Frökens favoriter

- Man måste få ha sina favoriter bland eleverna.

- Nää, utbrast jag, och upprördheten kändes långt ner i magen. Det är klart att man inte får ha det.

- Man får väl ha favoriter, om man inte visar det.

- Nää, sa jag igen, men upprördheten långt inne i övre magtrakten kändes inte lika övertygande.

Frågan har förföljt mej under natten och dagen. ( Nu har jag sovit gott ändå, man gör lätt det när man varit med och flyttat ett helt bohag.) Men de gånger jag vaknat har jag funderat en smula, och i söndagens vakna tillstånd med ingående hundpromenad, ännu mer.

Har jag några favoriter bland mina elever? Har jag någonsin haft det under mina 35 år i jobbet.

Naturligtvis vill jag svara nej på frågan, men jag tror inte det är riktigt så enkelt. Även om jag kan säga att jag medvetet inte haft några favoritelever, så finns det ju en ytterligare dimesion, det man gör i det omedvetna.

Påminner mig om en av döttrarnas tidigarelärare. Denne pedagog ansågs ha favoritelever och "hackkycklingar". Undrar om pedagogen var medveten om detta? Jag skulle knappast tro det, för då låter man väl det inte ske. Jag har dessutom alltid haft fullt förtroende för kollegan.

- Men man måste ju tycka mer om en del elever, invänder någon.

Mitt svar dröjer, jag vill inte säga att man gör det....

- Men så är det väl med alla människor, man kan ju inte älska alla.

Äntligen är jag klar med mitt svar:

- Känner jag att jag som lärare är omtyckt, så tycker jag om min elev också. Och tvärtom. Ett samspel som gäller alla människor emellan, men som är lättare vad det gäller förhållandet barn-vuxen än vad det är vad det gäller barn-barn eller vuxen-vuxen. Det finns inget prestigetänkande och ingen avundsjuka i barn-vuxensamspelet.

Det skulle vara intressant att skicka ut en enkät till alla de elever som man haft och fråga om de ansåg att jag hade favoriter - eller ( Gud förbjude) hackkycklingar.

Funderar också på hur man kommer ihåg alla de elever man haft. Eleverna i min första klass är fyrtiofem år gamla.... och jag tror inte att jag skulle få med alla eleverna om någon bad mig räkna upp dem. Jag kommer ihåg många, och alla med glädje. De jag först kommer att tänka på, de var de som hördes och syntes, och knappast dem man alltid kände sig glädjefull tillsammans med när man som tjugotvå-tjugotreåring var deras fröken. När jag försöker tänka fram alla i klassen, så känns det som om det finns någon flicka som är en skuggfigur.... kanske också någon pojke.

Jag försöker tänka igenom alla klasserna och märker att i varje klass så kommer jag mest ihåg de som hördes och syntes och de som var väldigt begåvade. Men mest de som hördes och syntes, och idag finns det finns bara positivitet i tänket kring dem...... "Ty jag älskade dem alla" ... ja iallafall tyckte om dem....

Forskning i ämnet "Frökens favoriter" efterfrågas. Diskussion kollegor emellan vore av värde.

Om jag var "Frökens favorit" ? Jag kände mig aldrig som det. Ej heller som lärarns hackkyckling. Och än idag känns det väldigt bra!