Jäckande (h)järna

Vaknade klockan tjugo över åtta och förbannade min hjärna. Om en och en halv timme skulle två lasagner vara klara och jag redo att tillbringa en förmiddag bland gamla stenar och jordhögar. Tack vare den där saken som sitter inne i huvudet, och som så ofta förekommer mej, såväl vad det gäller dumma kommentarer som välvilliga idéer. För att försvara min signalsubstansdrivna synapsmaskin, så är det numera oftast välvilliga idéer som produceras. Men det är ju ändå jag som måste ta konsekvenserna av dessa.

Sveas sommardotterson med familj har tillbringat snart två veckor i Moghult. För några dagar sedan så träffade jag på dem när jag var ute och promenerade, och hjärnan bjöd in dem att komma till oss under helgen. Så långt gott och väl. Nästa dag träffade jag min kollega, Sveas dotter, och hon kom att prata om det tyska parets stora intresse i historiska lämningar. Hon berättade att Dirk och Monica, med sina båda döttrar, cyklat ända till Månstad för att titta på en runsten. Runstenen vid Gölingstorp ville de också se.

Varvid min ivrigt välvilliga hjärna kom på den goda idén att jag skulle ta med den lilla familjen på en rundtur bland olika minnesmärken från olika tider, som finns ivårt naboskap.

Vilket hjärnan med snabbhet överförde till tunga och stämband. Den fortsatte sedan..... -så kan de äta lunch hos oss sedan. Vill ni förresten också komma?

I skulle framföra inbjudan till sina tyska gäster, men tackade nej till lunch för egen del. Dagen därpå meddelade hon att Dirk och Monica gärna ville se på gamla gravar. Flickorna (3 och 5) skulle också följa med.

Så där stod jag med skägget i brevlådan, och kunde inte ta mig loss.

Jag tyckte att det hade varit skönt med lite söndagsledigt, men hjärnan talade om för mig att det man lovat det håller man. Går väl an för den säga, den som hela tiden ställer till det för mig.... Sen sitter den där mellan örona och flinar, medan jag får reda ut det hela....

Lasagnen blev klar, C-E fick instruktioner om kålsallad och gräddningstid och sen tog jag den röda bilen vars märke min hjärna aldrig kan lära sig stava till ( Peugeot ... tror den just nu) och hämtade den förväntansfulla familjen.

Nu har jag flera gånger konstaterat att min hjärna är mera förnuftig än vad jag är, för jag hade en jätterolig förmiddag. Vi passerade en välbibehållen milsten, tittade på en hällkista, åt blåbärsmuffins alldeles vid en hästhage vid Ljungsarps fina gamla kyrka, klättrade på ett bronsåldersröse, passerade ytterligare ett antal rösen, gick upp på ett ringröse, promenerade på en fält med vikinggravar ( i Dalstorp) och avslutade rundturen vid runstenen i Gölingstorp.

Aldrig har jag sett några vara så entusiastiska över att se en runsten, som mina tyska vänner.

De lyssnade och ställde frågor om allt de såg, och tyckte att det var lite synd att vi inte åkte fram till treudden i Jorstorp - för jag tyckte att det blev för jobbigt för flickorna att hoppa ut och in ur bilen.

Openstens medeltidsborg hade jag också planerat, men det hade vi inte tid och ork för. Det får bli nästa gång som de kommer, för kommer tillbaka till Moghult från storstaden Köln, det kommer de att göra. Och hjärnan min har redan lovat en ny resa... och jag är med på det.

Hjärnan gillar antagligen att försöka hitta de gamla tyska glosorna och uttryckssätten som finns lagrade långt därinne. För faktum är att när vi närmade oss slutet av resan, så var samtalsspråket lika mycket tyska som engelska.

Min hjärna bjöd mig på en tre trevliga timmar och ytterligare en timme där även C-E fick delta,

här hemma vid lunchbordet.

Ska försöka lära mig att inte ifrågasätta hjärnbesluten, för oftast är de bra och utvecklande. Men det händer förstås att det blir fel ord sadga också, och det är mindre roligt. Men man får ta det goda med det onda. För jag inser att jag skulle ha ganska tråkigt om inte den grå geleklumpen hade sitt synnerligt egna och oväntade sätt att fungera.

När den tyska familjen tackat för sig och C-E skjutsade hem dem, så kom jag att inse att de fått mig att se på min plats på jorden med andra ögon. Vilken massa intresant historia vi har runt omkring oss. Massor av minnesmärken, som de flesta inte känner till.

Flera gånger har jag tagit ( med föräldrars hjälp) med mig eleverna på en resa bland fornminnena. Eleverna är inte lika entusatiska som de vuxna ( även föräldrar tycker att rsan är intressant) men de lyssnar och lär sig och tar med både historisk kunskap och hembygdskunskap.

Nu är jag hindrat att göra denna resa, tack vare att man i skolledningen bestämt att förbjuda föräldrar att köra under skoltid.

I kommande läroplan står det en hel del om exkursioner i olika ämnen. Tre, fyra olika historiska exkursioner inom ett avstånd av två-tre mil, skulle jag kunna bjuda på om inte de ledande vore så förskräckligt rädda. Någon styrande i den gruppen måtte ha en hjärna som fungerar helt motsatt mot min. Hoppas att den nya läroplanen måste tvinga fram en lösning - fast det är inte helt säkert att man känner till vilka fantasiska möjligheter vi har här i vårt område.

Ett par timmar tillbringade vi sedan hos C-Es syster och familj. Hon hade hennes och C-Es moster och kusin med familj på besök. Trevligt att träffa dem en stund och se lilla Elsa, en för oss, alldeles ny halvårsgammal tjej, som tittade lite misstänksamt på mig. Men hon grät inte av förskräckelse, och det får jag vara glad för.

H bjöd på kladdkaka, som var himmelskt god, men som egentligen borde förbjudas. För jag tycker inte att det skulle vara tillåtet att servera något som innehåller 600 g blockchoklad, därtill en rejäl ranson smör ( fick inte veta hur mycket) och som serverades med äkta vispgrädde. Det är bara FÖR mycket.....

En timmes gräsklipparpromenad tog nog bara bort marginellt av antalet istoppade kalorier. Men ...vad spelar det för roll, när man redan stoppat i sig hundratusentals för många ... vilket kan ses i omkretsar och valkar ....Gott var det iallafall.. och en kul, kul dag blev det....Men det där med lugna ner tempot .... nä, idag blev det mer galopp än travtempo.