måndag 10 augusti 2020

Tjatigt

 Det här är ett inlägg som jag tycker att ni ska hoppa över att läsa. Ger ingenting för den som följt mig ett tag, det är samma jäkla tjat om det där med att bli pensionär, som det brukar vara. Ännu dystrare antagligen. Så stopp där, förhoppningsvis blir nästa inlägg av något högre värde. 

Men jag behöver skriva av mig......that´s it!



- Gråter du, undrade maken då jag nyss vaknat. Han torkade bort något blött som rann nerför den högra kinden.
- Nej, sa jag. Jag gråter inte.
Kände efter där på kinden, jo, där var det vått. Någonting utsöndrades från tårkanalerna.
Helt omedvetet.


Idag var alltså dagen. den när jag skulle gå från yrkesliv till att bli  pensionär.
Det kändes ett vemod i varje cell  kroppen, en känsla som kom då jag insåg att idag börjar skolterminen- det nya läsåret.
Det kändes en ledsenhet. En sorgsenhet.
En känsla som jag inte riktigt kände igen sedan tidigare. 

För nog har det varit så, att alla de gånger som jag känt mig ledsen eller sorgsen, så har det funnits något skäl till det. Det har varit något i livet, stort eller smått,  som inte varit som det skulle. 


Idag var ju allt som det skulle. Fullständigt normalt. Det är många som påstår att de ser fram emot att gå i pension. 
Att få bli pensionär, det ska man vara tacksam för, det är långt ifrån alla som får uppnå den åldern.


Man är gammal, samtidigt som man inte är så gammal. Och absolut inte i sinnet- eller är det kanske just det jag är, med tanke på alla dessa jeremiader.

Ändå tänker jag- Var detta livet? Var det inte mer än så? 


Om någon skulle läsa detta, så skulle den förstås protestera. Livet är väl inte likställt arbetslivet. Livet är så mycket mer, det är bara att ta för sig, så länge man orkar.

Jag måste börja lyssna på den kloka rösten!


Bara att jag inte vet  hur man gör.  Skolan har varit det centrala för mig i så många år, och tyvärr så kanske det varit så många gånger, att den varit viktigare än familjen.
Ja, inte nu sedan barnbarnen kommit, de är absolut  det viktigaste- men därefter så har skoljobbet kommit.

Det är konstigt att man kan bli så låg, ledsen, sorgsen och ha  gråten brännande bakom ögonen, när man borde vara glad. 
Är det bara jag i hela världen som har denna känslan för livet som pensionär? 
Finns det någon i hela världen som jag kan prata med för att få en mer positiv inställning ?

Det blev en promenad på morgonen. En lång promenad. Bästa rundan, kom jag på att det är. Det händer en del längs vägen. Vilket framgår av bilderna.


Lyssnade på Sommar i P1, med Marie-Louise Ekman, under det att jag promenerade på grusvägar i skogsvägar. Trots sorgen efter sin make, så är det en kvinna som fortsätter med olika projekt, åldern till trots.
Det borde finnas projekt för en avdankad lärarinna också.


Har ändå inte riktigt kunnat lämna: Idag sitter dom, mina kollegor,  i skolan igen och planerar läsåret. 

Fast....de sista åren har det ju mest handlat om kollegor som  är i mina döttrars ålder.  
Mina GAMLA kollegor, de har också gått i pension. 

Vi var många som var födda under femtiotalets första hälft. Nu ÄR vi ALLA i pensionsåldern.
Det är bara så livet är.


Då jag har en liten fot kvar i skolans värld, så har jag fortfarande mailadressen kvar, och får all information som skickas ut som massmail. 
Idag hade det kommit ett mail angående instruktioner vad som måste skrivas i bedömningsportalen,
Jag kände faktiskt- Så gott att slippa alla måsten. Jag behöver bara bedöma och betygsätta musikämnet. 
Inget mer måste...


Inga mer eller mindre meningsllösa kompetensutvecklingsdagar och/eller konferenser. 

Inga mer frustrationer över föräldrar som bara ser till sina egna barn, men ändå inte vill inse att de också kan ha sina brister. Inte bara andras barn som det är fel på..


Det finns mycket som är gott att slippa ifrån i den "nya" tillvaron. Men jag saknar kontakten med kollegor. Trots att de är unga, så har vi mycket att ge varann.

Jag känner mig lite ensam just nu, vet inte var jag hör hemma.  
Det gäller att försöka hitta nya hemvister. 
Det blir nog bra det här livet, och jag är verkligen lyckligt lottad som är frisk och rörlig.

Hur känns det nu, när jag fått skriva av mig så här på ett ganska ostrukturerat sätt?
Tack, det känns bättre. Inser dock att jag måste komma in i den nya rutinen, innan det känns riktigt bra- och normalt.

Nu tänker jag ta ett glas rosévin och sätta mig på altanen.. Det kan man göra en ljummen måndagskväll, då man är pensionär!


11 kommentarer:

  1. Jag tror inte att din reaktion är speciellt ovanlig utan tvärtom. Det finns personer som går i pension utan problem och så var det för husse. Sedan finns det personer som tycker att de förlorar en stor bit av sin identitet och plötsligt står utanför ett sammanhang som betytt mycket och varit en självklarhet under många, många år. Klart att det blir en omställning. Det tar tid att skapa nya rutiner och hitta nya vanor eller ovanor, hur man vill se det, men förhoppningsvis så faller det på plats även för din del. Dessutom så har du ju en liten fot kvar i skolans värld.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske det är fler män som lätt går i pension. Tyckte ju maken var heltokig som lämnade arbetslivet så tidigt som han gjorde. Utan några problem.Ha en god dag!

      Radera
  2. Det finns kanske någon kurs du vill gå, där träffar du förhoppningsvis trevliga människor som blir som nya kollegor. Kanske du själv kan vara kursledare i något?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tips. Förhoppningsvis ska det bli lite struktur på det nya livet från nästa vecka. Mormorsdag på tisdag, jobbdag på torsdag...det får jag utgå ifrån. Vore kanske kul med någon kvällsaktivitet

      Radera
  3. Det är din blogg, och där får du tjata och skriva av dig så mycket du vill och känner för.
    Har egentligen bara en fråga. Varför fortsatte du inte att jobba? Jag menar lärarbristen är ju ganska stor har jag förstått, så du kunde ju ha jobbat några år till.
    Jag har en granne som också var musiklärare. Hon fyllde 80 år nyss och tror det eller inte, hon jobbar kvar deltid på en musikskola i Täby.

    SvaraRadera
  4. Frågan är berättigad.
    Svaret: Jag tycker rent personligt att 67 är den pensionsålder som borde vara. Som det var förr. Och det blir jag i november... tycker att det tokigt att gå mitt i en termin.
    Har "trappat ner" under två år, Först ledig tisdag, då vi tar hand om äldsta dotterns barn och framförallt ger henne en tisdagseftermiddagen med hästar och ridtid. Fortsatte med det året som gick, samt ledig fredag. Perfekt att jobba tre dagar i veckan.
    Varför jag inte för fortsatte med de? Kände nog att jag var lite gammal i förhållande till de unga kollegorna. Kände att mina vänner och bekanta i samma ålder och något år yngre lämnat arbetslivet. Så det blev nog en press på mig själv.
    Men som sagt, bra fråga!
    Och funkar det bra, så kan jag fortsätta med musikundervisning ytterligare något år. Jag är gammal mellanstadielärare med musikinriktning. Och lärare med musikbehörighet, de växer inte på träd.

    SvaraRadera
  5. alla omställningar känns, konstigt annars.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, så är det nog. Men varför vi hela friden är detta något folk ser fram emot?

      Radera
  6. Ja du Anna-Lena....du är nog inte ensam om de där känslorna men på slutet i blogginlägget nämner du vissa saker som du faktiskt slipper och tycker att just det är skönt....det är ett steg på vägen!
    Sen är det ju så att allt har sin tid och nu har du inte lämnat till 100% och man vet aldrig vad som händer, kanske du börjar jobba lite mer.... Kram på're

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blev så energipåfylld då jag träffade mina kollegor i skolan idag. Har en tillhörighet, har något som jag behövs för. Nu är jag pensionär och gör det jag känner för. Om jag känner för mer än en veckodagar arbete, det återstår att se. Kram!

      Radera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas