söndag 17 oktober 2021

Värt att fira!

 


I fredags fyllde min ende bror, mitt enda syskon, sextio år. Värt att  uppmärksammas, förstås!

När han föddes , så gick jag i andra klass i skolan, och skulle snart fylla åtta år. 

Jag kommer så väl ihåg den sommardag, då mamma Lilly, med allvarlig röst förkunnade att jag skulle få ett syskon.

- Hur vet du det? frågade jag.  - Det har Gud sagt till mej, blev svaret. 

Nu tror jag inte att min bror är Jesu lillebror, därtill är han alldeles för lik sin far till utseendet.


Jag hade ju varit ensambarn i alla år. Det fanns inga jämnåriga grannbarn, så jag hade levt till stor del i min fantasivärld.  Där hade jag en låtsaskompis som hette Gunilla.
Naturligtvis skulle den baby som skulle komma till Backgården vara en tjej, och naturligtvis skulle hon heta Gunilla.

När jag var barn, så sov jag i samma rum som mina föräldrar. Där fanns också TVn. Radion stod i köket. Det var de två rum som användes. Det stora finrummet, det värmdes bara upp då det kom främmande. På andra våningen i det lilla huset bodde mormor och morfar. 
Delar av huset användes inte alls, det var oisolerade ytor. Det fanns inre vind och yttre vind och ett gammalt vedförråd, som som så småningom byggdes upp till ett rum till mig. 

Kommer ännu ihåg hur jag vaknade "mitt i natten" av att min mamma hade ont. Mormor hade kommit ner och pratade med mamma och pappa.
- Hjälp mig att knyta skorna, sa mamma, och höll fram sin nubucksprydda fot till pappa.

Så for mor och far iväg i den grå Volvon. Mamma blev avlämnad på BB. pappa kom hem och tog i tu med den försenade morgonmjölkningen. Jag kunde inte sova, jag väntade så på att höra att Gunilla hade kommit.

Telefonen ringde medan det ännu var söndagsmorgon.  Pappa hade kommit in från ladugården och svarade. Han hade fått en son. Han blev glad, riktigt , riktigt glad. Jag blev besviken.


Numera är jag väldigt glad över att ha min bror. Inte för att vi umgås jättemycket, men han och hans fru finns där alltid om man behöver dem. Riktigt glad är jag över att ha kvar mitt barndomshem. Delar av det ursprungliga huset finns kvar. När Roger och Annki bestämde sig för att lämna stan och flytta till landet, så byggdes det om och ut. Idag är det ett riktigt trivsamt hus.  Och nog är det en förmån för mig att kunna återvända "hem".

Det där med att fira har väl aldrig varit någon stor sak, vare sig hos Roger eller mej. Så det var helt ok med ett enkelt uppvaktande, som fick ske utomhus, eftersom vi haft hand om två småförkylda killar under några dagar. 
Presenten, det var biljetter till Sven-Ingvars konsert i Jönköpings konserthus, i mitten av november. 
Vi har förstås också biljetter till konserten, så då passar vi på att ses en stund innan och äta något gott tillsammans. 
Ser fram emot det!


Nog är det värt att fira, att man kan gå på konserter, teater och sportevenemang igen!

Jag var fylld av förväntan då jag tillsammans med Johanna och hennes granne Maria, gick in genom dörrarna till Gummifabrikens stora sal, för att lyssna på musikalmusik i nästan två timmar.

Vi har sett flera uppsättningar av "Från Broadway till Duvemåla" under årens lopp. Rena julaftonen för den som lite av musikalnörd.  Och inte blev man besviken av  post-pandemi-uppsättningen heller! 
Jag njuter verkligen av att höra välkända- och några okända- musikalmelodier framförda av duktiga sångare och musiker.


Uppskattar också när musikerna får vara med på scenen. Anser att de oftast får för lite kredit för sitt jobb, att det är sångarna som hyllas. Nog är det så att goda sångare har en stor medfödd talang, och inte har behövt lägga ner lika mycket tid och kraft på att utveckla sina röster, som musikerna har behövt lägga ner för att bli riktigt duktiga på sina respektive instrument. Och vad vore en musikalkonsert utan ett bra komp? Ganska ointressant.
Jättebra, att musikerna fick vara framträdande och att de också fick ta del av applåderna. 

Anledningar att känna "firarglädje", det kan behövas nu när höstmörkret tagit greppet, och de härligt ljusa och ljumma sommardagarna och kvällarna är ett minne blott....





20 kommentarer:

  1. Så fint skrivit om din lillebror. Stort GRATTIS till honom. Så tidstypiskt att din pappa blev glad för att (äntligen) har fått en son. Inte lika typiskt att du som tjej ville ha en Gunilla. För just tjejer gillar ju leka mamma till lillebröder. Minns att min pappa hade tre äldre systrar. Hans föräldrar nöjde sig inte med tre tjejer och jobbade hårt för en pojke. Det fick dom. Systrarna älskade min pappa, som därmed hade fyra mödrar kan man säga. Han blev bortskämd som bara den.
    Kul att du äntligen kan få olika doser av musikunderhållning igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det var nog så det var. Pappa ville ha sin son. Mamma också, men ändå var jag mammas flicka. Störst, bäst, vackrast! Storvuxen alltid, ganska bra att ta till mig kunskaper, men i avsaknad av många andra förmågor. Vacker.. Näpp!
      Så det blev väldigt konstigt för mig att möta världen, när mamma satt mig på piedestal och pappa mest var arg...som jag upplevde det. Jag var rädd för honom!
      Alla har vi vår bakgrund som skapat oss. Kan vi ta del av varandras bakgrund och miljö, så förstår vi nog varann bättre.
      Kul att höra om din pappas uppväxt.
      Tror inte jag lekte mamma med Roger... Hade f.ö. Inte så många att leka med och så var jag nog lite för gammal.
      Ja, nu ska det bli en hel del musik framöver.
      Ha det fint!

      Radera
  2. Inte konstigt att du ville ha en syster. Kan förstå hur besviken du blev. Tur det gick över!
    Vi bodde i en liten etta till jag var sex år. Där fanns bara en lite yngre pojke att leka med. Sen flyttade vi till en nybyggd trea. Där var många barn. Och jag som var så blyg!

    SvaraRadera
  3. Olika uppväxt vi hade, jämfört med de flesta av dagens barn.
    Blyg, nä, det var jag nog inte. Kommer ihåg att jag fick höra att barn ska vara tysta när vuxna pratar!!!!

    SvaraRadera
  4. Roligt att det går att besöka konserter igen. Det har varit ett långt uppehåll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbart! Något att se fram emot, något att uppleva! Kram!

      Radera
  5. Stort grattis till din yngre bror. Och roligt att läsa lite om er barndom och uppväxt. Extra fint att barndomshemmet nu finns kvar.
    Bra med en present som är en upplevelse. Men Sven Erik Magnusson finns ju inte kvar så det blir en konsert utan honom. Men kanske är sonen med.
    Roligt att ni såg från Broadway till Duvemåla och just att musikerna fick en med framträdande roll-
    Roligt att kulturevenemangen är i gång igen. Hra en del bokat i Stockholm under hösten. SEr så fram emot det.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Såg Sven-Ingvars i Borås för ett par år sedan. Genom kommunens personalförening. Sonen Oscar är minst lika duktig som sin far, deras röster är väldigt lika.
      Det var ett ordentligt ös på konserten, Jag förväntar mig det samma av denna konsert.
      Härligt att ha lite att se fram emot. Kram!

      Radera
  6. Roligt att läsa din fina berättelse om när du väntade på och fick din lillebror. Ganska typiskt att din pappa var nöjd - att få en son har väl nästan alltid stått överst för en fars önskningar på den tiden och tidigare ...
    Trevligt att kunna gå på konserter igen - och härligt att ha något att se fram emot i mörka november!
    Önskar dig en fin start på veckan!
    Kram

    SvaraRadera
  7. Söner rankades högt. Förhoppningsvis är det annorlunda i vårt land nu för tiden.
    Förhoppningsvis är alla barn lika välkomna.
    Detsamma till dej! Kram!

    SvaraRadera
  8. Klart man ska fira, jag har en jämngammal bror och fick en syster när jag var tolv, flyttade hemifrån innan hon började skolan... men vi fick barn samtidigt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min bror blev farfar en och en halv månad innan jag blev mormor. Olika är det...men blir bra!ändå.

      Radera
  9. Så klart att man ska fira det som firas kan. Min lillasyster är åtta år yngre än mig så det är stor åldersskillnad. Det tycker jag gjorde att vi aldrig var i samma fas i livet. Nu när vi har barnbarn har de en femtonårig dotter. Men visst är det en trygghet och en glädje med ett syskon.

    Kram och god måndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst var det så att man inte hade så mycket "glädje" av varann då man var barn och ungdom. När Roger gick på högstadiet hade jag flyttat hemifrån.
      Men nu är det en glädje att ha ett syskon, nu när vi är vuxna. Kram!

      Radera
  10. Grattis till din bror på hans födelsedag.
    Trevligt att få höra lite om hur du hade det förr, med familj och livet. Förstår att du ville ha syster, men att pappan ville ha en son också, det är förståeligt, nu blir ju föräldrar vad, vad det än blir förstås.
    Vi har ju varit 10 syskon, 5 pojkar och 5 flickor, så det var riktigt rättvist.
    Det känns lite ovant att allt nu är öppet och som vanligt igen, men jag förstår att det gläder många och det känns lite som vanligt igen. Bra så.
    Håller med dig om musikerna, de gör ett fantastiskt jobb.
    Ha det fint.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken uppväxt när man är så många ! Skillnad mot att vara ensambarn tills man var åtta. Men visst hade det varit kul med fler syskon. Kram!

      Radera
  11. Kan förstå att du blev besviken, fast med åtta års åldersskillnad så kvittar det ju. Min bror är fem år äldre än mig, och min syster är två år äldre.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Två år äldre syster, det låter toppen! Kram!

      Radera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas