fredag 27 augusti 2021

Avsked

 

  

Idag har jag tagit avsked av Berith. 

Känns väldigt konstigt att hon inte finns längre, hon som var så levande under så många år av vänskap.

Berith var den första som jag träffade, då jag som 24-åring kom från kommunens centralskola, till skolan i Dalstorp. Det var hon som mötte mig den första gången jag skulle hälsa på min nya klass. Kanslist, det var hennes titel år 1978. Hon hade kvar den titeln till en bra bit in på 00-talet. 

Jag kom att jobba ihop med Berith under 25 år.  En barnledighet delade vi också, och passade på att träffas även under denna tid.

Beriths klapprande klackar hördes över hela skolan. Hennes skratt fyllde korridorerna och hennes, understundom, bestämda stämma satte "skräck" i varje oregerligt skolbarn. 

Alla gillade Berith, samtidigt som man hade en viss respekt för henne.  Skoja med henne, det kunde man...men jag tror att vi ibland drog skojandet lite för långt...och gjorde henne lite ledsen.

Var någon lärare sjuk, så lämnade Berith sina kanslistgöromål, och hoppade in som vikarie. Rektorerna, de stödde sig ofta mot Berith. Ett par av våra rektorer hade knappast klarat sina uppdrag utan henne.


Berith gick i pension något år före det hon fyllde 65. Under många år så bjöd hon  oss, gamla lärare,  på luciakaffe. Sju sorters kakor och tårta.  Ett kakkalas som man bara upplevde en gång om året. 

Många gånger träffades vi, sex lärare och Berith, även någon gång under sommaren eller då någon fyllde år.

Det är nio år sedan, som vi sju började reduceras. Först lämnade Inger oss, 59 år gammal. Hon var jämngammal med mej...

Inga lämnade oss året därpå, I en ålder av 70 år.

För fyra år sedan, så bjöd Berith på luciakaffe för sista gången. Kakorna var inte fräscha, vilket de verkligen brukade vara. Att hon hade en tårta att bjuda på, det glömde hon. Hon kom på det, då vi stod i hallen, och sa hej och tack. Berith hade, liksom sin mamma, drabbats av Alzheimers.


Ytterligare två år var Berith med på det luciakaffe, som hon gjort till tradition, och som nu tagits över av oss andra. Hon var förändrad, inte alls den glada, pratsamma, skrattande Berith längre. Mest satt hon tyst. Men hon fanns med i vår gemenskap.

Sista gången jag träffade henne, det var precis innan pandemin stängde samhället.  Jag skulle till hudavdelningen på Borås lasarett, hennes man hade precis varit där.

Berith kände igen mig, pratade och var glad.

I november 2020 kom hon till ett demensboende.  Försämringen gick snabbt.Hon avled för ett par veckor sedan.

Det kändes väldigt positivt att 80 personer kunde vara med på begravningscermonin. Platserna fylldes. Några fick vänta utanför och ta avsked då vi andra lämnat kyrkorummet.

Beriths kremerade kropp fanns i en vacker urna.  Blomsteruppsättningarna var många och vackra.

Vi var fyra som träffades hemma hos Kristina, efter den vackra ceremonin.  

Känns vemodigt att sjumannagänget nu bara är fyra. Visst tänker man... vem... när... kommer att lämna härnäst??

På onsdag ska vi fyra åka till Halmstad och träffa gruppens åttonde medlem. Hon flyttade ifrån våra trakter för många år sedan, men vi har lyckats hålla kontakten. 

Det gäller att ta tillvara möjligheter att mötas och glädjas med varann.... man vet inte hur länge möjligheten finns.

Många  minnen finns från  alla stunder som delats med Berith. Det känns väldigt konstigt att hon inte finns kvar.




26 kommentarer:

  1. Vilket fint och varmt inlägg om din vän Berith. Så många så verkar ha delat din åsikt om henne, så hon fick ett värdigt farväl.
    Ja, demens är nästan lika illa som cancer. Demens/alzheimer är ju de anhörigas sjukdom sägs det, och så är det nog.
    Jättekul att ni träffa medlem nummer 8 irl nästa vecka. Du har rätt, bäst att passa på medan man fortfarande kan...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Medlem nr8, 76 år gammal, är rätt rörig hon också. Men bättre att träffas en sista gång medan hon kan glädjas åt det, än vänta tills begravningen.
      Demens, superjobbigt. Såväl min mamma som svärmor drabbades.

      Radera
  2. Jag skulle säga att demens är värre än cancer. Cancer kan man ha en chans mot, det kan man inte mot demens.
    Det är så påtagligt när folk nära en börjar falla ifrån. Sorgligt men sant. Berith verkar ha varit en fin människa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berith var en härlig kvinna. Skulle fyllt 75 i dagarna. Ville inte leva när sjukdomen tog bort alla hennes förmågor.
      Demens är grymt!

      Radera
  3. Tack för att du delar med dig.
    En så fin vänskap och så vackert du beskriver den. Och jag blir riktigt rörd när jag läser. Min pappa fick alzheimer och mamma, jag och han levde med den. Men pappa visst ju inte om att han inte var som vanligt. Men vi visste. Och många, många gånger önskade jag att jag hade kunnat hjälpa honom somna in tidigare. Och med Alzheimer finns ingen återvändo.
    Förstår att du ser fram emot er träff nästa vecka.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min mamma blev också dement.Tror att det var depressionsdemens. Ingen diagnos sattes. Spelar ingen roll, lika hemskt ändå, det att bli mamma till sin mamma.
      Sorgen var till stor del genomgången, då hon gick bort.
      Under sina sista tio månader var hon på ett demensboende.
      Tiden innan dess var otroligt jobbig.
      Är glad att jag slapp träffa Berith under hennes sista år. På det sättet finns bara fina minnen kvar.
      Kram!

      Radera
  4. Så fint du beskriver din vän! Och så trist att hon drabbades av demens. Något jag är orolig för. Min mormor hade någon typ, vet inte om hon hade någon specifik diagnos men hon blev totalt förändrad och jag som växt upp med henne sörjde det mycket. Så jag började sörja henne redan medan hon levde, o sen på nytt när hon dog när jag hade min dotter i magen. Så fint också att ni håller kontakten med den åttonde tjejen som valt att flytta till annan ort. Jag önskar att jag behållit kontakten men omständigheter gjorde att det inte blev så. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mamma och svärmor fick demens. Visst är man rädd för att drabbas.
      Tror ändå att det är en sjukdom som är allra värst för de anhöriga.
      Kram!

      Radera
  5. Vilken fin minnestext Anna-Lena. ♥

    Jag beklagar din förlust.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Alltid tråkigt när vännerna går bort. Kram!

      Radera
  6. Så fint du skriver om en uppskattad medarbetare och vän. Jag tror att många skolor hade behövt ha en kraft som Berith och vilken förmån att få arbeta tillsammans så länge. Demens är en väldigt jobbig sjukdom, både för den som drabbas och för anhöriga. Min svärmor har Alzheimer och har haft det i flera år. Hon fyller 92 i februari vilket är något av ett under. Numera är det rena snurren men hon har i alla fall sluppit den oro och ångest som drabbar många dementa.

    Kram och god lördag till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Både min mamma och min svärmor hade ångest, då de insåg att hjärnan inte fungerade som vanligt.
      De blev arga, på alla.
      Beriths man var tydligen den som fick ta Beriths ångest och ilska. Så jobbigt för honom. Tur att han har sina tre barn med familjer inom bara någon mils avstånd.
      Det samma till dej!

      Radera
  7. gammal vänskap, fint att ha känt varandra så länge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och visst blir det en saknad , för var och en som faller bort av gamla arbetskamrater.

      Radera
  8. Jag tog avsked igår av en god vän.
    Kartan blir mindre och mindre för varje år.
    Sorgligt men så är livets labyrinter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det. Man får vara glad så länge man är del av kartan!

      Radera
    2. Dalstorp? Där jobbar en präst som jag känner, Tomas Jarvid, han flyttar snart till annat pastorat. Han var präst i Husaby, då jag lärde känna honom. Mycket omtyckt.

      Radera
    3. Japp! Tomas känner jag. Har ju haft diverse samarbete med honom genom skolan.
      Vän med honom på Instagram.
      Trevlig ung man.
      Känner dock inte hans familj...men vet att den är stor.

      Radera
  9. Väldigt fin text om Berith!

    SvaraRadera
  10. Du skriver mycket vackert om din väninna. Jag miste min bästa väninna för mer än 15 år sedan, men tänker fortfarande på så roligt vi hade. Det känns väldigt tomt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vissa personer är mer levande än andra. Berith var i allra högsta grad en levande person. Kram!

      Radera
  11. Sorgligt och fint. Beklagar din sorg.
    Så ledsamt när vännerna försvinner. Även om många glada minnen finns kvar. Fint du skriver om Berith.
    Vackra blommor till minne av henne.
    Stor KRAM Primrose

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, det är konstigt att hon är borta. Kram!

      Radera
  12. Så sorgligt när gruppen minskar i antal. Jag förstår att ni saknar er väninna, men samtidigt får ni försöka glädjas över att ni ändå är några som fortfarande har möjlighet att träffas och minnas. Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man får passa på att ses och att ha trevligt tillsammans, så länge man kan. Kram!

      Radera
  13. Berith minns jag. Klackarna i korridoren som du skriver och den "tv-dosa" hon hade i handen varje gång hon var ute och gick i korridorerna. TV-dosan var dåtidens bärbara telefon, inte alls så liten och smidig som de är idag. Hon var alltid glad och positiv och en riktig pärla för skolan. Det kändes ledsamt att läsa hennes dödsannons i UT, men tyvärr är det så det är. Ta hand om dig och fortsätt träffa dina vänner medan du fortfarande kan. =) Kram Emma Rosell

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas