onsdag 7 april 2021

Bra, tack, hjälp

För länge sedan,  innan jag började med den offentliga dagboken i form av bloggen, så skrev jag bra-tack och hjälp-dagbok i ett worddokument. Tyvärr så finns varken dator eller dokument kvar. Det hade varit värdefullt och intressant att läsa det jag skrev för femton, ja, kanske tjugo år sedan...

Man skulle skriva tre saker som man tyckte att man gjort bra under dagen, tre saker som man var tacksam över och tre saker som man skulle behöva hjälp med, från någon annan eller från sig själv.

Egentligen var det tokigt att sluta, det var ju en god vana och jag inbillar mig att man mår "lite bra" av att reflektera över dagen, över sig själv och över sin tillvaro.

Vad skulle jag skriva om dagen idag? Vilka tre saker är jag nöjd med? Vad var bra? Jo, att jag gick riktigt snabbt på  dagens promenad - att köttfärsbiffarna blev ovanligt goda - att jag planerat för nästa veckas skolarbete och framförallt då för det extra vikariatet som jag ska ha i grannskolan några måndagar och fredagar framåt. 

Visst kommer jag att vara lite skraj att komma tillbaka till in gamla skola efter närmare tjugo år och möta  helt nya elever, barn som inte känner mig. Men det är tydligt att man känner till mig. eftersom en av eleverna i torsdags undrade hur det skulle gå med deras undervisning då jag ska  jobba i grannskolan. Det var en kompis på ishockeyträningen som berättat att jag skulle "ha dem i no".

Kunde lugna eleven med att det inte var mer än några dagar i veckan som jag lovat bort mig. Och bara under några veckor. 

Lite tidigt att planera en vecka framåt kan tyckas, men faktum är att det bara är i morgon och nästa onsdag som jag annars skulle ha tid. Och väntar jag till sista dagen, så känner jag mig bara stressad....



Tacksamhet då? Det är de här tre som skulle återkomma i min tacksamhet dagligen. Och så skulle jag vara tacksam för att alla i familjen mår bra. Samt att jag fortfarande har gnistan och geisten och vill och orkar att fortsätta jobba lite lagom.




 Den största tacksamheten, den känner jag ändå över dessa tre små underverk. Ibland är det nästan så jag vill gråta av tacksamhet och glädje, när de visar hur viktig mormor är. Det är absolut inte självklart att få vare sig barn eller barnbarn. I det allra längsta trodde jag inte att vi skulle få uppleva det där med att bli morföräldrar. Det fanns en del som talade emot att det skulle bli verklighet.

Det är sannolikt fruktansvärt att inte kunna få barn, om man vill ha sådana, men det är jobbigt att inte få barnbarn också. Det finns ju mycket hjälp att få för att kunna bli förälder i våra dagar, men att bli mormor, det kan man inte alls påverka. Kan än idag känna hur arg och ledsen jag blev på folk som undrade om det inte var dags för barnbarn. Eller på dem som skulle visa upp bilder på sina små ättlingar i andra generation, fast jag inte alls ville se. 

Kommer så väl ihåg den reseledare som vi hade på en vandringsresa till Dolomiterna. Hon pratade vitt och brett om sina barnbarn, trots att det inte hörde till reseledarjobbet. En dag då vi väntade på bussen, så tog hon helt sonika upp sin plånbok och visade upp bilder på barnbarnen för paret som stod närmast.- Vi har inga barnbarn, sa kvinnan lite tyst. För egen del så visste jag att vi snart skulle få vårt första, och jag kände så mycket med paret som blev utsatta för övergreppet. För så är det verkligen....ett rent övergrepp....

Gläds åt dina barn och barnbarn, gubbar och gummor, hundar och katter - men tvinga inte på dem på någon annan.  Vilket jag ju gör med bilder och texter här på bloggen för jämnan. Men det är skillnad- det är upp till var och en att läsa och titta på bilder. 


Hjälp då? Vad skulle jag vilja ha hjälp med- eller hjälpa mig själv med? Kan vara svårt att hitta tre saker....

Jag skulle behöva hjälp med att inte vara en besserwisser. För så är det allt ibland. Kanske typiskt en gammal lärarinna.  Dessutom skulle jag behöva hjälp med att inte irritera mig på småsaker. Och att klara av att säga nej. 

Är det inte märkligt att om någon frågar  något, föreslår något, utan att ens direkt rikta sig till mig, så har jag sagt: JAAA, det kan jag göra. Fast jag egentligen inte vill. Det bara kommer av sig självt och det har det gjort så länge jag minns. Kan någon förklara varför det blir så, att någon därinne i mig svarar innan jag själv gjort det medvetet.

Nu ska jag öppna ett dokument i Google drive och påbörja en ny bra, tack, hjälp-lista. Få se om jag kan få det till en daglig vana igen.

16 kommentarer:

  1. Stort igenkännande här med att fundera över dagen och skriva ner några tankar om det. Roligt att du tänker ta upp det hela igen.Lycka till-
    Och visst finns det mycket i tillvaron att vara glad och tacksam över. Både spännande, intressant och utmanande att jobba i en annan skola, även om det är en kortare period. Krävs ju ofta mycket mer om man inte är "känd".
    Vad gäller barn och barnbarn är jag också väldigt glad och tacksam för dem och de ger mig verkligen så mycket glädje. Har alltid gjort det. Men det är är ju ingen självklarhet vare sig med barn eller barnbarn. Livssituationer ser så olika ut.
    Irritera mig på småsaker kan jag också göra men jag har blivit bättre på att säga nej.
    Intressant och givande att läsa dina funderingar.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina ord!
      Tänker på det där att lära sig säga NEJ... det finns många gånger då man inte behöver säga något alls... Ändå kan jag inte hålla tillbaka jaet.
      Kram!

      Radera
  2. Du skriver så fantastiskt engagerande och bra, ett rent nöje att läsa! Struktur har aldrig varit min bästa gren, men jag har ändå klarat av den i arbetslivet på ett tillfredsställande sätt. Jag skaffade barn på så vis att jag gifte mig när jag fyllde tjugo o sen slutade jag med p-piller. När jag fått min fantastiska dotter visste jag dock att flera barn skulle jag nog inte skaffa, o så blev det. Jag älskade min dotter över allt annat men var liksom inte född för att vara i första hand en mamma.... Jag förstår av det du berättar att du är innerligt tacksam över att du fick bli mormor, jag har liksom fått det helt gratis. Min dotter blev mamma första gången som tonåring, hennes dotter blev mamma som tonåring, Man styr inte över allt hur det blir i livet, men man kan tacksamt ta emot och glädjas över det som blir. Det tror jag både du och jag känner

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det inte ofta så, att unga föräldrars barn ofta blir unga föräldrar?
      Själv var jag 26 och 28...ganska ungt idag, men halvgammalt för 40 år sedan.
      Längtade sen efter barn när jag var 40...kände att livet var över när barnen började bli tonåringar. Så att mina egna barn är småbarnföräldrar när de är i den åldern, det känns bra. De håller sig "unga" längre.
      Otroligt strongt att inte vilja ha fler barn när du var så ung. Och starkt att våga tänka på dej själv.... Inte så vanligt att vi kvinnor gjorde så, iaf inte på 80-talet... eller 70-talet...

      Radera
  3. Alltid intressant att läsa dina inlägg ... och visst är det bra att stanna upp och reflektera över dagen som varit ... och fundera och planera för dagar som kommer. Jag önskar så att jag hade samma energi som du - och det hade jag fram till för bara ett par år sedan och jag saknar den.
    Glädjen och tacksamheten över barn och barnbarn har vi i alla fall gemensamt, liksom detta med lite tendenser åt att vara besserwisser - något jag numer har tonat ner väldigt mycket. Jag kan tycka mycket och tro mig ha rätt, men jag håller mig för det mesta tyst. Att säga nej är svårt, men även där har jag faktiskt blivit bättre, kanske p.g.a. att orken tryter. :)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl en sak som man/jag borde ha hjälp med, det där att inse att vissa dagar blir jag trött av det jag gör.
      Men visst är jag tacksam att jag orkar så mycket som jag gör. Kan f.ö.inte inse att jag kan bli lite krasslig...Hade nog en virusinfektion för någon vecka sedan, dålig i magen och tröttare än vanligt. Nu är det bara lite tjock näsa kvar...och jag har inte haft en tanke på c-viruset. Innan jag funderar på det, Så måste jag känna mig sjuk på riktigt.
      Kram på dej!

      Radera
  4. Jag skriver varje dag en sak jag är glad eller tacksam för, i en liten dagbok. Under en period skrev jag det som avslutning i blogginlägg.
    Barn och barnbarn ja. Jag vet ju att Mellan alltid velat ha barn. Nu är hon 35. Jag hoppas än, nu har hon ju sambo. Men han verkar inte lika sugen...

    SvaraRadera
  5. Hoppas att hon får sitt efterlängtade barn. Vi har aldrig pratat om det, men jag är ganska övertygad över att vår yngsta dotter och hennes ex, separerade för att han inte vill ha barn. En av anledningarna iaf.
    Mina döttrar hade fyllt 35 resp 36/38 då de fick sina barn. Lite medicinsk hjälp behövdes också... men så blev det jättebra och extremt välkommet.
    Så än har din dotter 5-7 år på sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas det också. Själv kom jag inte i klimakteriet förrän nyss, så kanske har hon ytterligare några år...

      Radera
    2. Det var sent! Man brukar ju vara lik mamman i det avseendet. Och visst finns det mammor dom får barn framåt 45-årsåldern. Vi håller tummarna!

      Radera
  6. Det är ingen självklarhet att få varken barn eller barnbarn och man får vara försiktig med vad man säger. En del vill inte ha barn och det måste också accepteras men det kan bli stora problem i en relation om man inte vill samma sak. Oftast brukar det sluta med en separation vilket inte är så svårt att förstå. Själv är jag oerhört tacksam över våra barn och barnbarn och hoppas att det blir fler en gång i framtiden.
    Så kul med ett nytt vikariat. Det kommer du att klara galant med tanke på din erfarenhet.
    Vilket bra sätt att skriva dagbok på. Det blev en reflektion över varje dag vilket absolut inte är fel.

    Kram och god torsdag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu är dagboken påbörjad. Via datorn. Kanske hade varit bättre med skrivbok...men google drive sparar ju allt.
      Du får nog lite fler barnbarn. Jag har inte helt gett upp hoppet på en liten skåning till... Mest för att det är värdefullt att ja ett syskon. Min mamma var 40 fyllda då min bror föddes, åtta år efter mig. Nu är jag glad att han finns.Kram!

      Radera
  7. Tror att jag kan ha en liten lärarinna i mig också. ;)
    Att säga nej var inte min starka gren - tills orken tog slut och jag fick tänka om.

    Tacksamhetsdagbok har jag också skrivit, men det där om att tänka över vad man skulle behöva hjälp med, det var nytt. Ska börja fundera på det...

    Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Tycker mig träffa på lärarämnen då och då, trots att de har helt andra gebit. Det behövs alla sorter av oss...
      Ha det gott!

      Radera
  8. Nu tillhör jag ju den skaran som inte har några barn/barnbarn, ett aktivt val maken och jag gjorde när vi träffades. Att skaffa barn betyder att ta ansvar och anpassa livet till barnet/barnen. Vi tog det egoistiska beslutet att inte skaffa barn, och det har vi aldrig ångrat. Alla är vi olika, och om någon vill visa upp sina barnbarn får de gärna göra det. Det är ungefär samma sak om någon vill prata politik och/eller religion. Så länge man inte försöker påverka mig går det bra, men jag ger mig inte in i diskussioner, då jag är inte så insatt i ämnena. Det är jag inte i barn heller;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så gott att vara av samma åsikt! Händer ju ibland att en vill ha barn och en inte. Leder ofta till separation.
      Sen finns det ju de som, man tycker, inte borde ha barn, då barnen blir dåligt omhändertagna. Allra mest gäller det dysfunktionella familjer, som ofta har många barn.

      Radera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas