Påskpyntet på plats

...ja, egentligen har det varit på plats sedan i lördags, så jag har haft i det närmaste en vecka på mig, att njuta av favorit-pyntet, alla kategorier. Det är den här fjäderfäfamiljen, som jag tycker är helt underbar. En riktig kärnfamilj, med barnen fortfarande inom hemmets ram.... Köpte den i en ICA-affär för 7-8 år sedan, och familjen tyckte det var det fulaste de sett.... Jag ser fram emot varje påsk, när det är dags att ta fram dem... då har ljuset övervunnit mörkret - i flera avseenden.

När jag var liten, så var Skärtorsdagen en stor dag. På kvällen klädde sig mamma och mormor i mörka kläder, och så åkte de till kyrkan. De skulle gå på nattvardsgång. Det var enda gången på året, som jag inte fick följa med till kyrkan. Naturligtvis undrarde jag mycket över vad det där hemska med nattvardsgång betydde. Det var ju barnförbjudet och förknippat med allra största allvarsamhet och högtidlighet....

När jag så småningom konfirmerades, så fick jag ju själv uppleva detta mystiska. Jag hade fått stränga order av min mor att inte skratta eller le, där uppe vid altarringen. Jag skulle niga och se allvarlig ut när jag, efter välsignelsen, gick tillbaka till min plats i kyrkbänken.

- Du skrattade allt lite på väg ner från nattvarden , sa min mor, och hennes tonfall och min var högst ogillande.

Av och till har jag gått en hel del i kyrkan under årens lopp. Jag är fortfarande "sökare".... vill ha en kristen tillhörighet och riktig relation. Men får inte till det riktigt, eller som min bloggvän uttryckte det, det handlar om att våga -- och där fallerar jag alltid....

På senaste tiden har det blivit mycket "av" med kyrkobesöken. Kollar alltid i tidningen vad som är på gång, men kommer sällan i väg.

En anledningen till att jag inte går till kyrkan är att det är högmässa - alltså serveras nattvard. Då går jag garanterat inte till kyrkan .... nattvardsgången, det mest centrala i kristen tro, känns fortfarande lika skrämmande som när jag var barn och ungdom.