Äntligen!

Ja, det var inte utan det kändes att tårar ville stiga upp i ögonen, då vi äntligen gick uppför de tre halvtrapporna i den välbekanta trappuppgången.
Mer än fyra och en halv månad var det sedan vi träffade det här lilla yrvädret  och hennes familj senast.

Visst hade man hört talat om corona, covid-19, då i början av februari, men inte kunde man för sitt liv tänka sig att det skulle bli något som skulle komma att påverka vår vardag, på det sätt som det har gjort.

När vi, tillsammans med kusin Konrad från Värnamo, sa hej då den där gången, så hade vi redan ett nytt datum för besök inplanerat. Konrads mamma skulle också ansluta och jag och min äldsta dotter skulle gå till Malmöoperan och se stjärnspäckade operetten "Orfeus i Underjorden". Biljetter fanns inköpta tills i slutet av mars.

Men se, det blev inget med det..... och inga Malmöbesök på lång tid.

Som den icke insatte i epidemispridning, så tycker jag att det var fel att stänga ner hela Sverige på samma sätt,  samtidigt. Det var ju i Stockholm som smittan fanns, i någon mån i Göteborgsområdet. Malmö och Skåne har, enligt statistik, de färsta covid-fallen per 100 000 invånare i Sverige.
Här ute på landet, hos oss, så har smittan börjat spridas först nu - till stor del beroende på ansvarslösa ungdomars festande...
Så.... kanske man skulle satt in olika åtgärder i olika områden....  och så även i dessa dagar, då så mycket öppnats upp.

Även om det dröjde lång tid innan vi kunde ses igen, så blev det en superrolig och superfin återförening.
Kusinerna lekte på ett helt annat sätt än vad de gjort när de träffats tidigare. Nu var de bästa kompisar, och jag tror att det var enbart tre gånger på hela dagen, som de kivades. Mest beroende på för låg blodsockerhalt.

Det blev, som vanligt, en kort promenad till närbelägna Folkets Park och alla dess roliga lekplatser.

Varmt var det, och lite jobbigt för både stora och små. Men naturligtvis kan man köpa glass i parken, och gott om skugga finns det... jo, det är allt en toppenplats.

Den stora trädgården vid familjen bostad, den har jag alltid tyckt så mycket om.
Blommande växter, från februari till november- december. Stora ytor för lek och flera små "rum" med trädgårdsmöbler. Och så alla barn som man nästan alltid träffar på. Ofta finns det en lekkamrat  ute.
Igår var det bassängbad och vattenlek som gällde,

Det är alltid lite tråkigt att säga hej då och åka hemåt.
Igår kändes det som om det var lagom att bryta när barnen blev lite småstökiga.
Det hade varit en lång dag, och de hade varit i farten hela dagen. Och då menar jag - i farten.

Nu hoppas vi och tror, att vi snart ses igen.
Semestertider står för dörren och då har även den yngre generationen mer tid att resa till nära och kära och hälsa på.

Så  nu hoppas vi att vi kan ses i Halmstad allihop, snart, och att  även Karl-Petter kan få träffa sin kusin Ava. 

-

- Var det en kul dag i Malmö? frågade morfar, då Konrad tagit plats i barnstolen och vi körde norrut igen.
- Nä. sa Konrad med övertygelse.
- Varför det? undrade morfar.
- För att det är så tråkigt att åka hem!

Det ligger något något i det... men det är mycket tråkigare att inte ses alls.

Två minuter efter sitt uttalande sov Konrad. Det hade varit en kul, men tröttande dag.