Tomtetid

Igår var det städdag och idag var det dags för tomtarna att komma fram ur vrårna. Eller rättare sagt ur den gamla brudkistan, som jag fick när jag var barn, och som under alla år i vårt hem har fått vara tomtarnas "under-resten-av-året"-viste. Förr så fick tomtarna dela husrum med påskpyntet, men under årens lopp så har tomteskaran utökats, så numera har påskpyntet en egen lite lagomlåda ovanpå tomteboningen.

Gnällde lite ... jag är ju bara så´n.... när jag skulle plocka upp alla tomtar... 

"Till vilken nytta?" .... " Det är ju bara för ett par veckor".... Ja,ja så´n är jag, alltid gnällig och negativ ... hoppas inte alla blir sådana när de bllir 55+....... 

När jag sedan började plocka bland alla figurer och filurer, så uppstod en positiv känsla. Så mycket nostalgi, så många minnen som är förknippade med det som döljer sig under brudkistans lock....

Tomtarna i förgrunden är de käraste jag har. Båda har jag fått i julklapp av min morfar när jag var ett litet barn. Jag tror att jag minns när jag fick dem, åtminstone när jag öppnade paketet med "Vitskägget". Det var den julen som jag var sju eller åtta år... sista året som jag trodde (nästan) på tomten, men avslöjande honom med att han hade likadana händer som grannen.... samma år som vår vita angorakatt Tussie gick ut genom köksdörren samtidigt som tomten kom, katten som aldrig mer kom tillbaka. Den vagndragande tomten är ännu äldre. Så dryga femtio år är mina båda tomteklenoder .... sannolikt inköpta i någon av de två affärerna som fanns i Rångedala på den tiden. 

Tomten på grisen fick jag av min sista klass i Dalstorp. Jätteklassen med 32 elever. Hade föräldramöte och sa- jag säger ALLTID en massa dumt - att man visst inte behövde köpa frökenblomma till jul. Det gjorde man inte heller, man köpte den här häftiga frökenpresenten i stället.

Tomtenissarna kommer från ett luciaframträdande på det stora företaget. Det var det året som Johanna var med i luciatåget, julen -95. Då fick både lucia,  tärnor och pianist presenter... så den ena tomten är Johannas. Tomtemor har sedan C-E köpt som julklapp.

Några andra fintomtar är dessa. De var "gamla" redan när jag var liten. De brukade stå i finrummet ( det som bara användes vid jul och när det kom "främmat") bärande var sitt julgransljus. Ett minne som bär en känsla av barndomstrygghet, men som också väcker minnet av mors och fars stora julgräl, när ( den alltid tilltrasslade) julgransbelysningen skulle sättas upp på julaftons förmiddag.

Tomteparet, som brukar stå på var sin sida tallkvistarrangemanget på hallbordet, det fick jag av dåvarande kollegorna Inga och Inger, då jag fyllde 40. 1993. Det var på den tiden som skolan gav så mycket möjligheter, på den tiden som man skrev omdömena för hand--- eller på den allra första Macen med 2MBs arbetsminne. Det var på den tiden när det fanns speciallärare som kunde hjälpa de elever som inte riktigt hängde med. 

Tänker ofta på att det har gått bra för de allra flesta.... och om det gått mindre bra, så är det inte avhängigt "dåliga" resultat i skolan. Snarare att man kom från en miljö som socialt sett inte gav samma möjligheter som de de flesta andra hade. Faktum är att det alltid har funnits barn som  grundskolan inte riktigt passat för. Det har löst sig när man efter nio år kunnat syssla med det som intresserar dem. Praktiska gymnasielinjer t.ex. Det vore ju förskräckligt om" inte godkända" betyg från grundskolan skulle stoppa den möjligheten för framtidens elever.... Har inte riktigt koll, men är det inte så Björklund har tänkt sig.....?

Efter tomtenostalgi och lussefika satte vi oss i bilen, som denna dag fick tjänstgöra som julgranstransportsmedel.
Visst var det fint att åka genom allt det vita, som täckte mark, tak och träd. Alldeles lagom mängd  vitt, tycker jag, inte så mycket snö att det orsakar besvär, men tillräckligt mycket för att det ska bli lite ljust och fint.

Blev bjudna på god laxlasagne i, för dagen, den Hjälshammerska godisfabriken. Ja, nu var det herrn i huset som stod för godistillverkningen, så husfrun kunde ta sin mor med på en tur till stallet och på en härlig promenad, där minusgraderna försökte nafsa lite i kinderna.

Åkte över Tranemo hem och handlade det mesta inför helgen. Kände lite så att det bara blev för mycket, med allt som hamnade i kundvagnen. Man kan ju inte mer än äta sig mätt - och här hade vi mat som skulle mätta för lång tid.... Julen ÄR hysterisk.....

Jaja, nu är det instuvat i kylskåp och bastu. ( Vår bastu har fått tjänstgöra mycket mer som extra kylskåp än som svettningsrum,  under årens lopp. )

Lite julklappar blev också inslagna härhemma,  innan jag tittade på sista avsnittet av de amerikanska Sverigeättlingarnas "dokusåpa". 

Känns som om det har varit en lång ledighet, tack vare den extra lediga dagen i fredags. I morrn är det "vanlig" skoldag.... fast så "vanliga" blir aldrig de sista dagarna på terminen. Skönt med lite nedtrappning för oss alla, både barn och lärare. Avslutning först på torsdag.....tur att man fått så mycket gjort i helgen, i denna tomtarnas tid,

Decemberdebutdag

 Absolut slutmånad för 2011. Fast numera går tiden så fort att man inte längre vet vad det är för år. "Luciaprogram 2012" hade jag skrivit - det tog lång tid innan någon av eleverna reagerade på det. Jag såg det inte alls!
Ute är det mörkt och tråkigt, och tänk det har man vant sig vid också. Nästan så att t.o.m jag längtar efter LITE, enbart så det blir marktäckande, vitt  som lyser upp.

 Startade årets adventskalender idag. Otroligt att "stora" barn kan  tycka att små paket ( innehållande tomtar av olika slag) kan vara så kul! Roligt att se glädjen i deras ögon.
Lika ledsamt känns det när barn ( ja, alla människor) är ledsna, och man inte kan hjälpa dem.
Jag blir så ledsen på de människor som skapar ledsenhet och besvikelser, och ser till sina egna behov i första hand.

Ibland skapar vi ledsenhet och besvikelser omedvetet och det känns inte bra. Speciellt som man har svårt att inse att det man säger ( eller låter bli att göra) gör så stor skada.
När människor (elever) skrattar av glädje, ja då är det superhärligt. Fick uppleva den känslan idag, den sitter fortfarande i. Liksom känslan av ledsenhet gör,  den har också varit en del av veckan.

Önskar alla en fin december, där lite positiva hemligheter göms.
Önskar alla elever goda omdömen som de kan växa utav och i, och som inte gör dem nedslagna och kännande att  man inte duger något till.
För alla har bra sidor och alla har dåliga sidor ... det är fel att bara värdera en del av dem.....
Och livet består av både glädje och ledsenhet ... det är liksom det som är levandets kärna.

Olika = ok

"Jag gillar olika". Det var det många som klistrade in det uttrycket som en banderoll på facebookbilden för en tid sedan. Jag gjorde inte det, för jag är ingen banderollmänniska. Vi är ju olika. Det är OK!

Men jag gillar absolut olika. Vad roligt det är nu för tiden, när man har ett klassrum med så många olika nationaliteter på elever, och dessutom får träffa deras föräldrar. Väldigt berikande.

Jag gillar olika människor, men jag gillar inte alla. Har lite svårt för dem som inte tycker att vi ska få vara olika.
Det var kungabesök i Borås idag. Tidning och lokalradio var full med detta. Jag mår illa- bläddrar snabbt förbi, eller byter kanal. Jag är republikan. Men de som gillar monarker får väl göra det, bara jag slipper. Vi är olika. Det är OK.

Var på geocachingrunda i Nittorp i kväll. Några kanotister paddlade förbi och gav upplevelsen ett mervärde. Jag gillar gillar geocaching och kanoting och allt som gör att man får röra sig i den fria naturen. En del tycker inte alls om friluftsliv, de gillar storstadspulsen. Vi är olika. Helt OK.

Vi har religionsfrihet i vårt land. En del kristna går till kyrkan regelbundet, själv anser jag mig vara kristen, fast jag knappast aldrig går till kyrkan. Vi är olika. Det är OK.
I skolan så ska alla barn uppnå samma kunskapskrav vid samma ålder. Trots att forskning visar på att detta är en omöjlighet, så ska vi bedöma - och fördöma - vår framtid, våra barn, efter likadana mallar. I skolan bedömningsvärld, där är det inte ok att skilja sig från den mall som är lagd.
Alla är vi uppvuxna i olika miljöer, med olika förutsättningar, med olika normer och vi har alla en egen genetik, olik alla andra. Men i skolans värld får vi inte vara för mycket olika, ta för mycket plats, vara för livlig, vara för tillbakadragen eller långsam. Nej, där ska man så lite olik som möjligt.

Det är olikheten som står för dynamiken, det är olikheten som är förutsättning för kreativ utveckling. Likheter bromsar, stoppar, förlamar.

Jag gillar OLIKA. Önskar att de som styr över skolan också kunde inse att det är OLIKA som skulle gälla.

Frökenföreteelser

- Nej, det heter "Jag tycker om honom". Inte "Jag tycker om han". Det är skillnad på objektsform och subjektform!

Typiskt en gammal fröken att påpeka sånt, en riktig frökenföreteelse.

Ingen bryr sig, bara att inse att subjektform och objektform för längesedan överlevt sig själv.
- Kolla där är en felstavning. Det är alltid ett n och m före d och t!

Typisk fröken företeelse att i alla lägen kolla stavning och meningsbyggnad. Och helt frankt påpeka felstavningar. Lite ont gör det allt i frökensjälen när hon ser felstavningar i tryck.... eller hör den felaktiga användningen av han och honom.....

Det gör ganska ofta ont i frökensjälen, och det är ganska självförvållat!
Träffade en gammal vän idag när jag var på ICA. Pratade en bra stund och hon kom med en kommentar, som jag inte riktigt förstod.

- Hur tänker du då? undrade jag när jag inte riktigt förstod.

Vem uttrycker sig så mer än en gammal fröken?
Äntligen kom jag till skott att köpa nya stövlar, ca ett år efter utgången tid, vad det gäller de förra. Varma, fodrade, supersköna blev det.

Till frökenföreteelserna - modell halvgammal /gammal fröken tycks höstterminsstartklädsel kjol, tights, barefoot i skorna gälla. Detsamma gällde mej. Behövde alltså låna en strumpa för att prova stövlar.

Betalade och gick ut. Hundra meter fram på Tranemos gator kändes det lite konstigt på högerfoten. Kollade neråt. Såg en fot utan strumpa, en fot med blå strumpa .... båda i likadana skor.

