fredag 21 maj 2021

Bekräftelsebehovet

Funderade, medan jag rensade bort ogräs i perennrabatterna, på likheten mellan mej och Carina Bergfeldt.  Ni vet hon  USA-korren som sedan blev talkshow-programledare.

Västgötar är vi båda två, hon från nordligaste delen av landskapet, jag numera boende i den allra sydligaste delen. Blir f.ö. ganska irriterad över att man numera kallar vårt landskap för Västra Götaland. Det är fel, fel, fel! Västra Götaland, det är den stora regionen, bestående av landskapen Västergötland, Bohuslän och Dalsland. Landskapet Västergötland är också stort, och har väl sin "vagga" i trakten av Skara. 

Göteborg ligger faktiskt i Västergötland, iaf största delen av staden. Så tillsammans med större städer som Borås och Skövde, så är det Sveriges mest folkrika landskap.

(Det var en parentes...)

Likheten mellan denna tanten och Carina Bergfeldt, var det jag funderade på, där ute i den kyliga försommaren. 

Jag tror att vi båda har ett stort bekräftelsebehov. 

Kändisen Carina har ett instagramkonto, som jag och mängder av folk följer. Hon lägger ut mängder av bilder på sin lilla familj, på sina vänner, på sig själv och framförallt på sin son. Hon har i ledsna kommentarer tagit upp hur upprörd hon blir, då hon får kommentarer om att hon måste skydda sin son bättre, att han kan få men för livet med tanke på att han exponeras i sociala medier varenda dag...

Hur man nu skulle få men av det? undrar jag- och tycker att folk som är "rädda" för att visa sig själv och de sina, får hålla det för sig själva och inte tycka att andra också ska avstå.


Vidare, där bland kvickrot, kirskål och knölklocka funderade jag på varför vi som använder oss mycket av sociala medier, och dessutom lägger ut bilder på såväl familj och vänner där ( om det inte vännerna har något emot det) gör på detta viset.

Är det för att visa ; här är jag, se mig, tyck om mig?


Det kan vara så, men jag vet inte. Både vad det gäller Bergfeldt och mej. Carina Bergfeldt hade ju ett synnerligen personligt sommarprogram, där hon berättade om sin far, som aldrig tyckte att hon dög, och som utsatte henne för både psykisk och fysisk misshandel.

Min barndom var inte så mörk som hennes, men jag funderar mycket på min far, numera borta sedan mer än 30 år. Vi bodde i samma hus i mer än tjugo år, men jag var alltid rädd för honom, vågade inte tilltala honom, och fick då och då en hurring om jag gjort något fel. Slagen försvann när jag blev äldre, och jag tror säkert att han var stolt över att jag- bonnungen- gick högskoleutbildning. ( På sjuttiotalet var ju ändå lärare lite halvstatusjobb...)

Men någon kontakt fick vi aldrig, jag kunde lika gärna vuxit upp med mamma- och mormor. 

Kanske handlar det om att bekräftelsebehovet inte blev tillfredsställd då jag var barn. Kanske handlar det om att det fanns andra barn som inte var riktigt snälla. ...

Det är förstås en svårbesvarad fråga, det där med hur och varför man använder, och "fläker ut sig" i,  de sociala medierna.

 Inte blev jag klokare av mina ogräsrensartankar, men kanske finns det någon vis person som kan bekräfta eller kullkasta mina tankar och hypoteser....


Var ute på förmiddagspromenad med två fina väninnor. Fyra kilometer runt Ösjön. Fika på vackra rastplatsen.  Tog några bilder och lade ut på Instagram- Facebook.  De hade inget emot det...
En gammal vana, att visa vad jag håller på med- eller behov av bekräftelse? Jag vet inte...

Promenaden var supertrevlig, högerknäet protesterade lite.... Har inte det minsta ont i vila längre, men det känns en del då jag går. Man får väl vänja sig....


Eller förresten... det kanske är så enkelt att vi vill visa bilderna vi tar, för någon- både jag och Bergfeldt. 
Fast... det tyder ju också på ett visst bekräftelsebehov!

Vill f.ö. tillägga att jag verkligen uppskattar er, mina bloggvänner, som lägger upp bilder på er själva och era nära och kära. Det är så kul att se vem det är som man har kontakt med flera gånger i veckan. Samt dem ni skriver om, med så mycket kärlek.
 Ni andra, ni har säkert ett skäl att inte visa er på nätet. Det respekterar jag förstås, tycker att det är lite synd, men inser också att ni skiljer er från mitt och Carinas sätt att vara- och kanske också inte heller har samma stora behov av bekräftelse...




19 kommentarer:

  1. Själv lägger jag varken ut namn eller bilder på folk i bloggen. Det vill ingen i familjen. Bara att respektera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det är ju så. Man tänker olika. Men det finns ju andra sociaka medier.

      Radera
  2. Carina Bergfeldt vet jag knappt vem det är. Jag är dåligt på "kändisar". Nu har ju alla "kändisar med lite självaktning ett Instagram- och/eller Twitter samt FB-konto. Det hör liksom till nuförtiden. Personligen tror jag inte att kvinnor (och enstaka män) lägger upp bild och text för att bli bekräftade. Då har de valt fel väg enligt mig.
    Man blir knappast bekräftad genom likes av ofta helt okända människor. Då är det nåt allvarligt fel på ens attityd tycker jag.
    Du verkar ha haft en onödigt sträng pappa. Tror att många pappor på den tiden var stränga, för de var ju familjen huvudmän som bestämde och kom hem med pengarna. Tror inte man kan jämföra den tiden med dagens samhälle.
    Varför väljer man då att vara "anonym"? Ärligt talat så är nog ingen som använder sig av sociala media anonym längre. Det finns så många databaser som avslöjar såväl adress som telefonnummer. Sedan kan man ju diskutera varför de flesta väljer att exponera sig med bild av sig själv och sina närmaste. Tror det beror på att man är stolt över sin familj, barn och barnbarn och/eller sitt hus, sin lägenhet, båten fyrhjulingen med mera, med mera. Man vill helt enkelt dela med sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ligger säkert en del i det. Att man är stolt. Jag visar gärna mina fina barnbarn, de är ju det bästa jag vet.
      Men det kunde ju räcka med det.... hm... händer ju att jag visar upp mig själv oxå..
      Så ser jag ut nu... Så ni känner igen mig om vi ses...För mig är det allt lite knepigt....Tack för din förklaring!

      Radera
  3. Ett väldigt tänkvärt inlägg tycker jag. Och jag har haft liknande funderingar.
    Carina Bergfeldt gillar jag och har gjort det i många år.Jag kan ju inte ansluta mig till detta med en dominant pappa . Tvärtom. Men jag är "väschöte", född i Mariestad och bodde i Töreboda mellan 1949 och 1959. Jo, jag varvade med Norge. Pappa föddes i Eriksberg i närheten av Borås. Och visst heter landskapet Västergötland.

    Blir irriterad på människor som ska ha tyckande om hur andra människor väljer att göra med sina sociala medier. Och så länge man inte skadar någon så är det ju upp till var och en. Jag har ibland med döttrar, barnbarn och andra från vår familj/släkt men de har alla gett sin tillåtelse.
    Men jag respekterar till fullo om vänner inte vill vara med. Visst händer det att både jag och maken är med. (Men han är inte en del av bloggen.)
    Spännande tankar är det och man bestämmer ju själv.
    Önskar dig en fin helg.
    kram


    SvaraRadera
    Svar
    1. Vill ju inte vara anonym. Har nog aldrig förstått det där med att man ska skydda sig själv och andra, genom att inte visa bilder. Men vi tänker så olika och naturligtvis så är det upp till var och en. Men att mästra andra, det är inte ok. Kram!

      Radera
  4. Ja, jag har ju inte visat mig än... tror jag. Jag gillar inte att synas på bild helt enkelt.
    Men jag har tänkt på en sak. Egentligen ska man nog ändå vara med på någon bild ibland. För troligen har du och många andra en slags uppfattning om hur jag ser ut. Som inte alls stämmer i verkligheten. Det kan ju bli väldigt förvirrande och en smula konstigt att faktiskt se hur jag ser ut.
    För övrigt skriver jag blogg mest som en slags dagbok, med tankar, upplevelser och åsikter. Vad nu det ska vara bra för. Det vore väl bättre att skriva ner det på riktigt, på papper.För på bloggen censurerar jag mig själv lite...
    Och nog är det lite roligt att få kommentarer också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan ju inte skriva allt. Riktigt! Fast jag har ju under årens lopp, understundom, balanserat på gränsen.
      Jag tycker att det är väldigt kul att gå tillbaka och läsa gamla blogginlägg. Och se på bilder. Så fotona är egentligen det centrala i min blogg. Även om jag gillar att skriva också.
      Tänker mej dej som en smärt, ganska kort kvinna. Mörkt hår med ganska mycket grått i.Lite lockigt. Bruna ögon.
      Under en tid, innan jag tog kontakt med alla er roliga bloggare, så hade mina gamla bloggvänner försvunnit och det var långt mellan kommentarerna. Då blev det inte så många inlägg. Kram!

      Radera
    2. Bruna ögon... det stämmer. Mörkt hår har har jag haft, nu är det helgrått. Smärt har jag varit, nu är jag inte det. Längd 163 cm.

      Radera
  5. Svar: Det är bara maken som ibland (läs: mycket sällan) brygger en kanna med "riktigt" kaffe. För det mesta är det Nespresso (https://www.nespresso.com/se/se/) som gäller. Mindre "jobb" om man säger så;-)

    SvaraRadera
  6. Tänkvärt och intressant detta med hur man bloggar, eller varför man gör det ... eller varför man använder andra sociala medier. Instagram var jag med i när det var nytt, men insåg snart att det inte var min grej. FB är jag med i, men är inte speciellt aktiv. Är med där för alla bra grupper, för kontakten med familjen och lite kontakt med gamla vänner och arbetskamrater.
    Bloggen är delvis en dagbok, eller var det mera förr när jag började för ca 15 år sen. Jag trivs helt enkelt bättre med bloggen än med andra sociala medier. Bloggvännerna blir som "riktiga" vänner och några har blivit väldigt nära vänner.
    Carina Bergfeldt är väldigt bra och jag gillare henne skarpt - och hon måste väl få göra som hon vill - fattar inte varför folk gör dumma påhopp.
    Ha nu en fin pingsthelg!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ni blir ju som vänner. Tänker på dej och er flytt, och är så imponerad av dina vackra foton och dina kunskaper om naturen.
      Kommer också ihåg en bild på dej, från yngre dagar, då du hade det mest fantastiska hår. Långt och tjockt!
      Så visst blir man vänner, och vänner vill man gärna ha en bild av. Som gamla tiders brevvänner. Kram!

      Radera
  7. Själv växte jag upp med en mycket kärleksfull pappa som jag stod mycket nära, närmre än min mamma får jag erkänna även om hon var en fantastisk mamma. Min pappa fanns alltid där för flickorna i familjen och även för barnbarnen. Tyvärr dog han på tok för ung.

    När det gäller foton och annat på nätet så tänker jag att var och en gör som den vill. Jag har frågar barnen om hur de ställer sig till att vara med på bild och de tycker att det är helt okej. Sonen är inte alltid lika road av att bli fotograferad så han förekommer inte lika ofta. Från början var min blogg helt anonym och inga foton fanns med men under resans gång har det förändrats helt. Själv står jag dock helst bakom kameran ;-) Något bekräftelsebehov handlar det inte om för min del men jag tycker att en blogg med bilder blir personligare. Sedan är det upp till var och en att göra som den vill. Kommer ihåg när husse fanns på din bild från Skånes djurpark :D

    Kram och god lördag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp! Fast bara delvis..hela Husse var inte med. Och du har ju bjudit på några bilder på dej oxå. Jättekul att se dina fina små barnbarn på bild!
      Var och en gör som den vill, absolut...MEN man är lite nyfiken på hur några av bloggvännerna ser ut!
      Kram!

      Radera
    2. Visst är man nyfiken. På något vis så känner man varandra och då är det roligt att ha ett ansikte på personen i fråga.

      Kram

      Radera
  8. Härliga bilder och så fina blommor,-)
    Intressant inlägg, jag älskar att titta på bloggvänners bilder ,-) Har aldrig tänkt tanken att ni har större bekräftelse behov! Det kanske ni har, jag vet inte eller så vill ni dela med er, jag tycker det är underbart och önskar att jag kunde vara likadan. Jag fick aldrig någon bekräftelse som barn, Sen blev jag så hatad i min mans hemland av en hel liten stad så jag vill vara privat. Jag lägger ut någon bild ,väldigt sällsynt att jag gör det. Skulle vilja lägga ut bilder på allt, men något stoppar mig. Bekräftelsebehov saknar jag. Vill helst vara anonym. Har hänt att jag lagt ut en privat bild och sen fått ångest och tagit bort den. Men jag tycker det är så härligt att se vad du gör och dina fina bilder ,-))Ha det jättefint Varm Kram Primrose ,-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du målar ju så fint. Ger en känsla av bra du är.
      Vi bär med oss olika erfarenheter och de påverkar hur vi blir.
      Vilken hemsk upplevelse du varit med om, att bli hatad av en hel stad. Och inte ha fått bekräftelse som barn! Så får det inte vara! Jag fick ju bekräftelse så det blev nästan för bra, av både mamma och mormor. Och morfar oxå, så länge han fanns i livet.
      Kram!

      Radera
  9. Jag tycker att det viktigaste när man sysslar med sociala medier är att vara så ärlig man kan. Både i bilder och i text. Man behöver inte avslöja sina innersta känslor, man behöver inte visa upp sig med håret på ända i nattsärken. Men att man ska behöva glamma till sig med olika fotofilter om man överhuvudtaget visar sig på bild det känns inte alls naturligt för mig. Jag står för vem jag är, överviktig, gammal, rynkig, men med glimten i ögat.
    Många bloggvänner som jag umgåtts med i flera år har jag aldrig sett på bild. Jag har ingen aning om hur de ser ut. Det stör mig en hel del, jag vill gärna ha ett ansikte på dem jag umgås med. Men jag accepterar att de inte tycker som jag, o vill vara anonyma på nätet. Jag utsätter aldrig mina vänner eller familj med foton i bloggen om jag inte tillfrågat dem först. Jaa, var hamnade vi nu, alla får göra som de vill. Det är ju dagens melodi....

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas