid Gölingstorp är väl synlig för dem som svänger av från länsvägen mot Dalstorp. Men man uppmärksammar den inte, vet inte att det är en tusen år gammal runsten, som sticker upp bakom gärdesgården.

Det finns mängder med minnesmärken från fornhistorisk tid i våra trakter. Speciellt i närheten av lite större vattendrag. Hällkistan vid Lagmanshagasjön, den är från yngre stenålder. 4-5000 år gammal. 

Bronsåldershögar finns det gott om, liksom treuddar och domarringar från järnåldern. 

Vid ringröset i Dalstorp fann vi gömd och glömd(?) nutidshistoria. Från ringröset, 23 m i dameter, okänt för de flesta, gick förr slalombacken "Tresvängen" ner.  Bakom en del sly gömdes aggregatet som drev släpliften... 

Det var väldigt roligt att känna uppskattning för tretimmarsrundan, på småvägar, till olika närbelägna minnesplatser. Uppskattning känns väldigt bra, även för en tant....

Min favorit bland de platser vi  stannade till  vid, den är inte från forntiden. Det är kyrkoruinen i Nittorps by. Kyrkan uppfördes på 1200-talet och var i bruk till 1847, då den ersattes av den kyrka som numera är "vår" hemkyrka, eller iaf hemkyrkogård.  Har tidigare skrivit hur mycket jag tycker om kyrkoruiner. Det är de mest andliga plaster jag vet.  

I kväll är det säsongens sista quiz, på Glasets hus i Limmared. Läste på hemsidan att det var fullbokat. Vet också att det lag som oftast slår oss, kommer att vara med i kväll. Känns gott! Efter två vinster ( av tre) under vårsäsongen, så vill jag inte vinna igen. Mitt mål med quizet, det är ju att komma på andra eller tredje plats.