Favoritfröken

Studiecirklar är jag lite allergisk mot. Klämkäckt, prudentligt, överstrukturetat.... så känns det för mig ... och inget av de orden är positiva i mina ögon sett.
Studiecirklar på bästa konferenstid är inte bra.. Vi har så liten tid att prata med varann om hur vår verklighet ser ut och för att byta nödvändig information, att vi inte behöver låta en fejkad verklighet ta av den dyrbara tiden.
Jag har varit med om en bra studiecirkel och det handlade om läsutveckling. Det var några år sedan, och den behandlade ett ämne som jag behövde sätta mej in i bättre.
Nu finns det andra som tycker att det är av värde att läsa en bok och diskutera innehållet, så jag får ta skeden i vacker hand och acceptera det beslut som andra tagit.
Vi ska bl.a läsa en bok som heter "Världens bästa fröken" och jag läste ( medges-lite surmulet) anvisat kapitel. Detta kapitel gav mig ( ska motvilligt erkännas) en aha-upplevelse.
Hur var de lärare som du verkligen gillade? var frågan. Ett antal gamla fröknar och magistrar passerade revy på den inre bildskärmen och jag kunde konstatera att mina favoritlärare var sådana som bjöd på sig själva, var personliga, som brydde sig. Som stöttade och hejade på, gav positivt riktad respons och som ställde rimliga krav. Men det allra viktigaste var att vara sig själv.
Det blev inte så mycket till diskussion idag, faktiskt, för alla var ganska överens om att de bästa lärarna, det var de som brydde sig.
Det där med kunskapsskapande, det hade inte så hög prioritet. Intressant!
En gång, om edt var i en insändare eller i ett mail till en praäst, så vet jag att jag skrev att jag tycker att det är för mycket Gud i kyrkan. På samma sätt är det ju med skolan.... precis som Gud finns överallt och lite mer i kyrkan - så finns ju kunskap överallt och förhoppningsvis lite mer i skolan. Men på båda ställena måste det sociala mötet och möjligheten att bli sedd och få bekräftelse vara det allra viktigaste.
Vilket synen på hur världens bästa fröken ska vara, bekräftar.
Få se vad boken ger - jag tror säkert att det är en helt OK bok att läsa, men jag tycker att ev. diskussion skulle förläggas på studiedagstid.
Jag hade fått förfrågan att delta i Nordplus, ett utbytes/samarbetsprojekt mellan skolor i Norden och Baltikum. Men ingen var intresserad. Tråkigt att inte våga, tycker jag, men man kan naturligtvis inte tvinga någon.
Precis som ingen kan tvinga mej att ta min klass och ha lektioner i skogen, t.ex. Vi är olika, och ibland är det nog bra. Barnen får många olika infallsvinklar på lärande under sin tid hos oss. Ibland tänker jag att det vore bra om man tänkte mer lika ... t.ex att de lärare som är intresserade av uteundervisning vore samlade på en skola och sådana som är intresserade av internationellt samarbete sökte sig samman på en annan. Det vore enklare att ge barnen ett sammanhang i arbetet på det sättet ... men kanske är det bättre att man får pröva på lite av varje.... ? Detta kunde vara av värde att diskutera någon gång, tycker jag....
Gemensamt e-twinningprojekt på skolan blir det iallafall, och jag tror att alla tycker att det är OK och lite utvecklande. "Marathon of Art" heter årets projekt som liknar förra årets konstprojekt. En liten utvidgning innehållsmässigt är det, vi ska skriva texter till bilderna, men framförallt så har det blivit en utvidgning storleksmässigt. Vi är 12 skolor från tio olika länder/landsdelar som deltar. Ska öppna en blog så småningom, så kan alla beskåda europeisk konstprodukion och de berättelser som följer.
Detta är jättepositivt och riktigt roligt. Projektet påbörjas i oktober och avslutas i april, så det håller på ganska lång tid.
Har klippt gräset i kväll, förhoppningsvis för sista gången denna säsong. Mörkret tätnar därute och mörkare ska det bli - men det är bara att acceptera det också......