Skyndsamt tog jag mig tillbaka till skoaffären och lämnade tillbaka det som högerfoten kleptomaniserat.

Tänkte på det att de människor som jag mött och som registrerat min klädsel må ha tänkt:

- Har den där halvgamla tanten redan drabbats av demens ..... eller är hon en lärare?

Föreläsningsfundering

Hade förmånen att få vara med på en föreläsning av en psykolog som arbetar med neuropsykologi, och då framförallt i relation till barn.

Han berättade att inlärning går till så att fakta tas upp i bakre delen av hjärnan, tolkas i den stora mittendelen och organiseras och omvärderas i den främre delen. Organisationsdelen mognar ganska långsamt, vad det gäller pojkar kan det ta tjugofem år innan den är "färdigmogen". Tecken på omognad är bl.a. okoncentration, oförmåga att sitta still - man vill röra på sig eller luta sig mot bordet, man vill pilla med pennan eller något annat. Dessutom säger man ofta saker som är lite ogenomtänkta.

En mycket intressant föreläsning!

Varvid två tankar uppstod i min hjärna: När det nu finns forskning på att pojkars hjärna tar längre tid på sig att mogna, måste man inte ta hänsyn till det i läroplaner och framförallt i kunskapskrav och bedömning? En omogen hjärna har inte den uthållighet som behövs för att uppfylla kunskapskrav på högre nivå. Inte är det konstigt att pojkar har sämre betyg än flickor.

Min andra tanke, den gällde mig själv: Jag har svårt att sitta still i upprätt läge en längre stund, jag pillar nästan alltid med något - om inte annat håret- eller ritar/kladdar då jag lyssnar. Det händer fortfarande att jag kommer med oigenomtänkta uttalandet - även om det har blivit bättre. Är då min hjärna- vid närmare 58 års ålder - fortfarande inte mogen? Enligt vad föreläsaren sa, så kan man genetiskt ha hjärnor som har denna "funktionsnedsättning".

Kul med något annat än läroplan iallafall.

Har gjort en LPP enligt KONSTENS ( SKOLVERKETS) ALLA REGLER idag. Den tog 3 timmar att göra, tillsammans med kollegan. Och då har vi inte planerat arbetsgången, eller tittat på det material som ska användas. Känns som om det blir lite väl tungt om man ska skriva syfte, centralt innehåll, konkretion, arbetsmetoder, bedömning mm varje gång. Och väldigt fyrkantigt om man ska plocka formuleringar ur läroplanstexter. Testade att göra en med egna ord, men med samma rubriker under sommarlovets sista dagar. Där fick jag med allt jag skulle göra och satte ord på det jag ska bedöma.... mina ord. Planen gjordes på mindre än en timme.

Nej, det får inte bli för mycket tid som läggs på bling-blång. Barnen och deras kunskapande/färdighetande/utvecklande måste vara det centrala.

Tog en rask promenad när jag kom hem. Laddade ner Runkeeper i mobilen för ett tag sedan. Den appen registrerar sträckan, tiden, medelhastigheten och antalet kalorier man gjort åt. 296 kalorier på 5,12 km. Det frestar på att bränna kalorier, det är tydligt. Tiden blev 53 minuter - nu har jag en tid att förhålla mig på, vad det gäller Stockremmarundan. Det är bra!

Ljungen är helt ljuvlig! Får ta en långsammare promenad, med kamera i stället för tidtagare, och verkligen njuta. Ska nog få till det under en av de närmaste dagarna.

I morrn kommer barnen till skolan. Då börjar vi på RIKTIGT!

Vicken vecka

Hade funderat ut en djup rubrik och ett ännu djupare innehåll. Nakenhet skulle var ett av rubrikorden. Problemet är ju den där dumma allitterationen som jag inte fixar att ta mig ur...Jag kom inte på något bra n-ord som kunde kombineras med nakenhet .... och samtidigt få det någorlunda att gå ihop med det jag tänkte skriva om....

Nä, jag skriver om veckan i stället.... vill ju skriva ner roliga saker i min offentliga dagbok. Och nakenheten, den kommer att behandlas lite längre fram i veckoberättelsen.

I måndags kom Karin och Hampus. Det blev kortspel och återbruksbesök och svampplockning och matlagning och geocache-koll... ja, det var kul.

På onsdagen åkte jag till skolan och K och H åkte till Värnamo. Systerbesök stod på semesterfirarnas agenda och skoluppstart var det för sommarlovsslutaren.

Helt OK. Lite mycket läroplan kan det lätt bli i dessa tider ... bra att göra något helt annat emellanåt också...hoppas att det blir sådana tillfällen.

På torsdag var det Larssons familjekväll. C-E och jag åkte till Hjälshammar och träffade döttrarna och deras sambos. Växthuset fascinerade både mig och Karin. Har länge velat ha ett - och när Martin byggde ett till Johanna redan första sommaren i eget hus, så ha C-E lovat att fixa ett till sin fru den trettioandra sommaren i eget hus. Nästa sommar alltså. Ser fram emot det.

Roligt att se dotterns goda känsla för att göra det hemtrevligt omkring sig, bl.a. genom att använda gamla återvinningssaker.

En trevlig kväll där modern för första gången på mycket länge fick testa krocket och där fadern för tredje gången på en vecka använde sin nyinköpta grill-wook-panna.

Efter fredagens arbetsdag, så var det dags att bege sig till Torpa stenhus och årets "slottsteater". Förra året åkte jag ensam, i år gjorde Karla mig sällskap. Trevligt att ha ett sådant med sig, trevligt att bli bjuden på fika på Torpa café och trevligt att se en underhållande teaterföreställning. Visst är det amatörteater och ibland så märktes det - men i stort var det en mycket proffsig uppsättning av "En midsommarnattsdröm". Bäst av alla var Simon Carlsson, min gamla revykollegas son. Så roligt att duktige Gregor fick en son som var ännu bättre skådespelare än han!

När jag kom hem, så låg det en lapp på bordet där C-E informerade att det var Halmstadsväder, och att vi skulle åka tidigt på lördagsmorgonen. Kände mig nästan gråtfärdig, jag ville ju sova ... och det fick jag ju. Strax efter åtta kom vi iväg. Sol och moln avlöste varann.... men det var bra kustväder. Njuter verkligen att äntligen ha en egen stuga. Hade inte en aning om att det skulle kännas så bra.

Bestämde mig för att ta en promenad på stranden. Kändes också bra, så jag gick långt. Så långt så att jag kom till "nakenbadet". Tänkte att jag skulle ta mig upp på ljungheden som ligger där bakom. Såg inte en naken själ, och glad var jag för det. Tills plötsligt det låg en helt brunbränd manskropp en bra bit upp på stranden. Kom på mig själv att svänga så nära vattenbrynet som jag kunde, utan att sätta fötterna i det våta.Helt omedvetet!

Det var då jag kom på det jag från början tänkte skriva om .... hur nakenhet kan kännas skrämmande, otäckt och otrevligt. Det kände jag inför mannen som solade utan badbyxor, och så kan nog många känna sig inför människor som i ord och handling visar sin mentala nakenhet. Varvid jag undrar hur naken jag upplevs i mitt offentliga skrivande. Nog för att jag känner att jag har knälånga shorts och kortärmad top i mitt delgivande av egenupplevelser, men så kanske inte alla upplever det....

Kom och tänka på en händelse för sådär dryga tio år sedan, under det att jag sakta promenerade över den vackra ljungheden. Vi var med i något projekt, alla lärare på min förra skola. Ett väldigt konstigt projekt, som jag skulle kunna skriva mycket om, men det gör jag inte nu.

En gång fick vi en bild, där var och en skulle berätta vem som var på bilden och vad den jobbade med, hade för intressen mm. Sån´t man gör med barnen i klassen ibland.

Jag fick en bild på en rundhylt pensionerad kvinna som syntes i en havsnära miljö. Direkt började jag fantisera om att det var jag i en framtid. Äntligen hade jag börjat skriva boken jag alltid velat skriva, äntligen hade jag lämnat skogen för kusten.

Jag skulle berätta för två kollegor, och de blev väldigt konstiga till mods när jag blev så privat i min bildfantasi. Kanske visade jag en glipa nakenhet. Det fixade de inte riktigt att höra. Ännu idag kan jag inte förstå varför.
Cykeltur med cachejakt blev det igår kväll. In till stan. Mat på en kina-thai restaurang. Magen mår bra av kryddad mat, det är tydligt.

Efter frukost med nybakade frallor, så tog vi bilen, för att äntligen leta upp vägen som ledde till andra sidan av Fylleåns mynning, på motsatta sidan av nakenhetstankarnas uppkomst.

Vi fick åka till Trönninge och sedan ta småvägar genom böljande gula sädesfält för att komma tid. Nu när vi kan vägen, så kan vi säkert cykla dit en annan gång - ett annat år.
Letade lite cacher också. Här är det en earth-cache vid Påarps strand. Det stora flyttblocket heter Slyngestenen.
Mycket vacker plats, väldigt annorlunda mot Östra Stranden, bara någon kilometer bort.

Kändes lite vemodigt när vi packade ihop i eftermiddags. Visst ska vi ner minst en gång till och stänga av vatten och el och bädda ur sängarna .... men då är det september och definitivt höst.

Men sommarn har varit bra på alla sätt. I morrn är det skola på planeringsstadiet igen. På torsdag kommer barnen. Har fått veta att jag har min gamla klass intakt. Det känns bra.

Fantastiskt fin första fridag

En fantastisk väderdag för halvgammal ( +) tant. Sol och lagom varmt, så där dryga 20 grader. Det är alldeles lagom, tycker jag. I och för sig så klarar jag värme upp emot 25-28 grader, innan jag tycker att det blir för bra.... men i dryga tjugo är det bäst, då blir man inte hindrad från att utföra de saker man vill utföra.
Började dagen med att köra ner ett lass till tjusiga återvinningscentralen i Tranemo. Invigdes i september och är verkligen en funktionell återvinningsanläggning. Skönt att äntligen få iväg den gamla trasiga pianopallen och de trasiga Baden-Badenstolarna från Halmstad mm.
Tänkte passa på att söka lite skatter när jag ändå var ute. Åkte till Tranemo kyrka för att leta upp den första, och den var ganska lätthittad, precis som ledtråden sade.
Gillar verkligen ledtrådarna och den ledning man kan få av tidigare cache-letare. En del kallar dessa ledtrådare för förstörare, medan jag kallar dem hjälpare.
Tranemo kyrka och kyrkogård var väldigt fin från baksidan, har aldrig någonsin sett platsen på det sättet.


Det är möjligheten att se vackra, speciella platser som jag ser som värdet med att leta geocacher. Tog vägen över Mossebo hem och letade efter en gömma på Mossebo Stom. Det är ett välbevarat prästboställe som används som våffelcafé på sommaren och där man har julmarknader på hösten. Inget nytt ställe för mig, men ett ställe som jag gärna återvänder till.

