Bilder från en fridfull julafton ( nästan iaf)

 

Åtta minusgrader. Solen visade sig. Så passande att få uppleva lite blekt solsken på självaste julafton. Hönorna hittar lite korn att picka i sig. eller också är det bara iskristaller. Kalla om näbben tycks de inte bli.

Hästarnas vinterpäls är tjock, Ingen som behöver några värmande täcken. 

I var och en av de fyra boxarna hade "hästmatten" gjort det lite extra julaftonfestligt.

Nog är det så att hästintresset återspeglas även på det julpyntade matsalsbordet. Ett bord som oftast är helt översållad av legobyggen. Kul att svärmors/farmors vävda dukar används. 

Varje jul, ända sedan Konrad var baby ( eller  nästan årsgammal då) har mormor,fototanten, fått till ett familjefoto. I år var det svårt. En av killarna hade bestämt sig för att han inte ville vara med och bara tramsade....

När han sen fick vara "scenograf", och bestämma hur man skulle sitta, så gick det riktigt bra!

Pappan i familjen, är en riktig spelnörd. Vet inte hur många hyllmeter spel som finns i huset. Innan barnen kom, så spelade vi alltid spel då vi sågs. Nu har det varit en paus på nästan sex år. 

Men oj, nu är båda killarna redo för sällskapsspel.

Han som snart är sex, klarar förstås betydligt svårare spel, och är mer uthållig än sin nästan två år yngre lillebror. 

Riktigt, riktigt roligt att kunna umgås över sällskapsspel igen. 

En stunds bokläsning med pappa, tilltalade den lille tomtenissen.

Julmat, det är inte min grej. Överhuvudtaget har jag svårt för "blandmat". Men en god sallad, tackar man inte nej till.  Åt förstås lite av det andra också, men utelämnade mycket. 

Riktigt gott att julmatstiden nu går mot sitt slut....

Kommer inte tomten snart? Hörde jag något?

Nu var det så att tomten inte hade tid att komma in. Han hade lämnat ett brev samt klappar i mängd utanför uterummet.

( Det fanns ingen tomte-kandidat hemma hos grannarna, denna julafton. Och att klä ut pappa eller morfar till tomte, det skulle Konrad ha genomskådat direkt. Vore synd att ta ifrån honom tomte-tron. )

Killarna tyckte det var helt ok att tomten lämnat paketen utanför. De har ju träffat flera tomtar under adventstiden. Det viktigaste var klapparna.

Det som varit en fridfull julafton, övergick till rena kaoset. 

Det är så en julafton ska vara, tycker jag. 

Glada barn, som storknar i paketöppnarglädje. 

Mycket att leka med, och att bygga utav. Och härligt kaos. 

En fin julafton. 

Saknade förstås Karin och hennes familj. Nu var det inte planerat att de skulle komma uppåt förrän på annandagens kväll, och stanna ett par dagar. Det är många som drabbats av covid och andra virus just nu, och Karins familj hör dit. Vi får ses när tid finns och alla är friska. Det går att ha julklappsutdelning efter nyår också. Det är inget som förfars. Tror dock att jag ska skicka någon eller några grejer redan på tisdag....så de är framme innan nya året börjar. Vad tror ni det kan vara? En tidsrelaterad sak, är ledtråden.

God fortsättning på juletiden!

En bild kom från Johanna, på förmiddagen. Två och en halv timme tog det för lego-experten/nörden Konrad att bygga upp den sedan länge "beställda " julklappen från mormor och morfar. En brandstation med både brandbil och brandberkämpningshelikopter.

God Jul!

 

 

Likadant varje år, dan före dan, under de jular som granen inte varit välkommen öin  i vårt hus. Jag saknar en julgran. Jättemycket. Doften, de gamla energitjuvande ( ?) julgransljusen.

Nu får jag hålla tillgodo med en yvig tallbuske i ett höganäskrus. Den doftar inte gran...

Amaryllisarna, i kopparbunken, är överblommade. Klippte av stänglarna... och även ljusslingan, som lyste upp "adventsprydnaden". Som tur var, så fanns ytterligare en ljusslinga i källarförrådet.  Några tomtar har fått landa i mossan. Samt några låga växter.

Kom just på att jag saknar doften av hyacint. 

Är julen en saknadens tid?  Kan det vara så att ju äldre man blir, desto mer minnen har man. Minnen att gå tillbaka till i denna traditionstid.

Tomtarna på bilden är närmare sextio år. Det är mina käraste julprydnader . Jag fick dem av min morfar i julklapp, när jag var ett litet barn. Jag var tolv när morfar gick bort. Saknar jag honom? Nej, det gör man inte efter med än 55 år.

Den här fönsterprydnaden fick jag av min mor, några år innan hon gick bort. Den tycker jag om.

Min mor har varit borta i mer än 20 år. Saknaden finns inte kvar.  Däremot blir jag ofta förvånad då folk i min ålder, och t.o.m äldre, berättar att de har en eller två föräldrar kvar i livet. Lite avundsjuk också. Åtminstone om föräldern/föräldrarna är "klara i huvudet". Vilken ynnest att få ha sin föräldrar kvar, då man själv är i sjuttioårsåldern!

Samtidigt...att ha en dement förälder..helt personlighetsförändrad...som både min mor och svärmor blev ..det önskar jag ingen...

De här tomtarna fick jag av två kollegor, tror att det var då jag fyllde 40.

Inger var jämngammal med mej. Inga tio år äldre.  Inger har varit borta i tio år, Inga nästan lika länge. 

För ett par veckor sedan, så var jag på tradionellt julfika hos en kollega. Nu är vi bara fyra av de ursprungliga sju, som började träffas en fredag i luciatid, då när vi splittrats upp på olika skolor. 

Jag saknar mina gamla vänner, som absolut  lämnade det jordiska alldeles för tidigt 

Det här blev ett "konstigt" inlägg! Man tänker nog lite för mycket då man blir gammal.

Jag som bara tog fram mobilen för att önska GOD JUL  

Snön har pudrat naturen vit. Vackert! Fast jag saknar den fina byvägen. Idag var det halt i bilspåren igen.  

Julförberedelserna är klara.  Bara att packa in allt i bilen och åka till Ulås i morgon.

Önskar er alla, mina fina bloggvänner...och läsare... en fridfull och fröjdefull jul!

Nu har det vänt!

 

Vintern  vände och försvann. Bara över en natt. Nätterna är långa, och i mörkret händer det man inte ser. Men visst blir man rätt paff när man tittar ut genom fönstret, precis när natten vänt till dag, och ser att ute så är det grönt igen. allt det vita är borta. Till och med isen, som lagt sig över dammen, hade vänt ner i vattnet.

I onsdags, i förrgår, var jag inte utomhus alls, Byvägen var  förvandlad till isgata. Igår så hade det mesta av isen försvunnit, men på vissa partier fanns det skridskobanor kvar. Tur att jag alltid har med stavar, då jag tänker gå på skogsstigar. De behövdes som isdubbar på sina ställen....

Gick förbi Älmås, och njöt verkligen av deras julutsmyckningar. Stegen med  ljusslinga är bara så läcker.

Efter den drygt halvmillslånga rundan, så stod kak-bak på "att göra listan".  Jag gillar att baka. Bakar mycket bröd. Har oftast en mjuk kaka att ta fram till förmiddagsfikat. Till jul bakar jag lite andra kakor också. De brukar finnas kvar i frysen ända till sommaren. Och detta trots att jag brukar ta med hälften av allt det jag bakat till Johannas familj, på julafton. 

Ska försöka komma ihåg,  att plocka upp någon kaka till fikat, även här hemma.

I natt vände det! Nu går vi mot ljuset igen. Absolut värt att fira. Och kanske därför vi firar jul.... eller hur var det nu med den saken?

Detta år hade man rekordsen julavslutning i kommunens skolor.  Har aldrig varit med om att sluta dan för dan före dopparedan. "Min" luciakör skulle framträda med ett par låtar och piano-klinkaren var ombedd att komma. Vilket jag gärna gjorde. Vissa år har jag överlåtit kompet till någon "riktig" pianist från kulturskolan. Det brukar faktiskt inte bli så bra. eleverna är vana vid mitt enkla stöd och blir helt förvirrade när kompet blir för "utbroderat".

Nästan hälften av skolans elever var sjuka. Men det blev bra ändå. Lite improvisation. Tror att även de föräldrar/mor/farföräldrar som var på plats i vår lilla kyrka var nöjda.

Efter avslutningen var det fika för personalen. Vår rektor var också med. Jag undrade hur han hade tid att fika med oss, eftersom han är rektor för ytterligare en skola. 

Den skolan hade valt att ha klassrumsavslutningar i stället för att gå till kyrkan.

Jag blir faktiskt lite ledsen då jag hör om den vändningen.  Det är bra om barnen kommer till kyrkolokalen ibland, den hör trots allt till vårt kulturella arv. Det har ingenting att göra,  med att kyrkan inte välkomnar alla. Vi har alltid "våra" muslimska familjer med i kyrkan. Numera är det inte heller någon präst med på avslutningarna, utan bara en vaktmästare. Det är bra tycker jag. Prästen behöver inte vara med, men det vackra kyrkorummet, det är en så fin samlingslokal , som rymmer både barn och vuxna.

Var hemma igen redan vid halv elva. Läge för en promenad.  Så fick det bli. 

Hade hört om att man serverar snitsel på Fridas bistro i Tranemo, på torsdagar. Torsdagar är ju min normala arbetsdag, så det blir lite svårt att få till restaurangbesök just den veckodagen. Men idag funkade det. Jättegott! Den lilla nötcremebiten med punsch, till kaffet, den var heller inte fy skam.

Ett par av mina allra första elever  satt i restaurangen. De satt i sällskap med andra, så jag kunde inte med att gå fram och ropa "hej, mina gamla elever". Ångrar lite efteråt, att jag inte försökte få kontakt med killarna. Eller killar och killar... de är 57 år fyllda vid det här laget.... 

En rikskändis fanns också på plats. Djupt nedböjd över sin tidning. Vilket gav mig tillfälle att smygfota. Sveriges första (enda?) kommunpoet! 

Nu har han gjort sitt poetiska år. Var tydligen med i ett tv-program i veckan. 

Jag bad inte om autograf.  Talade heller inte om att jag numera tagit över hans syssla... ( ni som följer mej på sociala medier vet.... och vi får väl se hur länge den tokigheten att rimma i inläggstexterna håller i...,)

Fridas bistro ligger i samma byggnad som kommunbibliteket. Där fanns hans bok till salu. Nej, jag köpte den inte. Kan tänka mig att låna den, om den finns till utlån.

Bara en dag till julafton. Det har gått fort. Den mesta julmaten är förberedd. Ska bara fixa lite rödkål och långkål i morgon. Maken ska göra köttbullar. Skinkan är griljerad och avsmakad. Nej, jag gillar fortfarande inte julmat, men en skinkmacka funkar, även om det inte är någon kulinarisk njutning.

Om några dagar så sker vändningen till helt normal mat igen. Mot ljusare tider har det redan vänt. Det känns riktigt gott!

Liseberg

 

"Jul på Liseberg", ja, det har nästan blivit en tradition. Tredje året i rad, som vi  åker dit med Johanna och killarna. 

Kändes "så där" att ge sej ut ett väder där prognosen talade om regn i mängd, kraftiga vindbyar, underkylt regn, blixthalka. 

Men vi hade tur. Visst började det regna på vägen mellan Borås och Göteborg. Temperaturen visade på minus 1 grad. Saltbilarna hade sannolikt varit ute i förväg. Någon blixthalka blev det aldrig. När vi kom ut på gatan utanför Liseberg, så var det såphalt på sina ställen.  Det gällde att sätta ner fötterna på ställen där det var grusat. 

Liseberg är en härlig plats, för både stora och små. En ren och skär sagovärld, åtminstone då nöjesfältet är klätt i julskrud.

En klar fördel var det att vara på plats vid öppningsdags, på en måndag. Inga köer, ingen trängsel. Kanske hade vädret skrämt bort en del besökare också. Nu blev det inte mycket med vare sig regn eller vind. Lite fuktigt var det förstås, men helt ok väder för den som klätt på sig för utevistelse i vintertid.

Nytt för i år var Nisseland. Tidigare har det funnits en Tomteland, men i år hade nissarna fått betydligt större utrymme. 

Önskelista till tomten, det kunde man skriva i Nisselandets stora fina fikalokal. Konrad skrev själv, Karl-Petter behövde lite hjälp. Lego stod överst på önskelistan. Tomten ska säkert fixa lite av den varan.

Det är en lång väg att gå, genom snöprydd granskog, för att komma till tomtens stora verkstad. 

En mysig Nisse såg till så att bara en familj i taget kunde komma in till Tomten. 

Det var många fina skolungdomar, sannolikt studenter, som fanns på området. Både som Nissar och som servicepersonal. Toppen för ungdomarna att kunna få ett så trevligt extraknäck i juletider. Även sommartid, så är det studenterna som sköter servicen på nöjesfältet. 

Och där satt han tomtefar. Han hade inte det minsta bråttom, utan tog sig tid att läsa igenom önskningarna och prata med barnen.

Riktigt "stort", att få träffa tomtefar, tyckte de här båda killarna.

Nytt för i år var Nissepromenaden.  Tio olika dörrar skulle man besöka. En del öppningsbara, andra med vackerhet och ledtrådar runt omkring dörren. 

Det gällde att hitta ledtrådar vid varje dörr, översätta ledtråden till ett klistermärke och sedan klistra in märket på rätt plats i "nissekartan". Inte helt enkelt, innan man kommit på hur man tänkt.

Tio olika dörrar skulle man leta upp, inom området där Kållorado och Valkyrian  öppnas under sommartid. 

När uppdraget var uppfört, så fick man gå till podiet när man fick en påse tomteskum och en stämpel på att nu var man auktoriserad tomtenisse. 

Kul grej, det tyckte vi nog alla.

Naturligtvis skulle alla barnattraktioner testas. 

Johanna hade köpt ett "duo-band" till K-P. Det innebar att en vuxen kunde åka i hop med honom. 

Väldigt kul att åka farfars-bil, tyckte morfar.

Killarna körde två varv var, så även mormor fick sej en tur. Det var Konrad som körde.

"Lilla uppskjutet" stod både mormor och morfar över. I övrigt så utnyttjade vi duo-bandet. Det som passar förskolebarn, det passar en pensionär också. Även om det är lite trångt om benen i vissa lägen.

Hade tänkt oss en gemensam tur med Lisebergs-hjulet, innan vi åkte hemåt Men tji, fick vi, för det var stängt. Fanns säkert något skäl till det.

Men en trevlig och rolig dag, det fick vi ändå.

På vägen hem, läste jag på nätet att skolskjutsar skulle ställas in i Tranemo kommun, som idag. Skulle vi råka ut för det dåliga väglaget, då vi kom hemåt? 

Ingen fara med det. Lite modd på vägen på sina ställen. Och ren isgata på parkeringen utanför Glasets hus i Limmared, där Johanna parkerat sin bil.  Hade nog varit betydligt värre väglag under eftermiddagen.

Kändes i alla fall gott när det kom ett meddelande från Johanna, att de också kommit hem till sitt. Först då kunde jag njuta av den härliga dagen vi fått uppleva.

Idag blir en ovanlig dag. Ingen promenad för tanten.  Nej, jag ger mig inte ut på den såphala grusvägen. Inte ens med broddskor på. Får göra några "Gympa med Sofia" för att få till lite rörelse i stället.

Vi har bara 300 meter ut till landsvägen, så vi beslutade oss för att åka till Tranemo och handla på förmiddagen. Gott att ha det gjort. Ingen trängsel på ICA idag inte. Tog vägen över Glasets hus för att ta en förmiddagsfika där.  Lussebullen såg god ut, men det var den inte. För degig och för mycket saffran.

Ingen större skada skedd.  Kaffet var ju gott!

Ut i vita världen

 

 

Undrar om det är åldern som gör det? Just detta att jag kan uppskatta alla årstider. Under många år har vintern känts riktigt "pestig"...och tanken på vinter, den kan allt fortfarande vara väldigt negativ.

Jag njöt storligen av dagens promenad, där i den vita världen.

Funderade på när vår lantliga natur är som mest magisk. Absolut när den ser ut som den gjort de senaste dagarna. Helt täckt av iskristaller.

Det finns ytterligare två magiska tillfällen, som oftast bara varar några dagar. Det är i början av oktober, då lövträden är helt gulfärgade. Allra  vackrast är det, då solen lyser på trädguldet.

I slutet av maj finns också några magiska dagar. Det är när alla äppelträden blommar, såväl de i trädgårdarna som de många vildaplarna. 

Underbart är kort. Det har han helt rätt i, den gode Povel Ramel.  Om några dagar har regn och plusgrader sannolikt förvandlat det magiskt vackra till tråkig vinter.  Den som är så svårt att gilla.

Det tråkiga med plusgrader, det är att det blir isgata på byvägen. I dag var det hur lättgånget som helst. Ingen risk för att tanten skulle halka omkull.

Bara tre minusgrader.  Kändes ljummet, jämfört med de senaste dagarnas 8-9 minus.

Hade förstås varit trevligt med blå himmel i stället för den konstant grå. Men allt kan man inte få! Och det grå är också ganska fint. 

I lokalradion har man pratat om alla de hemlösa som finns i lilla Borås. Man intervjuade några, som berättade om härbärge mellan 21 och 08. De övriga tretton timmarna på dygnet "slog man ihjäl " bl.a. genom att sitta på biblioteket eller att åka med bussen fram och tillbaka till Göteborg.

Andra vittnade om övernattningar i trappuppgångar och källare. Någon berättade om att en hel familj levde sitt liv i en gammal bil.

Varvid jag undrar om inte samhället har en skyldighet att se till att de hemlösa får ett tak över huvudet, att mina skattepengar används till humanitärt bistånd även inom landets gränser.

Ofattbart att människor ska behöva ha det så här i vårt land, i en medelstor svensk stad.

Gör jag något för att hjälpa? Nej, inte ett dugg. 

Det är så lätt att vara kritisk ...när man sitter i ett varmt och ombonat hus. Men visst borde det finnas ett skyddsnät. Att vara utan hem i den kalla vita världen...nej, den tanken vill jag inte ens tänka ...

Vitt

 

Hade bytt ut veckans "mormorstisdag" mot torsdag, denna luciavecka.  Av förekommen anledning.

Körde till Ulås vid åttatiden i går. Kallt var det här hemma i Grimsås, men bara ett par cm tjockt snötäcke. Längs den sextiofem km långa vägsträckan mot Värnamo, så blev världen allt mera vit, och när jag kom in på "byvägen" ( som går mellan väg 127 mot Vetlanda och väg 27 mot Växjö) så var allt så vitt att det nästa var svårt att se var vägen gick fram.

 Trots närmare tio minusgrader, så ville killarna ut på tidig förmiddag. Mamman, som jobbade hemifrån denna dag, tyckte att jag och killarna kunde hjälpas åt att skotta fram lite "stigar" att ta sig fram på, så man skulle slippa pulsa i snön. Vilket vi gjorde. Det var lätt snö, så det var ingen större ansträngning att få fram lite "gångvägar".

 Gissar att snödjupet låg på mellan två och tre decimeter.

Konrad hämtade en liten stege som stod uppställd mot ett träd, och klättrade upp på lekstugans tak.  Det såg tydligen lockande ut.  När han hoppade ner, så landade han mjukt. 

Jag gick utom synhåll, en liten stund,  för att skotta undan lite vid fågelbordet. När jag kommer inom synhåll igen, så ser jag en pojke ligga raklång i snön en bit från den lilla stugan. Vad hade hänt? 

Jo, Konrad gjorde en snöängel. Men mormor fick nästan upp hjärtat i halsgropen för några sekunder....

När världen är klädd i vitt, så är den väldigt vacker.

Även mörkret blev vackert, då det under kvällen klarnade upp och blev stjärnklart. 

Kom på att jag nog inte ogillar vintern ändå. Inte när det är riktig vinter. Det är halkan och snöblasket som jag storligen ogillar.  Liksom mörkret....

Vi brukar alltid stanna till i Gnosjö och köpa färska frallor till fika/frukost på vår väg till Ulås, Värnamo.  Tänk igår, så hade man struvor till försäljning. Så nu har jag fått smaka det traditionella adventsbakverket. Den var väldigt god, men jag nöjer mig med en struva per år.

Tjugo minus visade termometern i morse. Nio grader minus under hela dagen idag. Riktig vinter alltså.

Helt vitt är det här hemma idag. Rimfrosten har bäddat in allt, inklusive den promenerade ( kort promenad idag) tantens utstickande hårslingor. Tyvärr var det ingen sol som lyste upp den vita världen, och gjorde den ännu vackrare.

I Lucias följe, så uppkom även detta år en debatt. I Bollnäs var det tänkt att ett luciatåg från en folkhögskola skulle framträda på regionfullmäktige. SD stoppade "lussandet" eftersom lucia var någon som identifierade sig som en "hen". I min tolkning så är denna hen en kille.....vilket inte fullt framgår i media.

För egen del kunde jag inte låta bli att kommentera ett facebooksinlägg i ämnet, och kom då i diskussion med den bekant som delat inlägget.

För mej är Lucia en tjej. Om man inte går på förskola... eller bor på äldreboende. Men framträder man offentligt, så är  det inget att diskutera, som jag ser det, lucia är en kvinna. 

Om man borde stoppat luciaframrädadet med en "hen" som lucia? Nej, det tycker jag ändå inte. I alla fall inte om luciaföljet i princip stod och väntade utanför dörren....   Men jag hade inte närvarat, för jag skulle inte vilja se spektaklet.

Om det varit en man som ser sig som kvinna, och som klär sig som en sådan? Typ Tove Sekelius. eller min pappa Marianne? Hur tänker jag då? Mer tveksam där. Men tycker ändå i grunden, att varför ska man hålla på och mixtra och konstra  och provocera.... varför kan inte en tjej-tjej få vara luica?

Kanske lika bra att  luciatraditionen dör ut, om traditionen  håller på att förändras.

Det mest tokiga, det är att det är jag, som inte vill se någon förändring i luciatraditionen, som anses vara reaktionär, rigid, förstockad, samhällsfrånvänd... ja, t.o.m homofob. Det är jag inte....Det enda jag tycker, det är att Lucia ska vara en tjej, ja helt enkelt en med "snippa". Är det verkligen så konstigt?