Vemod

 Pratade om dur och moll på musiklektionen i torsdags. Vad är skillnaden, då man lyssnar på durstämda harmonier jämfört med mollstämda?

Dur är glatt - moll behövs för att det ska bli en bra låt.

Moll  är ... ledset....   sorgligt..... eller är det kanske vemodigt.

Men vad är vemod? En negativ känsla.... egentligen inte.... den har både glädje och sorg i sig.... det är ju bara en ton i tretonsackordet som förändras mellan dur och moll.

Det är väl så vemod är. Glädje blandat med sorg....

Vemod är för mig en typisk sensommar och höstkänsla.... som även kan uppkomma på vintern, då man ser tillbaka på härlig sommar.,

Klippte ner höga växter och fröställningar i trädgårdslanden på förmiddagen. Rensade bort ogräs. Delade de växter som växt sig för stora. Solen lyste härligt, men nådde bara då och då över trädtoppar eller visade sig genom öppningar mellan träden i den bakomliggande skogen.

Vemod- en sorg över den sommar som gått, en negativ känsla inför den kommande vintern, men ändå en underliggande glädje över den fina sommartid som varit och vetskapen om att det kommer en ny vår om fyra-fem månader. 

- Tycker du inte om vinter, undrade eleverna lite förvånat, då jag försökte förklara min tolkning av ordet vemod . 

-Nej, det gör jag inte.... eller jo, det gör jag på ett sätt. 

Jag tycker inte om det tidiga eftermiddagsmörkret och jag avskyr de hala vintervägarna. Speciellt avskyr jag när det först fryser till på vår grusväg, sedan regnar, och sedan fryser till igen. Superhalt. Jodå, jag har broddkängor, men man kan ändå inte ta ut stegen på samma sätt som man brukar.  Tycker också extremt illa om blixthalka på vägarna, när man kör bil. När det känns som om däcken helt förlorat greppet och man liksom svävar ovanpå. Jag ville ha dubbdäck på senaste bilen, de är ju tryggare, men maken bestämde... det blev vinterdäck i stället. Utan dubb...

Sen finns det vackra vinterdagar, när allt är vitfärgat av frost eller då snön har lagt ett mjukt täcke över hela naturen. De är få de dagarna numera, så därför njuter jag av dem. Men känner vemod, då vintern är slut, det gör jag aldrig. Då känner man bara glädje.

Vemodet har kommit och gått, denna fina lördag.

Vemod över att sommaren och den vackraste delen av hösten är över. 

Vemodet över den nykläckta fjärilens meningslösa, korta liv. Ett liv utan nektarsök i sommarsol.

Vemod över att hästarnas vattenkar är tömt och nedsmutsat med löv och alger. Säsongen för hästar på sommarbete, den är slut.

Lite vemod, blandat med sorg över att den snart sextiosjuåriga kroppen känner av tre timmars trädgårdsarbete och därefter 4.5 kilometers promenad. Det gör ont i ryggen, det känns i hälsporrefoten...man är rätt trött.

Men ändå en glädje; efter ett par timmar i fåtöljen, så mår kroppen bra igen.... och man har återfått en hel del energi. Det är verkligen något att vara glad över...

Den härliga solen försvann in i mörka moln, då jag tog eftermiddagspromenaden. Men... tänk... innan jag kommit rundan runt, så var det sol igen.

Sol och moln, förnöjsamhet/glädje och vemod, dur och moll.... ja, allt behövs för livets helhet. Och det är faktiskt en ganska skön känsla att känna vemod.... ibland....