fredag 18 september 2009

Pinnochios poäng


Att se på teater på en RIKTIG teater, det är alldeles underbart. Att se på teater i en kall gympahall, det kan vara rätt pestigt.

Det underbara inträffade. I slutet av vårterminen så fick vi en inbjudan från Borås Stadsteater; alla elever och lärare på skolan var välkomna att se Pinnochio på teaterns stora scen. Alldeles gratis! Vilken grej! Naturligtvis tackade vi ja!

Det fanns pengar till buss också, två bussar fram och tillbaka till Borås ( ca 12 mil) det är DYRT! Men genom att ta pengar från div konton och med bidrag från brukarrådet, så kunde vi komma iväg.

Konstmuseét ligger i samma hus som teatern. Där finns en Pinnochioutställning, med flertalet målningar och skulpturer av Pinnochiokonstnären Jim Dine. I samband med teaterbesöket tog vi tillfället i akt att låta alla våra elever upptäcka olika ingångar till att gestalta pojken med den långa näsan. För många av eleverna var detta en helt ny och fascinerande erfarenhet.

Pinnochiosagan är en vit fläck hos mig. Jag har aldrig läst sagan, aldrig sett historien på film. Min enda erfarenhet av berättelsen är en enmansföreställning av en skådespelare med en trädocka i en kall gymnastiksal. Det är inte mycket jag minns från den föreställningen, förutom att det var kallt och ödsligt.

Så satt vi där i teatersalongen, och det var varmt och ombonat. Berättelsen om träfiguren som ville bli en riktig pojke framfördes med på ett sätt som fascinerade de allra flesta av oss. Många kände igen sig i buspojken som lärde sig läxa efter läxa och så småningom förvandlades till en åsna. Åsnan blev träpojke igen, och av alla nitar han gått på, så var det en pojke som kunde skilja det goda från det dumdristiga.

Med den kunskapen så kunde träpojken äntligen få bli en riktig pojke. Men han ville inte - HAN VILLE ATT MAN SKULLE TYCKA OM HONOM SOM HAN VAR.

Det var Pinocchios poäng.


På de allra flesta skolor och arbetsplatser förekommer mobbing. Någon - några - är det OK att trakassera därför att de skiljer sig från mängden. När jag hör och ser om dessa olika former av mobbning, så blir jag förtvivlad. Alla har rätt att vara de man är! Tyvärr finns det också föräldrar som sanktionerar den mobbning som deras barn är del av - även föräldrarna tycker det är OK att stigmatisera vissa barn. Jag blir mörkrädd!

Det finns en liten positiv sida, men den är minimal; ett antal mobbade barn klarar sig bättre än de barn som smälter in och är "som andra". Det är de barnen som når långt vad det gäller skådespeleri, konstnärsskap, idrottsutövning......

Alla mobbade barn har ändå med sig känslan av att inte duga, genom hela livet, trots att de blir ansedda medborgare i samhället. Jag talar av egen erfarenhet....


Så snälla - och det är vi vuxna som formar våra barn - snälla, snälla; Ta Pinnochios ord till er:

MAN MÅSTE FÅ VARA DEN MAN ÄR OCH BLI OMTYCKT OCH ACCEPTERAD JUST FÖR DEN PERSON MAN ÄR FÖDD TILL! Alla har många positiva sidor, och de kommer alltid fram när man känner sig trygg, omtyckt,accepterad.

1 kommentar:

  1. Så sant. Alla måste få vara sig själva. Jag vill inte vara någon annan. Då måste alla andra också få vara sig själva. Fast det kanske måste finnas gränser för vad vi får göra för att uttrycka oss själva.

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas