Grangranskning

Denna dag har saknat riktig dager. Gryning och skymning avlöste varann mitt på dagen. De tidigare i veckan vackert frostklädda träden, har förvandlats till de gamla vanliga gråabruna och kala björkarna och sälgarna, från vars kvistar det då och då faller stora otrevliga droppar.

Det kändes lite motigt att ge sig ut i denna dystra väderlek, men med gore-texkängorna på, så blev det faktiskt en härlig promenad över stockar och stenar för att leta upp en större och en mindre gran.

Granen som förhoppningsvis kommer att ställas i vårt hus, den var ganska lätt att hitta. C-E har spanat in den sedan flera år. Nu gäller det bara att den får stå kvar ytterligare i två veckor. Det finns andra intressenter och granrättsinnehavare, som också kan ha sett den.

Vi skulle dessutom hitta en liten gran, som ska få sprida grandoft och adventsstämning hos dottern i V-mo. Det var faktiskt inte så lätt att hitta en riktigt fin liten gran. I våras frös många nya skott på smågranarna, och dessa bruna ärr syntes tydligt på många små träd. Andra växte för tätt och det fattades grenar både här och där. Några hade växt för fort och hade bara några grenar. En gran var alldeles för fin, den lät vi stå på tillväxt, för egen framtida skörd.

Naturligtvis hittade vi så småningom en gran. En riktigt fin en. Den står nu i en spann i garaget och väntar på att få åka till Småland i morrn.

Under vår vandring i skogen granskade jag många granar, och fann att de är precis som vi människor, en del är riktigt fula, många är helt ok, men saknar det där lilla extra som gör att den får bli föremål för beundran i juletid och några enstaka granar är ett under av fullkomlig skönhet.

Den här granen har vi aldrig haft hjärta att hugga, den är extremt vacker och kan beundras året om när man passerar på skogsvägen.

Att man blir den gran som man blir, beror sannolikt på en kombination av gener och miljö. Varvid miljön har den största inverkan. Får man stå på en lagom näringsrik plats, med skyddande miljö en bit bort, så man kan växa utan att någon hindrar detta, ja, då blir de fina granar. För nära beskydd, det ger outvecklade granar - det fattas en del grenar - och granar som fått växa i för dålig miljö, t.ex. i ett surhål, blir riktigt fula och risiga.

Tanken gick så till de barn och ungdomar som under sommar och höst, i trakterna av Borås, mördat, våldtagit och misshandlat andra ungdomar. Vilken miljö har de fått växa upp i, när de blir till sådana risiga varelser? Är det i den näringsfattiga miljön, i surhålet, eller är det under det tätaste beskydd, i skuggan av dominanta varelser? Varför har ingen larmat, eller har socialtjänst inte lyssnat? För som erfaren arbetare bland barn och ungdomar, så ser man tydligt vilka barn som inte mår bra. Jag tycker att det är under all kritik att inte någon ingripit, innan de risiga pojkarna löpte amok, och förstörde både sin egen och andras framtid. Ett problem för ingripande är den "personliga integriteten". Vi lever i ett samhälle där en del kan bli anklagade och dömda för en skitsak, medan andra kommer undan, trots att de gjort grova förseelser - det finns så många "om" och "men" och "fy för att kränka den personliga integriteten"....

Omdömena är klara. Det känns skönt. Det blir alltid en inre strid i mig, hur mycket av mina omdömen är egentligen helt objektiva. För hur man än vänder det, så blir det ändå på något sätt att man mer eller mindre omedvetet, även bedömer elevens sätt att vara.

Som den lilla granen med de mest perfekta barren får ett gott omdöme, när det kommer till granskning. Små, täta, mjuka och rundade barr föredras framför långa, ojämna och stickiga.

Skönt att man känner sina elever så väl, så att man vet att även om de ibland kan vara lite småstickiga, så är de i grunden riktigt goa och mjuka. Då blir det förhoppningsvis en helhetsbedömning, och inte bara en bedömning där man tar upp det som är mest iögonfallande. Även granar som inte är så fina, har ju bra och segt virke.