Ledig lördag

Det var längesedan som det var en helg som inte hade något inplanerat. Så långt bak i tiden som i tidig semestertid. Det har alltid varit något under någon - eller båda helgdagarna - och allt har varit jätteroligt, mycket tillsammans med nära och kära ... MEN ibland är det skönt att ha lite alldeles fri tid. Ännu bättre kändes det, när det visade sig att fridagen var en härlig, högluftig förhöstdag.

Tittade ut genom söderfönstren och kände mig glad åt sol och blå himmel, tittade ut en gång till insåg att fönstren jag tittade igenom var förskräckligt smutsrandiga. Det var inte så längesedan som jag putsade fönster, med Ullaredsfönsterputs. Tyckte att det gick lätt och blev bra, men kvällssolstrålarna har avslöjat att så ej var fallet. Fönstren blev randiga i stället för rena! Höstsolen gör ju inte detta faktum bättre, så jag ansåg att jag borde göra något åt saken. Ullaredsputs var inte aktuellt, men jag kom på att jag hade ett oprövat koncept ... tvättnötsavkok och ättika.

Snacka om rena fönster. Trodde inte att de trettioett år gamla fönstren kunde bli så fina. Jag har inbillat mig att en del av ränderna är slitage och motsvarar de hudförändringar och rynkor som äldre människor får. Men nu är väl trettioett år ingen ålder, vare sig på människa eller fönster, för alla skavanker försvann direkt. Undrar om tvättnötter hjälper på en femtiosju år gammal tants skavanker också.....kanske skulle pröva någon gång.

Nöjd och glad över de fina fönstren, fortsatte jag förmiddagen med att cykla bort till svägerskan för att hämta gamla tidningar. Sådana kommer väl till pass i valtider, även treor och fyror ska få bli lite medvetna om det här med vallöften och partier, och då kan det vara bra att leta bilder och rubriker i tidningar.

När jag cyklade hem ( det är bara en km) så lät det lite konstigt om framdäcket, och jag kunde konstatera att jag cyklade på fälgen. Pumpade upp däcket och sedan kom C-E hem och pumpade i ännu mer och där stod cykeln med ett tjockt fint framdäck under det att jag lagade kålpudding till middag.

C-E och hans båda syskon skulle åka till demensboendet för att fira moderns födelsedag. För mig känns det inte viktigt att åka till henne längre, hon är "borta" för mig. Svägerskan tyckte att det var bra att man bara var ett fåtal som firade, hon hade hört att det blivit riktigt jobbigt med alla de dementa på avdelningen, när det vid något tillfälle kom tiotalet personer till ett födelsedagskalas. Demensenen gör att patienterna inte förstår vad som är på gång och varför allt är så annorlunda, i den annars så lugna tillvaron.

Själv tog jag cykeln för att ta en ordentlig runda i ett skogsparti som jag/vi inte svampsonderat på närmare en månad. Funderade på att ta med cykelpumpen, men däcket såg så fint ut att jag ansåg att det skulle hålla ett par timmar och kanske en mil.

Det var med en euforisk känsla av frihet jag cyklade åstad, denna vackra eftermiddag. Jag njöt verkligen av att solen värmde, av de vackra höstfärgerna och av att kunna göra precis som jag ville.

Cyklade förbi stallet och ut i skogen. Tänkte f.ö. titta in till stallägaren på hemvägen, har inte prioriterat något besök hos henne på ett par månader. Parkerade cykeln och gick in på en väg där döttrarna brukade rida är de var halvstora. Ronja och Athena hette hästarna som de red på när de var i mellanstadieåldern. En känsla infann sig, en känsla av nostalgi när jag tänkte tillbaka på den härliga tiden med uppväxande barn i huset och en vemodskänsla knep till i magnerven, då jag tänkte på hur snabbt en barndom går till ungdom och vuxenhet.

Inte en svamp hittade jag på rundan, iallafall ingen av de båda sorter som jag var ute efter, kantarell eller Karl-Johan. Gick tillbaka till cykeln, fortsatte på skogsvägen och åkte ut till några andra tidigare svamprika platser. Vid Rävdal fanns det heller ingen svamp, förmodligen växer bara den tidiga sorten där, och den har satt sina frukter färdigt för i år.

Ställde cykeln vid Hästbacken och tog apostlahästarna ut till Rimåsen. Så sent som förra året plockade vi massor av svamp på två olika ställen utmed den vägen. I år fanns där inte ett spår av en spor. På Rimåsen sägs riksboven Bildsköne Bengtsson ha haft ett gömställe. En sten har varit "huvudkudde" och i skydd under en stor sten, ser det verkligen ut som om han skulle kunnat sova några nätter, då han var på rymmen från ett fängelsestraff. Eftersom gömstället ligger bara några hundra meter från järnvägen mellan Kalmar och Göteborg, så är det ännu mer troligt att han verkligen haft ett gömsle där. Och om inte, så är det mycket roligare att tro att det var så, än att vara negativ och ifrågasättade.....

Fortsatte till Lövö. Det ligger på andra sidan järnvägen och där har jag inte varit på många år. Förr fanns det en del kantareller vi den gamla torpruinen. Skulle vilja förstå hur alla torpruiner som finns här i skogarna hängde ihop, varför det var kilometeravstånd emellan och hur man kunde klara sig under mörka, kalla vintrar mitt ute i skogen. Men det är bara så svårt att förstå för oss som lever i vår tid. Och ännu svårare skulle det nog vara om de människor som levde för 100-150 år sedan återuppstod och försökte förstå vår tid.

Svamp fanns inte där heller - ja, inte sådan som jag var ute efter..

Trampade vidare jämsidesmed järnvägsspåret, såg att kaveldunet satt frukt och att det fortfarande fanns en del blåbär i skogen. Det bar uppåt, till den högsta punkten på järnvägen mellan Kalmar-Göteborg. Jag tror att det är 212 m.ö.h. Ställde ifrån mig cykeln igen för att ta mig via en stig den sista biten. Och tänk, precis där jag parkerade mitt fordon, där växte två alldels lagom stora stensoppar. Riktiga muskelknuttar, om än något satta.

Målet för fotvandringen var ett kantarellställe, precis vid högsta punkten, Skraparebacken. Några få gulingar hittade jag. Kanske hade redan någon plockat - eller också blev det inte mer i år.

Jag fick leda cykeln över järnvägsspåret och när jag kom upp i sadeln igen, så var det gnissel och gummiskrap från framdäcket. Luften hade gått ur och den gick ur mej lite också, skulle jag behöva GÅ de ca 4 km hem? Nej, det fick bli en fälgfärd - och liksom för att muntra upp mig lite, så fanns det en hel den småkantareller utmed vägen. Naturligtvis hade någon skördat, det finns två familjer som brukar rasta sina hundar på vägen. Så jag kände mig som den som fick plocka upp smulorna under den rike mannens bord... för små smulsvampar var det, men det var ändå svamp.

Stallägaren hade redan besök, så min tilltänkta visit fick anstå. Kanske kan det bli i morrn, framåt kvällen.

Jag var glad att det bara var katter ute i byn, och de sprang all världens väg, när jag kom farande nerför backarna på bara fälgen. Det lät om mig, om man säger.

En härlig utflykt var det dock, hjulmissödet och den dåliga skörden till trots.

I morrn ska vi åka till Borås en sväng. Handla kattgrejer till våra nya familjemedlemmar som kommer nästnästa fredag ... och en del annat. Plus inner och ytterslang - dimesion 128 15/8 11/2.