Åldersåsikt

Det jag tänker skriva om idag, är faktiskt något jag tycker är ganska skämmigt.... Att jag reagerade på det sätt som jag nedan tänker beskriva.... Samtidigt så är detta ett fenomen som är synnerligen allmänmänskligt - samtidigt som det är något som borde motarbetas. För alla västerländskt uppfostrande människor skull....

Så är var det:

Vi har under en period jobbat med fredsaffischer, som ska delta i en årligt återkommande Lion-tävling. Alla femmor och sexor är med i tävlingen. Igår så blev ganska många klara och på det färdiga bidraget skulle man skriva namn, födelsedatum och skola på affischens baksida.

- Vad skulle jag skriva nu igen, frågade elev X.

- Du ska skriva vad du heter, och så ska du skriva när du och jag fyller år, svarade jag.

- Fyller du och X år på samma dag, frågade någon.

- Ja, vi och så Sven-Bertil Taube, sa jag. Fast det är förstås 44 års skillnad mellan mej och X.

- Är du 56 år, undrade någon snabbräknare.

- Ja, snart, var jag tvungen att erkänna.

- Men vad konstigt, sa en pojke. Jag har en granne som bara är 52 och han ser MYCKET äldre ut än vad du gör.

- Ja, jag känner också en som bara är 50, och han ser också gamlare ut än du, sa nå´n.

- Så konstigt, tyckte ytterligare någon.

Jag skäms för att mitt hjärta gladde sig över att befunnen vara ok i åldersjämförelse med yngre jämnåriga...... Varför ska man vara så inprogrammerad på att det är bra att se så ung ut som man bara kan, i jämförelse med den ålder man har. Varför är det inte åtråvärt att bli gammal och vis?

Naturligtvis därför att hela västvärlden framhäver ungdom, snabbhet, skönhet..... Men vore det av stort värde om vi kunde ändra den inställningen och se till insidan ( det som alla pratar om när man pratar värdegrund) och lovorda vishet, eftertanke, erfarenhet.

Långt är det dit, men man kunde ju iallafall jobba på att tycka det är ok att bli gammal och det syns att man är det. Tyvärr ha jag inte kommit riktigt dit än, MEN JAG JOBBAR PÅ DET...

Sen tror jag att mycket av ungdomlighet/ålderdomlighet sitter ganska mycket på insidan, när man väl känner personen. Därför tycker nog många barn att jag inte borde vara så gammal. Därför att jag är inte gammal inuti och beter mig ibland ganska "omoget" ..... och det är inte bara av godo. Men, tror jag, en bra egenskap i arbete med barn och ungdomar. Och säkert också en följd av att jag aldrig jobbat på något annat ställe än i skolan.... och det är en klar brist.....

Man skulle inte separera åldrar på det sätt som ofta görs. De allra roligaste tillställningarna, det är ju när alla generationer deltar. Nätet ger också möjlighet till delade intressen åldrar emellan. Tänkte på det speciellt i veckan då vi pratade om Facebook, där en elev spelade Farmville för fullt och en annan tyckte att Facebookspelen var ganska så störande. Jag har tittat på både Farmville och Akvariet och insett att det är inget för mig, medan jag i likhet med några av eleverna kan sitta och skjuta bollar i olika färger på ett för någon annan, helt ointressant dataspel, i flera timmar.

Vi är olika - men ändå lika.

Mitt eget visdomsord i sammanhanget är att vi alla är barn till viss del, därför att vi alla varit barn. Det inre barnet lämnar oss aldrig, för det var under vår barnatid som nästan alla egenskaper och beteendemönster grundlades. Vuxenlivet formar det inre barnet, och gör oss lite tråkigare.... och erfarenheten gör oss visare. Biologiska, kemiska och fysikaliska krafter gör att vi förändrar utseendet allteftersom åren går. Det gör alla - och det borde vara lika självklart och ok, som att det där med att man alltid bär sin barndom inom sig.....

Att vi dessutom är nära släkt med hästar, det fick jag belägg för i dagens nyhetssändningar. Och det har jag tydligt konstaterat i mitt umgänge med så väl barn som hästar....