Bedöma

 

Var riktigt gott väder igår. Blev en långpromenad, med kameran i fickan. Bra att ha en laddning bilder... då kan jag ju få till ett inlägg....som inte har det minsta med bilderna att göra....På denna bilden så är linden i knopp inför den vår som komma ska. Hoppfullt!

Började fredagen hos läkaren. Årskontroll. Man behöver gå på en sådan, då man tar blodtrycksmedicin. Bra, tycker jag, de prover som man tar innan besöket, visar ju i alla fall delvis på hur den gamla kroppen mår. Den tycks må helt OK!

Funderade på vägen hem, på hur vi bedömer folk, och varandra. Läkare, liksom lärare, är en yrkesgrupp som ofta blir bedömd. "Min" läkare,  är det en hel del som har åsikter om. Det handlar om hans personlighet. Att han är tyst och fåordig, att man får dra ur honom orden.  Däremot har jag aldrig hört något om att han har en bristande kompetens. Tvärtom. 

Så tokigt det blir. Vi är ju olika. Alla kan inte vara "på" hela tiden. Jag gillar den eftertänksamhet som han besitter.  Det är ingen risk att han drar förhastade slutsatser eller tar för snabba beslut. Jag  undrade om jag kunde få bli av med den ena av mina två tabletter, nu när blodtrycket legat på en så bra nivå under ett par år. Han funderade, men tyckte inte att jag skulle chansa.  Naturligtvis kommer jag att följa den föreskriften.

Lärare är, som sagt, också en av allmänheten bedömd grupp. Naturligtvis bedömd även av eleverna. Jag har haft förmånen att till stor del blivit positivt bedömd. MEN det har funnits några föräldrar som tyckt extremt illa om mig. Så illa att någon t.om varit på rektorsbesök och diskuterat mig och mitt sätt att möta dess barn. Undervisningsmässigt har jag aldrig hört någon direkt kritik, men att säga till elever på skarpen, eller att bedöma elever mindre positivt ( =ärligt) , det faller inte alltid i god jord.

Nu går jag på övertid.  Struntar i vad man tycker. Behöver inte bli omtyckt längre. Men visst njuter jag av värmen jag känner då jag möter de tre klasser som jag undervisar i. Liksom när tjejen från Afghanistan säger : Anna-Lena - med betoning på -na och Le, du är min favoritlärare. Nu är det väldigt lätt att vara "favorit", att bli positivt bedömd, då man kommer en gång i veckan och undervisar i ett ganska kravlöst och enligt många, roligt ämne.

Naturligtvis ska jag bedöma eleverna i musik.  Sätta betyg i åk 6. Kommer inte att sätta högre än C i höst. Men till våren så blir det mycket instrumentspel och eget arbete med att göra musik, och då kan man absolut höja det betyget. Förra året satte jag tre A och ett B i den lilla sexan. De var extremt musikaliska och intresserade av ämnet. Årets sexa ligger inte långt efter.  Vad som är lite kul, det är att vi haft en hel del oroliga elever ( killar) som gillat musik, under de senaste åren. Så kul att de får visa upp sig och förhoppningsvis utveckla sina musikaliska förmågor.

Den hårdaste bedömningen, det kan nog vara den som man gör av sig själv. ( Nu kommer lite snyft-läsning...tycka synd om läsning) När jag var barn och ända upp på högstadiet, så var jag ganska illa behandlad av många andra barn. Mobbning, jag vet inte om det ska kallas så, men jag fick många negativa kommentarer om min storlek och mitt utseende. Detta är något jag burit med mig genom hela livet. Jag duger inte, utan måste bevisa varje dag att  jag duger på annat än att se bra ut!

C-E hade fått en massa  foton som tillhört hans föräldrar, av syster sin. Där fanns det foton på mej också. Från dryga tjugoårsåldern. Flera än de som finns här hemma. Jag är ju den som alltid fotat. Samt att jag inte gärna velat visa min fula och felaktiga uppenbarelse på bild. 

Döm om min förvåning, då jag på bilderna såg en snygg, och tämligen smal tjej! 

Vad jag vill såga med detta, lite självutlämnande rader, det är hur otroligt viktigt det är att  få en positiv bedömning som barn och som ung.  Hur elaka ord verkligen gör oläkbara sår i själen. Det allra värsta är väl att jag säkert också förorsakat liknande sår. Sagt saker som gjort att någons självkänska fått sig en törn.

Det här blev nog ett lite mer allvarsamt och självutlämnade inlägg än vad jag hade tänkt då jag satte mig vid datorn, glad att ha lite bilder att visa. Det sargade hjärtat av blåslav, blir ju en riktigt bra illustration dessutom.

I kväll ska vi åka till Jönköpings konserthus igen. Se revy. Och håll i er... enligt mitt sätt att bedöma, antagligen en riktigt usel sådan. Varför åker vi dit då? Jo, grannpojken- avlidna vännen Karlas son- Mikael Riesebeck - är med i föreställningen. Revyn som sattes upp på Vallarna i Falkenberg i somras, är på turné. Så nu hoppas jag verkligen att jag har fel, och att  dråpliga revynummer får mig att, om inte storskratta, så le stort.

Sen sist

 Sen sist har det inte blivit många foton tagna. Egentligen inte några alls. Utom att jag försökte mig på att ta några alldeles nyss, för att jag skulle känna för att sätta mig vid datorn och skriva lite i den offentliga dagboken. Det blev inte så bra foton, suddigt och tråkigt.... men jag får väl lägga ut ett par ändå, för utan nytagna foton, så blir det inget inlägg alls. Antagligen har jag ett drag av någon psykisk åkomma, det  jag varken kan tänka mig att använda gamla bilder, fådda bilder eller "snodda" bilder i ett blogginlägg.

Det är väl bara att konstatera: november är ingen fotogenisk månad. Grått, grått och grått. Mörkt, lite ljusare och mörkt igen. Speciellt här på landet....

 

Inhandlade en bukett snittblommor i favoritblomsteraffären, på andra sidan smålandsgränsen, efter veckans enda arbetsdag. I Hestra. 

- Vill du ha en rund, tät bukett? undrade den yngsta av tjejerna i affären. 

- Nej, sa jag. Jag vill ha det spretigt. Så att blommorna syns. 

Så fick det bli. 

Den förra buketten, som jag köpte för tre veckor sedan, den hamnade i komposthinken idag. Det som fanns kvar av den. Vilket var tre halvvissna nejlikor och lite grönt, som blivit gult i kanterna. Men det är verkligen bra att det finns delar av buketten, som står kvar sedan sist.....

Äpplena, nedplockade från egen odling ( ja, odling är väl synd att säga, trädet är gammal och sköter sig mest självt) har stått sig bra. Lite skönhetsfläckar har de, men det spelar ingen roll, innehållet är riktigt fräscht och gott.  Kan nog vara så med oss människor också. Nog tänker man ibland, att oj, vad den människan blivit rynkig sen man sågs sist.... och det gäller ju en själv också. Trots den yttre förändringen så är innehållet ganska sig likt från förut. På gott och ont. ( Nu avser jag mig själv.)

Sen sist har jag testat löpbandet på gymmet. Funkade hur bra som helst. Med låg hastighet och med lite lutning. Det kändes enklast att småjogga. En ganska otrolig känsla, jag har inte kunnat småjogga på vår grusväg på flera år. Det har känts i knäna. På det sviktande löpbandet kändes det riktigt bra. Positivt.

En annan sak som jag gjort sen sist, det är att pröva på att lyssna på ljudbok. Vilket jag aldrig trodde att jag skulle ha ro till att göra. Men då jag är inne i en sticknings-period, så blir det inga böcker lästa Tänkte att jag kunde ägna tiden med stickor i händerna åt lyssnande i stället. Sagt och gjort. Beställde en fri period- tror att det var 30 dagar - men sannolikt med begränsat lyssnande under dessa dagar- på ett av alla "ljudboksförlagen". Har "längtat" efter att fortsätta att läsa serien ( älskad av många, avskydd av andra) om " De sju systrarna" av Lucinda Riley.  Har två böcker kvar, vilka inte kommit ut i pocketupplaga ännu.   

Det har funkat riktigt bra att lyssna på en behaglig uppläsarröst. Har väl förirrat mig bort i tanken vid ett par tillfällen, så här långt, men oftast förundrat att jag kunnat vara så koncentrerad som jag lyckats vara. 

Jag ska absolut inte överge läsande för lyssnande. Får medge att jag saknar att se orden och att hålla i boken. Men nu får stickor och garn utgöra handhållandet, och visst är det en härlig känsla att se hur ett arbete växer fram och blir till en tröja, en par strumpor, vantar...

Sen siat har jag också lärt mig att ta ett nederlag. Mer om det kommer så småningom.....

Helg!

 Nog finns det fördelar att jobba lite efter att man egentligen har gått i pension. Om man gillar sitt jobb, så är det ju bara kul. Man får träffa lite folk, och då av de yngre generationerna. Några tusenlappar extra, som man bara kan unna sig "lyx" med, är inte helt fel. Men det bästa med att ha en jobbdag, och speciellt som jobbdagen är på torsdag,  det är ändå att få uppleva helgkänslan varje vecka. När jag har gjort  jobbardagen, så är det helg! Fredag, lördag och söndag.

Den här helgen har verkligen varit en varierad helg!

I mitten av veckan fick jag äntligen mitt medlemskap i samhällets gym, det som storföretaget Nexans står bakom. Först skulle  de anställda tillgodoses, sedan deras anhöriga och sist andra som bor i och i närheten av Grimsås. En pandemi kom emellan, så gymmet var stängt. under en längre period. Sen var det bara sex personer per gång som fick träna. Men, nu, två år efter officiell öppning, så tar man in tanter och annat folk som behöver hålla igång sina muskler.

Var på plats i fredags förmiddag. Inte en människa i lokalen. En hel del av apparaterna vågade jag testa, många var bra, men det fanns också sådana- som t.ex löpbandet- som jag inte vågade sätta igång. Tänk om jag skulle ramla av!  Ska försöka få till en timmes träning två gånger i veckan. Det finns absolut grejer så det räcker för mina behov, utan att jag behöver ge mig på något som känns osäkert!

Löpband behövs egentligen inte. Någon löpning skulle det inte bli fråga om ändå. Och promenaderna, de gör jag/vi i stort sett dagligen i skogsmiljö. Bättre det än att gå på ett löpande band!

Har varit härligt promenadväder i helgen. Sju plusgrader, ingen vind. 

På fredagskvällen träffades vi, ett femtontal bybor, i den "grillstuga" som ett par av de byggkunniga männen byggt upp. Det blev ordentligt varmt vid eldarna- finns två stycken- håret blev helt inrökt- korven smakade extra bra- samtalsämnena var många- skratten likaså! Ja, det var en trevlig fredagskväll.

Lördagskvällens nöje, det var förlagt till konserthuset i Jönköping. Sven-Ingvars bjöd på en drygt två timmar lång konsert. Suveränt bra! Gamla kända låtar, en del nytt, men även det tämligen väl känt. Och ett ordentligt drag! 

Hade gratulerat bror med en biljett till honom och hans fru, när han fyllde 60 för en månad sedan. Träffade dem före konserten och åt god pizza på en närbelägen restaurang. 

En trevlig lördagskväll! 

Idag har vi varit på  julmarknad.  Sedan ett antal år tillbaka, så har vi brukat sammanstrålat med Johanna och hennes familj på Stora Segerstad i Reftele. Naturbruksskolans lokaler fylls av försäljare av olika slag under en helg i november. Var förstås två år sedan vi var där senast, så det kändes extra kul att kunna gå på den stora kvalitetsjulmarknaden igen.

Varken dagens väder eller det som är till salu har så mycket med julen att göra. Det gör att jag tycker extra bra om den här marknaden. 

I en stor hall - gympasalen- säljs mat av olika slag. Så det blev inköpt ostar, marmelad, bröd,  kanderad mandel, korv, senap, mjöl..... ja, sån´t som man äter året runt. 

Mycket fanns det förstås att titta på, men många av "knallarna" säljer nog inte så mycket. Det är på matmarknaden som drar mest kunder. 

Lite juligt får det vara. Förstås!

Fika, samt gröt och skinkmacka, fanns att köpa i naturbruksskolans matsal.   Naturligtvis ingår ett besök där i vår Segerstadstradition.

En trevlig söndagseftermiddag blev det.

Nu kan man ju tycka att jag som inte ska jobba förrän på torsdag igen, kan ha helg ända tills  dess. Naturligtvis inte! I morgon är det måndag igen.... ska baka lite bullar med det nyinköpta mjölet.. besöka gymmet igen... ta en promenad och spendera en stund i fåtöljen med stickor och garn. 

Men veckan blir kort.... tre dagar /( varav en "mormorsdag"), jobbdag... och sen är det helg!  Inte omöjligt att jag fortsätter torsdagsjobba några år till....

Mer oj!

 

Skulle ta influensspruta igår. Egentligen så är jag inte speciellt rädd för "vanliga" influensavirus. Maken är betydligt mer känslig för sådana, och var mån om att bli vaccinerad så snabbt som möjligt. Naturligtvis tyckte han att jag också skulle ta tillvara på den möjlighet som 65+are har i vår region, vgregionen. Gratis skydd mot säsongsinfluensan!

Men oj! Det blev en spruta i varje arm. Med en dag till godo, så hade det gått fem månader sedan vi fick covid-dos nummer två. Så smidigt att få tredje dosen utan att beställa tid, bara att dyka upp på Tranehälssns drop-in-tid.

Oj! För andra året i rad, så är lilla Grimsåsskolan bland fyra bästa retorikskolorna i landet. Av drygt 150 anmälda klasser, så är det bara fyra kvar i tävlingen. Match om tredje pris eller finalplats?  

 Kul att inspelningsteamet från UR kom på min jobbardag! Om en vecka vet vi om vi är bland de tre som erhåller prispengar eller ej!

Oj, så bra det går för Grimsåsskolan just nu! I en nationell teckningstävling om sopåtervinning så tog  sexorna ( retorikklassen) ett av fem priser . En specialdesignad soptunna kommer att levereras till skolan. Häftigt!

Började luciaträningen idag. Oj, vad det redan lät bra. Och Oj, så peppade eleverna var på att sjunga advent och julsånger!

Den förlorade pärmen med noter till julens alla låtar, den har inte kommit till rätta. Ojoj! Undrar verkligen var jag har gömt den!

Nu får det vara slut med ojandet!   Får hitta på en bättre rubrik till nästa gång.

Ett oj till får det bli! För det tänkte jag när jag passerade här i början av veckan. Ojoj, vad har den här stackarn gjort för ont! Antagligen bara varit på fel plats vid fel tillfälle! 

Oj!

 

Oj, vad tiden rusar. trots att man är ganska mycket ledig.

Dags att börja öva till lucia, på veckans musiklektioner. Lika bra att leta upp noter och texter, så man vet att allt finns, när det blir torsdag.  

Trodde bestämt att jag hade jul-pärmen, med luciaprogram och noter i, här hemma. Fann den inte. Fick väl åka ner till skolan och se om jag hittade den där.

Oj, där stod bokbussen och spärrade infarten till skolans parkering. Blev riktigt förvånad. Irriterad också. Även om man är kommunal bokbuss, så kan man ju inte ställa sig i hela sin längd precis där bilar ska ha möjlighet att köra ut och in! 

Hittade förstås en annan plats utmed den glest trafikerade gatan. Någon julpärm hittade jag inte, varken i musikhyllan i biblioteket eller på hyllan i arbetsrummet. Där hade jag lagt några saker när vi flyttade in i den nybyggda delen i våras. Men ingen julpärm.

Kanske blev den kvar i de tillfälliga paviljongerna. Förra året hade jag musiklektionerna där skolans elever denna termin äter sin lunch.

Dörren var låst. Byggnaden stod tom under tidig förmiddag. Fanns ett par dörrar  till att kolla.

Jodå, där fanns en som var olåst. Men , OJ, vad hände. Vilket oväsen! Larmet gick igång! Kändes lite omotiverat att sätta igång larmet mitt på dagen. Det enda som fanns att tillgripa, det var  lite knäckebröd och mjölk. Lunchen körs ut från grannskolan. 

Hittade sent omsider koden för att stänga av larmet, sparat i mobilen. Men ojoj, vad det tjöt!

Någon julpärm stod inte att finna. Nåja, jag tog med en julsångbok hem från skolan och tillsammans med de noter som finns i huset och texter som fanns i datorn, så är ett luciaprogram nu ihopsatt. Blir lite annorlunda än tidigare år. Men det är  kul med variation.

Postdag idag. Vi har haft varannandagsutkörning sedan ungefär ett halvår tillbaka. Funkar förstås jättebra. Istället för att det var tomt i postlådan flera gånger i veckan, så finns det nästan alltid någon post de dagar som posten kommer. Idag låg det ett stort kuvert, adresserat till mig, i lådan. Det var från OK Tranan. 

Oj, vad jag blev förvånad. GRATTIS till vinsten på årets Naturpass. 500 kr i presentkort att utnyttja på Team Sportia i Tranemo. 

När jag lämnade in våra stämpelkort i slutet av augusti, så tänkte jag dels: Vi kommer inte att vinna, det gör vi aldrig och dels: Om vi vinner, så är det säkert en "skitvinst" - någon reklamgrej. Men oj, 500 kronor på Team Sportia, det är blir ju något riktigt av det. 

Kom att tänka på hur ONT jag hade i knäet, under det att vi letade upp de flesta av de 25 kontrollerna  i Naturpasset. Men oj, vad bra det har blivit. Och oj, så snabbt jag fick svar på röntgen. Lätt artros, grad 1. Visst känner jag av lite grann i bland, men det är inget som hindrar mig från att gå långa sträckor igen. Bara från att springa, men jag anser mig ha sprungit färdigt.

Känns väldigt bra att veta att det inte är alls så allvarligt, som jag befarade i somras.

Oj, solsken idag! Men bara någon enda plusgrad. Blev två promenader. Kameran kom med på eftermiddagspromenaden. 

Oj, här behöver ägaren ( svägerska och svåger) bestämma sig för om de ska fortsätta att renovera den gamla ladugården vid soldattorpsruinen ( dörren är ju ny) eller  om det ska jämnas med marken. Innan det faller ihop av sig självt....

Oj! Nu är det slut på Halloweentider! Årets häftigaste halloween-utsmyckning var på väg hem till hästarna,  efter att  ha stått ute vid landsvägen under en och en halv vecka.  Gissar att många bromsat in och beundrat den annorlunda "pumpan".

Oj! Tokiga växter. Fast helt underbara. Julrosen har, i vanlig ordning, satt många knoppar. Snart slår de ut, och om man vill så kan man ha egna snittblommor till jul.....

Oj, här blommar det än. Vet inte vad den här eternellen heter. "Slängde" ut den ur rabatten för ett antal år sedan. Tyckte att den bredde ut sig för mycket. Nu har den brett ut sig på ängsmarken på andra sidan staketet i stället. Det var dit den blev utslängd! Och där får den vara i fred för mig. 

Kaprifolen, en gång hämtad som litet rotskott från trakten av Falkenberg, har heller inte gett upp. Men det är nog ajöss med den vackra blomman, nu när det kommer att bli ordentligt kallt i natt.

Mörkret har börjat falla där ute. Oj, så korta dagarna är så här års. Och "värre" lär det bli! Känns bra att ha utnyttjat den ljusa delen av dagen på ett bra sätt.

Svårt

 En kul dag idag! Hela brors familj hälsade på hos Johanna, Martin, Konrad och Karl-Petter. Av alla Lillys och Ejnars avkomlingar fattades bara Karin med familj. Vore superkul om även de kunde vara med på nästa träff. Det är inte ofta vi träffas, men äntligen fick vi till den där utomhusträffen med grillning och russ-ridning, som vi försökt få till, ända sedan i somras. 

Fjorton personer allt som allt. Hu, vad svårt det är att fota många människor på en gång. 

Bara fotografen och grillmästaren fattas på den här bilden. En bra bild? Näppeligen!  Men väldigt naturlig! För inte skulle det vara så kul att ställa upp alla för gruppfoto? Och hur ofta blir sådana bra? Alltid någon som blundar, grimaserar, tittar bort.... 

Barn och pinnar, och framförallt killar och pinnar, vad är det som gör att gravitationen mellan dessa är så stark? Tjejen var förstås den som sist bad om en pinne. Och bilden?  Bara en massa bortvända barn....

Två personer på samma bild då? Bättre, betydligt bättre.  Nästan godkänt! Vad som är bra, det är fortfarande en helt ofejkad bild. 

Två personer igen? Den ena har fångats i ett bra ögonblick, den andra har fullt upp at kolla på vad hon ska äta. Men röken från grillen, den gör att bilden ändå blir ganska ok.

Två små syskon tar sig fram på "hinderbanan" som finns vid grillplatsen. Bedrövlig bild, men så svårt att få till den bra. Mycket lina i vägen.....

Den här bilden gillar jag. Men det är ju lika mycket en naturbild, som en bild på två bröder ( de vuxna) och två "sysslingar"/ tredjedelskusiner.

Tre generationer. Ingen ser riktigt "normal" ut... nä, jag menade in onormal... bara att de ser annorlunda och bättre ut i normala fall.  Man behöver proffsfotograf, ateljé och många bilder för att fånga tre personer på ett rättvist sätt, tror jag...

Farfar och sondotter. OK bild. Trots suddigheten. En bild med mycket värme i.....

Om vi sätter barnen i rad på fyrhjulingen, blir kan det bli en bra bild?

Nej!

Eller? Jo, nästan ok.... får duga iaf. Kommer nog med i årets julklappsfotoalbum....

Fokus på föraren! Inte helt fel....

Nu tar vi oss tillbaka från grillplatsen och "hem" till stallet....

En bild jag är nöjd med.... Inget fejk, ingen uppställning för foto... ändå helt ok.

Kul att få borsta Bolt. Men.... Bolt syns ju knappast.

Absolut bättre så här!

"Vane" ryttarkillen visar sina "sysslingar" hur man gör då man rider. 

En tjej och en häst! Yes, en lyckad bild!

Två syskon på samma häst. Vartåt ska vi kolla? alla vill ju ta bilder.....

 Och visst är det bra att ha ett enkelt fotoredigeringsprogram, så att man kan klippa bort delar av bilden. Slutbilden blev ju också OK.

Antal ratade bilder: Många!  Användes bästa kameran? Nej, kompaktkamera Canon G9X. Är så behändigt att kunna ha en kamera i fickan och bara knäppa. Det hade sannolikt inte blivit så många bra bilder med systemkameran heller. Det ÄR svårt att at bilder på människor, framförallt om man är många.... Men en kul eftermiddag det hade vi!

Ute i tid

 

Vi/Jag hör till dom som passar tiden. Ska vi ses klockan sju, så är vi på plats klockan sju. Högst två-tre minuter före utsatt tid.  Eller högst två-tre minuter efter den bestämda tiden. Speciellt om man är hembjuden till någon. Förskräckligt med folk som dyker upp en kvart för tidigt. För då är man inte riktigt klar, man har en kvarts förberedelse kvar.

Är mötet på lokal, ja, då kommer vi fem-tio minuter före utsatt tid. I god tid innan mötet startar. Tycker jag/vi iallafall.

Ska man gå på någon slags föreställning, där det inte är numrerade platser- och framförallt om platserna inte är bokningsbara, utan riskerar att ta slut- ja, då får man vara ute i god tid. Förstås.

Idag var vi på PRO-möte. För första gången, om man undantar tipspromenaden för några veckor sedan.  Mötet var i Grimsås Bygdegård, mindre än fem minuters bilväg bort. Mötet började halv tre. Klockan tjugo över två var vi på plats. I god tid före mötets öppnande. Tyckte vi.

Vi var bland de absolut sista. Trots att det var förbokat, så tycktes platserna vid de dukade borden, ha tagit slut. Vi fick sitta vi styrelsens bord. Trevligt, men inte var det så tänkt. Vi fick också förklarat för oss, att som pensionär, så kommer man TIDIGT. De första hade varit på plats sedan kvart i två. 

Försenat årsmöte och underhållning av tre mogna män från Boråstrakten. Helt OK. Gott att bara sitta ner en stund. Och äta en god fralla till kaffet. 

Nä, jag/vi kommer inte att ändra vana. Kommer vi tio minuter innan ett möte startar, så är vi ute i god tid. Riktigt god tid.