Hade kollat ledtråden och gick rätt direkt. Problemet var bara att när jag skulle ta ut den lilla burken ur sitt trånga gömsle, så gjorde jag sönder locket och innehållet for ut i gömman. Så där blev jag en riktig förstörare. Har meddelat olyckstillbudet till cacheägare KiW. Hoppas att han kan fixa till den igen.

På andra sidan vägen ligger den gamla kyrkan och där skulle det också finnas en cache. Blev dock stoppad av ett gäng bin som hade rymt sin kos, ivrigt uppvaktande sin drottning. De surrade hotfullt, så jag valde en annan väg.

Fick gå bakom den vackra medeltidskyrkan, där jag efter lite letande hittade en låda i ett röse.

Men ledtråden var bra även här.

Vände upp mot höjderna för att leta cache i Hällhult, men det lyckades inte. Sannolikt något riktigt litet. Utsikten är fantastisk iallafall, man ser ända till Moghultsbyn. Får ta med C-E och återvända någongång, kanske i samband med en cykeltur till våffelcafét.

Hemma väntade gräsklipparen på att bli använd. Väntade dock lite med det och läste i stället ett kapitel ur Klingbergs, Den lärande hjärnan. Fick boken av psykologdottern som morsdags-present och finner innehållet synnerligen intressant och användbart i skolsammanhang. Kapitlet handlade om träningen av arbetsminne - fick genast en idé hur jag ska göra för att träna detta med matte-grupperna i höst.

Lite rensning av rabatter, kan konstatera att såväl den gula klinten som jag fick av Karla i våras som alla de växter som jag tog från Skärhus i påskas är i blom eller på gång att blomma. Kul!

Körde en annorlunda klippordning av gräsmattan. Man måste bara variera sig. Förföljdes av hundratalet flugor, ingen hit, men det hade varit värre om det varit bin, myggor, knott, getingar, blinningar ... så det var de bästa av det flygfäiga, trots allt. Lyssnade till flugsurret en stund och fann att det var lite skillnad på olika flugors surr-ljud, men hittade ett lätturskiljningsbart medelljud som jag via pianot härledde till ett-strukna ( heter det så) ciss. Lyssnade på några getingar också, de ligger närmare låga a.

En fin dag var det och det är en fin kväll därute. Men har man varit ute mellan klockan nio och klockan fem, ja, då känns det som att det räcker. Är det inte typiskt sommarsvenskt att tycka att man egentligen inte borde vara inne denna fina kväll.... men som sagt, jag är utemätt...TV har jag inte sett på mången god dag .... om man undantar "House" i tisdags. Tror att jag går upp och kollar om det är nå´t att titta på..... C-E är på fotbollsmatch i Grimsås, så jag får för ovanlighetens skull ha makten över fjärrkontrollen.

Stopp, stanna!

Så vill jag ropa till sommaren, som passerar förbi därute i naturen, i racerfart. Nu har halva juni gått också, och visst har man hunnit njuta av naturen, men inte tillräckligt av var tid, för var tid på sommarhalvåret är så kort.
Lövsprickningstid, vitsippstid, hägg och syren, äppelblomstid, liljekonvaljetid, försommarfägring, smultrontid - jag vill kunna njuta längre av varje period. Men så funkar det inte, naturen växlar så snabbt under den härliga årstiden....


I söndags njöt vi alla som gick runt Tranemosjön, av hur vackert det är där. Sen så är det trevligt att gå och prata också, så man ser mer när man är ute på egen hand.

Den här växten hittade vi iallafall, utslängd i naturen. Inte ens trädgårdsväxtexpert Ingela kände igen. Funderar att hämta en bit planta och sätta i trädgården...Någon som kan säga vad det kan vara...?

Letade upp en geocache vid Fågeltornet. Tänkte att någon av damerna - eller någon av de två promenerande herrarna som inte är med på bild - kunde bli lite intresserade. Kändes inte som jag väckte något intresse. Själv har jag inte bestämt om det verkar kul eller inte..... det är iallafall ett bra sätt att komma ut i naturen och se nya platser, och platser som ligger på nära avstånd, som man inte sett. Det ser jag som det bästa med fenomenet geocaching...

Igår hade vi avslutningsfest i arbetskamratsgruppen, med en avtackning och ett födelsedagsfirande. Pia och Björn hade fixat en kul fem-kamp och ordnat god grillmat i en häftig grillstuga.

Lämnade för ovanlighetens skull kameran hemma, glömde den är väl kanske rätta ordet.

Men trevligt hade vi, TACK, Pia och Björn!

Förhoppningsvis så kan man slå sig till ro och njuta av det vackra, efter det att vi stängt skolverksamheten för terminen i morgon eftermiddag.

Idag har vi skrivit kvalitetredovisning. Något som ska göras, men som inte ger så mycket till någon, utom till servrar, lådor och bokhyllor.

Tänk, vilken skillnad mot förr, då hade vi - trots att vi inte framställde en massa dokument och kontroller - en betydligt bättre rustad skola, en skola där eleverna gick ur skolan och ut i arbete eller studier. Och klarade detta bra. Jag tror inte att dokumentskrivning utvecklar skolan ett dugg.

Igår gjorde vi LPP, lokala pedagodiska planeringar - så som man "ska". Gammal som jag är fnyser jag lite åt det hela, det är klart att jag kollar vad det står i läroplanen vad vi ska göra, men att sitta och kolla om allt jag gör har ett syfte i läroplanen, det kommer jag inte att göra, för jag har ett syfte med allt jag gör i skolan - och så har det alltid varit, även om syftena varierat över tid.

Känns som det redan blivit en del läroplansfundamentalister .... och dit kommer jag inte att sälla mig. Bättre att jobba utifrån läroplansförnuft. Man får garanterat mer tid för eleverna på det sättet.

Stoppar och stannar i åtta veckor, det kommer iallafall skolverksamheten att göra från och med i morgon. Stoppar och stannar kommer inte skoltankeverksamheten att göra än på några dagar/veckor. Och sommaren, ja det ska bli lite svalare väder såg jag på yr.no... så lite kommer nog den vackra naturen sakta ner på tempot. Det gillar jag!

Mot MVG

Under flera veckor, så har vi lärare, med ansvar för klassundervisning, ägnat en hel del tid åt att skriva omdömen. Man kan tycka vad man vill om detta, men det tjänar inte så mycket till, för nu så ska detta ju göras, både vid juletid och i ljuvlig vårtid.
Toppenklassen fick sina första omdömen, skrivna av mig, i julas.Det var inte utan viss oro man kollade vad jag skrivit. Nu anser inte jag att man ska fördjupa sig för mycket i det som inte fungerar så bra, utan inrikta i första hand på det man är duktig i och ge bra omdömen i detta, för att stärka självkänslan, och sedan föreslå utvecklingsmöjligheter i det som behöver förbättras, utan att på något sätt "slå undan benen" på någon. Man blir så bra som man bedöms att vara, det är min uppfattning. Gäller både barn och vuxen.
Läste om Micke Gunnarssons MVG-kampanj och beslöt att omsätta detta även för mina, yngre barn. Alla barn har rätt att känna sig Mycket Väl Godkända- för det är alla - och det på många saker. Gjorde så att alla i Toppenklassen fick gå runt och skriva positiva sanningar på allas MVG-omdömen. ( A4 -papper) Eleverna gjorde så under koncentrerad tystnad. Sällan har så mycket hjärnarbete utförts samtidigt i klassrummet.

På tisdag, samtidigt som omdömena delas ut, så ska varje elev få ett inplastat MVG-betyg - från sina kamrater. Hoppas att de sätter upp det på central plats i sina rum och tittar på det ofta.
Kändes som en riktigt bra grej, ur såväl mina som elevernas synvinkel. Tack Micke Gunnarsson för att du satte igång mina tankar!



Idag har vi genomfört den traditionella vårpromenaden. Sexorna fixar frågor och aktivitetsstationer. Det ska de ha MVG för. Riktigt bra genomfört. Flera nya stationer och det är kul.

Femmorna var gruppledare och får MVG för det - liksom den här mysiga fikaplatsen.

Vädret och naturen får samma omdöme - helt underbart härligt lagom väder för att promenera fem kilometer. Och vid ett sådant här tillfälle, då tycker man att man har en alldeles perfekt arbetsplats som bjuder på så vackra omgivningar. Annars finns det ju tillfällen då man önskade att man bodde i en större ort med lite mer utbud av samhällsservice och kultur. Men idag kändes allt perfekt!

Årets första jordgubbstårta bakade jag till sexorna. Det är tradition attt man efter långpromenaden sjunger en sång med personliga verser till var och en av sexorna ( femmorna författar) och sedan så bjuds sexorna på tårta. Femmans sång med eget gitarrkomp fick ett klart MVG. Hoppas att tårtan också smakade bra!

Ilsken igen

Känner igen ilskan.
Den som årligen återkommer.
Det är skolavslutningstider.
Många skolor har sina traditionella avslutningar i kyrkan. Sommarsånger, duktiga instrumentalister, prästen som säger några ord, rektorn gör det samma och så sjunger man "Den blomstertid" och sen sjunger man några sommarsånger till och månget öga blir fuktigt av rörelse.
Så kommer skolinspektionen med sina pekpinnar - inga religiösa inslag - Fy, för den fule - då kan man kränka nå´n. Varje år är man där med sitt hackande!

Bön får man inte ha, då blir det religiöst, välsigna nå´n får man inte ... och det som är helt sjukt är att man inte "får" sjunga "Den blomstertid nu kommer" för det är ett religiöst inslag.
När jag hör detta, så blir jag så ilsken så det börjar nästan koka i ilskesignalsubstanserna och deras receptorer.
1. Vi bor i en land vars lagar, förordningar, riksdag, regering .... vilar på en kristen grund.
2. I läroplanen kan man läsa att man i undervisningen ska möta olika estetiska inslag från olika religioner, som sång, musik, dans.
3. I läroplanen som börjar gälla i höst, så ska man enligt det centrala innehållet för åk 1-3, sjunga välkända psalmer.
"Den blomstertid ..." är en av våra mest kända psalmsångerna - och den passar väldigt bra att sjunga i början på juni. Verkligen en del av det svenska kulturarvet, som
4. ... ska överföras inom skolans ram, det betonas redan i de inledande sidorna på nya läroplanen.

Skolinspektionen får mig gång efter annan att se rött .... och just pekfingervisandet kring våra traditioner i fråga om skolavslutning, ja det gör mig knottrig.

Tog en promenad på seneftermiddagen. Den tänkta rundan var blockerad av taggtrådsstängsel. Taggtråd gör mig också ilsk - fast en något lättare form av ilska - ja, det handlar mest om irritation över att det är så vasst. Men det är väl det som är vitsen!

Med tanke på att jag lider av ko-skräck, så övervägde jag noggrant överklivandet av taggtråden.

Beväpnad med en ilsken pinne, tog jag klivet, utan att fastna. Var klart beredd att försvara mig mot ev. ilskna kor. Inget av djuren gick till närmare angrepp.

Ändå blev det en suck av lättnad som drogs, när jag återigen stor på andra sidan taggråden, fast på andra sidan hagen och kunde beskåda denna ytterst vackra bild.

Bröderna Karlsson sitter varje morgon och tittar ut genom fönstret. Fredrik är lika jamande ilsken varje morgon, för att han inte får gå ut. Innan vi gett oss i väg så har de insett fakta och gått och lagt sig till ro igen.

För det mesta tjänar det inte ett dugg till att vara ilsken, men ändå kan man ibland inte låta bli att bli det.

Instämmer inte

Dirleton Castle, nära Edinburgh, Skottland bidrag till Sanpshot of Europe - kategori platser

I de allmänna klagovisorna om skolan, så finns det en jerimiad som handlar om hur dåliga våra elever är, vad det gäller svenska och matte - och även kunskapsmässigt överlag. Sämre och sämre har det blivit - tänk, så mycket bättre det var förr.

Jag håller inte alls med om detta. Jag anser tvärtom att svenska elever har betydligt bättre kunskaper än vid någon annan tid. En helt annan förståelse för vad de håller på med, än vad vi hade i sextio-sjuttiotalets skola och en helt annan förtrogenhet med de resurser - goda och mindre goda - som finns i den värld vi lever i.

Förtrogenhet som inte skolan riktigt besitter - eleverna har ofta en större sådan, än vad vi har, vi som ska vara deras läromästare och vägvisare. Och då menar jag inte bara allt som gäller det digitaliserade samhället, utan även det som gäller kreativa tankar och det som gäller en hållbar utveckling.

I PISA och TIMMS och allt vad det heter så mäter man kunskaper på barn runt om i världen. Svenska barn presterar inte lika bra i matte och i svenska som man tidigare gjort. Vad som mäts framgår inte, men vad jag har förstått, så är det mycket matte utifrån att räkna ut svar på uppställda tal. Nu tycker inte jag att det ha så mycket med matteförståelse att göra, alla kan ju lära sig den tekniken. Nej, förstår matte det gör man när man kan se olika lösningar och vägar till lösningar och förklara hur man gör när man följer detta till ett svar. Processen är viktigare än svaret - svaret kan vi få fram på miniräknaren - processen fram till beräkningen, den måste ske genom hjärnarbete. Den processen är våra barn bra på!

Läsförståelse är en annan sak som mäts. Men vad är det man ska förstå? Skönlitterära texter med mellan-raderna-läsning. Barn läser gärna böcker, men de läser lika gärna en fackbok som en skönlitterär bok. Många föredrar kortare texter - jag tror att det har med vår tidsanda att göra. Kortfattat och snabbt. Jag ser absolut inga problem med läsförståelsen om man läser kortare, men ganska svåra texter. De allra flesta klarar dessutom de skönlitterära texterna utmärkt, MEN det finns sådana barn som inte gillar att läsa berättelser. De har alltid funnits, de har inte blivit fler. Jag har haft elever under min tid som inte läst en bok till slut under sina första sex år. De är numera såväl ingenjörer, ekonomer som kreativa produktutvecklare .... och tjänar en massa mer pengar än en sketen lärare.

Personligen tror jag dessa undersökningar är mer till skada än till nytta - de är inte på något sätt utvecklande eller utvecklade för den tid som vi lever i.

Slutligen måste jag skriva lite om elever skrivande. Jag har haft elever som i sexan inte fått till mer än några rader, då de ska fabulera fritt. Min tre-fyror skriver långa berättelser, och de är bra. En del glömmer någon punkt här och där, men det är ju inte hela världen - när i hela sin framtid kommer de att skriva något av betydelse för hand ..... och datorn finns ju där som hjälp och stöd, vad det gäller både stavning och meningsbyggnad.

Nä, eleverna var inte ett dugg mera kunniga förr. De är dags att skriva en hyllningssång till dem, tycker jag!

Blodbanksbidrag

I eftermiddag har jag varit och satt in ett bidrag på 4,5 dl O+blod i banken. Känns väldigt bra! Även om jag kanske aldrig kommer att ta ut det insatta, ej heller någon ränta, så har jag i nuläget ett överflöd av röda blodkroppar, och kan dela med mig.
Man vet aldrig vad som händer, kanske kommer jag en dag att behöva tillförsel av den livgivande hemoglobinrika vätskan, och då känns det också bra att ha lite att "ta ut".

Kollade på FB innan jag tog fram bloggsidan. En av mina FB- vänner och IRL-vänner undrade var solidariteten har tagit vägen. En bra fråga tyckte jag, tog en funderare och kom snabbt fram till att jag inte hört ordet "solidaritet" på årtionden. I stället har det varit ordet "lojalitet" som blivit ett ledord.
Vilket jag anser vara förödande .... inte för att orden är varandras direkta motsatser - men de står ändå i det motsatsföhållandet att solidaritet främjar öppenhet, omtanke och medkänsla medan lojalitet medför slutenhet, medtanke och omkänsla. Lojalitet kan vara en god sak, men det kan också vara kvävande, medan solidaritet alltid är byggd på medmänsklighet.

I morse läste jag följande på Twitter:I want every child to head to school knowing their education is America’s priority. Let’s seize this moment and fix No Child Left Behind.
Det var Barack Obama som hade skrivit denna Tweed. Jag önskade så att samma solidaritetstanke skulle gälla våra svenska barn. Att ingen någonsin ska lämnas bakom, att ingen aldrig någonsin ska behövas utsättas för prov och omdömen som visar att de inte duger, att alla barn ska få den hjälp och stöd de behöver, att alla barn ska få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och få möjlighet att sträcka sina egna utvecklingsmöjligheter så långt som det är möjligt.
Visst står alla dessa önskningar som målsättningar i såväl vår nuvarande som i vår kommande läroplan. Men de tycks inte gälla, då kommunerna inte anser sig behöva leva upp till det skrivna. Och hur det kan vara möjligt att de, trots kontrollsystem som skolinspektionen, inte behöver ta ansvar för att läroplansmålen nås, det förstår inte jag. Och ingen tycks förstå det heller, jag har ställt frågan till många, men aldrig fått något svar.
Vad är viktigast - lojalitet med dem som de flesta människor röstat på i valet, eller solidaritet med våra barn och deras möjligheter att få en god framtid? För det måste väl vara det som det handlar om, annars skulle väl någon för sjutton gubbar säga i från. Och det räcker inte med en ifrånsägare .... vi måste hjälpas åt. Vem vågar vara med?

För att återgå till vardagligheterna, så blev det en liten sväng i Knalleland också. Stimulerande för en lantis att komma till stan några timmar, inte minst för att se hur olika människor kan se ut. Jag tycker att det är så fascinerande att titta på folk.
När jag kom hem så möttes jag av tre katter. De tycker också om folk... de gillar att ha en människa i huset. Fast för dem känns det bäst med det gamla vanliga....

Lillsjön; livslängdslokal

Det var först när jag krupit ner i sängen och låtit den sena augustikvällens mörker ta över verkligheten, som jag kom på att när natten var över så var det en hel arbetsvecka som skulle utföras, inte bara en halvtids uppvärmningsdito.

Gick igenom vad veckan skulle innebära och insåg att den skulle börja med tre timmars föreläsning om den nya skollagen, den som träder i kraft nästa läsår. Föredragningen var förlagd till Lillsjön i Nittorp. Sannolikt håller man på att bygga om Tranängsskolans aula, vilken annars är den naturliga samlingslokalen för kommunens pedagogsamlingar.

Senkvällstankarna fortsatte och hjärnan hämtade upp mängder bilder från olika tillfällen då jag bevistat Lillsjön - och det i mängder av olika sammanhang.

I början på sjuttiotalet, så var det dans i Lillsjön. Sex mil åkte vi som kom från Rångedala, för att få trängas på traktens populäraste dansgolv. Den dagen som gamle kungen avled, så var det både dans och tyst minut i nöjespalatset och sista dagen samma år, nyårsaftonen 1973, så träffade jag C-E där, för första gången.

Några år senare så hade jag dansat färdigt, och gick i stället på motionsgymnastik och på gammaldanskurser i samma lokal och ytterligare några år senare, så var det luciafirande och julfester med döttrarna. Jag har varit på syföreningsauktion i Lillsjön, sett Nittorparevyn framföra några av mina texter, varit med och sjungit in våren, varit på flera föreläsningar, på mogendans med Streaplers, på milleníumsnyårsfirande och på födelsedagsfester i väl utnyttjade Lillsjön. För sju år sedan använde vi lokalen då vi hade minnesmåltid efter svärfars begravning. Så det är verkligen en lokal för alla ändamål, och detta trots att den är förskräckligt ful och tråkig. Men ändamålsenlig för de allra flesta tillställningar, då man kan avgränsa olika delar av den stora, kala lokalen.

Idag var det skollagen som presenterades. Lät ju inte så där superkul, men med en god föreläsare, så var det riktigt trevligt och kändes som väl använda timmar. Jag har ju aldrig satt mig in i skollagen tidigare, nu fick jag en liten inblick. Inga konstigheter, men en del bra att veta saker.

Resten av dagen har använts i planeringssyfte. Nu har jag i princip bara finplanering kvar, plus att jag ska plocka fram lite böcker i biblioteket. Träffade några av mina blivande elever på skolgården idag. Några är lite blyga, några kommer och kramas och vill prata och är SÅ positiva. Det är ju verkligen fördelen med 3-4or. Nästan alla är så positiva till skolan fortfarande och VILL verkligen göra sitt bästa. Denna goda vilja gäller det för mig att väl förvalta.

Helgen gick som ett kick. K och H kom i hyrbil från Malmö, via Värnamo. Bellakatten var med, då J och M skulle ut på egna äventyr. Mycket skratt, mycket prat, mycket kortspel blir det med K och H. Så roligt att ha dem här i nästan två dygn. J och M kom förbi och hämtade katt och åt lunch. En härlig känsla av tacksamhet över att ha alla samlade, om än för en kort stund.

Sveas sommarbarnbarn och sommarbarnbarnsbarn från Tyskland, på besök hos Sveas familj, tittade in en stund på lördagen. De små tjejerna var man tvungen att prata tyska med, deras mamma och pappa gick det klart lättast att kommunicera med på engelska.


Lustigt hur hjärnan funkar, efter att ha börjat prata lite trevande på det tyska språket, så kom så småningom ord efter ord... och när familjen cyklat i väg, ja, då tänkte den gamla hårddisken fram långa meningar på det språk som det fick tillfälle att gnugga i fem skolår. Jag är ganska imponerad över hur mycket som finns därinne i hjärnvindlingarna, synd bara att det är så trögt i maskineriet att det man behöver, oftast inte kommer fram förrän det är för sent .... Uppdateringar skulle alltså behövas då och då, synd att det inte bara är att ladda ner på samma sätt som det är i datavärlden.